Skattar bäst som skattar sist?

Ulf mejltipsade mig om en nyhet som gått lite under radarn (eller också är det bara jag som knappt sett den), nämligen om baksmällan efter Skatteverkets coronastöd. Som ni kanske kommer ihåg skulle ju företag hjälpas till varje pris. Sverige hade knappt fått sitt första fall av covid 19 innan företag krävde ekonomiskt stöd, inte minst kulturarbetare.

Sedan bestämdes att företag skulle kunna få anstånd med att betala skatt. Som företagare vill jag i och för sig gärna betala skatt så sent som möjligt. Idealet skulle vara att betala all skatt inklusive moms efter årets slut, när jag sitter på facit. Då skulle vi slippa allt krångel med preliminärskatt, restskatt och skatteåterbäring. Samtidigt vet jag hur dålig ekonomisk framförhållning folk i allmänhet har, så det skulle inte funka.

Och nu har det återigen bevisats. När de uppskjutna skatterna efter pandemin nu ska betalas finns företagen kanske inte ens kvar. Och många av de som överlevt har åtminstone inte planerat för att betala de gamla uppskjutna skatterna, som för länge sedan använts till annat.

Skatteverket själva tror att de kan gå miste om upp till 24 miljarder. Så klart! Det är därför konstgjord andning för företag inte är en bra idé. Kriser har den fördelen att de gallrar ut vissna kvistar från de livskraftiga. Företag som fick ekonomiska problem redan vid första hostattacken under covid hade behövt lära sig att inte leva över sina tillgångar utan livlina. Istället fick de statliga krockkuddar så att de kunde fortsätta att trycka gasen i botten.

När vi nu sitter med ännu ett bevis för det hoppas jag att i alla fall myndigheter och politiker lär sig en läxa. Låt naturen ha sin gång i framtiden! Det är bättre för samhället, skattebetalarna, företagens anställda och på sikt antagligen också för fartblinda företagsledningar.

Unikt hus eller unikt dålig deal?

Ett hus utan strömförbrukning, det låter väl bra? Detta ”plusenergihus” har byggts energisnålt och isolerats med något som heter foamglas och som till 60 procent består av återvunnet material. Fantastiskt, om man bortser från att siffran för vanlig glasull är 70 procent.

Men okej, det är säkert något miljövänligt med detta, åtminstone energisnålt. Ägaren får tillbaka upp till 5000 kr per år för överproduktion av el. Det är bara den lilla detaljen att huset kostar 8,5 miljoner. Enligt killen som låtit bygga det hade det kostat 5,5-6 miljoner med andra materialval (för mig låter redan det väldigt mycket för en enplansvilla).

”Så det är dyrare, men det tjänar man igen.”

Hur då?! Jag är den förste att beklaga dyra strömpriser, men man får fortfarande väldigt mycket elektricitet för tre miljoner. Sundsvall Energi förväntas betalar 5000 kr per år, det är en sexhundradel  av tre miljoner.

”Hur är ventilationen?”

Nu kanske jag framstår som en surpuppa som vill racka ner på nytänkande, men jag är less på att så fort man pratar miljö anses det helt legitimt att stirra sig blind på en liten pyttedetalj istället för att se hela bilden. T ex tycks det inte göra något om en bil gör av med tre gånger så mycket naturresurser under sin livstid, bara den inte har utsläpp här och nu. Eller om båten behöver målas om dubbelt så ofta, bara färgen är marginellt mindre skadlig för miljön om man skulle hälla ut den i naturen.

Jag är varken ”klimatförnekare” eller miljöhatare, men är det något område där det borde vara självklart att väga in alla aspekter så är det väl just miljö? Tror denna byggherre själv på att det är bra ekonomi att betala för ett och ett halvt hus när man köper ett hus, bara man får lite återbäring från elbolaget? Eller räknar han, som alla andra, med att köparen i en kombination av godhetsiver och blind tro låter bli att syna bluffen? Det sistnämnda kan mycket väl stämma.

Jag är ett ljushuvud

Trots femton års löpning i länder med mörka vintrar har jag aldrig köpt en pannlampa. Först fick jag en pannlampa av min moster som inte längre behövde sin. Sedan fick jag en av en granne som hon hittat i skogen. Bägge dessa var billiga, under hundringen (och gratis för mig), men det finns pannlampor för tiotusentals kronor.

Är man proffsidrottare förstår jag att man vill ha bra grejer. Sitter batterierna längre ner på kroppen blir tyngdkraften lägre än om de sitter direkt i lampan eller i nacken, och med bättre ljus ser man underlaget bättre och kan undvika isfläckar. Jag är motionsidrottare som aldrig kommer att göra riktigt snabba träningspass i mörker. Dessutom har jag möjlighet att styra mina tider mer än de flesta vilket gör att jag inte ens under den mörkaste delen av året springer mer än något pass per vecka i mörker.

Sedan de två ovannämnda lamporna gett upp har jag inte haft någon fungerande pannlampa. I sommar har det inte behövts och när det varit kris har jag kunnat använda en mössa med inbyggd lampa. Den går inte att rikta så den funkar bäst för promenader, men nöden har ingen lag.

Jag har ändå varit på jakt efter en ny och det är mitt bästa tips till den som ska köpa något – ha inte bråttom. Genom att kolla på nätet och besöka flera butiker är det större chans att man till slut hittar vad man söker. Kanske visste man inte ens exakt vad man var ute efter förrän man letat en stund. Springer man då och köper direkt blir det troligtvis inte första bästa utan första medelmåttiga.

Till slut fastnade jag för en lampa som var nedsatt till 179 kr på märkesvaruhuset Jula. Det som fick mig att välja den, förutom priset, var att den har ett ljusflöde på 600 lumen, vilket är betydligt mer än mina tidigare, och att den är laddningsbar så att den inte äter batterier.

Sedan har den fyra ljuslägen samt blinkfunktion. Det kan verka överkurs, särskilt för en laddningsbar lampa där man inte behöver springa runt och spara ström, men en pannlampa har två funktioner för mig. Viktigast är att se underlaget och vägen framför mig, men även när det inte är mörkt utan bara småskumt och jag ser var jag är och vart jag ska kan lampan på ett tidigt stadium berätta för bilister att jag är där. Då vill jag inte lysa dem i ögonen, bara berätta om min existens. Jag springer nästan uteslutande på landsväg utan trottoar och gatubelysning. Snubblar jag kan jag riva sönder mina kläder och få ett skrubbsår, men blir jag påkörd kan det bli hur illa som helst.

Svagt respektive starkt ljus.

Men jag vill inte överskatta den faran heller. När jag springer på kvällen händer det att jag inte möter en enda bil. Kanske möter jag fler vilda djur än bilar, och grävlingar och bävrar får också gärna maka på sig.

Räknar jag in den lysande mössan som egentligen inte köptes för löpning är min samlade kostnad för motionsbelysning under 300 kr sedan jag började springa. Förhoppningsvis håller den här pannlampan många år och har jag tur kanske den hjälper mig att hitta fler pantburkar under löprundorna så att den tjänar in sig själv.

Oförsvarligt slarv

Det låter som ett skämt, men försvaret har slarvat bort 70 militärfordon, ett 50-tal elverk (de verkar inte ens veta exakt), några båtar och lite annat. Det är en förening som tros ha sålt dem. Är det bara jag som tänker på Nionde kompaniet (en av mycket få sevärda filmer av Colin Nutley), där ett gäng värnpliktiga började sälja försvarsmateriel.

Hur tusan man kan slarva bort bandvagnar och hjullastare övergår mitt förstånd, men jag har jobbat på ett företag vars största kund var Försvarets materielverk, så helt förvånad är jag inte. Jag har aldrig varit med om en organisation med så lite koll på pengar. Jag jobbade som inköpare och vi försökte köpa allt så billigt vi kunde. FMV jobbade lite tvärtom kan man säga.

Kanske är det lätt hänt när man handlar för andras pengar, men det verkade inte finnas i deras sinnevärld att tänka ekonomiskt. Behövde de något var frågan om vi kunde fixa det, aldrig någonsin var det skulle kosta. De kändes som shopaholics med obegränsade plånböcker.

Sedan står Överbefälhavaren i tv och säger att hans organisation behöver mer pengar. Kanske är det så, men jag funderar alltid på vad de gjort med de pengar de redan fått. En del av svaret tycks vara att de slarvat bort dem på bandvagnar värda en halv miljon styck. Hade jag varit försvarsmaktens pappa hade jag sagt åt min avkomma att ”då får du leta rätt på dem först, annars får du inte mer pengar”. Kanske hade Sveriges försvarsförmåga sett annorlunda ut om någon sagt det åt dem för femtio år sedan.

Huvud fullt av smink

Det var tider när julkalendrar innehöll 24 luckor med ritade bilder i och kostade femton spänn. Nu är adventskalender liktydigt med en låda varuprover. Oftast smink, men det kan vara spel, lego eller vad som helst. Gemensamt för samtliga är att en influencer som låter så korkad att klockorna stannar recenserar dem i sociala medier.

I och för sig beskriver hon detta som ”peak gaaaalenskap” och det kan jag väl hålla med om. Om du tycker att parfym är väldigt viktigt – hitta en sort du gillar och köp mycket av den, inte en låda blandade varuprover. Vad jag inte riktigt förstår är att hon ser sig som konsumentupplysare. Vore hon på riktigt intresserad av att hjälpa folk att göra bra köp skulle hon varna för allihop och istället rekommendera dem att göra något vettigt med sina pengar och sina liv.

Enligt influencern är snittpriset på en adventskalender 3000 kr. Riktigt så illa verkar det dock inte vara. På Prisjakt listas 1000+ kalendrar och av dessa kostar fem stycken över 3000 kr, dyrast är Giorgio Armani Beauty Advent Calendar som går lös på 5175 kr. Hur som helst är det larvigt många som kostar larvigt mycket pengar och jag kan bara undra – vem köper dem?!

Å ena sidan roas jag av att folk är beredda att lägga sina pengar på så mycket skit. Jag har köpt bilar billigare än den där Armani-kalendern. Å andra sidan blir jag lite rädd för vart mänskligheten är på väg. Varför är så många människor fast beslutna att göra av med alla sina pengar på ganska meningslösa saker?

Förtroende kopplat till statussymboler

Dömer du en människa utifrån hans eller hennes val av kläder och bil? Självklart! Tänk dig att en hantverkare kommer hem till dig för att du vill veta vad det kommer att kosta dig att låta honom måla om ditt hus eller lägga om ditt tak. Om han kör Lamborghini kommer du garanterat tänka att det kanske är hans höga priser som möjliggör det valet.

Rätt eller fel – det vet vi inte. Han kanske har ett stort bilintresse som gör att han lägger alla sina pengar på detta medan han bor i ett skjul och äter rå potatis. Klart är att om han vore dålig på sitt jobb, en klantig hantverkare som ingen anlitar två gånger, då hade han knappast haft råd med bilen. Så då är den bra marknadsföring för honom? Nej.

Går vi till fastighetsmäklare eller advokater tror jag tvärtom att en dyr bil signalerar framgång. Egentligen borde det inte vara någon skillnad. Om din mäklare har råd med en dyrare bil än konkurrenterna beror det kanske på att han är dyrast i branschen, men skulle du anlita en mäklare i en Volvo från 1974? Jag hade varit tveksam trots att jag kör en sådan själv.

Eller ja, just i mitt fall hade mäklaren säkert kommit undan ifall orsaken verkligen inte vore att han inte hade råd med en dyrare bil. För jag hade frågat. Bilvalet kunde ha bottnat i att han inte vill betala 30000 för att byta en bildel som på 145:an kostar en tusenlapp och går att byta själv. Det skulle kunna betyda att han inte själv tar ohemult betalt för något som borde kosta en tiondel. Problemet är att 99 av 100 kunder inte hade frågat utan istället dragit egna slutsatser.

Samma med kläder, en jurist i snickarbyxor är antagligen dålig på sitt jobb, en snickare i kostym likaså. Eller? När Anders Borg blev finansminister hörde jag människor säga att han måste vara väldigt duktig eftersom han trots ämbetet valde att ha hästsvans. För många tog det flera år att inse den blundern. En del kanske fortfarande lever i villfarelsen att karln hade koll på läget.

Så vad gör vi åt detta – slutar ha fördomar? Det går såklart inte. Alltså gör vi klokt i att tänka på vilka signaler våra val sänder ut, även i frågor som borde vara helt irrelevanta för situationen. Eller kör huvudet i sanden, men då får vi vara acceptera att det kan kosta.

Fri på fyra kvadrat

Kanske har jag läst för många Lee Child-romaner, men jag måste säga att jag uppskattar människor som vill hålla sig utanför samhället så till den milda grad att de väljer att inte ens ha en riktig bostad. Som amerikanske Marcus som bor i sin pickup med camper.

Min egen lågbudgetvariant.

Han har valt bostaden för att slippa att tvingas ha ett fast jobb ”bara för att ha en plats att bo”. Det låter lite som när Stefan Sauk i sitt stående inslag ”Tillfälligt avbrott” i Lorry konstaterade att ”livet måste väl för fan vara något mer än att springa runt som ett jävla personnummer”. Vad det där ”något mer” är måste vi själva komma fram till. En bostad på fyra kvadratmeter där man inte kan stå upprätt är inte mitt mål, men så är vi alla olika.

En sak det gett Marcus är att uppskatta det lilla. Nu drömmer han om tio kvadratmeter, med ståhöjd. Man kan tycka synd om Marcus, Expressens reportrar gör det helt klart. Han verkar i och för sig inte helt nöjd med tillvaron, övertygad om att landet han bor i saknar framtid, men samtidigt har han egna drömmar och framtidsplaner, ett sparande och inte minst sin frihet.

Det finns många andra jag tycker mer synd om. Människor som för länge sedan insett att de val de tagit i livet lett till en inrutat liv de verkligen inte vill ha och inga utsikter att komma ur rävsaxen, vare sig den består i ett jobb de inte gillar eller en bostadsort de inte vill vara kvar på, men av olika anledningar inte kan lämna. Det kan vara barnen varannan vecka, skröpliga föräldrar eller något annat som gör att de sitter fast. Ett livspussel med ett fult motiv helt enkelt.