Många arbetsgivare vill inte anställa
sextioåringar eftersom det inte är en framtidslösning, men själv har jag ändå aldrig varit fem år hos samma arbetsgivare. Samma sak med många
jämnåriga kamrater, oavsett om de hankat sig fram som timvikarier
eller vd:ar. Om alternativet är att anställa personal under 30 lär de alltså byta jobb inom fem år,
så troligen kommer en 58-åring bli kvar längre.
Jag har inga planer på att anställa,
men hade jag det skulle jag resonera som Dominika Peczynski gör i
sin krönika.
Självklart finns det både 80- och 90-talister som är duktiga,
ambitiösa och alltid gör sitt bästa
på jobbet, men de plikttrogna jag har sett är banne mig inte i majoritet. Och jag
hör samma visa överallt. Vad sägs t ex om denna:
Man kan tycka att unga måste anställas
för att de ska få chans att bli de där ansvarstagande människorna
jag efterlyser, men inte skulle jag ta risken att bli hälften chef,
hälften förälder. Det finns äldre slöhögar, som tar för vana
att försova sig två dagar per vecka och sjukskriva sig på måndagar
eller under OS, som släpper pennan så fort chefen vänder ryggen
till och fikar bort halva dagarna och surfar bort resten, men jag är
rätt säker på att allt det här är vanligare bland unga.
Vad det beror på kan diskuteras, men
eftersom ni antagligen tycker att jag ändå gått ”full fossil”
tror jag att det hänger på föräldrar som inte lärt ut ansvar.
När jag var 15 festade jag en kväll trots att jag skulle upp
till mitt sommarjobb morgonen därpå, och det bar sig inte bättre
än att jag blev en aning berus... kastrullfull. Klockan 7.00 gjorde
min mor det mycket klart för mig att det nu var dags att ta
konsekvenserna av gårdagskvällens beslut.
Det är inte personerna på bilden som
skrivit texten.
Jag minns den pendeltågsresan och att
det var sådär äckligt varmt redan vid åttatiden på morgonen.
Yrsel och huvudvärk. Framme på jobbet på en resebyrå i Stockholm
svepte jag en liter vatten och tyckte synd om mig själv, men en
lärdom rikare. Och i efterhand tacksam att ha växt upp med
uppfostrande föräldrar.
Tack för en praktiskt lektion i barnuppfostran! Det verkar ju blivit bra folk av dig. Jag fick en likartad uppfostran vill jag tro. Men jag funderar mkt över hur de egna barnen skall artas till vettiga individer. Det värsta är att jag uppelver att vi ar en majoritet i Riksdagen bestående av ryggradslösa glidare. Det värsta som kan hända i mitt liv är ifall mina barn blir sådana.
SvaraRaderaMvh https://investera-pengar.blogspot.se/
Det är väl inte riksdagsmännen som ska uppfostra dina barn ;-). Men visst är det skönt att jag slipper ha barn i svensk skola. Eller barn överhuvudtaget, det är mycket som kan gå fel längs vägen.
RaderaPliktkänsla blir alltmer sällsynt och vi är på väg mot ett samhälle där det blir allt färre jobbtillfällen. Ingen bra kombination för nästa generation.
SvaraRaderaSamband? Jag vet inte, men kanske. Unga har fått lära sig att jobb är flyktiga, möjligen gör det att man inte har samma känsla för arbetsgivaren. Men det är inte säkert att det alls har med varandra att göra.
RaderaEn sån nisse som sjukskriver sig för munsår hade inte varit långvarig på vår firma den saken är säker. Vi har på senaste tiden rekryterat många juniora systemutvecklare och de jobbar på riktigt bra, är lyhörda och har lätt för att lära och passar bra i det kundsegment som premierar ett lågt timpris för rena programmeringstjänster. Nackdelen är att det inte är ovanligt att några av dem slutar efter några månader/år för att ofta flytta till en större stad. Yngre förmågor är väldigt mera rörligare än oss äldre stötar med barn, villa, lån och hela baletten.
SvaraRaderaGissar att det är olika i olika branscher, jag har hört många skräckexempel från t.ex. hemtjänsten där månadssjuka är väldigt vanligt. Såna människor kommer förmodligen att fortsätta tills dess någon vuxen tar dem i kragen och "uppfostrar" dem, så att de förstår att det finns konsekvenser av sitt latmaskande.
Småstadens förbannelse, den blir man nog aldrig av med. På "plussidan" för arbetsgivarna sitter de äldre ännu mer fast där eftersom det inte finns lika många arbetsplatser på orten.
RaderaJag är förvisso en av dessa 90-talister själv, men upplever generellt att mina kollegor i samma ålder är bättre och mer ambitiösa än den nyrekryterade 57-åringen och hennes liknar. Dock har min arbetsgivare aktivt valt att börja rekrytera 50+:are för att undvika problemen med att 80- och 90-talister säger upp sig och skaffar jobb i bättre fungerande organisationer och med bättre löner, vilket liknar det som snålgrisen skriver om. Det är ju också en strategi för arbetsgivaren, men i min värld innebär det snarare sämre nyttjande av allmänna medel än bättre. Trist att du inte tror på min generation, Sparo, men jag tror och hoppas att alla de som tagit sig igenom typ 5 års högskolestudier ofta skiljer sig från din bild.
RaderaMvh
Statsanställd
Det finns bra 90-talister och dåliga 50-talister. Min bild grundar sig i subjektiva erfarenheter av egna arbetsplatser och hörsägen från släkt och vänner, men självklart finns variationer. Jag vill inte såga en hel generation, jag är bara orolig.
RaderaNär det gäller högskolestudier är jag rädd att jag gör dig besviken igen. I valet mellan en sökande med och en utan svenska högskolestudier vinner den som sluppit dessa varje gång i min värld.
"Men visst är det skönt att jag slipper ha barn i svensk skola. Eller barn överhuvudtaget, det är mycket som kan gå fel längs vägen."
SvaraRadera- Där är det stora felet!
Vi är alla "föräldrar" till alla barn. Vi ska alla påpeka eller rätta barn om de gör fel eller stötta för den delen om de är på rätt spår.
Ska det vara så svårt att begripa detta - Vi får den generation som vi själva är skyldiga till genom att inte ha brytt oss eller se dem som andras barn(andras skyldigheter)
punkt
Eftersom du avslutar med det föga inbjudande ordet "punkt" gissar jag att du inte vill ha svar, men du får ett ändå.
RaderaNej, vi är inte alla föräldrar till alla barn. Blanda inte in mig i din familj. Jag har valt att inte ta ansvar för barn. Om någon annan valt motsatt utan att ha förmågan att sköta den uppgiften, kom inte till mig och gnäll.
Hade inte en aning om att punkt fick den innebörden som avslutning. mest ett starkt förtydligande av att JAG tycker att det är så.
RaderaFör övrigt kan jag likna mig vid dig förutom att jag inte är ansvarslös ang "barn" även om jag inte har några sk egna.
Därför anser jag mig ha ett visst ansvar för dig och vill att du "sover på saken"
För visst vill du väl se hela mänskligheten som en enda stor "familj"
NEJ, mänskligheten är sannerligen INGEN stor familj. Om ingen tar personligt ansvar, utan förväntar sig att alla andra i "familjen" gör det, vad tror du då händer? Tänk Venezuela. Att anstränga sig leder till framgång och mat på bordet. Om det går bra för någon i livet så är det resultaten av gener och de val man gör, det är inte slumpen. Liksom motsatsen. Mvh
RaderaJag la kanske in för mycket i din "punkt" pga tidigare erfarenheter. Ber om ursäkt för det.
RaderaMen nej, här kommer vi inte att enas. Kommer att tänka på det gamla uttrycket "Mina barn, andras ungar". Man står sig själv närmast. Jag kan sträcka mig så långt som till att hjälpa släkten och mycket nära vänner med uppfostran/tips, även om det alltid finns en risk att föräldrarna går i taket. Vänner med barn har berättat att när de sagt åt någon annans barn att inte slåss på lekplatsen resulterar det ofta i att slagskämpens förälder blir vansinnig - inte på att deras barn slåss utan på att någon utomstående uppmärksammar det.
Men är de i min känslomässiga närhet kan jag göra det. Jag skulle inte säga att det handlar om ansvar då, mer att jag vill att det ska gå bra för dem. Men "hela mänskligheten"? Nej, det är definitivt inte min sak.
Men hallå där "Anonym". Jag fostrar mina barn och du fostrar dina. Punkt.
Radera-----------------------------------------------------
Ja, jag tycker också den uppdelningen är bra. Eller rättare sagt: Du uppfostrar dina barn, jag dricker kaffe ;-).
RaderaFörst och främst. Tack för en extremt bra och underhållande blogg.
SvaraRaderaAnställer själv på jobbet och har gjort en del rekryteringar under mina år. 80 och 90-talister är absolut mer flyktiga men det råder också stor variation mellan dem.
Framför allt 90-talister har till en början sämre disciplin. Kommer för sent utan att skämmas eller är har migrän hux flux.
Däremot så kan de vara fantastiskt duktiga på sitt arbete och värdefulla för sitt team. Men oftast så kan det behöva en liten uppfostringstid i början. Vilket är lite tråkigt.
De gamla stötarna på jobbet har en helt annan lojalitet mot arbetsgivaren och betydligt mer respektfulla inför att passa tider, "göra rätt för sig". Och möjligt mer tacksamma för att ha ett jobb. Sen kan man ha ett helvete med genomföra förändringar. Där 90-talisten rycker på axlarna behöver seniorerna 3 individuella samtal + 5 gruppmöten innan acceptansen börjar krypa fram.
Detta är såklart bara min uppfattning och någon annan kanske har en helt annan bild.
Tack för det!
RaderaJodå, det är stor variation och jag har jobbat med 18-20-åringar som jag skulle anställa utan att blinka.
Jag är själv allergisk mot arbetsgivare som tycker att man "ska vara tacksam att man har ett jobb", men det måste också vara ett givande och tagande. Som nyanställd har man allt att bevisa innan man kan komma och begära ledigt, be att få flexa för att matcha busstider osv.
Kul detta ! Jag levererar härmed kommentar nr. 2:
SvaraRaderaÄr arbetsgivare sedan 25 år, har 30 anställda, delar reflexionen att förhållningssättet till fast arbete har förändrats över tid. Vi tar ofta in pensionärer korttid för att överhuvudtaget få arbetsuppgifter utförda (detaljhandel) Ett 75% vik renderade i 1 (en) sökande i 20 årsåldern som kavat förklarade att han var tvungen att söka tjänsten för att få behålla sitt aktivitetsstöd. Jag inser här att jag generaliserar/ironiserar men mina erfarenheter pekar på att det blir allt svårare att såväl rekrytera som behålla yngre personal. Jag sticker oxå ut hakan och meddelar att de två nyanlända från Syrien och Afghanistan som nyligen anställts uppvisar en arbetsmoral som är synnerligen glädjande. Språket lär dom sig på plats hos oss, 10 ggr snabbare än på SFI dessutom................
Det är svårt att inte generalisera baserat på egna erfarenheter. Det är ju de enda vi har. Tjugoåringen som sökte jobb för att få behålla bidraget gör inte precis reklam för 90-talisterna.
RaderaAtt man lär sig språket tio gånger snabbare på en arbetsplats än på SFI betvivlar jag inte. Överhuvudtaget blir jag sugen på att praktisera på SFI för att kolla hur det ens är möjligt att gå där år ut och år in utan att lära sig språket.