fredag 31 augusti 2018

Bästa finansfilmen?

Det har gjorts många filmer om pengar och investeringar, både dokumentärer och spelfilmer, varav en del är ”based on a true story” medan andra är hittepå från grunden. Big Short, Chasing Madoff och Becoming Warren Buffett brukar nämnas, men den bästa måste väl ändå vara P&B? Två fattiglappar, spelade av Allan Edwall och Stellan Skarsgård, tar sig med förenade krafter upp från rännstenen. Många borde fundera över deras första dialog:
- Det finns väl för fan inga jobb för såna som oss?
- Nja, jobb och jobb... Man måste kunna ta sitt öde i egna händer.

Så det gör de! De köper och säljer blommor, jackor och sopor. Det mesta helt lagligt, en del i gråzonen och några rena olagligheter, som bluffakturor och hembränt (det där sista lät som namnet på en Stefan & Krister-revy, men det här är riktig humor).

Den bästa scammen är när de i sitt bolag (ett av hundra) Hazard Production anordnar en konsert med sin kompis Rodney Stewart som sjunger skillingtryck kompad av tant Lindström på piano. Publiken hade väntat sig något annat när de köpte Rod Stewart-biljetter, men polisen tvingas släppa ”Rod”. När jag startade eget var Hazard Production ett av de första namnförslagen, men en byggfirma i Malmö hann före. Lika bra det, jag sjunger så illa.


Helt seriöst tycker jag att denna och liknande filmer borde vara obligatorisk kulturkonsumtion för ungdomar som ännu inte tagit på sig offerkoftan och börjat skrika efter samhällets hjälp. Världen är full av möjligheter!

onsdag 29 augusti 2018

Antikrundan i källarförrådet

Jag är inte kungen av sopor, men har vid det här laget sålt en massa grejer på secondhandmarknaden. För att tjäna pengar, men också för att rensa upp i förråden och därigenom få ett enklare liv. Jag kan inte ens avgöra vilket som är viktigast, den ekonomiska vinsten eller bieffekten att få mer ordning.


Men ska man ändå lägga kraft på detta kan man med fördel göra det så bra det går, och då ingår en del förarbete. För att maxa inkomsterna på secondhandförsäljning gäller det att ge potentiella köpare så mycket relevant information som möjligt. Handen på hjärtat, vet du vad du äger? Jag gör det inte. Mycket skit har jag ärvt eller fått, ännu mer har jag ingen aning om hur det hamnat i mina ägor. En del har jag köpt själv, men det är ingen garanti för att jag har bakgrundsinfo.

Och den är guld värd för att hitta köparna. Bilder och beskrivning av försäljningsobjektet är viktigast, men tillverkningsår, designer och all historik som går att hitta kan vara det där lilla extra som gör att priset drar iväg.


Jag tittar aldrig på Antikrundan och andra auktionsprogram, men har upptäckt att det är rätt intressant och inte minst lönsamt att ta reda på fakta om sånt jag vill bli av med. Därför har jag hamnat på internetsidor om gammalt glas, läst på om nedlagda grekiska keramikfabriker och om olika historiska epoker. Fan vet om jag inte lärt mig mer historia av att sälja sopor än jag gjorde i det svenska skolsystemet. Se där, ännu en vinst med sopförsäljning!

måndag 27 augusti 2018

Tjata upp en aktie

Jag brukar ibland läsa aktieforumtrådar för specifika aktier. Alltid är det någon som sitter med kunskaper eller vettiga tankar man själv inte har. Allra bäst är det när två eller fler vettiga personer diskuterar utifrån olika perspektiv, så kan man få bägge sidorna av myntet. Efter ett tag kan man, trots anonymiteten, upptäcka skribenter vars resonemang håller bättre än andras.

Men så drunknar det ofta i att någon idiot ska försöka tjata aktien åt det håll de önskar, nedåt om de vill köpa in sig, uppåt om de redan gjort det. Ibland har de rent besynnerliga tidplaner och yrar om kurser ”över hundralappen innan veckan är slut” när aktien står i 40.


Enklaste sättet att känna igen en aktietjatare är bristen på fundamenta och fakta, och att han/hon oftast dyker upp just när det hänt något som talar i sin favör och inleder tjatterapin med ”Vad var det jag sa?”. Ja, säger man upp, ner, kort, lång, hög, låg, så kommer man alltid få rätt någon gång, kanske bara inte just när man sagt det.

Det är inte särskilt svårt att avfärda sådana här virrpannor. Även om det är en aktie man inte själv följt under lång tid är det alltid någon annan som memorerat något gammalt inlägg som går tvärsemot vad detta självutnämnda börsorakel säger nu:
Hmm... Förra tisdagen skrev du att aktien skulle ner under 10 kr och nu tror du att den dubblas till 80 kr efter lunch trots att de vinstvarnade i morse. Hur tänkte du nu?

Förutom att det är tröttsamt undrar jag hur de så till den milda grad kan överskatta sin förmåga att påverka. Om man driver en väldigt populär podd eller blogg kan jag tänka mig att en aktie i ett lågt omsatt bolag på en liten lista kan gå upp eller ner av en vettig analys, men om en anonym tomte ropar ”KÖP!” i en aktie med en dagsomsättning på tio miljoner blir påverkansgraden lika stor som risken för jordbävning av att en anorektiker hoppar hopprep.

Nej, då är det nog enklare att tjata upp en gädda:

lördag 25 augusti 2018

Stora plånböcker – stora problem

Lista de tre med mest ordnad ekonomi i bekantskapskretsen. Det behöver alltså inte vara de tre som har mest pengar på banken, utan de med mest koll. De som inte får slut på kontot en vecka före löning, aldrig behöver låna pengar, har råd med vad som helst om de verkligen vill.

Lista sedan de tre med högst inkomst. Är det samma lista? För mig finns inget namn på bägge listorna. Okej, jag känner ingen som är direkt fattig och många har bra inkomster, men det är nästan genomgående så att de som tjänar mest också har svårast att få ihop det. Utgifterna anpassas lätt till inkomsterna, och ju högre de är och ju snabbare det snurrar, desto lättare är det att få ett felskär och dunsa in med huvudet före i sargen.


Jag är rätt säker på att majoriteten av världens konkursmässiga ekonomier har låga inkomster, men de flesta av oss är varken stormrika eller panka. Vi har så vi klarar oss om vi tänker efter och låter vårt välstånd ta tid. Jag vet inte vad det är som får vissa att gasa så hårt att de tappar kontrollen. Kanske är det genetiskt, kanske en fråga om uppfostran.

Det behöver inte ens vara dåligt att våga ta risker, men jag är glad att slippa ångest över hur jag ska ha råd att betala mina räkningar, inte bara just nu från hand till mun. Jag blir inte morgondagens Erik Penser eller Björn Borg, vare sig när de varit som rikast eller när de gått i personlig konkurs. Det känns bäst så.

torsdag 23 augusti 2018

Plakatpolitik

Politik är att vilja, sa Palme. Vore det hela sanningen skulle det pågå väldigt lite politik i de politiska partierna. Jag kan inte tolka årets valaffischer på annat sätt. Idén med politiska budskap borde vara att framhålla de egna särdragen. Att säga något som alla andra partier, och nästan alla andra människor i hela världen, skriver under på är meningslöst. Ändå är det just det man gör.

Ett undantag – alla är ju inte Lennart

Jag går och springer mycket på stadens gator, så då hinner jag se och reflektera över valplakaten. Den gemensamma nämnaren för nästan alla är att budskapet på dem är fullständigt intetsägande. ”Trygghet och rättvisa”, ”Vi är barnfamiljernas parti” och ”Tillsammans för framtiden” säger ingenting förrän någon förespråkar otrygghet, orättvisa, egoism och bakåtsträvande. De som formulerat texterna tycker kanske att deras motståndares politik leder dithän, men detta säger faktiskt ingenting om vare sig motståndarna eller deras politik.

Politik är inte främst att vilja, politik är att välja. En politisk budget är som en hushållsbudget, bara större och med andra krav. Om pengarna inte räcker till allt (och det gör de sällan) måste man antingen välja bort något annat eller öka inkomsterna, vilket i ett samhälle betyder att höja skatten. I bägge fall ställer man grupp mot grupp, något politiker ofta låtsas att de inte håller på med, trots att just det är vad hela deras uppdrag går ut på.

Att lägga pengar på budskap av typen ”Vi tycker som de andra” borde inte övertyga någon. När mitt parti Folkhatarpartiet Håll Käften kandiderar ska vi ha ärliga plakat:



tisdag 21 augusti 2018

Global Gaming igen

Global Gaming 555 har jag skrivit (okej, gnällt då) om tidigare och nu är det dags igen eftersom jag inte blir klok på denna aktie.

Kort resumé: Detta nätcasinobolag börsnoterades i höstas på 22 kr, handeln startade på 28 kr och aktien gick snabbt upp till 37 kr, men där tog det stopp. Under första kvartalet pendlade den mellan 28 och 37 kr. Inför Q1-rapporten fick de en höjd riktkurs och strax efter kände sig bolaget nödgade att vinstvarna. Efter den berg- och dalbanan har aktien inte hämtat sig igen utan parkerat runt 28, med en och annan bottenkänning.


Samtidigt ska detta bolag inte jämföras med alla nynoterade företag som aldrig visat vinst. Global Gaming har hela tiden gått strålande, även långt innan de börsnoterades. Utdelningen blev 1,40 kr (4,3 %) och det är ju ingen dålig direktavkastning för en nybörjare.

Osäkerheten har istället legat kring framtida regleringar och i viss mån också kring licenser. När man kom till börsen hade man bara en spellicens i Curaçao, men nu har man ordnat en i Estland (inom EU) och ansökt om en svensk.

Q2-rapporten var lysande hur man än ser på saken. Intäkterna mer än fördubblades jämfört med Q2 2017. Bolagets likvida medel har under samma period gått från 20,8 till 202,3 miljoner, så det är väl ingen djärv gissning att utdelningen ska upp lite. Jag är som bekant skeptisk till utdelningsstorlek som ett bevis på ett företags framgång, men om utdelningen hamnar på 2 kr/aktie kan knappast aktien ligga på 26,80 kr.


För det är där vi ligger nu. Vid rapportsläpp hoppade aktien upp från 28 till 30, men som vanligt tycks det aldrig ta slut på säljare i detta bolag. Och det är just det jag skulle tro har hänt. Börsnoteringen gav storägarna en chans att få loss lite pengar. Jag fattar det. Hade jag satsat en miljon i ett bolag och plötsligt fått ett börsinnehav värt 50 miljoner hade jag också sålt av varje gång aktien vandrat uppåt.

Men med risk för att låta som en genomsnittlig, bitter börssnackare, hur länge kan detta fortgå? Hur billig får en aktie bli? Om vinsterna fortsätter och utdelningen dubblas hamnar vi snart i ett läge med P/E 5-6 och tvåsiffrig direktavkastning. Ska aktien då fortsätta att sladda omkring under 30 kr? Jag säger som Gunde – ingenting är omöjligt.

söndag 19 augusti 2018

Låna pengar av vänner

Jag vet människor som konsekvent aldrig lånar ut pengar till människor de känner. Jag fattar det. Risken för osämja är överhängande.

Ska man ändå göra det tycker jag att man ska ha ett väldigt tydligt avtal som preciserar hur mycket som lånats, när och hur det ska återbetalas. Det går att göra så enkelt som att mejla eller sms:a, men ska det bråkas kan man åtminstone vara på det klara med vad man kommit överens om. Fast även om man litar på personen är det alltid ett osäkerhetsmoment inblandat.


Jag brukar dessutom alltid tänka den morbida tanken att låntagaren kan dö, och vad händer då? Om jag lånar ut pengar till en kompis som sedan blir överkörd av en lastbil måste skulden vara rätt hög för att jag ska ta upp saken med frun/maken/föräldrarna. Jag menar inte att den stora tragedin med att en människa dör är att jag går miste om mina pengar, men jag blir ju inte gladare av att bli av med en kompis för att jag samtidigt förlorat tiotusen.

Förresten behöver man inte dö för det. Jag lånade ut pengar till en tjej i bekantskapskretsen och innan hon hunnit betala tillbaka hade vi tappat kontakten eftersom hon gjorde slut med sin sambo. Och inte ett sånt där ”Vi kommer alltid vara kompisar”-uppbrott utan en ”Hej älskling, jag kom hem lite tidigare och här ligger du naken i vår dubbelsäng med en annan, det blev ju tokigt”-avslutning. Där gällde det inte mer pengar än att hon hade kunnat få dem. Och det fick hon ju, men jag menar från början alltså. Man vill inte vara den där jobbiga killen:

fredag 17 augusti 2018

Resan från Jante

SVT skriver om 25-åriga Evelina som reser runt på heltid, och den aktuella vinkeln är att hon nu bestämt sig för att resa helt utan att flyga, senast till Iran.


Och det finns fler sådana här heltidsresenärer. Colin Wright heter en kille som åkt runt i världen på heltid sedan 2009. Han har dragit denna livsstil ett steg till genom att låta sina läsare bestämma vart han ska åka. Allt han äger får plats i en ryggsäck, så jag antar att han har rätt låga utgifter som mer än väl täcks av de böcker han skriver, de föredrag han håller och de länkar han delar på sin hemsida.

Jag ogillar resor rent allmänt och gör dem bara för att ta mig från punkt A till punkt B. Jag har till och med svårt för fenomenet semester. Att t ex åka Istanbul-Teheran med buss i fyrtio timmar finns inte på min bucketlist. Jag vet ingenting om Evelina mer än att jag skummat igenom hennes hemsida. Hon lever inte mitt drömliv, men jag högaktar henne för sin beslutsamhet att leva både som hon lär och som hon själv vill.


Därför var det med viss sorg jag tog del av Twitterkommentarerna efter SVT-artikeln. Många verkar förutsätta att Evelina indirekt gör sitt flygfria resande för att kunna kritisera alla som flyger, något jag inte alls läser in varken i artikeln eller på hemsidan. Och så har vi gruppen som ifrågasätter hur den här tjejen har råd att leva som hon gör:
För de med rika föräldrar kanske.
Ja Evelina är ju inte arbetande småbarnsförälder så då funkar det ju.

Jag vet inte vad Evelina och hennes föräldrar har för ekonomi, men ser reklam på hennes hemsida och noterar att hon har aktningsvärda 40000 följare på Instagram, vilket också lär gå att kapitalisera på. Kanske lever hon snålt och får det att gå runt, kanske jobbade hon arslet av sig innan hon började resa.

Jag vet inte, och jag skiter i det. Men jag önskar henne lycka till och gissar att hon är närmare ett lyckligt liv än väldigt många gnälliga twittrare som troligen skulle må bra av att själva fundera på vad de vill med sina liv och hur de ska komma dit.

onsdag 15 augusti 2018

Alla är medelklass – utom Strandhäll

Mycket av svensk komik kommer från England, både på scen, tv och film. Svenskar gillar generellt brittisk humor. Men det finns ett undantag – klasshumor. I England finns klasser med tydliga företrädare, och folk identifierar sig dessutom med klasserna. Sådan humor funkar inte i Sverige eftersom vi inte går runt och känner oss som representanter för en klass.

Så när den den populära situationskomediserien Only when I laugh översattes till svenska under namnet Sjukan tokfloppade den trots stabila rolltolkningar av halva Jönssonligan och Sveriges kanske bästa skådespelare genom tiderna, Jan Mybrand.


Brunnbergs överklasskaraktär skär sig inte lika bra med Björn Gustafsons diversearbetarroll som den hade gjort i engelska förhållanden, för i Sverige finns nästan inte överklass och arbetarklass. Här påstår sig alla vara medelklass. Nej, inte riktigt alla.


Social- och medmeraminister Annika Strandhäll är stolt över att vara arbetarklass. Fast är hon det, med en månadslön på över 130000 kr? Det närmaste ett riktigt jobb hon kommer är som projektledare för ett arbetsmarknadsprojekt i Göteborg. Därefter är det bara fackliga och politiska uppdrag.

Och även om ett projektledarjobb där man med kommunala medel trollar med arbetslöshetsstatistik är betydligt mer working class hero än styrelseledamot i Folksam eller ordförande för SKTF skulle jag inte kalla det för ett knegarjobb.

Weiron i ottan...

Men okej, vi vet alla varför hon gör det – det är är en månad kvar till valet. Fast det innebär inte att det är smart, och det tror jag inte att det är. Dels för att hon inte är arbetarklass, så om någon till äventyrs identifierar sig som det vill de nog inte att Strandhällskan ska lajva att hon är en av dem.

Dessutom tror jag alltså att nästan alla svenskar känner sig som medelklass, så vi känner oss därmed inte identifierade med arbetarklassen, särskilt inte en påhittad sådan. Kanske är det kärnan i den socialdemokratiska krisen, att nästan ingen längre identifierar sig med partitoppen. Jag säger inte att Göran Persson eller Ingvar Carlsson var arbetarklass, och Gud vet att Palme inte var det. Men aldrig har väl skillnaden mellan verkligheten och självbilden i det socialdemokratiska partiet varit större.

måndag 13 augusti 2018

Less på aktier

Det är över 30 år sedan jag köpte mina första aktier och jag har nog ägt aktier i åtminstone något bolag ända sedan dess. Jag gillar ekonomi, siffror, statistik och psykologi. Intresset har gått upp och ner, och rätt mycket har dessa perioder sammanfallit med min ekonomi.

Från början hade jag nästan inga andra inkomster, så då var ju alla aktievinster fantastiska. När jag fick en lön gjorde portföljavkastningen inte längre så stor skillnad, men framåt slutet av 1900-talet hade portföljvärdet stigit så att börsavkastningen gick förbi lönen.

Sedan startade jag eget varpå skillnaden mellan kapitalvinster och arbetsinkomster blev ännu större. När jag fick fart på firman blev det dags att köpa bostad och i samband med det blev portföljen rätt luftig, så då var det ombytta roller. De senaste åren har portföljen fyllts på, vilket gjort det roligare att investera igen.


Tills nu. Just nu är det helt enkelt inte så himla kul att plöja kvartalsrapporter och planera inköp och försäljningar. Troligen beroende på att jag har ont om tid för verksamheten, men om viljan finns brukar jag alltid hitta tiden, så jag gissar att det är intresset som sviktar.

När man sitter vid ett pokerbord och kommer på att enda anledningen att man sitter kvar är för att tjäna pengar, inte för att det är kul att spela, brukar den bästa lösningen vara att resa sig upp och gå hem alternativt stänga av datorn, så kanske kommer mina redan ganska passiva investeringar bli ännu passivare framöver.


Nu tror jag visserligen inte att någon följer min blogg för bolagstips (i så fall har ni nog känt er bra besvikna de senaste... två åren). Det mesta jag skrivit om börsen har varit mer allmängiltigt, men kanske blir det ännu färre bolagsspecifika texter tills andan faller på igen. För det gör den nog.

lördag 11 augusti 2018

Sista-minuten-tandläkare

Fick ett spartips tillsänt mig, men det är inte ett sponsrat inlägg för jag har ingen ekonomisk vinning i detta.

Folktandvården i Stockholm erbjuder sista-minuten-tider för vuxna. Rätt smart egentligen. För att slippa att tandläkare eller tandhygienister ska stå utan jobb när någon patient hoppar av på kort varsel får den patient som kan ta en tid med mindre än ett dygns framförhållning behandlingen för 300 kr, där ordinarie priset i skrivande stund är 830 kr för en basundersökning och 980 kr för tandstensborttagning. 300 kr är för övrigt lika mycket som det allmänna tandvårdsbidraget, så räcker det med en behandling per år kan man vara nere på gratisnivå.

40 minuter tandvård? Bra, jag har lite plack...

Två problem. Man måste vara beredd att snabbt åka till tandläkaren och man måste hålla koll. Fast punkt nummer två kan ha hittat sin lösning här, en bevakningssida (än så länge inte för alla län) så att man själv slipper hänga på Folktandvardens hemsida.

Hur bra den här bevakningen funkar vet jag ingenting om och tar således inget ansvar för den, men jag är förvånad över att det inte finns mer sånt här. När man var hänvisad till telefon för att boka precis var ju läget ett annat, men med internet är det lätt att anpassa priser och skräddarsy tjänster. Så varför görs det inte oftare?


Jag har tidigare varit inne på att matbutikerna kunde ha olika priser beroende på personalkostnad, och sådan anpassning kunde ju göras både här och där. Jag som har möjlighet att komma på kontorstid, när personalen är billig, vill slippa betala för att andra inte kan det. Och den som vill betala för att slippa ha framförhållning, kunna handla på udda tider, inte behöva vänta på leveranser osv borde kunna göra det. Fast inte lika billigt.

torsdag 9 augusti 2018

Minsta möjliga insats

När SVT vill ha program om hälsa, träning och populärvetenskap köper man in dem från BBC, vilket i nio fall av tio betyder att man får ett program av och med Michael Mosley. Antar att de flesta har läst eller sett något av honom eftersom han är mer linslus än Ernst Hirchenkeller och Laila Bagge sammanlagt. Till er som eventuellt lever i ovisshet har han skapat och/eller populariserat ett antal dieter och skrivit böcker om diet och träning.


Lugn, jag ska inte göra om detta till en hälsoblogg, snart kommer poängen. Gemensamt för allt jag hört om och med Mosley är att målet alltid är att slippa undan. Dieterna går ut på att man åtminstone stundtals får äta vad man vill och när Mosley snackar träning är målet alltid att träna så lite som möjligt. T ex har han skrivit en bok om högintensiv träning som går ut på att man bara ska behöva anstränga sig tre minuter i veckan.

Blir någon hälsosammare av det är det väl bra, men om tanken är att man i möjligaste mån ska få sitta i tv-soffan och hetsäta chips tror jag att utövarna förr eller senare skippar träningen helt. Människan är av naturen en lat varelse som försöker undvika sådant hon hatar. Bättre då att hitta en träningsform och nyttig mat man gillar, så att man slipper tvinga sig till hälsosamma vanor.


Här ser jag en tydlig koppling till ekonomi. De som inte sparar verkar genomgående tycka att sparande är tråkigt och innebär försakelse medan vi som sparar ser fördelarna, möjligheterna och oberoendet pengarna kan ge oss, utmaningen i att få ett bättre liv för mindre pengar.

Därför är jag allmänt skeptisk till köpstopp, snålmånad och sådana projekt. Om inte ens de som skriver böcker om fenomenen kan få det att låta kul är risken stor att det inte är det. Dra med barn i fördärvet så kanske de hatar sparande ända upp i vuxen ålder, på samma sätt som mina urusla idrottslärare såg till att jag hatade träning tills jag närmade mig 40 (ungefär som Mosley gör vid 61).

tisdag 7 augusti 2018

Vem köper t-shirts?

Jag har säkert hundra t-shirts, men jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte en. Jag minns inte att jag överhuvudtaget köpt en t-shirt även det troligen hände någon gång i ungdomen. Min teori är att det är med t-shirts som med bläckpennor - alla har dem, men ingen köper.

Okej, den till vänster kostade fyra timmars löpning i helvetesväder.

Några har jag fått som reklam, av uppdragsgivare eller arbetsgivare. Ett gäng fick jag av en kompis vars arbetsgivare hade bytt logga. ”Vill du ha ett gäng felfria tishor i bra kvalitet?” Vad tror ni Snål-Larsson svarar på det?


Men särskilt minimalistiskt är det inte. Snåljåpen i mig vill spara alla, pedanten vill slänga hälften, helst igår. Jag kommer allt oftare på mig själv med att slitas mellan sparsamhet och minimalism.

Om mina hundra tröjor i snitt håller för femtio dagars användning blir det femtusen dagar. Den här årstiden funkar de i värsta fall två timmar från garderob till tvättkorg, men vintertid kanske jag har långärmade tröjor eller skjortor utan t-tröja under lika ofta, så mitt lager håller nog i tjugo år förutsatt att det inte fylls på med fler gratiströjor längs vägen. Inte helt friskt va?

söndag 5 augusti 2018

Börsens bästa bolag?

På aktiechattar, poddar, börsbloggar och i sociala medier har jag sett allt fler ställa eller svara på frågan vilket som är börsens bästa bolag. Man kan mena lite vad som helst med det, men jag upplever att det handlar mer om vilket företag som har bäst långsiktiga potential och är mest välskött. Inte vilket som för närvarande har den mest tilltalande aktiekursen, helt oberoende av P/E och andra nyckeltal.


Två frågor:

1. Ska man göra det? Alltså strunta i om kursen gått upp eller ner de senaste veckorna och behandla varje nytt aktieköp som början på ett livslångt förhållande.

2. Vilket är i så fall börsens bästa bolag?

Om vi börjar med ettan är mitt svar ett solklart nej. Jag vill inte gifta mig med mina aktier, jag vill köpa billigt och sälja dyrt. Det kan bli en dag eller två, men vanligtvis några månader och i undantagsfall i flera år, men mitt syfte är aldrig att köpa ett aktieinnehav för att ha tills jag blir gammal. Ingen kritik mot dem som tänker annorlunda, men så resonerar jag.


Men om jag ändå försöker tänka bort kursen och vd-ordet i senaste rapporten, vilket bolag skulle jag helst äga i decennier om jag var tvungen att göra det?

Bahnhof, tror jag. Jag gillar företaget, jag gillar produkterna, affärsidén, filosofin och ledningen. Dessutom tycks de kunna tjäna pengar nästan hela tiden oavsett allt. Och hur det än är, aktier köper jag för att tjäna pengar. Löser företaget cancergåtan eller skapar fred på jorden är det en bra sidoeffekt, men det är inte därför jag handlar.


Andra företag med potential att kvala in på topp-1-listan? Paradox, Nibe, SEB... Enligt principen bra företag i bra branscher och bäst i klassen. Spolar vi fram världen tio år tror jag att de här företagen fortfarande lever och frodas, rikare än idag. Men som sagt, nu svarade jag på en hypotetisk fråga jag inte tycker behöver ställas.

Vad säger ni? Finns det någon vits med att fundera över vilket som är börsens bästa bolag, vilket är det i så fall, och varför?

fredag 3 augusti 2018

Skit i barnen!

Expressen låter meddela att torkan lett till bärbrist, ”och sylt till barnens pannkakor i värsta fall ett minne blott”.


Trist för dem, men det är mycket värre än så – jag blir utan bär! En normal sommar plockar jag 25 liter blåbär och fyller frysen. Det ska räcka till ett års konsumtion, inklusive sylt, med lite marginal. Förra sommaren blev det sämre än vanligt pga frost i april, och jag gav upp redan vid sjutton liter.

Lagret var därför länsat till i år, men det såg bra ut i maj. Och i början av juni, även om det regnade för lite. Sedan regnade det inte alls, istället blev det hett som i helvete (okej, det är en gissning från min sida). I juli regnade det sammanlagt ungefär en kvart. Istället för 25 liter blåbär blev det en liter, det tog närmare två timmar.

Käften!

Okej, det är kanske inte världens största katastrof att jag blir utan blåbär i år, men surt är det. Jag ser inte fram emot sommaren för att få bada eller äta glass. Knappt ens för att vara ledig, det har blivit dåligt med det i år. Jag längtar till sommaren för att få fylla frysen och då främst med blåbär. Nu ligger det en liten påse blåbär och ett par påsar vinbär där. Livet är fullt av prövningar. Sedan dör man.

onsdag 1 augusti 2018

Statsfinansierad barnlek

Den skrämmande överflödiga myndigheten MUCF och bidragsfusk har jag skrivit om förut och nu har de kommit i blickfånget igen i och med avslöjandet om att spelförbundet Sverok får skattepengar ”för att ungdomar ska kunna spelar rasistiska våldtäktsspel”.

Huruvida det aktuella spelet (hur aktuellt ett 36 år gammalt dataspel nu kan vara) är rasistiskt ska jag låta vara osagt. Allvarligt talat ser jag knappt vad grafiken föreställer.


Däremot skulle jag vilja ifrågasätta varför någon ska få bidragspengar för att spela dataspel. Här har vi alltså en myndighet, MUCF, som får ett existensberättigande genom att betala ut pengar till ett studieförbund, Sverok, som lyder under Studiefrämjandet. Sverok får i sin tur betalt för att ungdomar startar studiecirklar i att spela spel, och ungdomarna får betalt för att göra det.

Jag har inget emot studiecirklar i sig, förutsatt att det handlar om studier och att verksamheten kontrolleras, men när A ger i uppdrag till B att betala C för att dela ut pengar till D, och alla får pengar för att göra det leder det knappast till något vettigt.


Och det här är inget nytt. På slutet av 80-talet startade jag och tre kompisar en studiecirkel för att spela popmusik. Nu räcker det tydligen med att man är tre personer, men på den tiden skulle man vara minst fem, så vi skrev in en kompis och fyllde i några blanketter på ABF. Jag tror att de ville ha kvitton på studiematerial, men mer kontroll än så gjorde de inte. Huruvida vi repade när vi sa visste inte ABF, men de fick ju betalt för det så varför kolla?

Vi hade startat det där bandet alldeles oavsett om vi fått pengar eller inte, precis som Sveroks medlemmar spelar spel eller lajvar i skogen för att de vill. Blir världen en bättre plats för det? Knappast. Blir Sverige bättre för att skattepengar går till sånt här? Inte en chans!

Jag tror tvärtom att det finns ett egenvärde i att ungdomar skaffar sommarjobb eller på annat sätt gnetar ihop pengar till musikinstrument, dataspelskonsoler eller vad de nu vill ha.