En ostkant

På en enda av mina arbetsplatser bjöd företaget på frukost. Inga avancerade grejer, men lite mackor och frukt vid sidan av kaffet. Varje dag gick någon av de c:a tjugo anställda till Ica och handlade ett par matkassar lagom till niorasten. Inklusive själva plastpåsarna. Två plastpåsar om dagen, tio på en vecka, 40 på en månad osv. Till slut låg ett berg av plastpåsar i köket och jag var garanterat den enda som tog med mig kassar till butiken. Det var inte mina pengar, men jag såg ingen anledning att låta bli.

Att äta frukost med ytligt bekanta ger insikter i folks matrutiner. Personligen har jag aldrig förstått varför någon hyvlar en skidbacke av osten, men ännu märkligare var att den gängse normen var att osten skulle slängas när den blev svårhyvlad. Inte för att det var företagets pengar, jag fick känslan av att alla gjorde likadant hemma. Varför det?

Har jag betalt 39,90 kr/kilot så ska den ätas!

För mig är det självklart att riva/bryta osten tills den är slut. Är det paraffin i botten skär jag bort det först, men att slänga en ost jag har betalat för känns helt galet. Lika dumt som att inte slå några vattendroppar i botten av mjölkkartonger och ketchupflaskor för att få ut det sista, eller vända matoljan uppochned. Mat som är möglig, sur eller till och med torr är en sak, men här snackar vi om fullt fungerande mat.

Skivor, remsor, bitar... I munnen är de alla lika.

Företaget gick omkull sedan, men då var jag inte kvar så jag kan inte svära på att det hade med osten att göra.

Hembergs årliga avgiftsgnäll

Så har det blivit dags för Avanzas sparekonom Claes Hemberg att gnälla på fondavgifter igen, intet nytt under solen. Och egentligen tycker jag att han har rätt, det finns ingen vettig anledning till att förvaltningsavgifterna stiger. Särskilt inte på räntefonder som blivit en allt sämre investering.

Men det är väl just därför. Avgifter är aldrig högre än vad marknaden accepterar. Räntefonder har på senare tid varit en rätt dålig affär, så gissningsvis är de sparare som ändå valt dem inte särskilt engagerade.

Blandfondernas avgifter har stigit ännu mer. Logiskt eftersom produkten är ännu sämre. Jag skulle vilja påstå att det aldrig finns anledning att köpa en blandfond ens för den som vill vikta ner sin aktieandel i portföljen. Då är det bättre att göra den uppdelningen själv istället för att köpa ett färdigblandat ”helfabrikat”.

Problemet med Hemberg är att hans grundinställning verkar vara att billiga indexfonder (som lustigt nog är Avanzas paradgren) alltid är att föredra framför aktivt förvaltade fonder och så enkelt är det inte. Skickliga förvaltare kan skapa mervärde som är värt att betala för. Det är inte hugget i sten, men så har det varit.

Alltså, för att öka på trovärdigheten föreslår jag att Hemberg väljer sina motståndare och ger cred åt dem som förtjänar det istället för att ta sig an alla som om striden stod mellan Avanza Zero och övriga världen. Det gör den inte.

Vad kostar en röd dag?

Nu har det gått mer än tio år sedan nationaldagen blev helgdag, så den årliga och ganska tröttsamma diskussionen om huruvida den ska vara det har lagt sig. För kännedom kan jag säga att jag inte bryr mig nämnvärt. Jag har ingen arbetsgivare som betalar mig när jag inte jobbar och jag har inte tänkt fira. Kanske är det tråkigt, men jag kallar den här dagen för tisdag.

Men jag har funderat lite på det här med röda dagar. Jag vet inte hur länge det pratades om att göra nationaldagen till en röd dag, men åtminstone i tjugo år. Kravet var att en annan helgdag måste plockas bort istället och varken arbetarrörelsen eller kristendomen erbjöd sig frivilligt.

Vad kostar egentligen en röd dag för samhället? Det är svårt att hitta facit på det. Enligt Svenska Dagbladet fyra miljarder, enligt DN femton. Svenskt Näringsliv helgarderar med det ganska breda spannet 5-10 miljarder. Dessa siffror kommer från lite olika år, men inte så olika att det förklarar flera miljarders skillnad.

Fast nationaldagen får väl anses som rena samhällsvinsten eftersom ”vi” förlorade två sjundedels helgdag per år när den helgdagsförklarades. Annandag pingst som man tog bort inföll alltid på en måndag, till skillnad från nationaldagen som ändå hade varit helg ibland.

Jag kanske verkar tråkig nu, men varför inte låta folk bestämma sina egna helgdagar. För en del är första maj livsviktig, för andra nationaldagen. För någon ultraortodox kristen kanske påsk eller rentav pingst är högprioriterad. Den ökande muslimska befolkningen lär kräva nya dagar, och sedan står det knappast på innan judendomen gör detsamma. Svenska Pastafarikyrkan vill garanterat göra en nationell högtidsdag av pastafarianska huvudbonadsdagen, 12 oktober.

Men bara för att man vill fira en dag, är det självklart att man inte kan jobba lite också? Jag tror att jag har jobbat alla högtider, både betalt, obetalt, med OB-lön och i egen verksamhet, och jag kan inte säga att jag tagit någon skada av det. Vore det inte enklast om vi behöll jul, nyår och midsommar och la resten av dagarna i semesterpotten? Så kan var och en välja.

Fingerprint – hysteri eller trend?

"Som vi tidigare sagt så räknar vi med att lagren i värdekedjan ska vara normaliserade i slutet av det här kvartalet", sade Fingerprints vd Christian Fredrikson i fredags och aktien gick upp tre procent på det. Observera, lagren har i år bara stigit, det enda som talar för att trenden ska brytas är att vd:n säger det.

Jag har aldrig ägt Fingerprint, så jag har missat både uppgång och fall. Under 2015 hade man kunnat göra tjugo gånger pengarna. ”Fingerprint-sekten” bildades. Om det inte varit för det hade jag kanske inte funderat på detta nu, men om aktien kan gå upp tre procent på ett vagt löfte från vd:n kanske aktien nått botten, åtminstone tillfälligt.

Nu är ju inte Fingerprint kända för sanningsenliga ledningsuttalanden, men den marknad som ändå haussar aktien nu har väl inte glömt missarna i bokföringen, de interna bråken, spruckna prognoser och indragen utdelning. Att tjugodubbla insatsen är mycket begärt, men aktien har ändå tappat mer än tre fjärdedelar av sitt värde så får de ordning på företaget borde det finnas pengar att göra.

Jag vill inte göra korta affärer i FPC eftersom aktiens rörelsemönster inte går att förutse. Jag antar att det beror på blankare i kombination med hugade förhoppningar. Kurvan ser ut som ett EKG under hjärt-/lungräddning och aktien har varit en tradingfavorit i flera år. Vad som är hönan och ägget i den ekvationen spelar ingen roll för mig.

Det är alltid något ägg i korgen som är ruttet

Riktkurserna ligger på 22-50 kr med en median på gissningsvis 35. Verkar hoppfullt när aktien står under 30, men ändå läskigt. Nästa rapport kommer 21 juli. Jag tror att jag gör klokast i att invänta den. Annars riskerar mitt EKG att se ut som aktiens.

#sparadkrona

Jag vet inte hur många av er som använder Twitter, men där finns en intressant hashtag (på svenska ska det tydligen heta ”fyrkantstagg”) skapad av Nordnets gamle sparekonom Günther Mårder: #sparadkrona.

Det är alltså en sträng att slänga in efter inlägg som på ena eller andra sättet handlar om att spara pengar. Dels aktietips, men också mer eller mindre genomtänkta spartips. Allt från de riktiga seriösa, som en bild på när man gör storkok för veckans matlådor eller bakar eget bröd, till tips med en stor del ögonglimt, som att ladda mobilen på jobbet eller återanvända kaffefilter och dammsugarpåsar.

Sedan har vi klappa-sig-själv-på-axeln-tweets om att man lämnat bilen hemma och cyklat till jobbet, snickrat eller sytt istället för att köpa nytt eller ta in proffs. Jag gillar dem. Visst kan det verka lite självgott, men jag kan få inspiration av andras energi och det är tillåtet att skryta när man gjort något bra. I jämförelse med träningstweets och ”spontana” selfies som man kan ana är utvalda som den snyggaste bilden av hundra är gör-det-själv-tweets rena drömmen.

Jag har använt #sparadkrona för att pusha för blogginlägg, men är nog onödigt återhållsam för att inte bli för ”klickbetig”. Och ibland ser jag dråpligheter som får mig att tänka sparad krona, som killen som bad att få testköra den begagnade tvättmaskin han sa sig vara spekulant på, och sedan visade det sig att han bara var ute efter att få tvätta sina strumpor gratis. Och kreativa matlagningstips, som denna ”ryska grill”:

Jag ser inte #sparadkrona (eller Twitter överhuvudtaget) som någon större källa till kunskap, men ibland behöver man få känna sig lite normal.

A no to hell

Jag har pratat om Anoto tidigare och egentligen inte ändrat mig, men jag kan bara inte släppa detta. För er som inte vet utvecklar företaget produkter för överföring av handskriven text till digital form. Det har man gjort i drygt tjugo år och under den tiden sett världens tekniska utveckling springa förbi dem.

Häromdagen släppte de sin Q1-rapport. Förlust precis som vanligt. Närmare bestämt -34 Mkr vilket med en omsättning på 46 Mkr är imponerande uselt. Aktien som en gång kostade 100 kr är idag värd 17 öre, men bara hos Avanza har den 8986 ägare. Nästan niotusen personer som ser ett värde i Anotos läspennor trots att marknaden inte gjort det på hela tjugohundratalet.

Här är några av de kommentarer som dessa optimister släppt EFTER kvartalsrapporten:

”Mycket fin rapport. Det mesta verkar gå i rätt riktning.”

Om storförlust nästan lika hög som hela omsättningen är rätt riktning undrar jag vad fel riktning är.

”Inväntar feta PM nu framöver, många stororders på inkommande, spänn fast er:) Blir för en gångs skull en härliga sommar för oss anotoägare.”

They're coming to take you away, ha ha?

”Konstigt att det inte rycker uppåt? Knappt någon som vill sälja just nu!”

Att det inte dumpas fler aktier till högstbjudande kanske beror på att de Anotoägare som köpt aktien för en krona (eller fem) inte tycker att 17 öre känns lockande.

”Detta skall nog kunna bli bra Q3/Q4 med 15-20 miljoner i vinst respektive kvartal.”

Ska vi inte säga 30 miljoner? Jag menar, när vi ändå är igång.

”Bra rapport! Helt enligt förvänta kan jag tycka. Man håller på att omstrukturera bolaget för att nå lönsamhet. Det tar tid så det är bara att vänta. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Så snart nästa goda breaking news kommer så flyger raketen... troligtvis redan i år :-)”

Ja, nog tar det tid. 21 år hittills. Men jag håller med om att det kan bli en explosion redan i år. Bara inte på det sätt den här killen tror.

Leva på en lön

När jag växte upp, på 70-80-talet, fanns hemmafruar. Det var kanske inte supervanligt, men en del familjer levde på en lön. Idag gör ingen det. Jag ser inget självändamål med att en förälder ska vara hemma tills barnen flyttar hemifrån, men tycker att det är intressant att det som en gång var standard har gått till ovanligt för att idag verka vara i stort sett ogenomförbart. Det säger en del om hur svensken i gemen ser på tid och pengar.

I Slas-filmen Vem älskar Yngve Frej? får en av de åldrande landsbygdsborna (spelad av Gus Dahlström) frågan om det verkligen gick att leva på ett småskaligt jordbruk. ”Ja, idag skulle det inte gå... Men då gick det.”

Filmen är från 1973, baserad på en bok från 1968, så detta är ingen ny tanke. Så hur kommer det sig att ju modernare samhället blir, ju fler fiffiga arbetsbesparande maskiner vi får, desto mer måste vi jobba för att gå runt ekonomiskt?

Jag kan tänka mig några orsaker. Den första är boendet. När jag var liten var det inte givet att alla barn skulle ha varsitt rum. Än mindre en egen studsmatta i trädgården. Lägg till nya cyklar vartannat år och en iPhone av ny modell, så inser man att det här kostar pengar.

Möjligen kompenseras barnen med prylar just för att föräldrarna har ständigt dåligt samvete för att de inte har den tid de skulle vilja för familjen? Det ironiska är att detta i förlängningen leder till ännu mindre tid.

Nej, egentligen handlar det inte om barnen utan om föräldrarnas förmåga att sätta gränser. Och den balansgången blir såklart lättare om föräldrarna själva drar åt svångremmen. På 80-talet hade varje familj en bil i garaget. Idag har de två bilar, men bägge står utomhus eftersom garaget är fyllt med annan bråte man konsumerat.

Och det fortsätter. Svensken lägger mer pengar på mat nu, och äter nästan dubbelt så mycket kött som för 50 år sedan. Dessutom orkar (kan?) man inte laga maten utan köper färdigt, gärna med hemleverans. Det där går igen på alla områden. Någon annan renoverar, städhjälpen städar, läxhjälpen pluggar med barnen och ingen stoppar strumpor längre. Är det inte snart dags att vi går hela vägen och hyr in en familj som lever åt oss?!