Svar på tal

En del av er har märkt att jag inte svarat på kommentarer de senaste dagarna. Jag har dock försökt svara ikapp nu.

Tänkte att jag borde förklara fördröjningen. Jag brukar ju försöka svara på alla kommentarer som kräver något slags svar (och ofta även om de inte gör det). Det tycker jag hör till vanligt blogghyfs. Vill man inte interagera med läsare är blogg fel forum. Jag tappar själv intresset för bloggar där skribenten inte svarar sina läsare, även om jag själv inte kommenterar där. Okej, en del kommentarer är bara till för att provocera och då kan man välja strategi, men inte annars. Tycker jag.

Så vad hände nu då? Plötsligt bestämde sig Youtube, eller rättare sagt Blogger, för att inte längre skicka notifikationer till min inkorg när någon kommenterat något av mina inlägg. Jag vet inte varför, men eftersom det hände i samband med att man införde GDPR (General Data Protection Regulation) - som inte gjort en människa glad - har jag mina misstankar.

Man kan tycka att jag direkt borde ha anat oråd när antalet kommentarer gick från tiotals dagligen till exakt noll, men jag har haft fullt upp med annat. När jag väl förstod hade det gått tre dygn och jag fick sitta och svara i en timme.

Apropå uteblivna svar har jag sedan dess försökt ta reda på vad som hänt och vad jag kan göra åt det. Youtube/Blogger har ingen e-postadress. Istället har de en feedbackfunktion, dit jag och många andra påpekat detta problem utan att få svar. Att jag vet det beror på att det finns ett forum dit massor av bloggare skrivit att de har samma problem som jag och inte vet vad de ska göra åt det.

Vi får se vad som händer. Kanske får jag byta plattform, men jag gissar att det är likadant överallt. Kundinteraktion är tydligen helt ute. Men inte här! Även om jag ska behöva nosa upp varenda kommentar ska jag fortsätta att svara på dem. I sinom tid åtminstone.

7 av 10 är introverta

Nu vill jag ge upprättelse åt Veckans Affärer som jag kritiserat och hånat, inte minst i bildform.

För här var en intressant artikel som sätter fingret på ett problem.

Så 7 av 10 människor är introverta eller ”har introverta drag”, vilket gör att de blir uttröttade av att arbeta i grupp, ”laddar batterierna” bäst på egen hand osv. Låter rimligt.

Mindre rimligt att nästan inga arbetsplatser är utformade för att passa dessa 70 procent av mänskligheten. Det är kontorslandskap, projektarbeten i grupp (eller ”team”, för tydligen blir allt lite häftigare på engelska) och fortfarande listas ”social kompetens” som en av de mest åtråvärda egenskaperna i platsannonser.

Kanske är jag partisk pga att jag själv är ganska introvert, men vet vi inte egentligen att de introverta är mer effektiva på jobbet medan snackpåsarna är bäst på att just gå runt och snacka? Ska jag någonsin anställa kommer jag att annonsera efter asocial kompetens.

Och då siktar jag inte på människor som är sådär halvgriniga som jag, men som ändå kan hålla masken och låtsas vara sociala och utåtriktade. Nej, jag vill ha Rainman-typer med minst en handfull diagnoser.

Jag minns när jag skulle byta bredbandsleverantör och sökte fakta på ett Aspergerforum. Där satt folk med järnkoll på megahertz och kilobytes och som inte gav sig förrän de visste allt. Kanske inte jätteroliga på firmafesten, men klippor på kontoret. På jobbet är man för att jobba, inte för att socialisera sig.

Telias tv-planer

I veckan fick vi höra att Telia för samtal med Bonnier. Jag tror ingen har berättat exakt vad som diskuteras, men ingen har dementerat ryktena om att det gäller ett eventuellt förvärv av Bonnier Broadcasting, som driver TV4, C More och finska MTV, så vi får väl anta att sanningen är någonstans därikring.

Ett jordnära bolag som lever som de lär?

Telia-aktien tappade i värde på ryktet och jag är inte förvånad. I tider när allt fler bolag renodlar sin verksamhet och knoppar av diverse sidoverksamheter tänker alltså Telia ge sig in i tv-branschen? Och inte vilken tv som helst utan till stor del tablå-tv av allra mossigaste snitt.

Jag gillar Telia! Jag tycker att det är en bra teleoperatör med stabilt nät, och även om kundtjänsten inte är på topp är den flera mil bättre än många konkurrenter. Och Telia är ju en institution! Jag minns när deras tekniker körde runt i orangea rosthögar på 80-talet, men företaget har funnits sedan 1853.

Alla bolag måste utvecklas, särskilt om de ska vara relevanta efter 165 år, men jag skulle föredra om de fortsätter att fokusera på telefoni, bredband och internet. Om ni vill uppdatera er kan ni köpa in lite fräscha servrar, inte Malou von Sivers.

Kim Jong-Ingves

Jag blir så trött på klåfingriga politiker och myndighetspersoner som i varje givet läge försöker avskaffa den fria viljan. Nu senast riksbankschef Stefan Ingves som i en (låst, därför ingen länk) intervju i Svenska Dagbladet öppnar för att tvinga bolånetagare att binda sina lån.

Riksbankens uppdrag är att skapa ett bra ekonomiskt klimat i Sverige, inte att tvinga oss att ta rätt beslut genom lagstiftning. Ta bort ränteavdraget och ge oss incitament att spara. Kort sagt, gynna sparande och inte lånande. Det vore en god gärning.

Men vad ni än gör, låt oss ta besluten! Ska vi låtsas som att vi har något som åtminstone liknar marknadsekonomi måste medborgarna få välja hur de ska bo och hur de ska finansiera detta boende. Om de väljer rörliga lån och räntan far upp i himlen får de lösa detta genom att dra ner på något annat eller flytta.

I samma veva berättade bostadsminister Peter Eriksson för oss att det är ett problem att svenskar väljer att bo med andra svenskar. Områden som är ”för” svenska anses vara ”problemområden”.

”Det är ju inte alla kommuner som anser att man har ett problem för att det är en etniskt homogen befolkning, men ser vi till samhället som helhet så behöver vi få en blandning överallt.”

Vad ska man göra åt det här då? Tvångsplacera ut oss på olika platser i landet så att Peter Eriksson får en bra ”mix”? När han blev rikspolitiker köpte han en bostadsrätt i Stockholm. Det hade gått alldeles utmärkt att köpa den i Rinkeby eller Fittja, men det gjorde han inte. Han valde en liknande etisk mångfald som den han har hemma i Morjärv utanför Kalix (<1 % utomeuropéer). Därför tycker jag att det är rätt magstarkt av honom att ha synpunkter på var vi andra slår ner våra bopålar.

Kan vi inte göra som så att vi bestämmer var vi ska bo och hur vi ska betala boendet? Så kan politiker och politruker bestämma var de ska bo och fundera över vad det är som är så lockande med att försöka detaljplanera andras liv.

Väderanpassa arbetstiden

Det är alltid praktiskt att kunna ta ledigt med kort varsel, att slippa kolla med chefen om jag kan gå till tandläkaren och inte tvingas gå på Systemet eller Ikea en lönelördag. Men jag kan inte säga att det var några större problem att få in sådant jag verkligen ville eller behövde som anställd.

Då känns det lyxigare att kunna anpassa arbetstiden efter oviktigare faktorer som väder och dagsform. På vintern, alltså oktober-april, är vädret oftast konstant så tillvida att man alltid behöver ytterkläder. Det som skiljer är ljuset. Det är roligare och nyttigare att ta en promenad eller löprunda när det är ljust, och ibland är det ju bara det en stund mitt på dagen. Det finns människor som nästan inte får uppleva dagsljus under flera månader eftersom det är mörkt när de går till jobbet, mörkt när de kommer hem och däremellan befinner de sig inomhus utan fönster.

I maj är det nästan alltid ljust, men ibland är det 28 grader och stark sol, ibland 12 grader och storm, och ofta vet inte ens meteorologerna i förväg hur det ska bli. Då är det perfekt att kunna lämna datorn när jag vill, och sitta kvar när det är för kallt för att gå eller för varmt för att springa.

Mina kunder har sällan så dålig framförhållning att jag måste släppa allt för att ta tag i deras jobb (och har de det får de betala för det), så jag styr mina egna arbetsdagar och tider. Jag försöker undvika att behöva ställa väckarklocka mer än max någon dag i veckan och vill det sig väl kan jag till och med ta en tupplur mitt på dagen.

Å andra sidan tar jag ingen hänsyn till röda dagar (ingen betalar mig för att vara ledig oavsett vem eller vad som fyller år), är sällan eller aldrig ledig en hel helg och får ingen semesterersättning. Men under en skogspromenad i solen en onsdag förmiddag är det definitivt värt priset.

Ingen koll – och stolt över det!

Jag förstår att folk slutat ringa polisen när de utsatts för brott. Om polisen inte lyckas sätta fast dig för något kommer de åtminstone inte försöka hitta den verkliga förövaren. Vad jag inte förstår är varför man ringer skvallerpressen istället.

Vi prioriterar olika...

Men då får jag mer att skriva om. Dagens historia handlar alltså om ett par som fått sitt kortkonto kapat, troligen för att någon skimmat eller stulit uppgifterna från något av deras kort. Sånt händer ju, och paret behöver inte ha varit oaktsamma för det, men det är en hel del saker med deras ekonomiska beteende som ändå gör mig fundersam.

De har inte kollat sitt konto på ”omkring en månad”.

Alla har inte min järnkoll eller överhuvudtaget ett ekonomiskt intresse, men att låta hela familjens samlade kapital sitta på kontot och sedan bara dra kortet tills företagen börjar höra av sig för att de inte fått betalt känns inte vuxet någonstans. Paret har försörjningsansvar för åtta barn. Hoppas dessa växer upp snabbt så att de kan hjälpa mamma och pappa med ekonomin.

De hade 45000 kr på kontot.

Eller rättare sagt, de hade 45000 kr plus tre veckors konsumtion för en familj på tio personer. Ska vi gissa på minst 70000. När jag ansökte om mitt första Visakort öppnade jag samtidigt ett nytt bankkonto för ändamålet. Det var inte kopplat till min lön eller andra inkomster. Den enda som förde över pengar dit var jag. Än idag ser jag till att inte ha mer än någon tusenlapp på kortet, ifall jag inte precis då ska köpa något dyrare. Det tar ju bara några sekunder att flytta pengarna. Min ekonomi är inte helt typisk och jag förstår att det blir opraktiskt för de flesta att sätta gränsen vid 1000 kr, men någon gräns kanske man kan tänka sig.

Det här var alla pengar de hade.

Banken kommer behöva 3-5 dagar på sig för att betala ut de stulna pengarna (helt rimligt, jag hade tyckt att en månad också vore okej), vilket innebär att ”familjen måste låna ihop pengar från bekanta och släktingar för att kunna försörja de åtta barnen”. Återigen, vill ni ha pris som årets mest ansvarstagande föräldrar kanske ni inte ska skicka in alla era inkomster på ett och samma konto som ni sedan inte håller någon som helst koll på.

Den formulering som bränner sig fast i mitt medvetande är ändå åttabarnsmamman Tanyas kommentar efter samtalet med banken: ”De sa att det var vi som borde ha haft koll och slingrade sig, det var fruktansvärt att inte känna sig betrodd.”

Jag, vad i hela friden kan ha gett bankens representant en så absurd tanke?!

Skit-i-skit

Fond-i-fond är ett fenomen som funnits så länge jag kan minnas (30-40 år?) och som enkelt uttryckt är en fond som handlar med fondandelar. Genom att köpa in sig i fonden får man alltså väldigt hög riskspridning. Köper man en andel i en fond som i sin tur köpt andelar i tio fonder med vardera 30 innehav får man 300 investeringar på ett bräde.

Göteborgskt fondsparande...

Det finns två mindre lyckade effekter av detta. Ett så stort spann av investeringar är helt omöjligt att överblicka. Principen ”förstå vad du köper” blir inte mindre sann för att du skjuter brett. Dessutom riskerar det att bli väldigt dyrt. Fond-i-fond betyder avgift-i-avgift eftersom du i slutändan får betala courtage på en väldig massa småinvesteringar. Det uppenbara alternativet, indexfonder, med samma idé om riskspridning, blir väsentligt billigare. Det här är ungefär vad Finansinspektionen kommit fram till i sin granskning, men torde vara välkänt redan innan. Åtminstone visste jag det.

Så vem vänder sig bankerna till med denna ganska dåliga produkt som ofta kostar 2-3 procent i avgift att jämföra med indexfondernas 0-0,3 procent? Jag skulle säga att svaret är människor med dålig koll. Folk som inte kan något om investeringar och går till banken fast beslutna att inte ta för mycket risk. De får då en fondandelsfond som påstås vara anpassad efter deras riskbenägenhet eller ålder (=mer räntepapper ju äldre man blir), men i praktiken kommer Stora Bankens fond-i-fond bara mixa en korg av Stora Bankens egna aktie-, ränte- och blandfonder och därmed öka dess kapital och intäkter utan att det kostar respektive förvaltare en enda minut eller krona extra.

Vill du inte ta egna beslut – köp indexfonder. Vill du minska börsexponeringen – köp en räntefond, råvaror eller någon form av tillgångsbevis, med eller utan värdesäkring. Men håll för guds skull reda på avgiften. Att lägga en stor andel av sparkapitalet i en investering som kostar 1,71 procent (snittet för fond-i-fond) bara i avgift är nästan detsamma som att försäkra sig om att göra en dålig investering. Förutom för banken såklart. Din avgift-i-avgift är ju deras blåsning-på-blåsning.