Jag är absolut ingen anarkist eller
anarkokapitalist som vill privatisera allt från bibliotek till
brandkår. Jag tycker att vi ska ha en stat som tar hand om våra
gemensamma intressen, vård, polis och sånt, men jag ser tre stora
problem med den svenska staten:
1. Den var en gång mycket
välfungerande och ville oss väl.
2. Det gör den inte längre.
3. Fler och fler börjar upptäcka
punkt 2.
Varför är nu första och sista
punkten att betrakta som problem? Vi tar det från början.
Det fanns en tid då Sverige hade politiker som brann för uppgiften att göra samhället bättre. På 1960-talet hade vi partiledare som Tage Erlander (s), Gunnar Hedlund (c) och Jarl Hjalmarsson (högerpartiet). Eftersom jag inte var född ska jag kanske inte recensera dem alltför ingående, men min känsla är att jag hade föredragit varenda en av dem – oavsett parti – framför dagens politiker som allihop tycks ha valspråket Makten framför allt. Även om partierna stod långt ifrån varandra politiskt (längre ifrån än idag) var allas mål att skapa ett bra land att leva i.
Det fanns en tid då Sverige hade politiker som brann för uppgiften att göra samhället bättre. På 1960-talet hade vi partiledare som Tage Erlander (s), Gunnar Hedlund (c) och Jarl Hjalmarsson (högerpartiet). Eftersom jag inte var född ska jag kanske inte recensera dem alltför ingående, men min känsla är att jag hade föredragit varenda en av dem – oavsett parti – framför dagens politiker som allihop tycks ha valspråket Makten framför allt. Även om partierna stod långt ifrån varandra politiskt (längre ifrån än idag) var allas mål att skapa ett bra land att leva i.
Folket vande sig vid att politiker och makthavare stod på deras sida. Dagens
svenskar väntar sig att samhället ska ta hand om precis allting,
istället för att själva visa lite handlingskraft. Under tiden har
hederliga eldsjälar inom politiken bytts ut mot korrupta idioter med
maktberoende. Ingen med alla pommes frites i kanoten tror väl att politiker som Veronica Palm, Mattias Karlsson eller
Annie Lööf (en ur varje block, men jag skulle kunna namedroppa
hundra till) blivit politiker för att de drivs av någon slags
idealism?
Sista punkten då, att fler fattar att
vi blir blåsta av makten måste väl ändå vara bra? Ja, på ett
sätt, men viljan att betala skatt och bidra till det allmänna
minskar när vi märker att politikerna leker bort våra pengar på
ren skit eller för egen vinning. Utanför tidningarnas ledarsidor
har jag nästan inte hört någon kritik mot dem som skatteplanerat
genom att gömma pengar i Panama. De flesta av oss är mest avundsjuka.
Och nej, jag är inte ett dugg mer ädel
och solidarisk än någon annan, men jag betalar gärna skatt till bra
mat och resurser på ålderdomshem, kortare vårdköer och skickliga
lärare. Fast det verkar ju aldrig vara ett alternativ till Mona
Sahlins pension och lyxsemestrar, och livstids försörjning till Reinfeldt, Hägglund och Persson så att de
slipper ta ut lön ur sina företag. Och så har vi de som
fortfarande jobbar (fast utan närvaroplikt eller resultatkrav),
riksdagens budget för i år är 1,8 miljarder. Känns det prisvärt?