Girig?

Girighet är ju en av de sju dödssynderna, enligt katolska kyrkan. Med tanke på deras historiken anser inte jag att katolska kyrkan sitter på facit över vad som är bra och dåligt, men helt klart anses girighet som en rätt dålig egenskap.

Därför hickade jag till när jag kallades girig i söndagens kommentarsfält. Närmare bestämt löd kommentaren på min text om förmodad förmögenhetsskatt så här:

”Ärligt talat. Jag är en riktig snålekonomisk person som gärna sparar i aktier och lägger pengar på hög men om det finns folk som behöver så ska de fan få hjälp. Släng på arvsskatt när man ändå håller på. Äckligt med giriga människor som du, tyvärr.”

Jag har inga problem med att någon tycker att jag är girig. Värre stämplar har jag fått, men vill bena lite i om det ligger något i det. Så här säger Wikipedia:

”Girighet innebär ett överdrivet begär av att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad eller snikenhet.”

Svenska Akademiens definition är nästan identisk, så vi får väl köpa den. Riktigt vad som menas med ”överdrivet” framkommer inte, men någon ska alltså anse någon annans beteende som ”för mycket”. Ordet snikenhet kan definitivt inte misstas som något positivt.

”Överdrivet begär efter att samla ägodelar” låter inte bra, men i detta kan väl knappast inräknas att vilja slippa att bli skattad till döds. Det är ju inte att samla ägodelar utan att behålla de ägodelar/pengar man redan har.

Den ofta rätt vettiga författaren och vänsterdebattören Lena Andersson skrev en ledare i DN för ett par år sedan med rubriken ”Skatt är den sanna girigheten”. För visst borde det väl anses girigare att sträcka sig efter andras pengar än att hålla hårt i sina egna? Hur kan det vara äckligt girigt att vilja behålla sina egna pengar, men anses solidariskt av staten att vilja ta dem ifrån mig?

Jag är inte motståndare till solidaritet, men den ska i första hand ske på frivillig grund. När staten ska roffa åt sig blir åtminstone jag mindre benägen att hjälpa andra. Dels för att det är därför staten tar pengarna, dels för att jag kan behöva dem själv om det ska poppa upp nya och höjda skatter i tid och otid. Gör det mig girig? Kanske. Gör staten mig girigare. Troligare.

Att kunna välja sin egen sjukskrivning

Jag har lyckligtvis aldrig behövt sjukskrivning. Jag har knappt ens haft några sjukdagar, så jag är lite osäker på hur turerna går, men blev förvånad när Aftonbladets publisher (vad det var för fel på "ansvarig utgivare"?) Sofia Olsson Olsén i början av december berättade att hon skulle sjukskriva sig i tre månader. Inte tills vidare, i väntan på att bli frisk utan redan från början i tre månader. Jag hade alltid trott att det är läkare som sjukskriver människor, men det är ju inte det enda som skiljer sig mellan Aftonbladet och världen utanför.

Elaka tungor gjorde gällande att sjukdomen bestod i att hon inte klarade av sitt jobb i samband med att metoo-skandalerna duggade tätt både på och utanför Aftonbladets redaktion. Att hon kallas ”Dubbelnollan” beror kanske inte bara på det besynnerliga efternamnet. Igår hade det i alla fall gått tre månader varpå OO kom på att det var dags att säga upp sig:

”Under min rehabiliteringstid har jag kommit fram till att jag vill gå vidare i yrkeslivet.”

Eller – rättare sagt – exakt när sjukersättningen skulle sluta ticka in på kontot ”landade” beslutet. Det kan tyckas sniket att ifrågasätta folks sjukdomar, men eftersom två och en halv av de tre månadernas sjukersättning betalas med skattemedel är det vi som står för semest... rehabiliteringstiden.

När politiker inte klarar sitt jobb, eller har klantat sig så till den grad att de behöver ligga lågt ett tag och till och med hålla sig borta från de vanligtvis välvilliga och inställsamma kompisarna i journalistikkåren, brukar de välja att ta ”timeout”, en gammal basketterm som numera betyder rekreation med full lön.

Men även politiker väljer ibland att ”sjukskriva sig” (citattecknen indikerar att jag fortfarande inte är helt säker på att höjdare kan göra detta själva, utan hjälp av läkare). Minns exempelvis det gamla moderata borgarrådet Kristina Axen Olin som behövde litet ledigt 2007-08 för att därefter komma fram till att det var dags att sluta.

Hur stod det i Djurfarmen, "All animals are equal, but some animals are more equal than others".

K4

Det drar ihop sig till deklarationstider. För mig känns det alltid som att en sten faller från bröstet när näringsbilagorna är klara. Därför brukar jag ta tag i skiten så fort jag kan. En fördel till med det är att om (när) problemen dyker upp går det snabbare att få svar från Skatteverket i januari än om frågorna kommer i slutet av april.

Aktierna har blivit enklare att deklarera med investeringssparkonton och kapitalförsäkringar. Jag minns när jag behövde lämna in en hel bunt med K4-blanketter. Numera räcker det med en. Något år har jag klarat mig helt utan, då jag inte sålt några värdepapper i vanlig aktiedepå.

Att deklarera aktier är inte svårt, och numera inte tidsödande heller. Ändå hör jag varje år människor stöna över jobbet. De vet inte vad de sålt, vad de fått betalt och framförallt inte hur mycket de en gång (eller flera gånger) betalat. Är det bara jag som skriver upp vad jag handlat? Själv använder jag en vanlig Excelfil där jag matar in varje transaktion samma dag som den genomförs, hur enkelt som helst.

Nätmäklarna erbjuder sig annars att göra jobbet åt oss. Nordnet tar 99 kr (med undantag för Private Banking- och Active Trader-kunder) för att sammanställa en färdig K4. Avanza har en rörlig taxa från 99 kronor och billigare. Som platinakund kan jag få den helt gratis, men vill ändå göra den själv.

Jag skriver under min deklaration ”på heder och samvete” och kan i värsta fall straffas om jag lämnar felaktiga uppgifter. Det går inte att skylla på mäklaren, bokföringsbyrån eller juristen om det blir fel. De tar gärna betalt för att göra jobbet, men ansvaret är deklarantens. Den som lämnar in en blankett med en felaktig siffra lär bli varse det oavsett om den kostat 99 kr eller 99000, så det är bara att spotta i nävarna och sätta igång.

Eller strunta i det där med nävarna, det är lite äckligt.

Evro eller Juurow?

Tanken är att EU-valutan euro ska uttalas som början av Europa på det språk man talar. Därför heter det juurow på engelska, ojrå på tyska osv, men det där har alltid varit knepigt i Sverige. Av två skäl, tror jag. Vi fick från början höra att vi skulle säga évro, men ingen kallar väl Europa för Évropa? Inte heller säger de flesta av oss Európa, snarare Erópa, så då borde valutan heta eró med betoning på o-et, och det låter sådär lagom bra.

Den andra anledningen till att vi inte kan uttala valutan på svenska är att vi alltid varit så amerikaniserade att vi helst sätter engelska ord på nymodigheter. Göran Persson, vår statsminister under de tio första åren med valutan, sa juurow. Jag är osäker på hur hans efterträdare Reinfeldt säger (jag brukar alltid slå av när jag hör hans röst), men vid det laget var väl skadan redan skedd.

Men jag klagar inte. Kanske är namnproblematiken ett av skälen till att svenskarna röstade nej i folkomröstningen. Vi kan ju inte gärna ha en valuta vi inte kan uttala. Jag håller tummarna för att Sverige inte hinner införa euron innan den försvinner, men i det fallet är jag pessimist.

Eftersom den är impopulär nästan överallt kunde man kanske byta namn, som man gjort med andra fenomen ingen gillar: zigenare, Stalingrad, Fredrik Virtanen... Enklast vore väl att gå tillbaka till ecu. Det uttalas ekýy. Eller éky. Eller e-ähvadfan!

Ratar

När jag skrev om Spotifys börsnotering berättade jag att jag själv inte ens använder gratisversionen av tjänsten. Sedan finns det ju en premiumvariant som kostar 99 kr i månaden, vilket är exakt 99 kr mer än den vore värd för mig.

Jag vet inte hur udda det är att inte ha Spotify, men jag ratar så mycket mer. Netflix och alla andra streaming-tv-tjänster. Tv överhuvudtaget faktiskt, och i stort sett alla tekniska finesser som många ser som självklara.

Jag har heller ingen smartphone, vilket bara 15 procent av svenskarna saknar. Eller ja, jag ska inte säga att vi saknar det, vi bara har det inte. Siffran för ickepensionärer är nog rätt nära noll. 69 procent av svenskarna har dessutom en surfplatta och den siffran förvånar mig ännu mer. Jag känner inget behov av varken det ena eller det andra.

19 procent av den svenska bilparken är från år 2000 eller tidigare. Jag har aldrig ägt en bil tillverkad senare än 1992 och gissar att mina bilar snittat 30 år. Den där 92:an hade jag runt millennieskiftet och det är enda gången jag haft en bil som varit nyare än tio år gammal.

Mina utlandssemestrar i vuxen ålder går att räkna på ena handens tumme. Jag är osäker på när jag senast åkte på semester överhuvudtaget. Semester är för folk som inte trivs med sina liv (fick jag inte fart på kommentarsfältet nu får jag det aldrig).

Innan jag får sjuk-i-huvet-stämpel vill jag betona att jag valt bort allt detta av fri vilja och inte i första hand av ekonomiska skäl. Mycket av det skulle jag inte vilja ha även om det vore gratis (tv skulle jag nästan kunna betala för att slippa). En ny bil vore praktiskt ibland, men inte i närheten värd priset.

Jag har en pigg dator. Ingen värsting, men bra. Och hyfsade högtalare till den, och en laserskrivare. I köket har jag induktionshäll och varmluftsugn. Inte heller marknadens dyraste, men varje gång jag lagar mat på mammas gamla keramikhäll hinner jag tänka att det måste vara något fel på den eftersom det går så lååångsamt.

I övrigt är mitt liv ganska förskonat från moderniteter. Dyker det upp något jag vill ha kommer jag kanske att köpa det, men inte annars. ”Det har alla” är inget argument.

Löfven öppnar för förmögenhetsskatt

Det var inte många dagar sedan jag grubblade över om regeringen tänker höja eller införa nya skatter. Tyvärr har vi fått ytterligare ett tecken på det efter att statsminister Löfven ett halvår innan valet meddelar att man ser över möjligheten till en ny förmögenhetsskatt.

”Vi håller som sagt på att se över vi ska göra detta, men det är ingen tvekan om att de som har det allra bäst ställt, de kan bidra mer än de gör i dag.”

Formuleringar som ”de som har det allra bäst” antyder att det blir en liten grupp i toppen som drabbas, men så lät det ju även när de höjde skatten för ISK. Låt oss säga att toppen är ganska stor och bred när socialismen slår med sin lie.

V-ledaren Jonas Sjöstedt blev såklart ivrig av lycka och kommenterade detta så här på Twitter:

”Plötsligt säger Löfven att han vill beskatta de rikas kapitalinkomster efter att ha sagt nej till just det när vi i Vänstern föreslagit det. Det synar jag gärna. Låt oss göra det direkt, V är redo.”

Det känns märkligt att jag ska behöva förklara grundläggande ekonomi för en partiledare, men så här ligger det till. ”De rikas kapitalinkomster” beskattas redan (ihop med alla andras kapitalinkomster) genom reavinst- och ISK-skatt. Det Löfven pratade om var förmögenhetsskatt. Det är inte en skatt på inkomst utan en skatt på redan beskattade inkomster.

Hand upp, den som tänker beskatta tills staten äger allt.

Alltså, först beskattas vi när vi arbetar. Sedan beskattas vi när vi investerar våra pengar till gagn för näringslivet. Om vi sedan väljer att konsumera nettoavkastningen beskattas vi med moms och diverse punktskatter.

Men om vi väljer att spara pengarna för att öka vår egen frihet och möjliggöra ett oberoende på ålderns höst eller om vi drabbas av sjukdomar och andra svårigheter har vi sedan 2007 kunnat göra det, till vänsterns förtret. Det är detta man nu har för avsikt att råda bot på. För – precis som jag skrev i min förra skattetext – tro inte att den politiker som bollar dessa idéer i samtal med journalister ett halvår före nästa riksdagsval kommer att backa tillbaka från den inslagna vägen.

Spotify – inte intresserad

Jag vet inte hur länge det spekulerats om en börsnotering för den svenska musik- och streamingtjänsten Spotify. Det är snart tio år sedan tjänsten lanserades, så antagligen sedan dess. Nu tycks det bli av, på New York-börsen. Äntligen?

Självklart har jag inget konto på Spotify, jag har för fan knappt gardiner! Jag tror inte att det är mitt ointresse för tjänsten som gör mig ointresserad av aktien, men ointresserad är jag. Snarare handlar det om tajming. När en ny het tekniktjänst börsnoteras kan även en bakåtsträvare som jag spetsa öronen.

Men Spotify är inte en sådan. Det här är ett teknikbolag vars idé var revolutionerande när den kom. Sedan har den mognat och marknaden har växt. 2016 nådde de 100 miljoner aktiva användare. Men märk väl, de gick ändå med förlust. Det var förresten bara runt en fjärdedel av kunderna som faktiskt betalade för Spotify och inte bara använde gratistjänsten. Nu säger man sig ha 70 miljoner betalande kunder, men man går fortfarande back ekonomiskt.

För mig känns det som att denna börsnotering tvingats fram av ägare som ledsnat på att ha andelar i en briljant musiktjänst som tycks helt omöjlig att tjäna pengar på, så att det kan bli lite hype kring aktien och de kan börja få in lite riktiga pengar i plånboken (eftersom bra idéer är värdelösa som betalningsmedel när man ska handla bensin).

Marknadsandelen kan bara sjunka och i värsta fall förvandla Spotify till morgondagens Altavista, Betamax, Anders Glenmark... Det här är inte en startup, det är en turnoff.