onsdag 9 november 2016

Att lära av förluster

Jag tänkte överraska och inte prata val idag för jag är rätt less på amerikansk politik nu och tänker att det här kan få lägga sig. Vi tar ett annat spel istället:

Som de flesta barn spelade jag fotboll några år i barndomen. Jag var sannerligen ingen talang, så jag tillbringade rätt många matcher på avbytarbänken. Det hade nog svidit oavsett, men till saken hör att laget var ganska dåligt. Vi förlorade för det mesta även med toppat lag, för det var inte Zlatannivå på de andra killarna heller.

Detta ger inga sköna barndomsminnen, men jag minns inte att det skulle ha varit katastrof ens då. Jag var en liten klen unge. Idrott var mitt sämsta skolämne, och jag fattade tidigt att det var bättre att jag var bra på ord och siffror än redskapsgymnastik och kast med liten boll.


Men timmarna på fotbollsplanen (eller strax bredvid då) var inte bortkastade. Jag lärde mig att ifrågasätta vuxna människor och att kunna ta motgångar. Nyligen skrev Frida Boisen en krönika i Expressen kallad ”Det curlade samhället har nått en ny nivå” där jag fick lära mig att framtida barn ska berövas dessa lärdomar. Fr o m årsskiftet blir det nämligen förbjudet att utse vinnare i seriespel för barn under 13 år. Det har Svenska Fotbollförbundet bestämt och deras ordförande Karl-Erik Nilsson förklarar: ”Det är väl allmänt känt att det finns en tävlingshets bland barnidrotten och den bör man minimera.

Varför? Livet är fullt av motgångar, när ska barnen få lära sig det, i vuxen ålder? Känner inte ni också någon som är född med silversked i munnen och fått allt serverat? Är de lyckliga och framgångsrika människor? Baserat på de silverskedsmänniskor jag träffat skulle jag snarare säga att de är lite lata. Och varför skulle de inte vara det, de har ju aldrig fått lära sig att kämpa eller dra nytta av motgångar.


Jag hörde en dokumentär där förskolepersonal berättade att när en del barn blir tillsagda (”Släpp Leos spade och sluta dra Lisa i håret!”) händer det att ungarna bara bryter ihop i en hög på golvet. De har nämligen aldrig fått mothugg hemma, inte en enda gång. Hur tusan ska man kunna utvecklas helt utan friktion?!


På börsen drabbas man av motgångar hela tiden. Det man köpt går ner, det man sålt går upp, rapporter och resultat blir bättre eller sämre än man hade trott, det valresultat man hade väntat uteblev... Då tar man in det, försöker klura ut var man räknat fel och hur man ska lyckas bättre i framtiden. Så görs framsteg, så funkar utveckling – man lär av sina motgångar och försöker göra bot och bättring. Ta det från barnen och hela evolutionen kommer att stanna!

12 kommentarer:

  1. Tro det eller ej, men även schack har lite samma tankegångar som fotbollen. Man kan tycka att det spelet lixom går ut på att vinna över sin motståndare, men så enkelt är det inte.

    Numera finns det kongressbeslut på en barn- och ungdomspolicy som säger tex att
    "Inga ratingtal publiceras i samband med barntävlingar tom 11 års ålder" och
    "Prisutdelningar på rikstävlingar ska fokusera på ALLA deltagare (men självklart ska det också finnas priser till de som kommer i toppen)" och
    "Vi rekommenderar klubbar och distrikt att försöka skapa tävlingsmiljöer där resultatet inte står i fokus"

    Lite mysigt med en tävlingsmiljö där man inte fokuserar på resultat tycker jag.

    I samma anda, om jag (mot förmodan) får min dotter (tolvåringen, för den minnesgode läsaren) att börja aktiespara så borde hon slippa förlora pengar om det går dåligt.

    Något för unga aktiesparare att lobba för kanske?

    Cheers,

    /Peter



    Källa:
    http://www.schack.se/arkiv/protokoll/kongress/kongress2016.pdf


    SvaraRadera
    Svar
    1. Trist att höra att även schack drabbats av hysterin. Vad gäller priser var man ju rätt nöjd med att få ett diplom i den åldern, men jag fattar inte riktigt hur man ska kunna dela ut priser alls. Finns det inga förlorare finns rimligen inga vinnare heller.

      Självklart ska tolvåringen inte behöva riskera pengar. Vi fyller alla rum med fetvadd så att inget ont kan hända någon alls någon gång. Det blir säkert bra...

      Radera
  2. Hmm... :-) Det viktigaste är inte att delta, utan att vinna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det allra viktigaste är väl att håna förloraren :-)

      Skämt åsido, jag har alltid tolkat det där med att "kämpa väl" som att man ska göra vad man kan för att bli en bra vinnare, men om man förlorar ska man göra det bästa även av det.

      Radera
    2. Sant, att lära sig förlora är oxå en del av spelet. Blir dessutom så mycket roligare då man själv får uppleva hur det är att vinna!

      Radera
    3. Ja, de hör ju ihop på något vis, lite som sådd och skörd eller arbete och lön.

      Radera
  3. Finns många sätt att hantera motgångar. Hur lär man sig att hantera motgångar på ett positivt sätt? Det tror jag inte man lärde sig förr och det låter inte som man kommer lära sig på det här sättet heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varje gång man får en motgång blir man väl lite bättre på att hantera dem. Jag tror inte att mellanstadiebarn behöver träffa en terapeut som kan hjälpa dem att bearbeta förluster och motgångar, men om man så långt det är möjligt ser till att barn inte ens utsätts för så triviala förluster som att förlora en fotbollsmatch tror jag att man riskerar att sabba deras utveckling.

      Igår t ex fylldes Twitter av 20-åriga Clinton-anhängare som i sin frustration över valförlusten hotade att ta livet av både sig själva och andra. I den mån de menar allvar gissar jag att det till en del bottnar i att de är uppväxta i curlingmiljö.

      Radera
    2. Jag är inte säker på att man blir bättre på att hantera motgångar genom att uppleva fler motgångar. På samma sätt som att jag inte tror att det som inte dödar en, härdar en.

      Det finns många negativa reaktioner på motgångar. Defaitism, flyktbeteende, aggression, depression.

      Få är de som kan ta en lång serie motgångar med jämnmod. Så hur blir man en "god förlorare"?

      Radera
    3. Att det som inte dödar härdar håller jag med om är en stark överdrift, men jag tror att många små (vi pratar trots allt om en förlorad fotbollsmatch!) förluster funkar som ett vaccin som hjälper människan att hantera de större förluster - som förr eller senare drabbar alla - bättre.

      Radera
    4. Tror även många små motgångar kan nöta ner en om man inte har framgångar också. Men hur ska man lura fram framgångar för folk som inte har det så lätt?

      Jag har inga svar men jag tror jag förstår vad skolorna försöker uppnå även om jag inte tror att det är den bästa lösningen.

      Radera
    5. När röken har lagt sig tycker jag att det är en bra tränares uppgift att signalera till barn att "Ni gjorde ert bästa, och även om det inte räckte den här gången är det en seger i sig". Samma i skolan, alla är bra på något och alla kan göra sitt bästa. Att försöka skydda barn från alla problem och motgångar är i längden omöjligt.

      Radera