Hur mycket pengar skulle påverka ditt liv?

En negativ effekt av bra ekonomi är att pengarnas värde devalveras. Är man riktigt fattig kan en hundralapp göra underverk medan Bill Gates skiter i vilket. När jag var en skägglös yngling i tioårsåldern vann jag 750 kr på bingo (drygt 2000 kr i dagens penningvärde). En fantastisk summa som skulle räcka till Game & Watch-spel, LP-skivor... Jag ska inte ge fler exempel med risk för att bli K-märkt, men ni fattar grejen.

Jag undrar vad samma summa vore nu. Alltså vad som skulle krävas för samma känsla. 750 kr är fortfarande pengar. Det räcker till mat för en hel månad, men eftersom jag redan har de pengarna kan jag ändå äta mig mätt. Inte heller skulle ett tillskott på 750 kr göra att jag unnar mig dyrare mat. Det vore bara en ny siffra på bankkontot.

Men jag är inte avtrubbad och ser pengarna som meningslösa papperslappar. Tvärtom, jag blir glad när jag hittar en tia på gatan trots att den helt uppenbart inte påverkar mitt liv. Så vad krävs för det? Om jag fick hundratusen på ett bräde t ex. Jag lär inte hitta dem på gatan, men vi säger att en post på tusen aktier stiger med hundra kronor, kanske pga ett uppköpsbud eller en jätteorder. Hundra papp bara så där! Kul, men inte världsomvälvande, de gör inte att jag kan köpa något jag behöver som jag inte redan har.

"Jo, jag lovar, jag är jätteglad..."

En mille? Då börjar det likna något. En miljon räcker till en rolig bil och bara avkastningen blir en ansenlig, och i så fall också återkommande, summa. Så visst vore det bra, men inte skulle det återskapa lyckan efter de 750 kronorna i bingohallen och det är ändå lite surt.

Men man får väl ta det onda med det goda, precis som man gick miste om sommarloven när man kom ur skolan och tappade chansen till den underbara känslan att säga upp sig genom att sluta vara anställd. Som Stefan Sauk sa i en monolog: ”Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det.”

Inlägg 500

Tiden går fort när man har roligt. Men även nu 😉. Sedan jag startade bloggen i april förra året har jag märkligt nog fått ihop 500 inlägg med detta. Tack för att ni orkat läsa, och tack för de tusentals kommentarer ni skrivit längs vägen.

Jag har lärt mig massor om de branscher och företag jag skrivit om, för att det tvingat mig att läsa på, men också tack vare kommentarsfältet eftersom ni tipsat om artiklar, videoklipp, bloggar, poddar och böcker ni tyckt att jag bör ta del av. Inte bara om företag och börsen, jag har också fått spännande matrecept, spartips och en massa annat.

Dessutom har jag fått hejarop och beröm av er. Några har uttryckligen sagt att jag lärt dem att snåla, andra har å familjens vägnar tackat för mitt recept på mat eller bröd, så fler än jag har snubblat över kunskaper, och även detta värmer.

Vidare har jag fått ta del av roliga berättelser från läsare och lärt känna andra ekonomibloggare, så att vi blivit ett litet community som sammanstrålar då och då. Jag har också fått kunder som en direkt följd av bloggen, men det finns ju även positiva aspekter med att jobba, så det känns okej, det med.

Inte att förglömma är bloggen en ventil för att skriva av mig om dumma beslut (både egna, politikers och andras). Bara att spotta i nävarna och klura på nästkommande 500 inlägg. Hoppas att ni hänger med.

Köp rätt kundservice

Nu tror jag det är bäst att berätta att jag inte fått betalt för det här inlägget. Jag bara gillar att ära den som äras bör och vice versa.

Jag var nöjd med min första pulsklocka från Garmin. Dels för att den funkade som den skulle år ut och år in, men också för att jag fick bra hjälp från supporten när det behövdes, och eftersom jag hörde från andra löpare att de hade samma erfarenheter.

Så när det var dags för en ny klocka ville jag absolut ha samma märke, och när den började trilskas förra veckan var jag glad för det. Ingen garanti kvar, men jag mejlade supporten och berättade att min klocka fått den käcka idén att ändra enhet från km till miles varannan runda, och att batteriet håller max fem timmar, vilket skär sig en aning med mina ambitioner om att springa ultralopp.

Utan tjat lovade de att byta ut den och till kostnaden av 7 kr i porto hade jag en ny klocka efter bara några dagar. Det jag tar med mig av detta är att man inte bara köper en produkt, man köper en leverantörsförbindelse. Det kan gå bra att anlita skojarföretag som ComHem, Ryanair och Elgiganten, men när det går åt skogen är man ofta rökt.

Och även om man tror sig veta hur man ska göra för att inte bli lurad och/eller köper något som man nästan inte kan bli helt blåst på (en billig förbrukningsvara t ex) känner jag mig alltid lite smutsig med vetskapen om att andra inte har samma tur och så länge jag är del av kundbasen är jag del av problemet.

Hela portföljen stormar

Börsen rör sig inte mer våldsamt nu än den gjort tidigare i år. Tittar vi på indexet SIX Portfolio Return Index (SIXPRX) har det rört sig mer än en procent upp eller ner under en börsdag 23 gånger i år. Flest gånger i augusti (sex), men bara en i september, på det historiskt rörliga datumet 11/9 och ingen gång sedan dess.

Min portfölj har rört sig ännu mindre eftersom jag legat och ligger ganska likvid. Tittar jag däremot på enskilda innehav är det helt galet. Jag skulle säga att det blivit mer regel än undantag att något innehav rört sig mer än +/-5 procent på en dag, ibland har jag flera innehav på +/-10. Det beror definitivt inte på att jag höjt risknivån. Eller det gör det kanske, men det har inte varit min avsikt.

Av de stökigaste aktieinnehaven kan nämnas A1M Pharma, Advenica, Litium, Paradox, Starbreeze och Tobii. Det är både upp och ner för alla utom Paradox som i stort sett bara gått upp. På minussidan har A1M gått rätt uselt, så i stort sett har nog ”extreminnehaven” tagit ut varandra.

Jag har inget emot att det rör sig så länge jag långsiktigt slår index, jag konstaterar bara fakta. Så vart vill jag komma med det här resonemanget? Jag vet inte. Jag vill ju helst variera mig även på bloggen, så jag måste inte nödvändigtvis landa i att det är stormen före raset. Jag vet helt enkelt inte, och kan inte ens vara helt säker på att jag har rätt i att portföljen stökat mer än vanligt för det är ju snudd på omöjligt att gräva fram statistik på. Jag bara konstaterar att det svänger nu, så det gäller att hålla tungan rätt i mun.

Allt blir bättre med grönt te?

Det händer att jag dricker grönt te. För att det är gott och antagligen bättre för magen än att hinka kaffe. Men på senare tid har jag märkt att grönt te inte bara är en dryck utan främst ett naturläkemedel eftersom det tydligen hjälper mot allt, och jag ska genast säga att jag tar avstånd från alla påstådda faktauppgifter i den här texten.

Okej, det innehåller antioxidanter som är bra för immunförsvaret, fast antioxidanter är det ju i allt möjligt. Det är lite koffein i det också, vilket enligt reklamen betyder att grönt te ger ökad fettförbränning eftersom man tack vare koffeinet orkar träna längre. Med den sortens logik är allt bra för allt. Eller dåligt...

Fast mest bra. Grönt te sägs vara bra för hjärtat och minska risken för öroninflammationer, herpes, tandröta, allergi, diabetes, virus av olika slag (bl a HIV), stroke och flera olika sorters cancer (trots idogt sökande har jag inte hittat vilka sorter). Och så bromsar det åldrandet.

Apotea säljer 60 produkter som innehåller grönt te, och eftersom det är bra för allt är det produkter för och mot allting. För avslappning, bättre minne, i hudkrämer... Jag gillar Apotea, men jag undrar hur många av preparaten som Sällskapsresan-karaktären Doktor Levander är inblandad i.

”Jag är inte rädd, jag kan flyga...”

Om grönt te verkligen är så här bra undrar jag om man överhuvudtaget behöver äta eller dricka något annat än grönt te. För inte kan det väl vara så att man tar något gammalt asiatiskt som är harmlöst och måhända en aning nyttigt för att sedan precis på gränsen för vad lagen tillåter tillskriva det alla möjliga egenskaper? Det vore ju nästan lite ohederligt.

P-bubbla

Har vi bobubbla eller inte? Om detta finns olika teorier, men här är en lite galen historia.

När jag flyttade till min nuvarande bostadsrätt för drygt tio år sedan såg jag att föreningen sålde bostadsrättsgarage. Märkligt namn eftersom bostadsrättslägenhet innebär lägenhet där man köper sig rätt att bo medan man faktiskt inte får bo i garagen. Men sålde gjorde de. Runt tvåhundratusen fick man punga ut för 13 kvm, och inte blir det mindre märkligt av att det finns flerbilsgarage att hyra med relativ kort kö där månadsavgiften är en hundring lägre än BRF-garagen.

Idag såg jag en ny garageannons, och nu vill de ha 440000 kr för rätten att disponera 13 kvm i en förort 1,5 mil utanför Stockholm. El finns, men inget vatten. En grå betongkub för nästan trettiofyratusen kronor per kvadratmeter! I mindre städer får man ett radhus för 440000 kr och på ren landsbygd en hel villa.

Men kanske är det dumt att jämföra garage med bostäder. Vi tar bilar istället. En ny Mercedes eller Volvo går att få för 300000 kr. Den här Mustangen kostar 400000 kr, så med den i hyrgaraget kan man tanka för fyrtio papp innan man kommer upp i bostadsrättsgaragekostnaden.

Kan någon förklara denna marknad? Jag kan det inte.

Internetinkomster

När internet var nytt var det nästan magiskt att kunna läsa nyheter utan att betala. Reklamfritt, för tidningarna förlorade knappast prenumeranter eller lösnummerläsare på att ha en hemsida, och 14,4-modem (googla ungdomar) hade aldrig accepterat dagens blinkande julgransskyltningar.

Nu känner jag knappt någon som läser papperstidningar. Själv använder jag dem bara till fönsterputsning. Tidningarna blev därför tvungna att börja tjäna pengar på nätet, så då kom reklambanners och popupfönster på bred front. Inte bara från mediehusen, nu kunde ju varenda människa med en webbsida sälja reklamplats. Detta tvingade i sin tur fram reklamblockerare som AdBlock, uBlock och allt vad de heter.

Tidningarnas nästa steg i kriget blev då att låsa in texter, antingen vissa texter eller också införa begränsningar av hur många artiklar man får läsa inom en viss tidsperiod. Vilken lösning man än väljer gör det läsarna förbannade, särskilt om det inte framgår förrän man klickat på länken. Så då går man miste om en stor marknadsföringskanal – läsarna. Ingen vill dela texter i sociala medier eller på en blogg om länken kräver klickaren på pengar? Och vem köper Aftonbladet Plus eller DN Bas? Jag vet ingen.

Då tror jag mer på fria konkurrenter. Linda Skugge startade 2006 en betalblogg. Det verkade inte bli någon hit för henne och väldigt få har hängt på, men nya medier, poddare, bloggare och medborgarjournalister har andra och allt fler vägar att tjäna pengar.

Frivilliga medlemskap med eller utan medlemslåst material är en. Eller att helt enkelt be om pengar, via Swish, Patreon, Hatreon, Paypal eller andra kanaler. Reklam via Youtube, sponsorer eller så kallad ”redaktionell reklam”, antingen tydligt deklarerad eller av typen ”Kära vänner, ni kan inte ana hur mycket glädje jag fått av den här krämen som vem som helst kan köpa på den här länken...”.

Det sista exemplet börjar bli en aning tröttsamt, men jag får en känsla av att sökandet efter nya betalkanaler bara har börjat. I en global värld vill vi ha betalvägar som fungerar överallt och som dessutom inte sväljer tio procent eller mer redan innan pengarna kommer fram till mottagaren.

Så vad kommer imorgon och kan man investera i det?