Fantastiskt bröd

Signaturen ”Älskar deg” tipsade i kommentarsfältet om ett bakverk som pretentiöst döpts till ”det fantastiska brödet”. Stämmer det borde jag ha det i min frys och kallar man sig ”Älskar deg” måste man ju ha koll, så nu kör vi.

I vanlig ordning har jag mixtrat lite med ingredienser och tillvägagångssätt, delvis efter eget huvud, delvis efter ÄD:s tips. I min version behövs:

vatten, 5 dl
mjölk, 1 dl
jäst, 25 g
salt, 2 tsk
sirap, 1 msk
vetemjöl, 7,5 dl
rågsikt, 5 dl

Enligt originalreceptet ska man smula jästen i en bunke, tillsätta salt och sirap, och därefter värma upp vatten och mjölk till 37 grader och hälla i det under vispning tills jästen löst sig. Men normalt brukar jag börja med vätskan och smula ner jästen i den, för att spara disk, och som den grävande bloggare jag är kontaktade jag Jästbolaget som berättade att ordningen kvittar så länge man håller koll på temperaturen. Vid 50 grader dör jästen.

Rör ner mjölet och låt degen jäsa under bakduk i 1,5 timme.

"Yeast, do your stuff!"

Sätt ugnen på 200 grader. Häll olja på två plåtar.

Strö ut mjöl på bakbordet (snåla inte för den här degen är kladdig), stjälp ut degen, strö mjöl över den och platta ut den med handen till en ruta på c:a 50x20 cm.

Skär degen i åtta remsor som du sedan delar i tre bitar (8x3=24 bröd).

Lägger över dem på plåtarna och direkt in i ugnen, en plåt i taget. Tills de är klara, vilket i mitt fall tog en kvart per plåt.

Som vanligt blev mina bröd godare än snygga, men bakar man för eget bruk är det ju smaken som räknas och den blev riktigt bra. Jag återkommer med fler av de recept ni tipsat mig om. Ska bara äta upp detta först.

Kan man vaccinera mot inskränkthet?

En familjeläkare i New York och en fransk specialist på tropiska infektioner började tidigt i våras behandla covid-19-patienter med hydroxiklorokin, ett läkemedel som främst använts för att behandla eller förebygga malaria, men också mot artrit och lite annat. Amerikanen ordinerade hydroxiklorokin ihop med zink, fransmannen ihop med antibiotika.

Media behandlade experimenten med tystnad. Kanske för att de inte begrep bättre, kanske för att starka krafter aktivt förespråkade detta. Men så bar det sig inte bättre än att Donald Trump under en pressträff berättade att han själv åt hydroxiklorokin och zink för att inte få covid-19.

Nu gick det inte att tiga ihjäl det längre, och eftersom Trump var för fanns det bara ett sätt att förhålla sig till läkemedlet – mot. Man påtalade biverkningar och att det var olämpligt för hjärtsjuka och gravida att ta det. Knappt bättre än placebo, tyckte forskare från Minnesota.

Jag är inte läkare och har inga möjligheter att bedöma olika behandlingar. Jag kan bara konstatera att en del läkare i USA, Kina och andra länder menar att hydroxiklorokin funkar och att varje dos bara kostar någon krona eftersom den saknar patent. Att det finns biverkningar betvivlar jag inte, det gör det för alla medicinska preparat, möjligen undantaget vattenlösliga vitaminer. Men eftersom läkemedlet använts förebyggande i 70 år lär det finnas värre saker att stoppa i sig.

Jag har som sagt ingen adekvat utbildning, men jag har läst rätt mycket om läkemedelsindustrin och uppfattar den som minst lika skrupelfri som tobaksindustrin. Läkemedelslobbyn är helt skamlös och har en budget hela länder bara kan drömma om. Möjligheten att ta fram läkemedel och vaccin är säkerligen värd mångdubbelt mer än att producera en gammal malariamedicin som redan finns och är snudd på gratis. Även om jakten på profit skulle resultera i att det dör flera miljoner människor är det på inget sätt givet att det skulle hindra dem från att motarbeta ett bättre alternativ.

Att läkemedelslobbyn är mäktig är knappast en konspirationsteori. Big pharma är big business och sällan tror jag att de haft en så tacksam uppgift som att övertyga västvärldens medieföretag och politiker om att tycka tvärtemot Donald Trump och Jair Bolsonaro. Det tycks vara en ryggmärgsreflex hos de allra flesta. Men om alla för ett ögonblick lägger politiken åt sidan och leker med tanken på att fem dagars hydroxiklorokinbehandling à 1 kr hjälper (om än inte för alla), vore det då inte en väldigt bra idé att tömma ut den möjligheten?

Pengar som inkomstkälla

Pengar blir lätt abstrakt. Särskilt pengar man aldrig ser, vilket ju är de flesta. De sitter som sifferkombinationer på ett konto eller som andelar i ett värdepapper. Jag har tidigare pratat om olika sätt att konkretisera pengar.

Det jag ska göra idag kommer nog en del tycka är motsatsen, men för mig funkar det, nämligen att översätta pengar till passiv månadsintäkt. Vi kan räkna på fyraprocentsregeln som förenklat säger att man nått ekonomiskt oberoende när man kan leva på fyra procent av av kapitalet, för över tid bör man kunna räkna med den avkastningen så att kapitalet inte minskar.

Alltså, behöver du en kvarts miljon om året för att leva krävs 6,25 miljoner (250000/0,04) på banken. Räknar vi baklänges avsäger du dig 40 kr om året varje gång du bränner en tusenlapp för om du istället hade investerat tusenlappen hade den varje år gett dig 40 kr i ränta. Eller utgå ifrån dina utgifter. Hur mycket kapital krävs för ”gratis” kaffe, gymkort eller internet? För enskilda utgifter ofta inte särskilt mycket. Gör en lista över utgifterna och ”döda” en efter en.

Många gör tvärtom och istället för sparkapital skaffar sig flera abonnemang eller krediter som var för sig inte är så skräckinjagande, men som sammantaget ger dem så stora löpande kostnader att de aldrig tycks kunna spara pengar som ger dem oberoende och frihet utan istället gör dem beroende av chefer, hyresvärdar och banktjänstemän.

Vilka elbesparingar lönar sig?

Elektricitet är en vit fläck i min kunskapsbank. Jag är på Elektricitetsvisans nivå:

”Man bara knäpper, har ej besvär
så blir det volter i tråden,
och utav volter det blir ampére,
det är så svårt att förstå den.”

Därför undrar jag över en massa på området och när det händer brukar det löna sig att ventilera frågorna här. Jag är så gammal att jag upplevt en tid då fjärrkontrollen ansågs som het och ny teknik, och med fjärrkontrollen kom standby-läget. När nyhetens behag lagt sig uppmanades vi att stänga av tv:n ”på knappen”, pga brandrisk, men också av elförbrukningsskäl. Man hör inte mycket om det nu, kanske för att det mesta på elräkningen är fasta avgifter och skatter, men hos Elskling läser jag följande:

”En av de största dolda strömtjuvarna är "standby-läget" som blivit allt mer vanligt för olika apparater. Detta mellanläge, varken av eller på, slukar ström motsvarande 2 % av landets årliga elförbrukning, eller ca 500 kWh i ett normalhushåll.”

Ändå har jag noterat att nya tv-apparater allt mer sällan har en avstängningsknapp. Vill man inte ha den i standby får man dra ur sladden alternativt sätta dit en strömbrytare eller skarvsladd med en sådan. Varför?

Just det drabbar mig inte eftersom jag inte har tv, men hur är det med datorer. Min stationära dator går efter några minuters frånvaro ner i sparläge. Samma sak med skärmen, men jag fattar ju att de ändå är på, drar ström och kanske påverkar komponenternas livslängd. Hur lång tid ska man vara borta för att det ska löna sig att stänga av datorn? Och är det skillnad på stationär och laptop?

Och hur är det med laddare till mobil och tandborste – fortsätter de att dra ström när apparaten är fulladdad? Är det farligt eller oekonomiskt att ”överladda”? Eller rentav bra?

Är det någon som har svar på dessa eller andra frågor om elförbrukning? Är det något livet lärt mig så är det att rutiner trumfar det mesta. Det är t ex ingen uppoffring att släcka lampan när jag går ut ur ett rum. När man väl vant sig går det av bara farten. Problemet är att jag inte vet när jag sparar pengar på det.

När ska man börja leva?

De dyker upp i debatten ibland, frågorna om meningen med sparandet. Ibland för att reta eller rättfärdiga sina egna val, ibland för att man uppriktigt vill veta. Det här är kanske/kanske inte en genuin fråga, men den kan vara intressant oavsett.

Sparkvot (sparandet i förhållande till inkomsten) har aldrig varit en stor grej för mig. När jag tjänade 14000 kr i månaden sparade jag ungefär 10000 kr, så då var det drygt 70 procent. Men det var på den tiden jag hade en arbetsgivare. De senaste tjugo åren har inkomsterna varit för oregelbundna för att ge begreppet relevans.

Och jag tror faktiskt inte att särskilt många sparar mer än de skulle vilja nu för att ha råd att gå i pension tidigare eller köpa ett hus om tre decennier. Det är lite som med träning. Man kan säga att man tränar som ung för att få en frisk ålderdom, men hittar man inget nutida egenvärde är man snart tillbaka vid tv:n och ölen.

Sparande kan säkert gå till överdrift. Många skulle nog säga att jag legat över den gränsen hela mitt vuxna liv, men då gör man misstaget att tro att alla eftersträvar det man själv vill ha. Jag skulle bli stressad över att konsumera lika mycket som andra. Nu när jag tömt en bostad och håller på med nästa blir jag stressad över att flytta med en massa grejer. Jag har heller aldrig tyckt om att resa eller jaga upplevelser. Jag gillar den frihet som lättast uppnås genom att leva sparsamt.

Jag säger inte att ”din dröm är min verklighet” för det tror jag inte. Snarare ”min balans är inte din balans”.

Läskskatt

Socker i sig är inte cancerframkallande, säger Cancerfondens generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström i ett reportage i SR Plånboken, men farligt eftersom det skapar fetma som i sin tur leder till cancer.

Jag är inte säker på vare sig det ena eller det andra. Eller ja, fet blir man för att man konsumerar mer än man förbränner. Kanske ger sockersötad läsk förhöjd risk för cancer även för smala människor, kanske inte. Rimligtvis är det färre som bryr sig om hälsa i gruppen som dricker mycket läsk, det är inte lätt att veta vad som beror på vad.

Så det kan vi lägga åt sidan. Det jag reagerade på var istället att generalsekreteraren vill straffbeskatta sockrad läsk, för att det är onyttigt. ”Vi behöver en läskskatt”, säger hon. Nej, vi behöver personligt ansvar. Vad blir det för kommunistsamhälle där alla fria val ska regleras av skatter? Vi vet att läsk inte är nyttigt, men varför ska de som kan hantera ”drogen” straffas? Då vore det väl vettigare att beskatta övervikt?

Eller också låter vi människor bestämma över sina egna liv. Plast, tobak, alkohol och snart också läsk. Jag dricker inte läsk så jag skulle inte drabbas, men jag vill inte att skatt ska vara en uppfostringsavgift för dem som gör ”fel”, det är en farlig utveckling. Och om vi nu ska beskatta dåliga saker borde man lätta på skatten i andra änden. Varför är två av de högsta skatterna skatt på att arbeta och skatt på att anställa?

Imorgon är det september, alltså höst. Då brukar jag gå upp på dagliga blogginlägg. Samtidigt har jag ett rörigt liv just nu, men jag tänkte i alla fall återkomma redan imorgon och så får vi se hur det går. Kan tänkas bli en och annan ”fridag” framöver.

Anne Rambergs barndom

Efter Benny Fredriksson-incidenten tycks Aftonbladet ha bestämt sig för att den tidigare kulturchefen Åsa Linderborg gör minst skada om hon åker runt och gör harmlösa intervjuer med sina idoler om deras barndom. När turen kom till Advokatsamfundets politiska aktivist Anne Ramberg blev det ändå en snackis. Inte minst tack vare detta citat:

”När pappa hade varit i Finland kom han hem med oxfilé, för det kostade nästan ingenting där, då var det liksom fest. Vi hade ju alltid mat, men vi levde verkligen inte i något överflöd. Jag fick aldrig sådana där Mantovani-skor eller den där Bogner Wagner-jackan som andra hade. Mamma gick ju alltid när hon skulle gå till NK, hon tog aldrig spårvagnen i onödan.”

Inte ett öga är torrt. Vi skrattar så vi kiknar när Rambergskan förklarar att hennes adliga uppväxt på Djurgården och Östermalm inte alls var överklassig genom att berätta att mamman gick, och inte tog spårvagnen, när hon skulle till Sveriges dyraste dagligvarubutik några kvarter bort, och att oxfilé åt man minsann bara ibland. Jag kommer att tänka på Henrik Dorsins beskrivning av en hård uppväxt på Lidingö:

”Farsan kommer hem en fredag och sa:
'Mitt företag, det går inte så bra.
Vi får sälja en av bilarna vi har
och vår polska städhjälp kan inte va' kvar.'
Det är klart som fan jag kände mig dum
när jag gick där och städa' mitt eget rum.”

Att Ramberg inte hittar en bättre beskrivning, ens med möjligheter att ljuga och frisera sanningen (hon är ju trots allt advokat) beror troligen på att hon inte kan föreställa sig hur vanligt folk har det, varken nu eller på 50-talet. Det är inte det som är unikt med Ramberg utan det faktum att det bara är några tiondels promille av Sveriges befolkning som haft hennes förutsättningar.

Själv växte jag upp i typisk medelklass. Föräldrar med ordnad ekonomi utan överflöd. Vi behövde aldrig svälta, bodde i villa, men åkte inte på utlandssemester varje år. Och visst har jag träffat både arbetare och överklass genom åren, men mina nära vänner är ungefär som jag. Deras skolor såg ut som mina skolor, deras föräldrar tjänade som mina föräldrar. Anne Rambergs dråpliga historier om felaktigt användande av skaldjursbestick går lika långt över huvudet på mig som min barndom skulle vara obegriplig för henne.

Sen är Anne ”Antoinette” Ramberg en ond och obehaglig människa, till skillnad från mig som är trevlig, snäll och framförallt ödmjuk ;-). Jag vill ändå försvara henne lite här. Det är lätt att umgås med likasinnade och därigenom bli oförmögen att se vad som gör en annorlunda. Om man inte brer på lite:

Formbröd

Jag efterlyste ett formbröd av typen fyrkantigt rostbröd och fick svar av Micke i kommentarsfältet. Jag fick fler tips också, men tar detta först eftersom det går att nattjäsa, vilket jag såg som en poäng. Originalet finns här. Sedan är det lätt modifierat av mig. Nu kör vi!

Ingredienser

jäst, 25 g
vatten, 4 dl
havregryn, 2 dl
rapsolja, 1 msk
salt, 1,5 tsk
vetemjöl, 3,5 dl

rågsikt, 3,5 dl

Värm upp vattnet fingervarmt. Smula ner jästen och vispa runt tills den löst upp sig.

Sedan i med allt det andra. Bearbeta med degkrokar.

Klä en form med bakplåtspapper och häll ner smeten i den. Strö över vetemjöl och havregryn för garnering. Täck formen med plastfolie. Sedan in i kylen med formen och låt den stå där under natten.

Ny dag, nya insatser!

Eller egentligen inte, det är så gott som klart redan. Degen ska vara färdigjäst, så ta ut den ur kylen och sätt ugnen på 200 grader.

När den är uppe i värme placerar du formen (nu utan plastfolie, det är ganska viktigt) längst ner i ugnen tills den ser ut att vara klar. I mitt fall tog det 35 minuter.

Inte så dumt.

Ta upp aktiehandel med icketroende?

Att spara ihop pengar och konsumera räntan är smartare än att låna ihop pengar, bränna kapitalet och dessutom tvingas betala ränta. Det här vet antagligen alla som läser den här bloggen. De flesta andra också, men ändå har många en förmåga att ändå börja i fel ände.

För att de inte orkar vänta, men också för att alla de känner gör likadant. Det tror därför att det ska vara så och att det nästan är omöjligt att göra tvärtom. Vi har alla träffat dem och känner troligen ett helt gäng som aldrig sparar utan vars ”sparande” i bästa fall består av amorteringar. Då finns två möjligheter – att låta dem trampa i varenda ekonomisk fälla som finns eller ta upp ämnet investeringar med dem. Hur gör ni?

Själv har jag slutat missionera. Det är ändå ingen som lyssnar. Det som brukar hända är att personen nickar, verkar intresserad, men sedan gör precis som han/hon alltid har gjort. Eller blir sur och ser alla förslag som kritik. Vilket det kanske också är. Inte om det rör sig om en 15-20-åring. De kanske bara saknat ekonomiska förebilder och inte tänkt längre. Men en fyrtioåring som inte ser enkla samband mellan sparande och ekonomi är ofta bortom räddning.

Om den nu måste räddas. Var och en lägger upp sin privatekonomi hur den vill. Jag tycker att det är bättre att spara först och konsumera sedan, men kan inte säga att alla som inte gör som jag gör fel. Om man däremot gnäller över hur dyrt det är att leva, hur svårt det är att få ekonomiska marginaler och rörelsefrihet när jag ser enkla åtgärder för att slippa problemen, då kan jag ibland inte tiga. Och då är det kritik.

Paycation

Söndag igen och den sista semesterdagen för de allra flesta som inte redan återgått till vardagslunken. Som vuxen har jag jobbat en del på sommaren. Inte hela tiden och kanske inte ens varje sommar, men ofta. Som företagare kan jag styra mina egna arbetstider, men även som anställd är det mycket man kan göra om man vill jobba på semestern.

På senare tid har det pratats mycket om att personalbristen i vissa sektorer gör att man kan få många tusenlappar bara genom att flytta semestern från mitt i industrisemestern till lite efter, men kan man inte jobba på sin egen arbetsplats kan man kanske jobba på andra. Det har jag gjort ibland. För mig är det mest ombyte som önskas, inte ledigheten i sig. På en filt på en sandstrand står jag ut ungefär tio minuter innan jag vill göra något, aktivera mig.

Får jag jobba med något helt annat i några veckor laddar jag batterierna minst lika bra. Även på stressiga arbetsplatser med sommarrush råder då ofta ett slags semesterlugn. Och som vikarie har man ju inget ansvar. Dyker man upp i tid och jobbar så hårt man kan blir man alltid populär.

Har man inget företag och vägrar ha en chef på sommaren kan man alltid ta tag i egna projekt, fixa med huset eller laga något man annars inte hinner. Jag tror att precis alla människor har något sådant i pipeline, vare sig det är ett drömprojekt eller något man bara vill göra för att glädjas åt att det är gjort.

Vill man absolut fira en traditionell semester behöver inte ens det utesluta en sidoinkomst. Det går att ta hand om ett hus, med eller utan husdjur, transportera ett fordon från punkt A till punkt B eller sälja in ett resereportage från semestermålet. Så slipper du vara med i gruppen som kommer tillbaka från semestern och tvingas snåla hela hösten. Själv gillar jag i och för sig ändå att snåla, men det är inte lika kul om man är tvungen.

Alla ska ha det lika dåligt

Socialminister Lena Hallengren rasar. Inte för att den svenska coronataktiken varit en av världens sämsta eller för att bara en av fem svenskar har förtroende för henne. Istället är hon arg för att det fortfarande finns svenskar som sett till att skaffa sig bra vård genom egna försäkringar. Människor som först betalar världens högsta skatter och sedan är beredda att betala vården ur egen ficka en gång till. Alla måste ruttna i köerna, och hör sen! ”Vi kan inte ha en ordning där det är möjligt att köpa sig före sjukvårdskön.”

Tror ni att hon avsagt sig sin egen gräddfil till vård som riksdagsmän och statsråd får på vår bekostnad? Det skulle man kunna fråga henne på Twitter om hon inte hade varit en av många politiker som aldrig någonsin reagerar på frågor från icke-politiker och en och annan ryggdunkare. Min gissning är nej och det baserar jag på att politiker alltid ser om sitt eget hus och nästan aldrig lever som de lär.

När hon för en gångs skull visar handlingskraft handlar det alltså inte om att försöka få bort vårdköerna utan att fylla på dem med de människor som har möjlighet att komma förbi dem genom att betala två gånger.

Ryck tag i foten bara!

Jämlikhet låter bra, men när man inser att det betyder att alla (utom politikerna själva) ska ha det lika dåligt blir man inte så sugen. Prio 1 är att dölja problemen genom att skuldbelägga alla som pratar om dem. Prio 2 är att dölja, eller i bästa fall hindra, att människor kommer runt problemen. Om någon människa, stad eller stadsdel inte drabbas av vårdköer, lärarbrist eller kriminalitet är det det som ska bekämpas.

Vad är det för prioritering för politikerna att försöka skapa ett hållbart samhälle de själva vill leva i – 3, 5, 47...?

”Låna snabbt och enkelt”

Här kommer en text på ett uppslag jag skamlöst stulit från twittraren Anders, som har ett läsvärt konto om hur han ”checkat ut från normaliteten”.

Jag har flera gånger uppmärksammat gråtartiklar i kvällspressen om människor som inte har råd med julklappar till sina barn eller som ett decennium innan pensioneringen konstaterar att de inte kommer ha råd att leva på sin pension. Dessa bottnar nästan alltid i att de levt över sina tillgångar och därför tvingats låna pengar till sin konsumtion. På det sättet skaffar man sig en hävstång på kostnadssidan till skillnad från oss som sparar pengar i förväg för att få hävstångseffekten på inkomsten istället.

Därför är det magstarkt att samma kvällstidningar profiterar på fenomenet genom att pumpa ut reklam för lån. Annonser utformade som nyhetsartiklar för att ”hjälpa” kunderna att ”låna rätt”.

Det finns två rimliga lån – studielån och bolån. Är du ”osäker på vilken typ av lån som passar just dig” behöver du troligen varken det ena eller det andra och bör avstå. Men de som ändå fastnar i skitdyra konsumtionslån erbjuds olika varianter av smärtlindring i andra kvällstidningsannonser. Läsare med gott minne kommer kanske ihåg när jag skrev om familjen Sanati som ”sänkte” sin lånekostnad genom att minska amorteringarna (och därigenom göra sitt redan dyra lån ännu dyrare).

Så först får vi glättiga annonser om hur lycklig man blir av att låna. Sedan artiklar om hur hemskt det är att ”fastna i lånefällan”. Det är inte förbjudet att utrusta sig med dubbla uppsättningar moral. Expressen är i sin fulla rätt att tjäna pengar på jagsvaga individer med klent intellekt, men jag håller inte med Peter Wahlbeck. Det finns all anledning att kalla Expressen för hora.

Mina sommarraketer

Jag får ibland kritik för att jag pratar för lite om mina börsinnehav. Så nu tänkte jag göra som de flesta, redovisa några riktigt bra innehav och affärer.

2020 har ju varit ett stökigt börsår, men trots att jag varit långt ifrån fullinvesterad och ganska defensivt placerad har jag klarat den senaste uppgången bra. Vi börjar med den danska äggkartongstillverkaren Bröderna Hartmann.

Tänk att en så till synes tråkig bransch som äggkartonger kan röra sig på det här viset. Corona-effekt sägs det, men jag förstår det inte så jag vet inte vad jag ska säga. Mer än tack till Kvalitetsaktiepodden som gav mig idén.

Detsamma kan möjligen sägas om fönstertillverkaren Inwido, men den har jag varit sugen på i flera år. Det var dock först i våras som stjärnorna stod rätt och jag vågade ta klivet. Sedan stod den och stampade i någon månad innan aktien tog fart. Corona där med? Några husägare kanske bytt ut sina fönster i karantän, men jag tror lika lite på den effekten som att det skulle bero på all fönsterkross vid sommarens BLM-demonstrationer. Det är ett välskött bolag med populära produkter och sånt brukar löna sig.

Och så klev jag in i Eric Strands silverfond AuAg Silver Bullet A. Hur mycket det handlade om silverpriset och hur mycket om sympati för Eric när han hoppade av Pacific efter att de pissat sina kunder i ansiktet med groteska avgiftshöjningar ska jag låta vara osagt, men bra blev det, även om det visade sig att man får vara beredd på att det svänger.

Vi avslutar med en ännu ädlare metall. Det sägs både här och där att det är värdelöst att investera i guld eftersom man inte får någon avkastning där. Jag ska be att få opponera mig.

Och med det sagt är det bäst att tillägga att jag även har sämre placeringar. Inte minst kontanter på sparkonto, men det finns ännu värre exempel. Ibland vinner man, ibland förlorar man.

Banker med hybris

SEB spärrade kontot för en 75-åring när denne försökte föra över 5000 kr till sin son. Exakt vad han gjorde framgår inte, det vore alltför långt från Expressens stil att skriva en begriplig artikel med relevanta fakta. Klart är dock att internetbanken låste sig och att SEB:s kundtjänst sa till mannen att besöka sitt bankkontor för att få tillbaka makten över sina konton.

Väl där trasslade bankens medarbetare in sig i en förklaring som bottnade i man lättare stänger äldre personers konton eftersom de oftare utsätts för bedrägerier, varpå mannen blev kränkt. Själv hade jag nog kränkts redan när banken kräver att jag ska offra tid på att besöka kontoret för att lösa ett problem de lika gärna kunde fixa över telefon, och inte blir det bättre av att kontoren nästan aldrig har öppet. Och så undrar jag varför bankerna inte tar hjälp av sina kunder för att förfina sina säkerhetssystem.

”Men vi har bland annat olika typer av säkerhetssystem som följer betalningsmönster hos enskilda kunder. Är det någonting som sticker ut, kan systemet automatiskt blockera en sådan överföring i syfte att skydda våra kunder mot bedrägerier.”

Terrorist-Botvid?

Den här mannen skulle föra över 5000 kr till sin son. Hur mycket kan det ha ”stuckit ut”? Jag såg på när en familjemedlem gjorde en ännu mindre överföring som också krävde verifiering eftersom SEB upplevde överföringen som udda. Det verkar vara helt slumpmässigt.

Jag har själv de senaste veckorna fört över flera hundratusen mellan mina olika banker och tycker att det är jättebra att då behöva mata in en engångskod jag fått på sms. Kan det förhindra bedrägerier tar jag gärna den extra minut det tar. Vidare tycker jag att Handelsbanken har ett smart system där man själv kan låsa och låsa upp sitt kort för utlands- respektive internetköp.

För då är jag som kund delaktig. Är man i Sverige 350 dagar per år finns ingen anledning att kortuppgifterna då ska funka på andra sidan jorden. Vidare skulle jag gärna välja några ”säkra mottagare”, som familjemedlemmar eller mina konton i andra banker. Jag tänker att om någon hackar mitt SEB-konto kommer de nog inte försöka skicka pengar till min depå i Nordnet.

Men det där begriper bankerna mycket bättre, åtminstone tror de det. Så jag antar att de kommer att fortsätta att hindra sina kunder från att skicka ett par tusenlappar till släkt och vänner medan de givetvis inte aaaallllsss kan förväntas upptäcka när miljarder av svarta pengar tvättas genom samma bank.

Kvällstidning 28 kr!

Jag noterade precis att Aftonbladet och Expressen, dessa två eminenta källor till kunskap, glädje och nytta, kostar 28 kronor för ett enda lösnummer! Det måste vara minst ett par decennier sedan jag köpte någon av dem, så det är kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammat det.

Men trots att jag är van att se saker som kostar mer pengar än vad någon borde vilja betala är jag smått chockad. På mindre än åtta år har de precis dubblats i pris. Har de blivit bättre eller ens tjockare? Jag tror inte det. Konkurrensen från nyheter i mobilen har dessutom gjort kvällstidningarna än mer irrelevanta.

Jag fattar om någon skulle köpa en kvällstidning för att ha något att bläddra i när de behöver slå ihjäl tid, ifall den hade kostat en tia, men 28 kr är ju pengar. För tre kvällstidningar får man en pocketbok som tar åtskilliga timmar att läsa. Och den som köper en tidning ett par gånger i veckan kommer snabbt upp i tusenlappar.

Och i ärlighetens namn har jag aldrig förstått det där med att slå ihjäl tid på resan från punkt A till punkt B. Visste de inte att de skulle sitta på tåget? Vill man läsa tar man med sig något att läsa, förslagsvis en kostnadsfri biblioteksbok, en läsplatta eller en fulladdad smartphone. Ibland lyfts det som något fint att leva i nuet, men att som vuxen göra det till den grad att man gör sig helt fri från framförhållning blir bara fånigt.

Råg- och havrebröd

Jag tror att jag nästan utan att ha märkt det själv tagit steget ända ner i hembakträsket. Varje gång jag bakar matbröd tänker jag att jag borde sluta köpa bröd eftersom det är minst tre gånger så dyrt och inte lika gott som att göra det själv. Men så har jag inte tid just när brödet är slut, har inget jäst hemma och tänker att bara den här gången köper jag färdigt.

Men nu är det 2-3 månader sedan jag köpte mjukt bröd (vid knäckebröd drar jag gränsen). Jag försöker både förfina befintliga recept och testa nya. Den här gången blev det ett nytt recept där jag blandade råg, havre och vete. Inte unikt, men gott.

Ingredienser

smör/margarin, 50 gram

jäst, 50 gram

vatten, 5 dl

salt, 2 tsk

sirap, 2 msk

havregryn, 3 dl

rågsikt, 7 dl

vetemjöl, 6 dl

Smält smöret, häll i vattnet, värm upp till 37 grader, lös upp jästen i vätskan. Inget nytt så långt för så börjar nästan alla mina recept.

Därefter i med salt och sirap.

Och så gryn och mjöl.

Rör om med degkrokar. Låt degen jäsa under bakduk i 30 minuter.

Häll ut degen på mjölat bakbord. Knåda den till två stora limpor och upp med dem i en långpanna. På med duken igen och ytterligare en halvtimmes jäsning.

Slå på ugnen på 200 grader så att den blir varm tidigast när halvtimmen gått. Släng in pannan långt ner och låt den gräddas i 15 minuter. Sedan flyttar du upp pannan till den övre delen av ugnen så att det blir en bra yta. Låt den stå där tills den är färdig, gissningsvis efter ytterligare 15-20 minuter.

Gillar formen på dessa, att det blir riktiga limpor i bra format. Har en förmåga att få limpor att välla ut så att brödskivorna blir 2 cm breda, alltså som en halv ostskiva. Man lär så länge man lever.

Det som framförallt saknas i min matbrödsarsenal är ett bröd att ersätta formfranska med, om jag t ex vill göra varma mackor eller fattiga riddare. Om någon har tips på ett bröd ungefär som detta (fast gärna lite grövre) är jag idel öra.

Dumhetsutredningar

”Släng aldrig bra pengar efter dåliga”, säger man på börsen, och vägen att nå dit är att utvärdera vad man gjort. Det gäller inte bara börsen, man kan inte utvecklas utan att reflektera. Det bör man göra med ekonomiska beslut, arbetsinsatser och annat av värde. Själv tror jag mycket på att skriva. Inget märkvärdigt, men några rader i en journal eller dagbok för att sätta fingret på vad man gjort bra och dåligt och vad man hade kunnat göra bättre.

Det här känns inte som revolutionerande tankar, att fundera över vad man gjort och försöka att göra det bättre. Tyvärr är det inte lika självklart för alla. 2016-2017 fick Tierps kommun 2,6 miljoner för att kartlägga segregationen i kommunen.

Men det är väl att utvärdera vad man gjort, att kartlägga vad som inte funkat? Nja, det skrevs visserligen rapporter för pengarna, men ”det står ingenting i någon av rapporterna om hur insatserna ska ha påverkat segregationen”. Man konstaterade att läxhjälp skulle vara en bra insats, men det slutade med att bara en bråkdel av eleverna fick den möjligheten och än idag vet ingen varför.

Och vad värre är, nu har kommunen beviljats ännu mer pengar för att återigen kartlägga segregationen. Kommunens hållbarhetsstrateg (vad ända in i glödhetaste helvete gör en sådan?!) visar tydligt att hon inte har en aning om hur hon ska kunna göra något vettigt för pengarna den här gången heller. ”Vi hoppas att det ska leda till konkreta insatser”, säger hon, men för en utomstående är det ju inget som tyder på det.

Alltså, för tredje gången lägger man skattepengar på att kartlägga ett problem man inte vet något om och kanske inte ens vill göra något åt. Släng pengarna i det kommunala värmeverket istället, så blir det åtminstone fjärrvärme för dem. Själv hade jag lagt den här halvmiljonen på att utreda om det finns någon som helst anledning att ha en hållbarhetsstrateg. Om svaret är nej (och det är högst troligt) skulle det nämligen spara någon miljon om året, varje år.

Själv är bäste dräng

Mitt förstahandsalternativ när något behövs är att köpa begagnat, eller åtminstone billigare än det enklaste alternativet – att köpa i första bästa butik. Jag önskar att jag oftare skapade själv istället. Visst, jag har byggt möbler och inredningsdetaljer, men det är ändå i undantagsfall.

För visst är det häftigt med DIY-människor som även för det tillsynes avancerade tänker ”Hur bygger jag en sån där?”. Dessutom nästan gratis. Som den här snubben som börjat bygga egna kajaker av träribbor och plastfolie:

Att de går lös på en femtiolapp och väger fyra kilo är en bonus. Jag ägde en kajak för länge sedan och kommer ihåg att man liksom blir ett med naturen genom att man sitter så lågt och ljudlöst, men nog hade naturupplevelsen varit ännu större om jag kunnat studera fisk genom golvet. Fast trä är ju också ett trevligt material. En kanadensare av plywood kanske vore något?

Fast det är något speciellt med genomskinliga båtar. Tomra, släng er i väggen!

Jag högaktar alla som bygger sina egna båtar. Själv tror jag att jag hade blivit blöt. Kanske bättre med bilar. Som en Volvo Duett-kaross av trä.

Nej.

Som jag förstått det är ingen av dessa människor byggproffs. Träkanotisten säger att han inte vet vad han håller på med. Även Trävolvo-killen säger att han aldrig jobbat med trä professionellt och svaret på om han är en riktig hantverkare tycker jag är lysande:

”Nej, men jag försöker göra så gott jag kan och ibland kan man väl lyckas och ibland inte. Då får man göra om det.”

Första steget är att försöka, annars går det i varje fall inte. Jag tänker inte bygga en bil i trä, men om jag exempelvis behöver en brevlåda hoppas jag i framtiden att jag ska fråga mig själv vilket material jag behöver för att bygga den istället för att köpa serietillverkat.

Swedish death cleaning

Vad är typiskt svenskt? Döstädning, tydligen. En webbsökning på ”Swedish death cleaning” ger tiotusentals träffar. Mest för att en svensk tant skrivit en bok som sålt över hela världen.

Men om det nu är ett svenskt fenomen, och inte bara en smart PR-cup, vet jag inte om vi ska vara stolta över att vi hittat på ett makabert ord för att städa. För det är ju vad det handlar om, att ta hand om sin egen skit. Vi julstädar inför julen, vi flyttstädar inför flytten och vi döstädar inför det där vi inte pratar om.

”Har du kommit för att städa?”

Fast egentligen tycker jag att vi ska göra det hela tiden, pö om pö. För att det är trevligt med ordning och reda, det spar tid och energi. Just döstädning kan man kanske komma undan, men egentligen tror jag ingen vill ösa det jobbet på någon annan, så då kan vi lika gärna göra det. Lite som att vi väntar med att fixa klart vårt hem tills vi ska lämna det. Inte förrän det är dags att sälja bostaden får vi tummen ur att sätta upp den där listen som borde ha satts dit för tio år sedan.

”Det där kan jag göra sen”, tänker jag ofta. Jag borde skriva en bok om det, ”The art of sen”, men det kan jag också göra sen. Det enda jag egentligen vet om ”sen” är att jag kommer ha himla mycket att göra då.

Fast döstädning har jag läst att man kan börja med vid 50 eller 65 och eftersom jag har galet lång tid till dessa åldrar borde jag vänta om jag vill följa ”reglerna”, men jag är inne i en period när jag med viss framgång lyckas få saker gjorda, så därför river jag tag i gamla pärmar med texter, frågar mig själv om jag verkligen ska spara skolkatalogen från 1986 eller munspelet jag aldrig lärde mig spela på. Det ger lite pengar, men mest ger det struktur och ordning och fan vet om jag inte har större behov av det än pengar just nu.

Securitas och politisk garanti

På börsen pratas det ofta om politisk risk. Det gäller företag och branscher vars verksamhet i ett slag kan hotas av politiska beslut. Det kan gälla energi, friskolor, sjukvård eller betting. En del undviker investeringar i dessa branscher, andra ”spelar” på risken.

Motsatsen till politisk risk är kanske politisk stabilitet, men jag vill nämna en bransch som gått ett steg till och bör få draghjälp av vad man skulle kunna kalla politisk garanti, nämligen säkerhetsbranschen.

Politiker av alla färger har i decennier lovat fler poliser, men åtminstone antalet poliser i aktiv tjänst på gator och torg har minskat. Eftersom folkmängden samtidigt ökat blir det ännu värre. Polishögskolan har dessutom sänkt begåvningskravet till en trea på en niogradig skala, så befintliga poliser är dummare än tidigare.

Resultatet är fler grova brott, mord, överfall och inbrott. De privatpersoner och företagare som försöker freda sin egendom riskerar straff, och de som publicerat övervakningsfilmer i frustration över ordningsmaktens oförmåga kritiseras av polisen.

Det är detta jag kallar politisk garanti. Samhället hårdnar och de som upprepade gånger drabbas av inbrott eller skadegörelse är till slut villiga att göra vad som helst. När polisen inte levererar kommer allt fler anlita bevakningsföretag, skaffa larm och övervakningskameror, sätta staket runt sitt bostadsområde och ställa en vakt vid infarten.

Lång inledning för att berätta att jag köpt aktier i Securitas. Trots bra vinster har aktien inte hängt med index. I år slopade man utdelningen, men anledningen till det var densamma som för de flesta – corona. Tror vi inte att detta virus knäcker samhället är det knappast ett skäl att överge Securitas, som ökade utdelningen flera år i rad innan dess. Insiders har köpt på sig aktier under första halvåret och flera analytiker har höjt riktkursen.

Delårsrapporten i förra veckan var inte tokstark, men helt klart godkänd i den kris världen befunnit sig i. Man har inlett ett kostnadsbesparingsprogram och ser ljust på framtiden. VD-ordet avslutades så här:

”Vi fortsätter att fokusera på att vara en ledare i säkerhetsindustrin med vårt starka erbjudande av säkerhetstjänster och lösningar, och vi fortsätter att investera i vår strategiska omvandling för att bli ett ännu starkare företag imorgon.”

Min spåkula är inte bättre än någon annans, men jag blir inte förvånad om Securitas kommer att gå bra de närmaste åren, att verksamheten utvecklas och att allt fler människor och företag kommer att köpa privat säkerhet för att få sin vardag att fungera när polisen inte löser problemen.