Löfven inte miljonär?

När jag häromdagen skrev om politikerlöner hade jag inte tänkt att det skulle bli en följetong, men jag blev uppmärksammad på att statsministern i ett barnprogram sagt: ”Jag är inte miljonär. Det är jag inte, men jag har det bättre än vad många andra har.”

En ful fisk. Och så någon slags amöba.

Det var ju anmärkningsvärt att en person som dragit in en miljon om året i flera decennier inte skulle ha lyckats behålla en enda. Det var fler som reagerade på detta, och nu har det blivit en grej i media. SVT får ingen ordning på det, delvis för att Löfvens statssekreterare vägrar svara på frågan om chefen är miljonär med motiveringen: ”Vi har lämnat de uppgifter ni efterfrågat.” Oklart om de pratade tvärtomspråket på jobbet eller om hon var en aning trög, för det var ju precis det de inte hade gjort.

Så jag får väl reda ut detta också. Självklart är Löfven miljonär! Bara hans sommarstuga är med all säkerhet värd två miljoner (lån på 1,05 Mkr). Taxeringsvärdet är visserligen bara 1,4 Mkr, men de senaste åren har det renoverats av en byggfirma (lustigt nog en som saknade kollektivavtal), avloppet har byggts om och carporten förvandlats till ett extra boningshus. Löfven har dessutom fonder för minst en halv miljon.

"Så här lite har jag... Det vill jag vara tydlig med."

Så här tror jag: Löfven fattar inte att en miljon inte längre är en förmögenhet och att det inte skulle sticka väljarna i ögonen att han har en sådan (miljon alltså, inte förmögenhet). Tvärtom verkar det så misstänkt att det blev en nyhet bara av det, när allt kamrat Stefan ville var att glida undan lite obemärkt (the story of his life).

Vad är då mest anmärkningsvärt? Att han trots miljonlönen verkar ha rätt lite pengar, så lite att han t ex fortfarande har ett lån på sommarstugan? Eller att han har så dålig koll på verkligheten när han försöker lägga örat mot rälsen att han tror att han bör mörka att han är miljonär? Eller att han tror att han ska komma undan med det? Jag vet inte, det är ganska märkligt alltihop.

Fönsterputsning

Gruset är sopat, björkpollenperioden är på väg att blomma över. Dags att putsa fönster! Eller ringa ett företag som gör det åt en. Inte helt oväntat förespråkar jag den första varianten. Inte nog med det, jag använder inte ens en sån där fönstertvättmaskin som kostar runt en femhundring. Än mindre en fönstertvättrobot för några tusen som åker runt själv på fönstret ungefär som en robotdammsugare.

Jag använder trasor och tidningspapper – hur lätt som helst. Först tvättar jag fönsterkarmarna (något som kostar extra om man beställer tjänsten av professionella fönsterputsare) med varmt vatten och diskmedel. Sedan samma sak med fönstren. Vatten med några droppar diskmedel, gnugga, skölj och byt vatten ofta.

Enklaste (och garanterat billigaste) sättet att slippa ränder efter fönstertvätten är att skrynkla ihop ett tidningspapper och vispa runt det på samma sätt som trasan tills fönstret är torrt. Byt papper ofta, en vanlig gratistidning räcker ändå till en hel bostad.

Visst tar det mer tid att putsa själv än att ringa en fönsterputsare. Men allvarligt talat, ett treglasfönster blir rent på en halvtimme även om man är noggrann. Sätt en podd i öronen eller putsa varsitt fönster och umgås, det här är ju ett lätt och tystlåtet arbete.

Min lägenhet skulle kosta runt en tusenlapp efter ROT-avdrag att få proffsputsad. Jag måste fakturera 2000-2500 kr under den tid jag sparar för att det ska vara lönsamt. Jag tror att jag skulle jag ha svårt att jobba effektivt när det springer runt fönsterputsare här, men även om jag kunde det känns det lika främmande som att boka en firma som kommer hit och diskar åt mig.

Brusreducering

I somras skrev jag ett inlägg där jag efterlyste svenska nyhetskällor. Bakgrund: Jag hade ingen tv, slog aldrig på tablåradio och det tog emot allt mer att läsa dagstidningar som jag upplever blivit allt sämre. Så jag ville veta var hur jag kunde följa nyhetsflödet utan att slå knut på mig själv och vaska fram guldkornen genom att först plöja igenom horder av skit.

Nu har det gått ett tag och jag tycker mig ha hittat en lösning: Jag stängde av.

Jag läser inga nyhetssajter regelbundet. Sveriges än så länge största sida Aftonbladet.se har jag inte besökt på ett halvår eftersom de inte gillar min Adblock. Konkurrerande nyhetskanaler utan tydlig finansprofil hamnar jag bara på när någon på Twitter länkat till en rubrik jag finner intressant.

För 10-15 år sedan jobbade jag med tidningssatir. För att få fram hundra roliga artiklar med verklighetskoppling varje månad plöjde jag igenom säkert tjugo nyhetssajter varje dag. Det gav mig järnkoll på flödet som en ren bieffekt. Från detta har jag gått till att kompisar ringer mig och säger: ”Vad tror du – är han skyldig?” Vem? Vad? Jaha, har en känd politiker anklagats för ett grovt brott och hela landet spekulerar i hans skyldighet? Att gå från att vara den mest insatta till killen helt utan koll är skrämmande. Men jag har vant mig nu.

Jag spar flera timmar om dagen på att inte hålla mig uppdaterad på varenda strunthändelse. Om det händer något av allmänintresse (och då menar jag inte bara nyfiket skvallerbehov) ser jag det på Twitter, eller kanske på börsindex. Jag kanske inte ser att Johannes Brost dött eller att en fotbollsmatch mynnat ut i gängkrig i samma stund som nyheterna släpps, men jag kommer få reda på det.

Att försöka skärma av mig från allt brus gör mig nog bara till en mer harmonisk människa som kan lägga tid på sådant jag verkligen vill fylla huvudet med.

Bahnhof på rätt spår

Igår släppte Bahnhof sin Q1:a. Högsta omsättning och rörelseresultat någonsin. Man fortsätter att plocka bredbandskunder. Lite lägre marginaler på företagssidan, men det är banne mig enda molnet jag ser. Så här inleds rapporten:

"Antalet nya ordar och leveranser ökar på i stort sett samtliga affärsområden, vilket i sin tur kommer att få positiva effekter under de kommande kvartalen."

Snacka om att gå ut hårt! EBITDA 43,9 Mkr, EBIT 34,8 Mkr, resultat före skatt per aktie 0,32 kr, och inte behöver man vara överdrivet positiv för att ana av citatet ovan att man har för avsikt att höja sina prognoser vad det lider.

Alla anledningar att äga Bahnhof innan rapporten kvarstår. Dotterbolaget Elementica väntar på att få igenom sitt bygglov, vilket bör ske och bör ge en skjuts. Jag hoppas lite på ett listbyte, men det känns mer som en ”bubblare”. Jag har en känsla av att Karlung föredrar att ligga på AktieTorget där han kan känna sig lite ”indie” och dessutom slipper redovisa varenda toalettbesök i ett pressmeddelande. Men omöjligt är det inte.

Visst ser aktien jättedyr ut nu, men Bahnhof tycks vara ett sånt där bolag som alltid är dyrt, men alltid är köpvärt. Jag vet inte om jag skulle köpa på den här nivån, men jag är absolut inte på väg att sälja heller. Utdelningen höjs med 50 procent i år, bara en sån sak. Men okej, för utdelningsjägare finns bättre alternativ. Å andra sidan, om Bahnhof fortsätter att förvalta mina pengar på det här sättet behöver de inte lämna tillbaka dem till mig, det tar jag vid försäljning istället.

Spartips för idioter

Jag är kluven. Å ena sidan tycker jag att alla spartips är bra. Kanske inte tipsen i sig, men att de får någon att tänka och komma på var de själva kan dra åt svångremmen utan att det ens kostar något.

Å andra sidan blir jag lite trött när människor hoppar på ”ekonomitåget” och som nyfrälsta hobbyekonomer försöker låta som att de haft ett genuint sparintresse sedan barnsben när det i själva verket uppstod i förrgår när det slog dem att det här med sparande nog blivit hett nog att jaga klick med. För några år sedan var det miljö, sedan blev det yoga och nu detta.

”Vad fan pratar han om?!”

Jag kommer till det nu. Youtubers och influencers kan säkert vara fantastiskt intressanta människor som inte alls bara lånar ut sina ankläppade ansikten för att sälja på lättlurade idioter en massa skit. Fast ibland är en anka bara en anka.

”Mitt första och faktiskt bästa tips är” ett företag vars namn jag försökte memorera när jag övade för den här videon (så att jag skulle slippa göra ”Clara Henry-klipp” var tredje sekund) och som jag således aldrig själv använt mig av. För övrigt verkar det inte finns en bloggtjej i den här kategorin som inte gjort reklam för just detta företag. Men det finna andra företag (och ankor):

Etthundrasextusen prenumeranter! Det blir ju nästan 1500 prenumeranter per hjärncell...

Här är en tjej som åtminstone försöker. Hennes problem är nog bara att hon sällan eller aldrig funderat över ämnet privatekonomi.

Tips 1: Släng/sälj något när köper något nytt. Tveksamt om det spar pengar, men åtminstone utrymme. Fast det här tipset att ge bort din fullt fungerande pastaslev när du köper en ny... Varför ska man då köpa en ny?! Vem har ens en pastaslev?! Jag har ätit pasta flera gånger i veckan i hela mitt liv och det har funkat alldeles utmärkt att sleva upp den med vanliga bestick.

Tips 2: Bränn inte lönen i början av månaden, bränn den i slutet. Okej, om jag någonsin mer får lön ska jag tänka på det... men det spar inga pengar.

Tips 3: Använd tygkassar. Grattis, det här var första tipset som faktiskt spar pengar även om jag kanske inte skulle klassificera det som ett ”udda spartips”. Men okej, jag är nog inte precis målgruppen för denna kanal. Inte heller det särskilt udda, det är jag sällan.

Tips 4: Säg upp abonnemang du inte använder. Bra idé! Lite som – riv inte sönder tusenlappar!

Tips 5: Handla inte julklappar i sista sekunden. Det här hade varit vettigt om anledningen hade varit att det är lättare att hitta bra köp med framförhållning. Här är tesen istället att man kommer köpa sämre grejer och därför fler.

”Samma sak om du fått en inbjudan till en fest eller till student eller vad det nu kan vara, att kolla på kläder i god tid så att det inte blir så där att du en vecka innan kommer på att shit, jag ska ha någonting, och så börjar du fundera och så slutar det med att köper kanske tre uppsättningar kläder istället för en, eftersom du inte riktigt kan bestämma dig.”

Är det här alltså ett vanligt problem? Att om man handlar när man har bråttom köper man tre gånger så mycket? Skulle man inte kunna korta ner tipset till ”Var inte dum i huvudet”? Nej, tacka vet jag Janne Boris-Möller. Han var åtminstone ärlig med vad han höll på med:

Politikerlöner

Statsminister Löfven fick nyligen en löneförhöjning till 168000 kr i månaden. Det är en bra lön, men så har han ju också ett viktigt arbete. Det är svårt att jämföra lönen för olika jobb, så låt oss istället jämföra den med samma jobb. 1984 hette statsministern Olof Palme. Hans månadslön var 24000 kr. Omräknat till dagens penningvärde blir det drygt 55000 kr, alltså ganska exakt en tredjedel av Löfvens lön.

Dagens riksdagsledamöter har ett arvode på 65400 kr i månaden. Den siffran har dubblats på tjugo år. Än mer slagsida mot arbetsgivarna/väljarna blir det nog om man räknar in alla förmåner. Som riksdagsledamot har man tillgång till en övernattningslägenhet i Stockholm, guldkort hos SJ (värde 73100 kr/år), dator, surfplatta, mobil och lite annat. Om de trots fria tågresor och minst sagt förmånliga taxiregler väljer att ta egen bil till jobbet slipper de den trängselskatt alla vi andra får betala.

Jag vill inte elda på politikerföraktet, det räcker nog till ändå. Min främsta kritik mot politikeryrket är för övrigt inte den höga lönen utan bristen på ansvar och prestationskrav, men det argument som oftast används till försvar för höga politikerlöner är att kompetens kostar. Så då frågar jag mig: Är dagens politiker bättre än gårdagens? Annars faller ju argumentet.

Palme var trespråkig som fyraåring, inledde en militär karriär upp till löjtnants grad, tog en Bachelor of Arts (filosofie kandidat?) i USA och en juristexamen i Sverige. Löfven läste 1,5 år på sociala linjen på Umeå Universitet. Innan dess tvåårigt gymnasium och en svetsutbildning. And we have a winner...

Jag har redan tidigare pratat om landsbygdsminister Sven-Erik Bucht som lyckats gå genom livet utan att ens kunna engelska. Innan han blev byråkrat/politiker för snart tjugo år sedan hade han jobbat som vaktmästare och musiklärare. Inga dåliga jobb, men knappast meriterande för att styra landet.

Vi har för övrigt en högskoleminister utan högskoleutbildning, en justitieminister som inte är jurist och en försvarsminister som inte gjort lumpen. Att jag ”hackar” på socialdemokrater beror inte på att de utmärker sig utan på att de innehar regeringsmakten, men de finns gott om företrädare för alla partier som knappast skulle få ett välbetalt jobb utanför politiken.

Så nej, höga arvoden ger oss inte bättre politiker. Skulle sänkta arvoden göra det? Knappast, men det skulle kanske minska antalet lycksökare som ser ett egenvärde i politikerkarriären. Jag vill ha politiker som vill förbättra världen, inte sin egen plånbok.

"Din ansökan har gått igenom”

”Your application has been approved” lyder ärendemeningen och högst upp i mejlet står det ”Hello again!”. Problemet är bara att jag inte ansökt om att bli medlem, och att det egentligen inte är det som har hänt. Det här är istället ett ljusskyggt företags sätt att marknadsföra sig.

Hade Percy Nilegård stått bakom hade metoden kallats ”marketing by not asking any questions”. Jag kallar det dumt. För precis oavsett vad de säljer blir jag avogt inställd när de börjar ”affärsförbindelsen” med att ljuga. Det här är inget medlemskap. Det enda de vet om mig är min mejladress, och nu är meningen att jag ska bli nyfiken, klicka på en länk och fylla i mina personuppgifter. Det kommer inte att hända.

Vore de ensamma om tilltaget kunde man skratta åt det, men det här börjar bli vanligt. Igår fick jag det här mejlet:

”SV: Din postadress saknas”, ”Packa upp min telefon”, ”Paketet har inte levererats...” Och ser jag rätt att de längst ner ber om en donation (eller rättare sagt ”en donationsavgift”, vad det nu är)? Tacka vet jag ärliga porr-robotar:

Men även företag som låtsas vara seriösa använder sig av metoden. Några av Sveriges största tidningsförlag skickar ut fakturaliknande reklamutskick som går ut på att man ska tro att man kan hamna hos inkasso om man inte betalar. Bilbesiktningsbolag skickar ut en besiktningstid och räkning trots att man inte bett om det.

Det finns två anledningar till att näringsidkare beter sig så här:

1. Det får inga följdverkningar, i de fall det ens är förbjudet.
2. Det fungerar.

Kronan allt svagare

Jag brukar se valutaförändringar som något övergående. Ibland går det upp, ibland ner, det jämnar ut sig. Eller gör det?

Kronan faller i värde gentemot andra valutor. Särskilt i år, och på fem år har den tappat en tredjedel mot den amerikanska dollarn. Det kanske inte gör så mycket för genomsnittssvensken med en halv månadslön på kontot och bolån om inte upp till taknocken, så åtminstone upp till innertaket. Men för oss som sparar går var tredje sparad krona upp i rök.

I media låter det som att detta bara är ett problem för utlandssemestern, men vi lever i en global värld nu. Mycket av det vi köper kan vi lika gärna (eller hellre) köpa utomlands, och där är våra pengar allt mindre värda.

Stefan Ingves taktik med negativ ränta har uppenbarligen misslyckats. Jag ser inga tecken på att han tänker ge upp den, och inte lär han höja räntan av andra skäl än att ECB gör det dessförinnan. Det känns inte heller nära förestående. Jag gissar att Sverige har minusränta om ett år med.

Akta, så du inte slår knut på dig nu, Steffe!

Så vad gör vi åt det här? Eftersom vi har rätt små möjligheter att få Stefan Ingves (eller någon annan Stefan med alldeles för mycket makt) sparkad är väl den enda lösningen att börja spara i andra valutor än SEK. Men vi lär ju t ex inte kunna sälja våra bostäder (där många har en stor del av sin förmögenhet) i USD, så ska man hedga sig fullt ut får man börja spekulera rätt vilt i valutor.

Äh, det blir väl till att knyta näven hårt i fickan som vanligt.

Pengar ger lycka

Kan vi inte en gång för alla avliva myten om att pengar inte genererar lycka? Det där är ju bara något rika hittat på för att slippa fattiga människors avund, och som fattiga upprepat för att slippa ta tag i sina liv.

Rikedom ger längre och friskare liv. Okej, Avicii hade hundratals miljoner och blev bara 28, men han är undantaget. Rika och höginkomsttagare lever längre och drabbas i lägre utsträckning av allt från hjärtproblem till ledvärk.

De mår dessutom bättre mentalt medan de lever, har en högre grad av välbefinnande och känner sig inte lika ledsna och uppgivna som de som har lägre inkomster.

Svenska Spel körde en reklamkampanj där man gjorde sig lustiga över rikas lyxproblem, som sand mellan tårna på solsemestern eller att man går vilse i sin femtonrumsvåning. Jag tror inte att den väckte vrede i något läger, för alla vet ju att det är så här.

Visst kan det vara jobbigt att placera sina pengar och bestämma vad man ska göra för dem, men det är rimligtvis ett större problem att inte ha pengar att göra något för. Pengar kan köpa tid och problemlösning. Vad är bra med fattigdom – lättare plånbok?

Polisanmäla Facebookrecension

Jag såg ett märkligt Twitterinlägg som jag funderat lite över. Det är skrivet av en ung person som trots att hon lagt ut informationen inte verkar helt bekväm med offentligheten, så jag väljer att inte länka till tråden eller publicera allt. Den som vill förvissa sig om att jag inte hittat på alltihop själv får väl duckduckgoa eller googla. Så här började det.

Jag tror aldrig att jag betygsatt ett företag på Facebook, men jag fattar om man vill göra det ifall man ledsnat på den service man (inte) fått. Vad jag inte förstår är fortsättningen, företagarens respons i form av en trestegsraket:

1. Företagaren frågar kunden varför hon fått en negativ recension med ett lågt betyg. Kunden ignorerar.

2. Samma natt kommer ett SMS till kunden där företagaren återigen frågar varför hon fått ”en dålig recension av dej på vår FB sida??”.

3. Jag antar att även denna kommentar lämnades obesvarad för följande lördagskväll ringer företagaren kunden och skriker: ”Ta bort kommentaren, annars polisanmäler jag dig!”

Den delen av samtalet har jag hört. Jag kan såklart inte ta gift på att ljudfilen är autentisk, men jag har ingen anledning att betvivla det. Hur som helst har vi väl alla hört sånt här förut, särskilt på senare tid, så visst tusan händer det.

Alltså. Här har vi ett företag som fått offentlig kritik. Enligt twittraren var hon långtifrån först på den bollen. Chefen väljer då att mejla, sms:a och ringa kunden. Inte för att höra vad de kan göra bättre utan för att hota kunden, först med att exponera hennes namn på Instagram, sedan med att själv ge en hämndrecension och avslutningsvis med polisanmälan. Är det något samtal jag vill höra så är det när företagaren ringer polisen:

”Hej, jag skulle vilja anmäla ett fall av förtal. Min kund har gett mig lågt betyg på Facebook, så det är bara för er att åka och hämta henne. Men ta det försiktigt, hon kan vara beväpnad med både Iphone och åsikter.”

Det här låter lite som när politiker ger sig på dem som smutskastar Sverigebilden istället för att lägga sin energi på att förbättra Sverige så att bilden blir bra alldeles av sig själv. Kanske är kritiken orättvis, både i det ena och andra fallet, men åsikter kan inte förbjudas. Man kan försöka skrämma meningsmotståndare och missnöjda kunder/medborgare till tystnad, men det brukar inte gå så bra.

Och i min värld har man redan förlorat om man försöker. Tänk er själva att ni har en jättebra och prisvärd produkt. Till att börja med borde det inte komma så mycket kritik mot den, annat än möjligen från konkurrenter. Men om den väl kommer, vad gör ni? Rycker på axlarna, rundar antagonisten och säljer vidare till nöjda kunder? Eller ger er på kritikerna och hotar dem med polis?

USA-ETF:er, vad händer?

Vid årsskiftet slutade svenska nätmäklare tillhandahålla handel med amerikanska ETF:er, alltså börshandlade fonder. Detta eftersom regelverken PRIIPs (det har inget med öl att göra, utan byråkrati och klåfingriga politiker) och Mifid2 kräver att konsumenterna måste ges mer information om värdepapper än vad som nu är fallet för att vi ska vara betrodda att köpa vad vi vill för våra egna pengar.

Så ”tills vidare” plockades instrumenten bort från utbudet. Så här sa Nordnet:

”Vi kommer att fortsätta dialogen med fondbolagen i USA och Kanada och hoppas och tror att de inom en inte avlägsen framtid vill kunna erbjuda europeiska privatsparare möjligheten att investera i deras produkter, och då kommer vi naturligtvis att inkludera dem i vårt utbud igen.”

Avanza sa att ”de amerikanska fondbolagen bakom ETF:er inte kommer att vilja lägga pengar” på att fixa detta. Istället trodde de på marknaden här hemma:

”Banksverige lär försöka ersätta de snart utsuddade ETF-utbudet med nya sparformer. Hur fort det går eller hur brett utbudet blir får vi se framgent.”

Jag vet inte om jag är för tidigt ute eller om jag missat något, men jag har varken sett att ”förhandlingsvägen” eller ”marknadsvägen” gett några som helst resultat. Kanske kan man komma runt problematiken (givetvis till en kostnad) genom att gå till Banktyskland eller Bankengland, men Banksverige har inte levererat.

Grillterror

Samma sak varje vår. Då duger det inte längre att laga mat på spisen, som vanligt folk. Nej, då ska man ut och grilla i trädgården. Efter en löprunda luktar jag inte svett, jag luktar rök med en touch av hickory! I vissa områden verkar det vara lag på att man måste grilla minst en gång per dag.

Med risk för att reta upp de flesta kvinnor och ännu fler män ska jag nu påpeka det uppenbara. Det fanns en tid när vi var tvungna att grilla för att få lagad mat. Sedan uppfanns spisen och ugnen. Med hjälp av gas och senare elektricitet kunde man laga mat inomhus, utan att först lägga timmar på det perfekta underlaget, man vrider bara på spaken.

Förutom att civiliserad matlagning är mycket enklare och smidigare är det dessutom billigare, oavsett om man jämför med kol eller gasol. Den absolut minsta påsen grillkol eller briketter kostar minst 25 kr (engångsgrillar är ännu dyrare). För de pengarna kan jag göra en middag för fyra personer – inklusive råvaror, inte bara driftskostnaden för själva matlagningen.

Dessutom hinner vi äta upp den innan grillen ens nått rätt glöd. För det tar ju en evinnerlig tid att grilla. Jag fattar att många tycker att det är värt priset, men ni har fel. Dessutom blir ni inte Per Morberg bara för att ni köper en grill på Bauhaus. Laga mat som folk!

Hur handlingsförlamad får man bli?

Läser att 59 procent av barnen i åldern 7-16 år skulle vilja vistas mer i naturen. Ja, men gör det då! Det finns ingen åldersgräns på att ge sig ut i skogen, ingen entréavgift eller andra kostnader, det är bara att gå!

Jag fattar att det är mycket med skolan och kompisar, men att skylla på tidsbrist, som både ungdomar och forskare gör i artikeln, köper jag inte. 13-15-åringar ägnar många timmar framför datorn och åt tablå-tv. Runt 30 procent av dem över fyra timmar per dag! Att då påstå att man inte hinner gå en skogspromenad på tjugo minuter blir fånigt. För de allra, allra flesta handlar det bara om prioriteringar.

Jag var sannerligen ingen leka-ute-unge, men idag hade jag nog framstått som en skogsmulle. Nu avslöjar jag nog hur gammal jag är och vilken gammaldags uppfostran jag fick, men en av anledningarna till att jag trots allt rörde mig mycket var för att transportera mig. Ville man som barn komma någonstans på 80-talet fick man gå eller cykla. Man gick till skolan, träning, kompisar och fester. Det var aldrig trafikstockning utanför skolorna av hämtande/lämnande föräldrars bilar.

Dagens barn lider av ryggproblem, fetma, psykosomatisk stress och ADHD i en lavinartad utveckling. Jag är övertygad om att alla dessa besvär skulle minska om ungarna tog sig ut mer. Och ”var fan är föräldraansvaret?!”, som skrikjournalisten Joakim Lamotte brukar ropa in i sin Iphone. Ta med barnen ut på helgerna när de fortfarande är så små att de inte kan välja. Har ni inte tid med det kan ni skaffa en guldhamster istället för barn, de motionerar sig själva.

Morgondagens blankarlista

Jag såg att Byggmax hamnat på listan över börsens mest blankade aktier, alltså de bolag med störst antal utlånade aktier, vilket görs av aktieägare som tror att kursen ska ner.

Jag har tidigare vädrat min aviga inställning till Byggmax, för att jag tycker att deras service är helt usel. Nu kan man ju, med visst fog, hävda att min subjektiva erfarenhet av två Byggmaxbutiker med en handfull medarbetare inte säger så mycket om hur företaget mår. Men något kanske det ändå säger, och jag fick mycket medhåll i kommentarsfältet när jag tyckte till om dem, så andra har liknande erfarenheter.

Marcus Hernhag var gäst i senaste Fillorkill och berättade då att han går en del på magkänsla, att ibland får man strunta i nyckeltal och bara tänka logiskt. Hans magkänsla bottnar i och för sig i nästan tjugo år som ekonomijournalist, men om jag gick all-in på min magkänsla finns det fler bolag jag skulle vilja ha upp på listan.

Ica

Ja, de tjänar pengar och ja, de har massor av kunder, men jag fattar inte varför. Det är inget fel på utbudet eller tillgängligheten, men de är galet dyra jämfört med Willys, Lidl, Citygross och antagligen alla andra kedjor med undantag för Coop. Någon gång måste väl storhandlande barnfamiljer inse att den korg de betalar 1000 kr för hade kostat 600-700 kr hos konkurrenterna, och komma på att de inte längre vill finansiera butikschefens lyxbil och swimmingpool.

Välkommen till din lokala Icahandlare...

Com Hem

Har ni träffat en nöjd Com Hem-kund? Inte jag heller. Jag förstår inte varför de fortfarande har kunder kvar, och att inte människor i ”Com Hem-hus” (hör ni sektvarningen?) gör uppror mot sina hyresvärdar och bostadsrättsföreningar för att slippa företaget vars kundtjänst är svårare att få kontakt med än Donald Trump. Nu ska de gå ihop med Tele2, som finns med på blankarlistan. Pga Com Hem? Vet inte, men de bara måste bli ett sänke för Tele2.

Facebook

Inte svenskt, men de går ju ändå att blanka. Jag ogillar allt Facebook står för, vad de gör med användarna, vad de gör med användarnas uppgifter och vad de gör med yttrandefrihet och demokrati. Men vi kan bortse från det. Facebook tappar unga användare och utan att vara alltför djärv vågar jag påstå att de aldrig mer kommer ta marknadsandelar i kriget mellan sociala medier. De äger Instagram, som åtminstone är lite hetare, men hur länge? Minns ni Playahead, MySpace och Lunarstorm? Det går fort i hockey.

Vilka bolag tror ni är morgondagens Fermenta och Eniro?

Någon betalar, troligen du

Jag måste erkänna att jag aldrig hade hört talas om Joacim Cans när han dök upp som gäst i podden På Riktigt, men jag har läst på. Han sjunger i Hammerfall. Jag letade upp en låt på Youtube och lyssnade så länge jag orkade, vilket var tre sekunder.

Det var betydligt intressantare att höra honom prata. I huvudsak handlade det om ekonomin som artist, men jag tror att det går att överföra till alla andra, och passar ihop med min gamla käpphäst att man aldrig kan lämna ifrån sig ansvaret för sin egen ekonomi.

Det viktigaste Cans hade att säga var att allt kostar, även om man inte tänker på det. T ex hade hans band avsagt sig starksprit i logen eftersom bandet inte drack den, och även om den inte hamnade på fakturan var det en kostnad för att boka bandet. ”Behöver vi något kan vi gå ut och köpa det själva, det är ju ändå vi som får betala.”

Jag jobbade som komiker i tio år och tänkte på samma sätt kring blommor. En bukett snittblommor kostar ändå några hundra. Lägg dem på gaget istället. Fin gest att få en blombukett när man kliver av scenen, men vad ska jag göra med den? Antingen skulle jag till ett hotellrum eller också sitta i en bil eller på ett tåg i sex timmar. Efter det är den buketten vissnare än Kristina Lugn.

Hammerfalls ekonomi var tydligt aldrig sämre än när de under några år anlitade en manager. Jag är helt med på det. Artistbokarna erbjöd sig sällan att boka åt mig, men jag hade inte låtit dem göra det även om de gjort det gratis (vilket de inte hade, allt kostar). Ibland ingick hotell för att kunden betalade (eller för att de hade eget hotell), så då fick jag leva med det. Motvilligt.

När jag bokade mina egna resor och hotell blev det alltid billigare och ofta bättre, eftersom jag jämförde färdsätt, biljettpriser och hotell. Nackdelen var att det billigaste tåget ofta var morgontåget som gick innan hotellet serverade frukost, men om tågresan kostade trehundra mindre fick jag väl shoppa frukost på 7-Eleven då.

Jag åker kollektivt till Arlanda för 31 kr – pendeltåg till Märsta och sedan SL-buss. Flygbuss kostar 99 kr, Arlanda Express 280 kr. Listan på exempel är oändlig, det finns så många helt onödiga småkostnader för den som aldrig planerar eller som inte själv drabbas av dem (eller inte förstår att de drabbas). Cans säger i intervjun att han är 20 procent artist, 80 procent företagsledare.

”För så mycket tid lägger man ner på det som inte är speciellt kul. Men det är ändå det som säkrar din framtid. Det är det som betalar räkningarna, ser till så att barnen har det bra och får sina julklappar.”

Så sant som det är sagt.

Jag trodde ockerhyror var förbjudna

Om jag hyr ut en hyresrätt får jag inte ta mer än ”marknadsmässig hyra”, men om kommunen hyr ut en markplätt finns inga begränsningar. Jo, om det finns väggar och tak får inte de heller ta i så de kräks, men en bit plan mark verkar få kosta hur mycket som helst.

Häromdagen tvingades jag betala för att ställa ifrån mig bilen på en sådan här ruta. Det kan jag tycka är rimligt, beroende på vad det kostar. Här var det ett sjukhus som tog 20 kr/timme för dessa nio kvadratmeter, i kallhyra utan vatten och avlopp.

En tjuga är kanske inte så farligt, men innan jag kom därifrån hade det kostat mig 110 kr och det kan jag veckohandla för. Så jag började fundera över rimligheten i beloppet. 20 kr/timme gör 14400 kr/månad. Helt okej för en femrummare på 120 kvm, inte för en p-ruta. Hur kan det ens vara tillåtet? Skulle man kunna komma runt begränsningarna i andrahandsuthyrningar av bostäder genom att sätta in en garageport och kalla lokalen för parkering?

”Vadå hus?! Det här är en carport!”

Vårt samhälle är uppbyggt kring bilen, och i detta fall hade jag inget val, jag var tvungen att ha med mig bilen och jag kunde inte parkera en halvmil bort där jag kanske hade hittat en billigare parkering. Som Stefan Sauk sa i en av sina Lorrymonologer: ”Vad fan vill de? Ska man stoppa bilen i fickan eller?!”

Rädd för storbanker?

I Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer fick han frågan om hur han ställer sig till storbanker och svarade:

”Jag äger aktier i Sampo som är störste ägare i Nordea. Jag tycker det räcker som exponering mot storbankerna, som i och för sig kommer att vara kassakor ett tag till men utmaningarna från nischbanker, nätmäklare, fintech, bolåneutmanare, etc är orosmoment på sikt så jag tycker inte vi ska vara överinvesterade i bankerna utan hålla positionerna på lagom nivå.”

För egen del är jag rädd för aktier i största allmänhet. För det mesta, men särskilt nu. Men ska jag peka ut någon specifik bransch vore det verkstad eller möjligen fastigheter. Verkstadsbolagen drabbas av stigande råvarupriser, och är genomgående högt värderade. Fastighetspriserna är gissningsvis nära toppen. Klart att även bankerna drabbas av den lågkonjunktur som är på väg, men jag är inte rädd för en ny bankkris. Inte i Sverige.

Och de där hoten... Visst har storbankerna fått lite konkurrens på bolån, men nog verkar de stå sig rätt bra. Kommer ni ihåg reklamen som uppmanade oss till otrohet mot storbanken? Tror att det var Citibank som körde den serien för kanske tio år sedan. Poängen var att vi inte skulle byta bank utan ta in en till. Att de inte föreslog att vi ska gå över helt till dem var förmodligen för att de inte skulle klara av det.

Själv har jag inga bolån och skulle gärna välja bort storbankerna, men genom mina nätmäklare kan jag inte ens betala räkningar. Inte heller lägga mitt företagskonto och bankgiro där. Jag kan ha flera banker, nätmäklare och försäkringsbolag, men många vill ha en enda bank som sköter alla deras bankärenden och som har ett kontor i någorlunda närhet. Vilka företag erbjuder detta och har mer än något enstaka kontor utanför Östermalm i Stockholm? Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank. Någon mer?

Slutsats: Jag tänker behålla mina storbanksaktier ett tag till.

Pensionärsgympa

I min kommun fanns tidigare kostnadsfri gymnastik för äldre. Det fanns olika varianter av gruppgympa, stavgång, qi-gong, yoga osv. Allt som krävdes för att få vara med var att man var över 65 år. Men 2016 beslutade Vård- och omsorgsnämnden att lägga ner seniorgymnastiken – av kostnadsskäl.

Gamla människor kostar pengar för samhället. Dels jobbar de inte, så de bidrar nästan inte alls med skattepengar. Dessutom behöver de mer vård än andra. I värsta fall på heltid, i någon form av äldreboende eller annan institution. Men exakt hur tärande de ska bli går faktiskt att styra. Ju piggare gamlingarna är, desto mer klarar de sig själva.

Det säkraste sättet att hålla energin uppe är genom fysisk träning. På den kommunala träningen fick de också chansen att träffa jämnåriga, något som inte är jättelätt för äldre personer som inte längre har ett yrkesliv där de kan knyta kontakter, som kanske flyttat för att komma närmare barn och barnbarn, och vars vänner börjar trilla av pinn. Att trivas med livet minskar också risken för sjukdomar.

Att slå igen den här verksamheten var alltså ett perfekt sätt att öka antalet hjärtinfarkter, typ-2-diabetes, höftledsoperationer och istället skapa apatiska och bensköra gamlingar som sitter och väntar på döden i sin ensamhet. Lokalerna fanns redan, ledare jobbade ideellt. Det är klart att det fanns kostnader, men löjligt små i jämförelse med vinsten både för samhället och för enskilda människor. Starkt jobbat, Vård & ”Omsorg”!

Nu har det visserligen bildats en privat förening som driver en liknande verksamhet, och även Friskis & Svettis bedriver en del verksamhet speciellt för den här gruppen, men bägge tar ut avgifter, någon tusenlapp om året. Inga jättekostnader för den genomsnittlige pensionären, men en och annan har inte de marginalerna, och ännu fler kommer inte unna sig gruppträning när den inte längre är kostnadsfri.

Politiker som inte tänker strikt på den egna nämndens budget utan på samhället i stort borde naturligtvis ha utökat den här verksamheten istället. Ge gamlingarna gruppträning, gymkort, gångstavar eller vad som helst. Förutom att de har förtjänat att samhället bryr sig om dem skulle det garanterat löna sig. En höftledsoperation kostar minst hundratusen, ett år på äldreboende flera hundratusen. Hemtjänst, hjärtoperationer, mediciner... Det här är bara för dumt!

Beröm och sånt

Jag har alltid varit dålig på beröm. Dålig på att ge, ännu sämre på att ta emot. Jag vet inte vad jag ska säga när någon tycker att jag gjort något bra. Jag är verkligen inte immun mot uppskattning, men förhoppningsvis har jag ju gjort mitt bästa, någon tyckte det var bra och så mycket mer finns väl inte att säga? ”Äsch, det var väl inget” vore att förminska personens åsikt. ”Tack, jag vet” skulle jag inte kunna säga ens det fåtalet gånger jag verkligen är nöjd själv.

I sociala medier är det lite lättare eftersom beröm där är så urvattnat att det inte behöver betyda någonting. Men jag är inte mycket bättre där. På Twitter finns hashtaggen #ffse (”Follow Friday” Sverige) för att framhålla twittrare man tycker borde ha fler följare. Jättekul när folk nämner mig, men själv har jag aldrig gjort någon sådan lista. Vem är jag liksom...? Vem bryr sig om vilka jag tycker någon ska följa?

På sistone har min blogg uppmärksammats här och där. Aktiepappa och Aktiewiki rekommenderar varje vecka läsvärda inlägg från andra ekonomibloggare och där har jag varit med flera gånger, vilket är jättekul. Kanske är det inte alltid de inlägg jag själv uppfattar som mina bästa som kommer med, men det är ju verkligen ett lyxproblem.

I helgen hamnade jag i en genomgång hos Aktieoutsidern. I gruppen ”välkända” ekonomiprofiler återfinns jag med Marcus Hernhag, Anna Svahn och andra vars bloggar är kända på riktigt, och samma dag fick jag ett helt eget inlägg hos Money Cowboy.

Egentligen är ju beröm något av det bästa som finns. Det är gratis och det gör människor glada. Jag får jobba på det, som sagt. En dag kanske jag blir så bra på det att jag klarar av att få det. Då vet jag vad jag ska säga också, men jag antar att ”Tack” funkar rätt bra.

Gör tråkig skit direkt

När jag växte upp betydde inte surdeg i första hand ett överskattat sätt att baka bröd. Istället användes uttrycket för att beskriva problem man under en längre tid hade behövt ta tag i, men fortfarande inte tagit sig för.

Inom privatekonomi har vi två tydliga exempel, pension och deklaration. Pensionen har många en gnagande oro för att de nog borde ta tag i, men det kulminerar när det orange kuvertet ramlar in och ligger som en anklagelse på bordet tills det slängs bort eller sätts i en pärm.

Deklaration är ännu tydligare. Den finns på nätet från mars, på hallmattan från april och ska lämnas in senast första vardagen i maj. Nu finns det en och annan som sprättar upp förpackningen innan valborg, men bara för att man kan få eventuell skatteåterbäring tidigare, inte för att det är skönt att få undan skiten.

Jag vet inte om jag är jättekonstig, men jag resonerar så här: Tråkiga saker jag inte kommer undan vill jag göra så fort som möjligt. Ska det ändå göras är det lika bra att få gjort. Enda undantaget är om det blir lättare ifall man väntar, men oftast är det ju tvärtom. Deklarationen är definitivt ett exempel på det. Telefonköerna till Skatteverket växer för varje dag och kostnadsräntan på kvarskatt över 30000 kr började ticka redan 13 februari.

Men framförallt är det skönt att bli av med sånt man ändå måste göra. Jag gör bokslutet runt nyår, deklarerar allt jag kan redan i mars, lägger in räkningar i datorn samma dag de kommer och ringer jobbiga samtal så fort jag kan. Inte för att jag är ett dygdigt as utan för att jag ogillar att må dåligt i onödan. Jag känner mig som en utrotningshotad art i Mañanasverige.

Första jobbet på sexton år

Det pratas mycket vårbudget nu. Jag har inte riktigt orkat hänga med. Vanligtvis är ju vårbudget något man gör med vänsterhanden för att det ska verka som att politiker jobbar lika hårt hela året, men egentligen är det ju bara lite garnering på den ”riktiga” budgetproppen som läggs på hösten. I år är det valår, alltså ännu mer fantasi och falskhet än vanligt.

Jag såg däremot en SVT-artikel som visar lite vilka problem våra politiker har att lösa. Det handlar om en 35-årig kurdisk kvinna som bott i Sverige i sexton år och under hela denna tid inte arbetat en enda dag. Jag antar att det är tänkt som en solskenshistoria att hon nu fått jobb (med att städa sitt eget trapphus), men jag ser en del mindre roliga saker här:

1. Hon är 35 år och har gissningsvis (just den biten har reportern valt att inte gå in på) levt på bidrag sedan 2002.
2. Jobbet har hon fått genom Kompetenscenter Angered. Det är säkert ett viktigt jobb som behöver göras, men om lönen betalas med skattepengar bidrar hon tyvärr inte mer till samhället nu än tidigare.
3. Med en välvillig tolkning pratar hon hjälplig svenska, som 35-åring, efter att ha levt hela sitt vuxna liv i Sverige. När är hennes svenska så pass bra att hon kan få ett jobb på egna meriter, med lönen betald av arbetsgivaren – 2030? Hur många yrkesaktiva år har hon kvar då?
4. Hon har fem barn som levt hela sina liv här och som aldrig sett sin mamma gå till jobbet eller varit en del av det svenska samhället på annat sätt än att hon då och då pratat med myndigheter. Vad får de för syn av hur Sverige fungerar? Hur delaktiga kommer de att känna sig?

Självklart kan vi inte ha människor som lever i Sverige i decennier utan att jobba eller behärska språket. Och det hänger ju ihop. En kvinna som inte har ett jobb, aldrig träffar svenskar, lever i ett område där det bara bor invandrare och där inte ens personalen i den lokala matbutiken kan mer än ett par ord svenska, hon kommer troligen aldrig komma in i samhället.

Hur många som själva vill sitta hemma och kolla på parabol-tv från hemlandet och hur många som inget heller vill än att få ett jobb, men som aldrig ges chansen, har jag ingen aning om. Men ska Sverige komma in i matchen igen måste bägge grupperna snabbt in på arbetsmarknaden. Det här funkar inte.

För det handlar om mycket folk och stora pengar. Hälften av de utrikesfödda är arbetslösa efter åtta år. Den siffran påstås ha varit ännu värre tidigare, men det beror nog mest på att man börjat räkna ”arbete” extremt generöst. Enligt SCB kan sysselsatt betyda en utbildning eller så lite arbetstid som ”minst en timme per vecka”. Hur många har efter åtta år ett heltidsjobb där arbetsgivaren betalar lönen – en av tio?

Jag är inte per automatik negativ till nystartsjobb, traineejobb och liknande varianter, men det måste leda till riktiga jobb inom rimlig tid. Statistiktvätt gynnar ingen. Inte ens ett valår.

Alla affärer är dåliga

Ett SVT-klipp jag kände mig träffad av hamnade i mitt flöde. Grundtanken hos den här ekonomiprofessorn på Handels är att vi aldrig vill sälja aktier eftersom vi hatar förluster och alla försäljningar är potentiella förluster.

En aktie som stigit kan fortsätta uppåt och om det händer efter att vi sålt räknar vi det som en förlust även om vi gått med vinst. En aktie som tappat i värde sedan vi köpte den är i alla lägen en förlust, men vi kan inbilla oss att den inte är det förrän vi realiserat förlusten. Och en aktie som först stigit och sedan gått tillbaka ser vi som en dålig affär ända tills den återigen slår rekord, varpå vi hamnar i första läget igen – en aktie vi inte vill sälja för att den är på uppgång.

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i detta. Det är svårt att frikoppla ett värdepappers värde från vår personliga historik i det. För att inte säga omöjligt. Och är det ens önskvärt? Börshandel går ju ut på att sälja med vinst, helst på toppen.

Ett sätt att nästan komma ifrån problematiken är att bara köpa. Bra bolag i vad vi tror är billiga lägen, och sedan behålla dem till döddagar, leva på utdelningen eller möjligen sälja av dem på ålderns höst när vi behöver pengarna. För mig känns det inte attraktivt att ge upp säljfunktionen, lite som att gå till krig med bara halva vapenarsenalen.

Money for nothing and the stamps for free

Vi svenskar skickar allt färre brev. Jag vet inte om det finns ett samband, men den senaste tiden verkar PostNord ha slutat att stämpla de brev som fortfarande skickas. Recycling, eller återbruk, ligger ju i tiden, så här har vi ännu ett område.

Kolla varje gång du får ett brev om frimärket är stämplat. Om det inte är frankerat med en sådan där hemsk frankeringsmaskin är det stor chans att det sitter ett ostämplat märke på kuvertet. Riv då bort den delen. När man samlat ihop några ostämplade porton är det dags att frigöra dem från underlaget. Ingen anledning att krångla till det med vattenånga, lägg dem i vatten bara, kallt eller varmt.

När de legat till sig en stund har de släppt från kuvertet. Eventuella limrester skrapas försiktigt bort med en nagel. Sedan läggs frimärkena på tork. Gärna under press så att de inte skrynklar till sig i processen, men pressa inte under papper för då kanske de fastnar igen. Använd plast eller plåt.

Efter en stund har du ett gäng fungerande inrikesmärken. Dessa är idag värda 9 kr/styck, men kommer även fungera efter nästa chockhöjning (årsskiftet -18-19?). Allt som skiljer dem från nya märken är limmet. De återvunna frimärkena behöver ett par droppar klister för att sitta. Använd gärna ett vattenlösligt, så att mottagaren kan återanvända dem nästa gång de inte stämplas.

54 kr

Sedan kan vi skicka runt brev med Kungliga Postverket år ut och år in utan att utan att lägga en krona mer i porto hur mycket priset än höjs.