tisdag 19 februari 2019

Om du ändå ska köpa – gör det billigt!

De billigaste affärerna är de som inte blir av, men om man ändå bestämmer sig för att köpa, varför inte ta lite extra tid och hitta den billigaste leverantören? Jag ser varje dag människor göra dåliga köp bara för att de bestämt sig för att handla. På och utanför nätet.


Dyra butiker lever på att folk köper ”första bästa”. Okej, det händer att utvärderingsprocessen inte lönar sig, men sällan. Om vi – väldigt hypotetiskt – tänker oss att den tid vi lägger på att leta billiga priser på det vi ska köpa annars hade lagts på betalt lönearbete som gett oss 250 kr i timmen netto bör vi inte lägga en timme på att spara 200 kr. Och det kan ju hända, men genom att rutinmässigt jämföra priser missas det inte heller när det gäller dyrare inköp med större sparpotential, eller löpande abonnemang som kommer att kosta för mycket under lång tid. En enkel sökning tar ofta bara några minuter.

Då utgår vi dessutom från att utvärderingstiden inte har några andra fördelar, som att hitta bättre produkter, säkrare leverantörer eller komma på att vi är på väg att göra ett felköp. Särskilt det sistnämnda borde vara värt att beakta eftersom en del människor i stort sett bara tycks göra felköp.


Så varför inte ta för vana att alltid jämföra? Webbsök, överväg second hand och använd jämförelsesajter som Compricer, Prisjakt och Elskling. Det eliminerar inte felköp, men minskar alla gånger risken.

måndag 18 februari 2019

Politiskt korrekta aktietips

Jag brukar läsa Handelsbankens kundtidning Fokus Placering som kommer ut tio gånger om året. Den är inte jätterolig, men det finns alltid några intressanta artiklar om högt och lågt, mikro och makro och en intervju med någon börs-vd.

Och så har redaktionen en egen aktieportfölj med 15-20 aktier. I varje nummer lyfter man ut ett par aktier och fyller på med ett par nya, med motiveringar. Jag följer inte råden slaviskt, men det är ett av flera ställen jag ibland får upp ett nytt bolag på näthinnan.


Men i senaste numret plockade man bort tre bolag av en helt ny orsak. Inte för att de förväntades gå dåligt (det var man tydlig med) utan för att portföljen skulle ”hållbarhetsanpassas”. Vad innebär då det? Jo, man väljer bort ”kontroversiella sektorer” baserat på ”miljö, mänskliga rättigheter och affärsetik”, så då rök Evolution Gaming (betting), Fortum (fossila bränslen) och Swedish Match (tobak).

Jag har inget emot vare sig miljö, etik eller mänskliga rättigheter, men jag vill inte att Handelsbanken i samarbete med FN och Global Compact tar besluten åt mig. Särskilt fånigt blir det när SHB betonar att man har kvar köprekarna på samtliga tre bolag.


Av de tre aktier som plockades bort ratar jag själv Swedish Match eftersom jag tycker tobak är skit. Man kan argumentera för att det är bättre att konsumera deras snus än andras cigaretter, men med den logiken skulle man kunna handla amfetaminaktier för att produkterna är bättre än att folk skjuter i sig heroin. Andra får tycka annorlunda, det är helt okej. Min poäng är att var och en får sätta sina egna gränser, det ska inte bankerna göra åt oss.

söndag 17 februari 2019

Spenatsoppa

I samband med att jag drog ut en visdomstand i veckan tvingades jag hålla mig till flytande föda. Jag åt filmjölk och nyponsoppa, men tyckte att det var svårare att hitta på mat som inte är söt. Så jag improviserade fram en spenatsoppa innehållandes:
Hackad, fryst spenat
Gul lök
Bladselleri
Chili
Matolja
Buljongtärning
Vatten
Salt & peppar
Ja, kastrullen med det lagade handtaget lever och frodas.

Antal och mängd är som vanligt valfria val, men det framgår väl av bilderna på ett ungefär hur jag gjorde. Lökarna var små, så det är nog att betrakta som en stor. En halv stjälk selleri och tio tärningar spenat à 10-15 gram.


Ner med spenaten i en kastrull, häll på några matskedar matolja och smula ner en buljongtärning. Fräs på det medan du hackar övriga grönsaker.


Eftersom jag inte fick tugga blev det mer finhackat än jag brukar.


Häll ner allt i kastrullen med de nu smälta spenattärningarna.


Häll på vatten. I mitt fall en halvliter, men vill man ha mer soppa kan man ju ta en liter och då dubbla buljongtärningen till två.

Låt alltihop puttra på svag värme i 10-12 minuter medan du kryddar med något du gillar. Själv nöjde jag mig med salt och peppar eftersom både chilin och buljongtärningen också är att anse som kryddor och jag inte vill ha allt för stark mat.


En kokt ägghalva hade nog varit dekorativ för den som äter sånt. Själv äter jag mer med munnen än med ögonen och ger kompositionen fyra skäggbollar av fem möjliga.

lördag 16 februari 2019

Att inte se skogen för alla doftklossar

Fler än jag har väl sett erbjudandet om att köpa en designad ”doftkloss”, som egentligen är en helt vanlig svensk vedklabb av tall, för det facila priset av 199 kr.


Jag övertygad om att just det här är en PR-kupp, men även om den kanske inte går att köpa är jag ändå säker på att det finns köpare som tycker att det är en bra idé att köpa en vedklabb för tvåhundra spänn som ”en given mittpunkt, både för samtalet och i rummet”.

Det kan ses som ett tecken på att folk är så oekonomiska att praktiskt taget allt går att sälja med mördande reklam (folk köper ju för böveln smycken gjorde av älgskit!), men också att många svenskar kommit så långt från vanligt Svenssonliv 2-3 generationer bakåt att det livet ses som exotiskt.

Och vem kan klandra dem? Våra myndigheter försöker ju förbjuda vedeldning och ingenting görs utanför Skansen och liknande institutioner för att visa yngre generationer hur man levde förr.


Eller ens nu. Det är säkert många unga människor som aldrig har eldat med ved, åtminstone inte inomhus. Vet de hur det blir varmt på elementen, hur golvvärme funkar, om systemet är vattenburet eller hur en varmvattenberedare funkar, alltså hur det kommer sig att det finns varmvatten i kranen (eller vatten överhuvudtaget, kan det vara mamma som står på andra sidan väggen och häller Ramlösa i rören)?

Idén med doftklossar är kanske inte så tokig vid närmare eftertanke. Nästan så att jag blir sugen på att plocka torra kvistar i skogen och sälja dem för en femtiolapp styck under namnet ”kulturpinne”.

fredag 15 februari 2019

Krishanteringsekonomi

Det här tycker jag är viktigt. EFN slår ett slag för att kvinnor behöver eget sparkapital, men som Johanna Kull skriver i sin tweet om saken behöver alla människor oavsett kön egna dra-åt-helvete-pengar.
Nära 1 av 5 uppger att de pga svag ekonomi kan stanna kvar i ett destruktivt förhållande.


Nästan alla förhållanden spricker. Vartannat äktenskap slutar i skilsmässa, i resten dör den ena. Okej, man kan ju dö samtidigt i en trafikolycka eller så, men de oddsen är inte spelbara. Ändå verkar ungefär 99,3 procent räkna med ”i nöd och lust utan att döden skiljer oss åt” trots att verkligheten snarare visar ”i nöd eller när man har lust”.

Är det bara jag som alltid utgår ifrån katastrofläge? Nu har jag ingen fru som kan skilja sig, men jag räknar med att utsättas för vattenskada, eldsvåda och att allt som kan gå åt helvete också gör det. Jag vet, det är inte en särskilt ljus syn på livet, men å andra sidan blir jag positivt överraskad när kroppen funkar, bilen står kvar och ingen försöker blåsa mig.


Och allvarligt talat, så himla svårt är det ju inte att skaffa en buffert och ta höjd för lite elände. Särskilt inte sånt elände som rent statistiskt kommer att hända. Även om man är helt ointresserad av börsen skulle de flesta varje gång lönen kommer kunna stoppa ett par tusenlappar i en indexfond. Gör det i tio år och du kommer att ha 333000 kr. Inte pengar att bada i, men tillräckligt för att slippa sitta i knäet på någon du hatar.

torsdag 14 februari 2019

Behovet av höghastighetståg

Jag har åkt ganska mycket tåg och min främsta kritik är inte att tågen går för långsamt utan att man inte vet när de går, vilket får till följd att man måste ta ett tidigare tåg än man egentligen skulle behöva. Min andra kritik är att det är svårt att jobba på tåget eftersom det bara är sittplatserna i första klass som är anpassade för det, ifall man skulle ha turen att hamna på ett tåg som har fungerande wifi. I andra klass hamnar jag alltid mitt i en barnfamilj som leker krig, oavsett om jag bokat ”tyst kupé” eller inte.

Så när regeringen vill plöja ner 230 miljarder i höghastighetståg undrar jag för vem. Vore det inte bättre att underhålla befintliga tåg, växlar och spår, så att tågen börjar klara befintliga tidtabeller? Tomas Eneroth, regeringens egen transvestit (och infrastrukturminister) tycker att järnvägsunderhållet är ”en ganska stor utmaning”, vilket är myndighetssvenska för ”vi har inte en jävla aning”.


Trots Eneroths lite märkliga klädval tror jag inte att han är en idiot. Han fattar att 230 miljarder (som i vanlig ordning troligtvis hinner bli det dubbla innan det är klart) vore bättre att lägga på tåg vi har nytta av även de närmaste tjugo åren, men han har lovat Miljöpartiet.

Apropå miljö finns uträkningar att det kommer att ta 25-35 år innan miljöpåverkan av höghastighetstågen är nere på noll. Så hur tänker klimatalarmisterna där? Den tiden finns inte eftersom det ju alltid är exakt tio år till klimatkatastrofen.


Med risk för att låta som en bakåtsträvare (det har hänt förut och lär hända igen) skulle jag vilja citera den klarsynta och aningen upprörda kvinna som ringde till Sveriges Radio med uppmaningen: ”Skit i alla de här nymodigheterna. Försök att få det som har varit gammalt att fungera först!

onsdag 13 februari 2019

Vad gör jag med den här ingrediensen?

Jag gillar att fynda mat när det är extrapris. Jag har ganska mycket plats i kyl, frys, sval och förråd, så när fynd dyker upp är jag benägen att köpa ganska mycket.


Men så ska man ju äta upp maten också, annars blir det ingen #sparadkrona. Ett sätt är att frysa. I stort sett all mat går att frysa, på det ena eller andra sättet. En del bör först hackas, mosas eller stekas, men går det att frysa har man köpt sig några månader.

En av mina senaste upptäckter är att citroner kan skivas och frysas. Jag dricker citronvatten som måltidsdryck och köper ibland tre för 10 kr eller en påse på extrapris, och blir alltid lika sur när jag får kasta en möglig citron efter ett par veckor. Istället fryser jag in den färsk och tinar upp när kylen är tom.


Andra matvanor har fler användningsområden. Det gäller bara att komma på vilka och där tar jag hjälp av MyTaste och Ica (enda nyttan jag hittat med Ica). Har man just kommit över några billiga kålhuvuden gäller det att få avkastning och plötsligt har man femtio recept med vitkål: vitkålsstuvning, gratäng, råkostsallad, plättar, surkål, vårrulle...

Svenska hushåll slänger årligen 720000 ton mat. För mig låter siffran så grotesk att jag är tveksam till dess äkthet, men nog tusan slängs det en del. Jag vägrar att först jobba och betala två tredjedelar av inkomsten till staten, sedan handla och betala ytterligare en femtedel i skatt, släpa hem matvarorna, förvara dem några veckor, eventuellt tillaga dem och avslutningsvis kasta bort maten. I mitt hem gäller nolltolerans.

tisdag 12 februari 2019

Digitala nomader

Folk i ”FIRE”-svängen (”Financial Independence, Retire Early”) är kanske väl förtrogna med uttrycket digital nomad, men jag ska förklara begreppet för eventuellt ”vanligt fölk”:

En nomad är ju en person eller folkgrupp som inte lever bofast utan flyter runt därhelst det finns mat. Digitala nomader är på ett sätt motsatsen eftersom de är oberoende av plats och försörjer sig mobilt, via internet. Men inte heller de har en fast boende- och arbetsort utan reser runt. Vill ni veta mer och står ut med dubbade röster finns en nysläppt dokumentär i ämnet:


Det är inte utan att den här filmen ger vatten på kvarnen hos dem (och dessa är det gott om) som vill peta hål på glamouren kring det digitala nomadlivet eftersom den handlar mycket om att få ekonomin att gå ihop, oro inför framtiden, pension osv.

En av de medverkande i dokumentären tjänar 800 euro i månaden vid 33 års ålder, har inget eget hem och får plats med alla sina ägodelar i en ryggsäck. För mig vore det helvetet på jorden. Inte för att jag inte längre är 33, jag har alltid velat ha en egen bas. Med det undantaget är det ändå rätt likt mitt liv. Jag gör i stort sett allt jobb via dator, och skulle kunna göra det vartsomhelst där det finns internet. Men inte är jag digital nomad för det, och inte vill jag bli det.

Det finns också digitala nomader som tjänar bra med pengar. Som Colin Wright som rest runt på heltid i tio år, skrivit runt 30 böcker och hållit föredrag om sitt liv. Nätpokerspelare har gjort det ända sedan pokerboomen, och vi som följer börspoddar hör hela tiden någon daytrader rapportera att han den senaste veckan handlat aktier från poolkanten, så bevisligen är det fullt möjligt.


Och möjligare lär det bli. Fler jobb kan göras på distans. Kryptovalutor underlättar digitalt nomadliv. Fortfarande har en stor del av världens arbetsföra inte växt upp med internet, men för varje år kommer fler människor ut på arbetsmarknaden som surfade redan innan de började skolan. Och – ännu viktigare – allt fler chefer ser fördelar, som att slippa tillhandahålla kontorsyta eller att ha kundtjänstmedarbetare som är pigga på nattjobb eftersom det inte är natt där de befinner sig.

måndag 11 februari 2019

Högre utgifter = mer ”jobb”

Dagens Industri har väl snart låst precis allt innehåll. Åtminstone den artikel i vilken det finns ett citat jag reagerade på, så ni får nöja er med denna skärmdump.


Inget fel i att vilja tjäna pengar och om någon vill ge Bianca Ingrosso tvåhundra papp för att tycka till på Instagram är jag den förste att gratulera. Jag vet ingenting om henne annat än att hennes morföräldrar var duktiga skådespelare och att hennes föräldrar är kända. Jo förresten, att hon sålde sig till Centerpartiet strax innan valet. Hoppas att hon fick bra betalt.

Enligt Wikipedia är hon sångerska, men enda referensen är ett inslag i Junior Eurovision Song Contest 2006, så just den delen av karriären verkar lite vilande. Då återstår bloggare och influencer. Det verkar som sagt gå bra, men tolkar man det här Instagram-citatet lite fritt tycks hon ha ganska höga kostnader.

Tacka vet jag mormor.

Historien visar att de med sämst ekonomi inte är de med lägst inkomster. Snarare de mest högst utgifter. Jag hoppas således att Bianca har bra rådgivare för plötsligt en dag kanske fyra textrader och en selfie inte längre ställer mat på bordet.

I väntan på det tänkte jag avnjuta ett musikinslag från det kvalitativa underhållningsprogrammet Razzel med mamma Pernilla, Karate Kids dubbelgångare samt världens högsta axelvaddar:

söndag 10 februari 2019

Medborgarlönsfiasko

SVT berättar att det finska försöket med medborgarlön floppat. Man gav alltså tvåtusen arbetslösa 560 euro per månad skattefritt i två års tid, helt utan motprestation. De fick fortfarande ta deltidsjobb eller starta eget utan att bli av med medborgarlönen, men det visade sig att folk inte blev mer intresserade av att försörja sig i takt med att behovet av försörjning sjönk. Så otippat.


560 euro motsvarar 5879 kr. Inte många kan leva på det, men ihop med ett svartjobb kan fler. Eller lite sparat kapital, räknat baklänges från fyraprocentsregeln motsvarar 5879 kr i månaden ett sparkapital på över 1,7 miljoner. Jag vet inte hur stark FIRE-trenden är i Finland, men för någon kanske de här pengarna var vad som krävdes.

Eller om du bor ihop med någon så att pengarna inte behöver räcka till ett helt boende. Jag har inget emot hemmafruar (eller hemmamän), men det är väl ändå inte det skattepengar ska användas till.
Inte heller är jag ute efter att ge arbetslösa magsår, men jag är inte särskilt förvånad över att ökade anslag inte ökar behovet av arbete utan tvärtom.

Lars Ohly, mannen som gett lättjan ett ansikte.

Det enda seriösa argumentet för detta och liknande försök jag sett är att man slipper byråkrati genom att inte behöva behovspröva bidrag. Det må så vara, men med den logiken kan man lika gärna beslagta alla pengar, dela dem i lika stora högar och ge alla människor en hög var. Enkelt blir det, men inte särskilt rättvist.

lördag 9 februari 2019

Att betala och frakta vatten

Jag har tidigare räknat ut att vatten kostar 75-1000 gånger mer på flaska än i kranen. Jag fattar att det inte är riktigt samma sak, men det ska mycket till för att jag ska betala tusen gånger mer för att få äran att bära hem livsmedel som finns i en ledning rätt in i min lägenhet.


Men det gäller inte bara rent vatten. Även sånt som innehåller vatten är dyrare ju mer vatten du bär hem. Fun Light, som spädes 1+9, är den enda saft som kostar under 2 kr/liter för färdig saft på Willys förutom Eldorados ”Blanddryck” (oklart varför den inte heter saft, vad är det då?). De mindre koncentrerade Bob och Önos kostar 3-10 kr per färdig liter och trenden håller i sig – ju svagare saft, desto dyrare literpris. Därför är det inte otippat att Festis, som säljs drickfärdig, kostar över 20 kr/liter.

På bönor och ärtor får man minst tre gånger så mycket mat genom att själv tillsätta vatten. Vita ekologiska bönor kostar 50 kr/kg. Torra kostar de 40 kr/kg, men blöter du upp dem så att det går att göra en korrekt jämförelse är priset knappt 16 kr/kg, nästan 70 procent billigare än konserven.


Förutom priset betyder mindre vatten i maten att matvarorna tar mindre plats i förråden. Den enda fördelen jag kan komma på med att kånka runt på dyrt vatten är att det är bra träning, men det är ett himla dåligt argument. Inte vatten värt ;-).

fredag 8 februari 2019

Vad är det farliga med att jämföra?

Man ska inte låta andras val styra livet, men hur ska man veta hur man ligger till i sånt som går att jämföra utan att ens snegla på omvärlden?


Jag läste en lärare som upplevde sig motarbetad när hon genomförde så kallade poängprov med sina elever. Vadå, kanske ni tänker, skolan måste ju ha prov och dessa måste rättas genom att sätta tydliga gränser för vad som ger poäng på provet. Nej då, nu har man istället ”matriser för bedömning av den undersökande förmågan”. Låter det snömosigt beror det på att det är det.

Men vadå, barn får inte ens tävla i idrott längre, så att under terminens gång bedöma vad elever verkligen vet så att de har en chans att anpassa sina studier efter det är såklart för mycket begärt. Om inte annat är det säkert diskriminerande för den klick elever som varken fattar när det är dags att lägga mer tid på studierna eller klarar av att göra det.


Likadant är det för oss vuxna. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska, men när jag springer håller jag koll på både puls och kilometertider och även om jag mest tävlar mot mig själv sneglar jag gärna på andra medelmåttiga löpare och försöker slå så många som möjligt ifall jag tävlar. Utan att jämföra sig mot börsindex eller andra investerare är det omöjligt att veta hur våra investeringar går. Hur ska man veta om man har en bra lön ifall man inte hör vad kollegor och konkurrenter har?

Så låt oss jämföra, kika över staketet och snegla både hit och dit med målet att bli bättre människor med bättre liv. Det betyder inte att vi ska se ner på (eller upp till) dem. Jag är fortfarande ganska ointresserad av hur andra människor lyckas genomföra sina liv.

torsdag 7 februari 2019

Kallt klimat och varma handlingar

Jag bor i en stor bostadsrättsförening med flera hundra lägenheter och tiotals lägenheter per uppgång. Jag vet vad grannarna heter i efternamn för det står på brevlådorna, men där slutar kunskaperna. Jag har inga större problem med det. Jag skulle inte vilja bo i ett hus där man lämnar dörrarna olåsta och springer in till varandra och lånar socker.


Men det är intressant att se vad som händer när när tillvaron skakar till. Häromdagen fick vi ett par decimeter snö på ett dygn. Plogbilarna syntes inte till på hela dagen och trottoarerna var snöfyllda över ett dygn. De var faktiskt värre utsatta än om vägarna inte plogats för det finns ingen plats för den plogade snön. Enda sättet är att skopa upp snön i lastbilar och köra bort den.

Dagen därpå blev det drygt tio grader kallt, vilket definitivt slog ut den kollektivtrafik som inte fått nog av snön. Både snön och kylan låter säkert futtig för någon som bor lite högre upp, men Stockholm blir lamslaget.


Och då inträffar något intressant. Folk lånar ut snöskyfflar, hjälper andra att skotta och knuffa bilar. Men fenomenet gäller inte bara i det akuta trafikkaoset. Vi börjar prata med okända, fråga grannarna i trapphuset om de behöver hjälp med att handla eller utföra andra ärenden.

Snart är snön borta, värmen återvänder och vi slutar att hjälpa grannar med annat än att på sin höjd hålla upp porten eller fråga om de ska åka med i hissen. På ett sätt kan jag tycka att det är synd, att det både skulle vara lite mer ekonomiskt och medmänskligt om vi hjälpte varandra med det vi är bra på, lånade ut saker vi ändå har och höll lite allmän koll. Grannsamverkan alltså.

onsdag 6 februari 2019

Välja vänner efter plånbok

Marcus Dunberg är rik. Hans PR-byrå med två anställda på Östermalm i Stockholm omsätter sex miljoner. Däremot tror jag inte att han har så många vänner, åtminstone inte efter den här krönikan om hur svårt det är att umgås med folk som inte har hans ekonomi.


Det börjar med en skidresa i vänkretsen där alla har ”olika storlekar på plånböckerna”, men sedan drar han slutsatsen att det är bäst att undvika fattiglappar på hemmaplan med. ”De här människorna har jag inte lust att bjuda på Alba-tryffel och barolo” för ”de kommer dessutom bara att bli stressade och uppleva att de hamnar i skuldläge”.

Dunberg må vara rik, men vilket fattigt känsloliv han måste ha om allt som betyder något i umgänget med sina vänner är yta och konsumtion. För om vänskapen vore djupare än att bräcka varandra varvat med tacksamhetsskuld vore det väl inte så himla svårt att välja ett resmål alla vännerna har råd med? Ni behöver inte äta samma rätter eller dricka samma vin under hela resan om ni har olika budget. Någon gång kanske Dunberg och andra knösar kan sänka sin standard på hotell, restauranger eller flygbiljetter.


Sedan tänker jag att han kanske har rätt? De flesta av mina vänner kommer från ungefär samma bakgrund som jag. Deras föräldrar var ungefär lika rika som mina föräldrar. Men nej, jag känner både mångmiljonärer och ”fattiglappar”, och vi har inga större problem att resa ihop eller bjuda varandra på middag. Ingen av oss har tagit fram miniräknaren efter maten för att ta reda på om vänskapen är en bra eller dålig affär.

Fotnot: Albatryffel är tydligen en särskilt exklusiv tryffelsvamp som plockas i Italien, och Barolo ett italienskt rödtjut som går loss på 279 kr flaskan på Systembolaget. Att Dunberg i citatet ovan kastar in ett obefogat bindestreck på den ena högstatusmarkören och skriver den andra med liten begynnelsebokstav trots egennamn skulle kunna bero på att han är en obildad tölp, men det är en ren spekulation från min sida.

tisdag 5 februari 2019

När bilden överträffar verkligheten

En kompis la ut en bild på Twitter som fick mig att tänka på börsintroduktioner. Ni vet, alla nya företag och affärsidéer låter så himla bra tills det kommer verklighet i vägen. Här är bilden:


Jag har aldrig träffat Leif Mannerström, men om hans utveckling följer pajens är han kanske en smal kille med BMI 21 och trist utseende. (Vänta nu, det där låter ju som jag.) För det var en bra sorglig paj! Lite som att den blivit berövad på alla riktiga råvaror och därefter överkörd av en ångvält. Så här säger Livsmedelsverket om bilder på matförpackningar:
Bilder och illustrationer på förpackningar ska ge ett rättvisande intryck av innehållet.
Bilder har en stark effekt i märkningen.
Bilderna ska vara rättvisande om till exempel
  • mängd, den får inte överdrivas
  • proportioner av olika ingredienser, de får inte återges felaktigt
  • beredningsgrad, man ska se om maten är ätklar eller om den måste tillagas
  • ingående ingredienser, bara sådana ingredienser och tillbehör som finns i förpackningen får avbildas. Finns annat med på bilden, till exempel sådant som tillverkaren tänkt att man kan äta till, ska det stå 'serveringsförslag' eller liknande
Om vi börjar med mängden är ju pajen på bilden minst fyra gånger så hög som i verkligheten. Där har pajskalet väggar medan den i verkligheten snarast ser ut som en pizza (i dubbel bemärkelse...).


Proportioner av olika ingredienser ”får inte återges felaktigt”. Vad hände i så fall med dillen på bilden, kördes den i mixer eller tog man bort den? Här känns det snarare som att man brutit mot att ”bara sådana ingredienser och tillbehör som finns i förpackningen får avbildas”. Förresten, de där räkorna i bildens vänsterkant, varför är de med på bilden? De kanske kom in i fotostudion för att säga hej till Mannerström för inte verkar de ha fastnat i pajen. Om de inte åkte ner i mixern tillsammans med de vackra dillbuketterna.

Nu kan man i och för sig invända att den som köper en färdigrätt från Dafgårds till det facila priset av tre portioner riktig mat har bett om att bli blåst. Färdigfel borde det heta.

måndag 4 februari 2019

Pay it forward

Pengar för egen vinning är ju aldrig fel, men en god gärning kan man också leva på ett tag. En del kommer kanske ihåg filmen Pay it forward, som gick ut på att goda gärningar ger ringar på vattnet och skapar en bättre värld. Se det som ett filmtips, den är faktiskt helt okej.


Det närmaste välgörenhet jag kommit i bloggen är en berättelse om när jag gav bort några böcker, men nyligen skrev jag om ”Aktiestinsen” som donerade 110 miljoner. Jag tror knappast att jag hinner ikapp även om jag som honom skulle bli över hundra år.

Men att jag började prata om Pay it forward är för att det är titeln på en Youtubefilm jag sett. Kanske såg ni texten jag skrev om antikhandlaren som köpte ett hus som ägts av en hoarder som bokstavligt talat fyllt det med gamla grejer. Samma kille gjorde en bra affär till.


Kort resumé för er som inte orkar, kan eller vill se filmen: En uteliggare hade hittat en Disneybild föreställande Bambi och frågade om antikhandlaren ville köpa den. Han fick 20 dollar, men bilden visade sig vara värd betydligt mer. Antikhandlaren sålde den på Ebay för runt 3500 dollar och istället för att bara konstatera att han gjort en bra affär letar han upp uteliggaren och ger honom hälften av nettovinsten, 1600 dollar. För resten av pengarna fick han mat, kläder, en hotellnatt och en biljett hem till familjen.

I slutet av filmen berättar antikhandlaren om en crowdfundingkampanj som drog in ytterligare 18000 dollar. Nu snackar vi totalt 178000 kr, som är pengar som skulle göra stor skillnad i många människors liv. Särskilt om livet inte innefattar ett hem.


Och i en senare film får vi veta att uteliggaren Adam nu är på väg tillbaka mot ett ”normalt” liv. Hoppas det.

söndag 3 februari 2019

Inkassobolagen gör vinst, vilka svin!

Aftonbladet går från klarhet till klarhet, senast med avslöjandet att det finns företag som tjänar pengar.


Jag undviker denna publikation för det mesta, men fick ett tips från @JakobInvest på Twitter och så principfast är jag inte. Ska vi nyansera det så handlar det specifikt om skulder till kommuner och landsting. När deras räkningar för slamtömningar och hemtjänst inte betalas i tid går de som alla andra till inkassoföretag för att driva in skulden och oftare än tidigare går räkningen sedan vidare till Kronofogden.

Men det där blir ju bara en kort notis, så för att smycka ut texten riktar man in sig på det här sensationella att inkassoföretagen, i detta fall Intrum som de har ett avtal med, jobbar för pengar. En person på Sveriges kommuner och landsting, SKL, tycker att ”incitament i affärsmodellen” kan leda fel. För honom och andra som inte begriper hur ett samhälle fungerar tänkte jag nu ta en snabb genomgång.


Alla räkningar betalas. Antingen av den som köpt en vara eller tjänst, eller av den som tillhandahållit den och blivit blåst på betalningen. När den lurade leverantören är en kommun eller ett landsting betyder det att räkningen betalas av oss skattebetalare, eller av dem som utnyttjar tjänsterna i form av en canceroperation eller så.

Det är liksom inte så att förfallna räkningar komposteras och försvinner helt obemärkt om inte ”ondsinta indrivare” ser till att folk gör rätt för sig. Sedan tvivlar jag inte på att det finns gott om sorgliga levnadsöden bland de skyldiga. Artikeln nämner dementa gamlingar och dessa känner man såklart för om man inte har ett hjärta av sten. Men kan vi inte enas om att inkassoföretag behövs och att de har rätt att få betalt när de jobbar?

lördag 2 februari 2019

Recension: Ut ur ekorrhjulet

Alltid lite jobbigt att recensera ett verk där man känner upphovsmannen. Å ena sidan vill man inte kritisera för hårt. Å andra sidan vill man inte heller skriva en oreserverad hyllningstext för även om man är genuint positiv är det då ingen som skulle köpa objektiviteten.

När det gäller Ut ur ekorrhjulet av Oskar ”Farbror Fri” Lindberg och Maribel Leander Lindberg kommer jag undan för den får både ris och ros. Här följer således en extremt objektiv och nyanserad recension.


Låt mig börja med lite ris. Den här boken har layouten från Helvetet. Omslaget för tankarna till barnböcker, boken har ett märkligt format i närheten av storpocket, men bara nästan, och blekgula rubriker som vore svårlästa mot vit bakgrund även i ett vettigt typsnitt.

Allt detta kan viftas bort som personlig smak (möjligen med undantag för formatet, som jag på allvar tror kan bli hämmande för distributionsmöjligheterna), men en del val är bara fel, som centrerade citat över flera rader.

Vänsterställ, för böveln!

Så låt oss gå över till innehållet. Det här är nämligen en trevlig bok som redan från start lockar läsaren att tänka i nya banor, särskilt en läsare som inte redan stött och blött ämnet ekonomisk frihet. Den ger konkreta räkneexempel, både piska och morot och utmanande tankenötter. Exempel på det sistnämnda:
'Finns det inte några få exempel i historien där fyraprocentsregeln inte fungerar...? Kanske bäst att jobba längre för att klara sig på tre eller kanske två procent?'. Problemet med det här är att ingen nivå på besparingar är hundraprocentigt säker och med denna tankemodell kan man köra på i ekorrhjulet för evigt.

Och vem kan motstå de små inspirationsrutorna från kända sparprofiler?

Vilken jävla tomte!
Den svenska bloggaren Micke Larsson (Sparo) löptränar mycket. Genom att laga vegetarisk mat från grunden lyckas han hålla sin matbudget på under 700 kronor i månaden för en varierad och hälsosam vegetarisk kost.

Kan man bortse från färgval och typsnitt är det alltså en bra bok, men den hade kunnat vara ännu bättre. Jag är inte målgruppen, men om jag vore förläggare hade jag antingen föreslagit ett längre manus eller mer fokus, för även om den är full av bra idéer är den också lite spretig.

Jag hade velat tona ner lite av familjens filosofiska idéer (och ordet ”frilosofi”... skjut mig!) till förmån för mer handfasta tips om hur man sparar och investerar. Samtidigt hade jag gärna läst mer personliga erfarenheter. Vad har de haft för tvivel och motgångar längs vägen, hur upplever barnen att mamma och pappa sitter på Aftonbladets löpsedel...? Lite sånt.

Dagens tips: sola aldrig med glasögon.

Nu skriver de istället om hur vanlig familjen är och hur vanliga andra sparare och inspirationskällor är under ytan. Ja, jag tror att ni är ganska vanliga, men detta lockar inte till läsning. Den som vill kliva utanför ekorrhjulet (oavsett hur lite eller mycket) vill antagligen veta vad de kommer att upptäcka där som skiljer sig från det liv de redan har.

Men som sagt, Ut ur ekorrhjulet är en pedagogisk skrift som kommer att bidra till personlig utveckling för alla läsare som är öppna för det. De flesta kommer inte själva välja att sluta jobba ”i förtid”, men det behöver heller inte vara målet. På en femgradig skala (så var det när jag gick i skolan) får boken en klar fyra. Hoppas att inte omslaget skrämmer många potentiella läsare från att upptäcka innehållet.

fredag 1 februari 2019

Linsgryta

Linsgryta är kanske den mest politiskt laddade maträtten med undantag för gåslever. Det luktar 1968, FNL, ”USA ut ur Indokina” och socialistiska kampanjmöten. Men framförallt billigt, gott och nyttigt. Skulle tro att det kan ge Instagram-likes också för det verkar så himla ambitiöst att dra igång ett storkok av den här typen.

Men det är det inte. Den är nästan omöjligt att misslyckas med, kräver inte särskilt mycket arbete och inga udda, svårhittade ingredienser. I den här varianten har jag:

   röda linser, 800 gram
   krossade tomater, 400 gram
   buljongtärningar, 2 st
   gul lök
   morötter
   rödbetor
   vitkål
   brysselkål
   broccoli
   stjälkselleri
   chili


Att jag inte rabblar upp mängden/vikten på grönsakerna är för att det inte är hugget i sten. Heller inte att det blir just de grönsakerna. Jag hade skrivit ”Det går lika bra med selleri” om jag inte redan hade haft med det, men ni fattar. Spenat, majrova, paprika... Eller byt ut färgerna – gröna linser, rödlök, gulbetor...


Nu kör vi! Börja med att skölja linserna noggrant. Slå på vatten och slå av det igen. Det du häller av första gången ser ut som diskmedel.


Efter tio sköljningar börjar det se okej ut. Då slår man på 2-3 gånger mer vatten än linser. Det går alltid att slå på mer sedan om det blir för tjockt, så hellre för lite än för mycket i det här skedet. Koka upp det och dra sedan ner temperaturen lite.

Under tiden hackar vi de andra ingredienserna. Börja med de som kräver mest koktid för att bli mjuka, I mitt fall rödbetan och morötterna, som hälls ned i de kokande linserna tillsammans med de krossade tomaterna.


Sedan lök och selleri. Själv har jag svårt för kål utan tuggmotstånd, så brysselkål, vitkål och broccoli väntar jag med tills linserna kokat i en halvtimme.


När det gått ungefär 45 minuter från att linserna börjat koka är anrättningen färdig och då har du lämpligen också kryddat med sånt du tycker om. För mig blev det salt, peppar och dragon. Förutom chilin som gör det tillräckligt starkt för mig som är en mes när det kommer till kryddning.

Anledningen till linsgrytans storhet i studentkretsar på 70-talet skulle jag gissa är att den är lätt att göra. Billig även i stor kvantitet och praktisk när folk dräller in vid olika tidpunkter. Den kan stå där på spisen och puttra en stund. Dessutom är den vegansk och inte många av de ingredienser jag använde är folk allergiska emot.

En klick crème fraîche hade funkat.

Så jag skulle lätt kunna bjuda på linsgryta även på 2010-talet. Inte på dejt eller med gäster som väntar sig en trerätters med finlir. Mer en ”nu när vi flyttat/snickrat/städat/jobbat i några timmar skulle det vara gott med något i magen”-happening. Med två sorters vin och lite gott bröd duger det som bjudmat, men vanligtvis fryser jag in i mindre burkar och njuter av att ha frysen laddad med billiga proteiner som jag sedan snaskar i mig själv.