Jag tipsades av MRKIA i
kommentarsfältet att skriva om socialbidragsnormer och det gör jag
gärna.
Uttrycket existensminimum används
varken av Socialstyrelsen eller Kronfogden. Det tycker jag är lite
synd, för det är väl ändå så socialbidraget var tänkt, för
att täcka livets absoluta nödtorft under en övergångsperiod?
Varje gång detta ifrågasätts i det offentliga rummet blir det
dålig stämning.
2013 gjorde Janne Josefsson ett
reportage om barnfattigdomen, som det pratades väldigt mycket om
månaderna innan. Josefsson ville, som den grävande journalist han
är, ta reda på om det verkligen är så hemskt som det påstods,
att hundratusentals svenska barn levde i fattigdom som många gånger
innebar att de inte kunde äta sig mätta.
Det enkla svaret var: Nej. Bilden han
fick när han knackade på de rackligaste dörrarna i de fattigaste
områdena var en helt annan, varpå han ifrågasatte om Majblomman,
Rädda Barnen och andra överdrivit situationen. Bl a noterade han
att väldigt många av de fattiga barnens föräldrar rökte och drog
slutsatsen att om ens barn inte kan äta sig mätt köper man
rimligen inte cigaretter för bidraget.
Och så mycket skit han fick för
detta! Vänsterpartisten Ali Esbati gick bananas i vanlig ordning,
och Rädda Barnens ungdomsordförande Sara Thiringer skrev: ”Vad
vill Janne med detta? Att vi ska lägga allt ansvar på föräldrarna?
Då riskerar verkligen barnen att komma i kläm.” Jag tänker mig
att Janne ville visa sanningen, eftersom han är en av få
journalister som förstått att det är hans uppdrag. Och är det
helt galet tänkt att lägga huvudansvaret för barn på deras föräldrar?
Om vi tittar på vad socialbidraget ska
räcka till får vi gå till Socialstyrelsen och hittar
livsmedel, kläder, skor, fritid, lek, hygien, försäkringar,
förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och tv-avgift. Tv-avgiften
skulle jag fimpa direkt (så länge våra politiker låter oss göra
det och inte bankar in det i skatten), det är knappast en essentiell
utgift. Samma med dagstidning (som för övrigt betalas friskt med samma skattemedel). Om sedan
föräldrarna väljer att dra ner på sina klädinköp för att de
vill prioritera tobak har jag inga synpunkter, men är det verkligen
så tajt?
En familj med två vuxna och tre barn
på 15, 12 och 10 år får 16460 kr för att klara utgifterna jag
rabblade här uppe. Ska inte det räcka ganska bra? Som ensamstående
skulle jag få 3930 kr för mina utgifter om jag inte kunde försörja
mig själv. Den senaste gången man specificerat den mer noggrant än
så var 2011, och med samma fördelning 2017 hamnar matdelen på
1732 kr. Senast jag räknade efter min kostnad för mat+hygien låg
den på 663 kr och den skulle säkert gå att halvera om jag vore
tvungen, så ”existensminimum” känns rätt långt från
existensminimum.
Om vi ska ha kvar välfärdssamhället
i någon form tror jag att det vore bra att så fort som möjligt
komma ner till rimliga siffror. Att vi skulle kunna ha kvar bidragen
på dagens nivå ser jag inte som realistiskt, men jag är ju
gudskelov inte politiker. Även för bidragstagarnas egen skull tror
jag att en sänkning vore vettigt. De flesta har inget emot att svaga
grupper får stöd, svenska folket gillar idén. Men bara om vi
känner att stödet står i proportion till behovet. Annars tror jag att många skattebetalare kommer tröttna rätt snabbt.