"Jag vann!"

”Congratulations! You just won €13.447...”

Har ni också fått det här mejlet/SMS:et? Troligen. Hade jag fått en krona varje gång jag fått reda på att jag vunnit över hundratusen... ni fattar. Lustigt förresten att det ofta är ett udda belopp, som att det skulle göra det hela mer trovärdigt. Fast ett jämnt kan också funka.

För det här måste ju funka! Om ingen någonsin skulle gå på bluffen skulle det inte plinga till i datorn eller telefonen stup i kvarten för ännu ett idiotgrattis. Har jag förstått rätt går turerna ungefär så här:

1. De som svarar ”betalar” bluffen på två sätt. Först visar de att kontaktvägen är öppen och att personen bakom numret/adressen är benägen att gå på sån här skit. Därmed går kontaktuppgifterna att sälja vidare. Men en del går till punkt 2:
2. Skojarna ber dig lämna ut personlig information för att få ut vinsten. Kreditkortsnummer, körkortskopia eller något annat användbart.
3. För nu kan de öppna konton i ditt namn, köpa saker eller ta lån.
4. Och be dig betala pengar. För att du ska få ut din rättmätiga storvinst måste du betala några dollar/euro/kronor. Och sedan några till, och några till. Har du redan betalat en hundring är det ju rena förlusten att inte betala en slant till (nyemission någon...?).

Det kan ju inte vara många som är med så här långt, men eftersom processen kräver en del handpåläggning från bluffmakarna och de ändå begår olagligheter och därmed teoretiskt sett kan åka dit måste de lura rätt många människor för att det ska vara värt besväret. Och det är det uppenbarligen.

Vinster i ”välfärd”

Det är ingen nyhet att det är skillnad på folk och folk, men jag har funderat länge över ett fenomen jag inte förstår. Får se om någon kan fylla i mina vita fläckar ifall jag tänker högt.

Vinster i välfärden har diskuterats i många år. Ska man kunna tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet? Enkelt uttryckt tycker jasidan att privata företag genom effektivisering kan göra bättre jobb till lägre pris medan nejsidan tycker att varje vinstkrona hos dessa privata aktörer visar att de fått för bra betalt.

Nu är ju inte världen så svartvit. Oavsett vad man tycker är verksamheten troligen här för att stanna, inte minst för att det inte finns nog med resurser hos stat, kommuner och landsting för att ersätta alla privata skolor, vårdhem och sjukhus.

Och var går gränsen? Om man är emot privata företag i skattefinansierade verksamheter, är det då okej med en privat vikariepool? Privata konsulter? Ett privat städbolag som städar kommunhuset? En privat byggfirma som bygger skolor och sjukhus? Draget till sin spets måste det annars finnas statliga bolag som trycker skolböcker och reparerar tvättmaskinen på äldreboendet.

Men nu till det jag inte förstår. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt går bananas över privata skolor som drivs av Academedia och Engelska Skolan och över börsnoterade sjukvårdskoncerner som Capio och Attendo, men han har inga problem med att Robinsonvinnaren och sossepolitruken Jan Emanuel Johansson badar i pengar han tjänat på sina privata flyktingboenden och hvb-hem.

Inte ens när superkapitalisten Bert Karlsson insåg att flyktingbranschen är mer lukrativ än dansbandsindustrin hörde vi Sjöstedt beklaga sig. Jag kan ha missat det, men jag tror inte att någon enda medlem i vinsterivälfärdshatarpartierna V och MP kritiserat att riskkapitalister tjänar pengar på flyktingmottagandet, samtidigt som de absolut inte får driva skolor eller vårdinrättningar med vinst.

Det finns skillnader mellan skolor, äldreboenden, akutsjukhus och flyktingförläggningar, men finansieringen är densamma, skattepengar. Så hur kan man tycka att privata aktörer är helt förkastliga på ett område, men helt okej på ett annat? Hjälp mig förstå, den som kan. Och fyll vänligen inte kommentarsfältet med åsikter om den förda invandringspolitiken, för frågan gäller vem som ska och inte ska bedriva den verksamhet som finns idag.

Fasta kostnader

Tänkte jag skulle skriva om fasta kostnader och vikten av att hålla dem låga, men jag stupade redan på att jag inte lyckas utröna exakt vad fasta kostnader är. I företagsvärlden är definitionen av fasta kostnader de återkommande utgifter som är konstanta oavsett verksamhetens storlek och därmed förutsägbara hela tiden.

När privatpersoner, inte minst ekonomibloggare, pratar om fasta kostnader menas kostnader man inte kommer undan. Exempelvis elräkningen varierar ju beroende på hur många kilowattimmar man gjort av med, men man kommer inte undan den och även om den går att påverka lite grann är den på det sättet en fast kostnad.

Kan vi enas om den definitionen? Klart vi inte kan, jag börjar tro att det inte finns ett enda ord med en klar betydelse. Jag såg att Cornucopia ansåg att mat är en fast kostnad med motiveringen: ”Inte direkt något man kan skippa.” Fast till skillnad från elen går ju matkostnaden att halvera eller fördubbla om man ger sig tusan på det.

Annars kan jag inte komma på en enda kostnad som är fast. Åtminstone inte mer än ett år i taget. Jaja, det kvittar kanske vad vi kallar kostnaderna. Det viktiga är att vi försöker bli av med dem. Lite tips på vägen kan vi få från spargurun Maakus:

Krönikören jag skrev om häromdagen verkar ha låtit sig inspireras en del där.

Vårens utförsäljning igång

Våren är ju städningsårstiden framför andra, det är sen gammalt. Gruset sopas bort från gatorna, trädgårdar krattas och vissna växter eldas. Jag städar hela året genom att sälja saker jag inte behöver, men som jag varit inne på tidigare anpassar jag försäljningen efter säsong. Utemöbler säljs på våren, snöskyfflar på hösten – var sak har sin tid.

Men vissa tider gör man klokast i att inte sälja alls. Mitt i sommaren hänger folk på stranden, inte på Tradera. Och strax efter semestern är många utan pengar, så då kommer de inte heller köpa sådant de inte verkligen behöver.

I december ska man bara sälja sådant som kan funka som julklappar. I januari är det i allmänhet slut på kontot igen, så då säljer man inte alls. Februarilönen är den första som kan spenderas på skit (och då gäller det att tillhandahålla skit) och nu har även marslönen ramlat in på lönekontona. Påsken är på gång med mycket fritid för rastlösa konsumenter.

Alltså har jag dragit fram kartongerna från källarförrådet och grävt i garderober och skåp. Lite i taget för att inte anstränga mig, men tillräckligt mycket saker för att det ska vara värt mödan att fotografera, skriva annonser, packa och skicka iväg.

Jag tycker egentligen att jag kommit ner på botten av mina förråd för flera år sedan och eftersom jag mest köper aktier, mat och förbrukningsvaror borde de inte fyllas på, men på något sätt lyckas jag alltid hitta försäljningsobjekt. Det blir inga jättepengar, men ett par hundra här och någon tusenlapp där blir förvånansvärt mycket i slutändan. Och så blir det rent och snyggt också!

Tullar – inget nytt

De senaste veckorna har det pratats mycket om amerikanska tullar på utländska importvaror, främst från Kina, men eventuellt också från Europa. Vi får väl se var det landar, hur mycket som handlar om signalpolitik (både inrikes och utrikes) och att känna sina handelspartners på pulsen.

En del av tullarna är klubbade, andra kan tillkomma och det kan sätta igång motåtgärder i andra länder, men kan vi släppa krigsrubrikerna snart? Tullar och andra handelshinder är inget nytt fenomen uppfunnet av Donald Trump. Här är t ex en artikel om när den nytillträdde presidenten Barack Obama gick i liknande tankar. Även EU har importtullar på varor från Kina, bl a stål.

Den som är fri från skuld kastar första stenen. Eller också gäspar vi unisont i en synkroniserad flashmob och försöker gilla läget. På börsen tjänar en del företag på tullar, andra förlorar. Precis som vid priskrig och inhemska skatter.

Antingen kör vi globalism och frihandel fullt ut och accepterar asiatiska löner. Eller också får vi nog leva med att varje land försöker skydda sina industrier och intressen. Det kommer knappast stressa fram ett världskrig i år heller. Då är jag betydligt mer oroad över att halva I-världen slänger ut ryska diplomater utan grund bara för att man vill låtsas som att det är Putins fel ifall deras folk skulle få för sig att rösta ”fel”.

Utslängda fripassagerare

Då och då fylls tidningarna med artiklar om barn som avvisats (eller ”kastats av” som det heter på kvällstidningssvenska) från kollektivtrafiken. Historien brukar alltid vara densamma. Barnet har glömt sitt busskort eller också har det gått ut. Han/hon drar en rövare och försöker få åka med ändå, men det spricker.

Jag gjorde själv så som liten skägglös parvel eftersom jag aldrig löste den tilläggsbiljett som krävdes för att man skulle få åka efter en viss tid på kvällen. På en trång buss kunde man blixtsnabbt visa upp kortet för chaufförerna som förhoppningsvis inte såg eller brydde sig. När de ändå gjorde det och ropade tillbaka mig klev jag istället ut och gick hem.

Inget nytt under solen alltså, men det nya är att barnens föräldrar rasar, skriker och pekar finger. Inte åt sina slarviga barn utan åt busschaufförer som (till skillnad från deras egna barn) bara följt reglerna. En reporter hakar på och så blir det en ”Vem ska ta ansvar för det här nu då?”-artikel.

Våra far- och morföräldrar kunde utan problem gå eller cykla en mil varje dag till skola och annat, men av någon anledning måste dagens barn skjutsas precis överallt, antingen av föräldrarna eller av samhället. Inga sträcka är för kort för bil- eller busstransport.

Det finns naturligtvis ömmande fall, men poängen med giltiga färdbevis är just att de berättigar till resa. Förutsatt att det är med alltså, och att det överhuvudtaget finns. Lös biljett så slipper vi se sånt här:

Här har vi alltså en tolvåring som skulle åka hem från skolan med sin lillebror som saknade busskort. Förutsatt att de åkte buss även åt andra hållet är det en busschaufför som gjort fel genom att låta barnet åka till skolan. Men felet är såklart att eftermiddagschauffören gjorde sitt jobb och bad om färdbevis.

Många är frågorna jag önskat skulle ha ställts i detta reportage, men självklart ställs en massa andra istället, som ”vad kunde ha hänt” om inte storasyster var med? Vad spelar det för roll, nu var hon ju det! Men varken hon eller lillebror försökte starta någon dialog med chauffören, gissningsvis för att de visste att hon hade rätt och de hade fel. Men vad spelar sådana detaljer för roll? Så här löd en av kommentarerna under en annan av dessa ”vi gjorde fel-ni borde skämmas”-artiklar:

”Omdömeslös chaufför. Inlåsning är väl rätt hårt eftersom han de facto utförde sitt jobb till punkt och pricka men sparken vore ju lämpligt.”

Undrar just på vilka grunder. ”Grovt vållande till att ha gjort helt rätt”? Seriöst, om man ska sparkas för att man gör sitt jobb exemplariskt, vad blir då påföljden för att göra fel - stående ovationer?

Helsingborg är en liten stad och gissningsvis skulle det här tillsynes friska syskonparet inte längre än att de hade kunnat gå sträckan, men jag antar (det förtäljer inte historien) att de ringde till pappa som fick komma och hämta dem. Och han säger inte åt dem att de får skärpa sig och se till att komma ihåg korten nästa gång utan ringer istället Helsingborgs Dagblad som gör en snyftare.

Mitt hjärta blöder för barn (och för den delen även gamla) som glöms av en taxichaufför och får vänta flera timmar, och för synskadade som släpps av vid fel hus och får ett smärre helvete att ta sig hem. Men friska tolvåringar borde inom kort (om inte redan nu) kunna ta hand om sig själva under föräldrarnas tjänsteresor/semestrar, laga mat, klä sig och sköta sin vardag rätt självständigt. En promenad från skolan dör de inte av, så sluta behandla dem som treåringar!

Halvdant är helfel

Jag har mer eller mindre alltid på ett lite manodepressivt sätt gått in stenhårt för saker eller släppt dem helt. Jag har svårt för att testa saker och puttra på i halvfart. Oavsett om det gäller jobb eller fritid, inkomster eller hobbies (jag brukar försöka göra inkomster på mina hobbies) gräver jag ner mig och plöjer ner sjukt mycket tid och energi.

Det här brukade jag ha dåligt samvete för, att jag inte åtminstone kunde låtsas vara lite normal, men det har jag slutat med. Det påstås att det hör ungdomen till att se världen i svartvitt, att vi blir mer nyanserade med åren. Det stämmer på ett sätt. Erfarenhet gör att man tar in fler aspekter och inte rusar iväg. Men när det gäller ”all-in-tänket” har jag snarare anammat det mer och mer.

Det är inte så att jag tänker att jag som snart ska dö måste jobba effektivt. Nej, jag är fortfarande odödlig, eller tycker mig åtminstone ha mer än halva livet kvar. Jag är bara less på resultatlösa projekt. Som ung kunde jag spela i band som inte ens var lovande på pappret, köpa bilar som inte var mina drömbilar, i väntan på att bättre skulle dyka upp, eller hänga med vänner som slukade mer energi än de gav tillbaka.

Fuck that (det skrev jag inte för att verka ung utan för att jag inte hittade en tillräckligt bra svensk motsvarighet)! Nu vill jag ägna mig åt sådant som smakar mer än det kostar. Projekt kan ge pengar, glädje, sinnesfrid eller framtida möjligheter. Är de värda mödan är de värda att satsa järnet på. Annars får det vara.