Less is less... och billigare

I min barndom såldes chips i 200-gramspåsar. I alla fall i matbutiker, på Pressbyrån var de mindre. Nu går det nästan inte att få tag i mindre chipspåsar än 300 gram, det som förr kallades ”partypåse” för att visa att man bör vara ett gäng för att kunna mofsa i sig en hel påse. Nu är partypåsar (eller ”partybags” som de numera heter eftersom engelska uttryck är så tuffa) på 500 gram. Åtminstone senast jag tittade, sedan dess har det kanske kommit enkilospåsar eller hela sopsäckar med chips.

För trenden här är rätt tydlig och går igen i fler varor. Lösgodispriset på 80-talet redovisades i kronor per hekto. De påsar som tillhandahölls i butiken gick för övrigt inte att få ner mer än ett par hekto godis i. Nu är det alltid kilopris som gäller och de påsar som finns skulle man i princip kunna bo i.

Läsk såldes som mest i flaskor på 1,5 liter, men vanligen var det 33 cl som gällde. Coca-Cola körde med 25 cl och tydligen släckte även dessa törsten. Flaskor på två liter var inte uppfunna, åtminstone hade ingen kommit på att man kunde sälja läsk i dem. Och definitivt inte att sälja storpack av tvålitersflaskor för att på så sätt sälja uppemot tio liter till samma kund. Så mycket läsk gick inte ens åt på barnkalas.

Dagens barn och deras föräldrar har vant sig vid (med mina mått) hysteriska mängder godis, snacks och läsk. Fredagsmys var inte uppfunnet i min barndom. Sen tror jag dessutom att konsumenter tror att de sparar pengar genom att köpa stora kvantiteter. Det stämmer när varan är blomkål eller toapapper, men köper man lösgodis (en blandning av grisfett, socker, färgämne, citronsyra, ytbehandlings- och konserveringsmedel) för femtio kronor har man förlorat just femtio kronor.

Men det måste man göra, det är det nästan lag på. För nu är det slut på veckan, det är ...

Fullt på skattekontot?

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. För ett par veckor sedan hade jag nog aldrig hört talas om denna organisation. Anledningen att jag gjort det nu är att myndigheten beslutat att Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster, Sverigedemokratisk ungdom (SD:s tidigare ungdomsförbund) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) nu blivit av med sina bidrag från MUCF.

Orsakerna är lite olika. Ung Vänster har haft för dålig koll på sin ekonomi. De andra sägs inte vara tillräckligt demokratiska eller icke-diskriminerande. Jag har ingen insyn i det och tänker inte recensera förbunden, men kan i mitt stilla sinne undra om de i så fall ansetts mindre diskriminerande tidigare. Det jag vänder mig emot är att skattepengar går till en myndighet som sitter och pytsar ut våra skattepengar till diverse ungdomsorganisationer utifrån deras åsikter.

Och det är inte lite pengar! SUM fick nästan två miljoner förra året och SDU 1,4 miljoner, men märkligast är nog ändå Ung Vänsters bidrag. Enligt MUCF hade de 1689 medlemmar år 2015 och fick 1,5 miljoner om året i statligt bidrag från denna myndighet. Det är alltså nästan tusen spänn om året per medlem! Och då ska vi komma ihåg att Ung Vänster har en historik av underligheter i sin redovisning (det är ju också därför de nu blir av med stödet), så hur många av de 1689 medlemmarna som är verkliga och betalande människor låter jag vara osagt.

Men om vi för skojs skull köper att medlemssiffran stämmer så är det ju en pytteförening. Hundratals lokala idrottsföreningar har fler medlemmar. Till och med min blogg har större spridning än Ung Vänster. Därmed inte sagt att jag vill ha 1,5 miljoner skattekronor, även om jag är rätt säker på att jag gör mer för demokratin och sunt förnuft än Ung Vänster.

Varför finns då MUCF? ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor är en statlig myndighet som tar fram kunskap om ungas levnadsvillkor och om det civila samhällets förutsättningar. Vi ger bidrag till föreningsliv, kommuner och internationellt samarbete.” Så genom att ge ungdomsförbund massor av pengar helt utan anledning ger man unga människor kunskaper ”om ungas levnadsvillkor och om det civila samhällets förutsättningar”? Välkommen till ”the twilight zone”...

Det verkar vara runt 700 organisationer som får bidrag från MUCF, allt från femsiffriga belopp upp till 18 miljoner. Här finns bl a Dansare utan gränser. Hur skulle Sverige klara sig utan dem? Och KvinnorKan (men tydligen inte utan 191520 kr per år). För att inte tala om ett antal SR- och SVT-journalister som skapat sin egen lekstuga i föreningen Allt är Möjligt. Det tror jag det! Trehundratusen kronor om året möjliggör en helt del.

Och som ni förstår skulle jag kunna fortsätta en stund. Totalsiffran och vad det kostar att driva myndigheten har jag ingen aning om. Lustigt nog verkar informationen svår att få fram. Nog lär det vara miljardbelopp i alla fall, men vill vi ens veta? För som alla med en egen ekonomi att balansera handlar det om prioriteringar. Pengar som går till att Dansare utan gränser ska ”bryta gränser genom dans” hade också kunnat användas till att låta dementa åldringar äta middag.

Bahnhof – som på räls?

Första gången jag var inne i Bahnhof var i september när aktien rasat på en försening av dotterbolaget Elementicas serverhall för att sedan vända brant uppåt efter att Bahnhofs (och Elementicas) vd Jon Karlung köpt fler aktier. För ovanlighetens skull tog jag hem vinsten direkt, vilket visade sig vara rätt för den har gått sidledes sedan dess och jag har kommit tillbaka in i aktien på en lägre ingångsnivå.

Jag gillar Bahnhof av flera skäl. Ett är att deras produkt funkar. Jag är själv kund sedan flera år och har upplevt mycket få avbrott i deras bredbandsleveranser. När jag tänker efter vet jag inte om det varit något enda som berott på dem själva och inte på nätleverantören.

Vidare upplever jag att även andra kunder gillar dem. Oavsett om jag går till min 75 år gamla granne eller till ett hackertillhåll på nätet verkar alla nöjda och glada. Grannen för stabila internetleveranser och snabba besked från kundtjänst. Hackarna för att Bahnhof är den enda internetleverantören med lite stake.

När film- och tv-bolag startade upp en myndighetsliknande organisation vid namn Spridningskollen.se med målet att skrämma fildelare till lydnad genom att skicka dem hotfulla och ibland grundlösa fakturor registrerade Bahnhof snabbt varumärket Spridningskollen under hemsidan Spridningskollen.org och skickade i sin tur en faktura till Spridningskollen.se.

Och häromdagen kom detta på Twitter:

Okej, när det kommer till stavning har Karlung en bit kvar till toppen.

Jag håller själv inte på med fildelning (varken laglig eller olaglig), men jag blir trött på att varje gång myndigheter eller (som i fallet Spridningskollen) privata aktörer försöker tvinga internetleverantörerna att släppa ifrån sig kunduppgifter ställer många av dem upp snällt och lydigt. För att inte kontrollsamhället ska kväva oss behöver vi företag som tar vårt parti. Hur stor del Bahnhof hade i att Spridningskollen la ner är omöjligt att säga, men jag är övertygad om att dylika övervakningsvurmare utan mothugg inte skulle nöja sig förrän de tillåts sätta upp kameror i våra sovrum.

Mitt tredje skäl att gilla Bahnhof är strikt ekonomiskt. Med ett P/E-tal på 27 är det inte börsens billigaste bolag, men de tjänar bra med pengar och förväntas fortsätta att göra det. Internet är långt ifrån färdigbyggt ens i Sverige. Behovet av bredband, lagring, serverhallar och molntjänster växer lavinartat.

Förra veckan kom en köprek från analyshuset Remium med riktkursen 217 kr (+16 %) tack vare ”konjunkturokänsliga och i praktiken repetitiva intäkter i kombination med ljusa tillväxtutsikter och ett starkt varumärke”.

Remium spår en vinst på 7,20 kr i år, 8,73 kr 2017 och 10,19 kr 2018. Som sagt, inte en anmärkningsvärt låg värdering, men generellt föredrar jag ett högt värderat bolag med stora och ökande vinster framför förhoppningsbolag som aldrig sett röken av vinst.

Staffan var en slösare

Expressen gör en artikelserie om fattigpensionärer och häromdagen var turen kommen till Staffan, 63. Staffan kommer pga att han hamnar mellan två pensionssystem enligt nuvarande prognos bara att få ut 7850 kr netto om han går i pension vid 65. Detta trots att han verkar ha jobbat sedan slutet av 60-talet.

Jag tycker såklart att det är skit att Staffan inte får högre pension, men jag undrar över en del annat också. Staffan berättar att han vetat att han skulle få en låg pension. Vidare säger han sig ha haft jobb med ”hyfsat betalt”. Sitt nuvarande jobb har han haft i tjugo år och där har han ”en bra månad” fått ut närmare 30000 kr.

Så var är dessa pengar? Han bor tillsammans med sin åtta år yngre fru i en hyresrätt för 7000 kr i månaden och om jag förstår rätt har han ingen buffert överhuvudtaget. ”Den dag jag inte orkar så rasar det.”

Även om han skulle behöva stå för hela boendekostnaden själv borde han inte ha några som helst problem att spara undan några tusenlappar varje månad. Om vi för enkelhets skull räknar med ett sparande på 4000 kr i månaden i femton år och en avkastning på åtta procent skulle Staffan, även om han slösat bort varenda krona under 1900-talet, vid det här laget ha 1,3 miljoner på banken. Med en fortsatt avkastning på åtta procent skulle Staffan som pensionär kunna betala hela hyran och ändå få 20000 kr över varje år utan att tära på kapitalet.

Men nu är Staffan alltså helt utfattig? Inte en krona sparad till ålderns höst? Som sagt, även om artikeln på typiskt Expressen-manér ger långt ifrån hela bilden tycker jag att Staffan borde få betydligt högre pension, men om han alltså suttit med facit har jag också mycket svårt att förstå varför Staffan inte gjort någonting åt sin egen situation. Hoppas att han hade kul längs vägen i alla fall.

Det var en gång

Sedan några år tillbaka sparar de flesta börsintresserade svenskar i investeringssparkonton och kapitalförsäkringar som inte beskattas efter resultat utan efter innehav. Tack vare den låga räntan sänks skatten på dessa sparformer nästa år till 0,375 procent, vilket innebär att alla investeringar med en årlig avkastning högre än 1,25 procent gör sig bäst i schablonbeskattade sparformer. Därför sker inte så mycket skatteplanering inför årsskiftet längre. Nu ska Farbror Fossil berätta om en tid när årets sista vecka också var årets stressigaste börsvecka.

Denna saga utspelar sig vid den tiden att från kejsar Carlsson utgick ett påbud att hela Sverige skulle reavinstbeskattas. Men inte bara det, också förmögenhetsbeskattas, vid sidan av alla andra skatter såsom inkomstskatt, arbetsgivaravgift och moms. Det fanns ingen hejd på vad kejsaren kunde ta sig till för att ha råd med guld, myrra och rökelse på skattebetalarnas bekostnad. Precis som hans företrädare, och många, många efterträdare skulle komma att göra.

Därför fanns heller ingen hejd på vad folket kunde göra för att slippa undan. Förmögenhetsskatten fungerade så att beroende på var man hade sina pengar räknades skatten olika. Aktier på A-listan beskattades, medan O-listan skonades. Således kom det sig att många svenskar sålde sina aktier i LM Ericssons Telefonaktiebolag runt jul för att istället köpa Hennes & Mauritz, som låg på O-listan. Runt trettondagen flyttades pengarna tillbaka, allt för att lura kejsaren och dennes lakejer på Riksskatteverket.

En annan metod var att plocka ut sina surt förvärvade silvermynt från banken över årsskiftet. Därför kunde man se bättre bemedlade medborgare göra bankuttag på en halv miljon. Denna berättelse utspelar sig nämligen i en tid då bankerna hade kontanter, och dessutom lät oss ta ut våra egna pengar utan förvarning och utan att fråga vad man ämnade göra med dem, varifrån de kom och om grannens chefs frus skostorlek. Dessutom i en tid då medborgare kunde flanera med mer än tusen kronor utan att löpa en överhängande risk att få huvudet tillplattat av samhällets bottenskikt.

Nu har denna tid flytt sin kos för länge sedan. Förmögenhetsskatten är (åtminstone tillfälligt) avskaffad och reavinstbeskattningen drabbar mest gamla tanter som behållit sina aktier i decennier. För oss andra har staten lärt sig att kontrollera våra penningar på andra vis. I den mån vi ens ser dem kommer de beskattas och fråntas oss på mer sofistikerade sätt.

Så kom det sig att årets mest turbulenta börsvecka blev den tråkigaste. En dag som denna är det därför svårt för en grånad herre att inte få något nostalgiskt och religiöst i blicken. Fast det kan mycket väl vara begynnande starr.

Julesvinn

Många klagar över hur dyr mat är. Det är ju inte så konstigt ifall man slänger bort maten. Enligt SVT ökar matsvinnet med tolv procent under julen, och det från en nivå som var sjuk redan innan. Svenska folket slänger hundratusentals ton mat varje år. Och varför skulle just mat inhandlas med sans när folk är helt galna i övrigt den här tiden på året? Återigen visas med all tydlighet att ryktet om Sverige som ”landet lagom” är kraftigt överdrivet.

Som jag skrev i mitt julfirarinlägg: ”Välj ut några rätter. Det blir säkert tillräckligt för att frossa i mat ändå. Poängen med julmat är att man ska umgås med nära och kära över en bit mat. Upplevelsen blir inte ett dugg bättre för att man har femton olika rätter som räcker till rester hela januari. Sprid hellre ut tillagningsdatumen över flera månader och ät maten färsk.”

Är det verkligen så enkelt? Ja, precis så enkelt är det. Handla och fira med lite balans. Själv bakade jag pizza på julafton precis som vanligt. Och risgrynsgröt, det är ju jul, för böveln.

Säg hej!

Ett lite udda och möjligen långsökt spartips, men håll ut så ska vi se om jag inte får ihop det.

Lyssnade på en podd där man pratade om inbrott och grannsamverkan. Jag har själv varit inne på ämnet här. Då handlade det mer om att hjälpas åt och låna grejer av varandra, men här fokuserade man alltså på inbrotten. Ett tips att motverka inbrottsrisken var att hälsa. Så enkelt, att säga hej till människor man möter i sitt bostadsområde.

De menade att inbrottstjuvar ofta kommer och rekar i området och om de får välja mellan boende som tittar ner i gatan och sådana som tar ögonkontakt och säger hej väljer de såklart den första gruppen. De som tittar ner i gatan bryr sig troligen mindre om sina grannar, och de kommer inte att lämna ett signalement på gärningsmannen, för de har inte ens sett honom.

Alltså, skyltar om grannsamverkan i all ära, men den allra enklaste handlingen kräver inga skyltar, möten eller nattvandringar. Bara ett hej. Forma läpparna vid utandningen och sätt igång!

2014 lyssnade jag på Fredrik Wikingssons Sommarprogram. Det minns jag för att jag ärligt talat hade rätt låga förhoppningar, men blev positivt överraskad. Och för en historia om när Fredrik som nioåring hade promenerat med sin farmor och en moppeyngling sagt ”Tjenare” när de gick förbi. När farmodern frågade vad han ville sa han: ”Jag ville bara säga hej.” Resten av dagen hade farmodern varit genuint glad över händelsen och förklarat det med att ”när man är gammal räknar man inte med att någon ska hälsa”.

Idag kanske vi säger ”god jul” till människor vi inte känner. Det funkar ett par dagar till, men sedan blir det jävligt märkligt att önska god jul. Låt oss då inte tystna, säg ”hej” istället. Det är helt gratis, det kan få ner inbrottsstatistiken och det kan glädja en främmande människa mer än vi anar.

Så från mig till er alla, ett rungande hej (och god jul)!