”Vi kräver riktiga jobb”

Jag försöker hålla mig ifrån valet och det går ganska bra. Jag har inte lyssnat på några debatter, utfrågningar eller partiledarintervjuer. Jag är inte ignorant, bara uttråkad. Dygnet har 24 timmar och det här är inte prioriterat eftersom jag av erfarenhet vet att politiker ändå häver ur sig vad som helst strax innan valet. När utländska politiker genomför sina vallöften går svensk media bananas eftersom själva konceptet av att genomföra den politik man har sagt sig vilja ha är nästan helt okänt i Sverige.

Men det är som med schlager och fotboll, hur mycket man än försöker hålla sig utanför blir man ändå drabbad. Jag såg en banderoll som fick mig att fundera lite:

Budskapet kommer från Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), ungdomsförbund till Kommunistiska partiet, som tidigare hette KPML(r) och har funnits sedan 1970 utan att ta mer än några kommunmandat, så det är knappast nästa regeringsparti vi pratar om.

Men även om Kommunistiska partiet inte satt några politiska agendor på femtio år känns det ändå rätt typiskt för vår tid. ”Vi kräver...”. Fan, vad det krävs mycket nuförtiden! I vissa fall är det befogat, men om man kräver riktiga jobb har man inte förstått hur jobb skapas. Staten kan från en dag till en annan hitta på en massa jobb, men dessa hamnar inte i kategorin riktiga jobb. I värsta fall kan de istället hindra riktiga jobb från att skapas.

Riktiga jobb kräver ett riktigt behov. Detta uppstår på en marknad. Om marknaden vill ha produkter eller tjänster kommer företagare att vilja producera dem. Om du på ett effektivt sätt kan vara delaktig i att skapa dem (vare sig du är hantverkare eller dataprogrammerare som kan göra dem, administratör som kan bokföra eller administrera arbetet, försäljare som kan sälja varorna/tjänsterna eller arbetsledare som kan fördela jobbet) kommer du att kunna kräva rimlig ersättning för att göra din del.

Ni må tycka att jag låter som en nyliberal extremist, men alla andra krav på arbetstillfällen är ohållbara och på sikt meningslösa.

Blev det som du tänkt dig?

Som jag skrev i lördags, nu tänker jag köra dagliga blogginlägg fram till jul eller så. Med reservation för att det spricker redan i morgon, men det tror jag inte. Nu kör vi!

Jag ska inte summera livet (känner mig rätt frisk faktiskt), men tänkte på att om jag som barn hade fått gissa var jag skulle vara karriärmässigt nu skulle jag ha träffat ganska rätt. Inte som sjuåring, då alla tänkte bli rockstjärnor eller fotbollsproffs, men vid 13-14 när det var dags att välja gymnasieprogram.

Hade jag då fått frågan vad jag skulle göra 33 år senare hade jag sagt att jag vid det laget skulle ha ett eget företag där jag jobbar självständigt, utan chefer och utan anställda. Jag trodde nog att det skulle handla mer om siffror än om text, men det är ändå inom felmarginalen.

Jag hade inte gissat rätt på vägen dit, att det skulle bli en sväng i skogsindustrin och definitivt inte den tioåriga ”mellanlandningen” då jag livnärde mig på att tala. Jag var inte mer road av att hålla föredrag i skolan än någon annan, alltså inte alls, så det hade jag aldrig kunnat förutspå.

Men nu är jag på det hela taget där jag trodde, i eget företag där en av de högst prioriterade parametrarna är att få styra min tid. Jag trodde inte att jag skulle bada i pengar, men ha det bra ekonomiskt, för att inte säga strålande. Check på den!

Arbetskamrater har aldrig varit prioriterat, och definitivt inte underställd personal. Jag har inget emot konceptet anställning och vet inte om jag kommer vara företagare livet ut, men det passar mig nu. Egentligen tycker jag att alla vuxna borde få en f-skattsedel för att kunna ta makten över sitt liv, men det lär aldrig hända. Återkommer om 30 år och stämmer av om jag fick rätt även där.

Själv då? Är du där du hade tänkt? Och – ännu viktigare – är du där du vill vara?

Gratis är inte gott

Vad nu då, blogginlägg två dagar på raken? Är sommarstiltjen över? Ja, nästan. Från och med måndag tänkte jag börja blogga på daglig basis igen.

Placeras Pär Ståhl skrev en artikel förra veckan som jag tycker har fått alldeles för dålig spridning och inte blivit den snackis den förtjänar.

Snabbt sammanfattat: I två av de tre index som indexfonder följer är det inte fonderna med lägst avgift som ger bäst avkastning. Bara i OMXS30 som innehåller klart minst antal aktier har det lönat sig att fokusera på avgiften.

Att dåliga men billiga fonder ändå har kunder tror jag beror på att det fokuserats så kolossalt mycket på fondavgifter i media. Helt riktigt har man hängt ut så kallat ”aktivt förvaltade fonder” som egentligen visat sig vara så pass indexnära att de inte borde få ta betalt för sina aktiva val. Det här har lett till att fondsparare fått för sig att avgiften betyder allt och om bara har låg avgift blir man inte lurad.

Men en dålig produkt är inte bra bara för att den är billig. Kanske inte ens om den är gratis. Jag har redan outat mig som anhängare till aktivt förvaltade fonder, men var och en får välja själv där. Fast vi kan alla enas om att högst nettoavkastning vinner. Givetvis måste man ta hänsyn till risknivå också, men jämför man två indexfonder som utgår från samma index är gissningsvis även risken likvärdig. Fast alltså inte avkastningen.

Bästa finansfilmen?

Det har gjorts många filmer om pengar och investeringar, både dokumentärer och spelfilmer, varav en del är ”based on a true story” medan andra är hittepå från grunden. Big Short, Chasing Madoff och Becoming Warren Buffett brukar nämnas, men den bästa måste väl ändå vara P&B? Två fattiglappar, spelade av Allan Edwall och Stellan Skarsgård, tar sig med förenade krafter upp från rännstenen. Många borde fundera över deras första dialog:

- Det finns väl för fan inga jobb för såna som oss?
- Nja, jobb och jobb... Man måste kunna ta sitt öde i egna händer.

Så det gör de! De köper och säljer blommor, jackor och sopor. Det mesta helt lagligt, en del i gråzonen och några rena olagligheter, som bluffakturor och hembränt (det där sista lät som namnet på en Stefan & Krister-revy, men det här är riktig humor).

Den bästa scammen är när de i sitt bolag (ett av hundra) Hazard Production anordnar en konsert med sin kompis Rodney Stewart som sjunger skillingtryck kompad av tant Lindström på piano. Publiken hade väntat sig något annat när de köpte Rod Stewart-biljetter, men polisen tvingas släppa ”Rod”. När jag startade eget var Hazard Production ett av de första namnförslagen, men en byggfirma i Malmö hann före. Lika bra det, jag sjunger så illa.

Helt seriöst tycker jag att denna och liknande filmer borde vara obligatorisk kulturkonsumtion för ungdomar som ännu inte tagit på sig offerkoftan och börjat skrika efter samhällets hjälp. Världen är full av möjligheter!

Antikrundan i källarförrådet

Jag är inte kungen av sopor, men har vid det här laget sålt en massa grejer på secondhandmarknaden. För att tjäna pengar, men också för att rensa upp i förråden och därigenom få ett enklare liv. Jag kan inte ens avgöra vilket som är viktigast, den ekonomiska vinsten eller bieffekten att få mer ordning.

Men ska man ändå lägga kraft på detta kan man med fördel göra det så bra det går, och då ingår en del förarbete. För att maxa inkomsterna på secondhandförsäljning gäller det att ge potentiella köpare så mycket relevant information som möjligt. Handen på hjärtat, vet du vad du äger? Jag gör det inte. Mycket skit har jag ärvt eller fått, ännu mer har jag ingen aning om hur det hamnat i mina ägor. En del har jag köpt själv, men det är ingen garanti för att jag har bakgrundsinfo.

Och den är guld värd för att hitta köparna. Bilder och beskrivning av försäljningsobjektet är viktigast, men tillverkningsår, designer och all historik som går att hitta kan vara det där lilla extra som gör att priset drar iväg.

Jag tittar aldrig på Antikrundan och andra auktionsprogram, men har upptäckt att det är rätt intressant och inte minst lönsamt att ta reda på fakta om sånt jag vill bli av med. Därför har jag hamnat på internetsidor om gammalt glas, läst på om nedlagda grekiska keramikfabriker och om olika historiska epoker. Fan vet om jag inte lärt mig mer historia av att sälja sopor än jag gjorde i det svenska skolsystemet. Se där, ännu en vinst med sopförsäljning!

Tjata upp en aktie

Jag brukar ibland läsa aktieforumtrådar för specifika aktier. Alltid är det någon som sitter med kunskaper eller vettiga tankar man själv inte har. Allra bäst är det när två eller fler vettiga personer diskuterar utifrån olika perspektiv, så kan man få bägge sidorna av myntet. Efter ett tag kan man, trots anonymiteten, upptäcka skribenter vars resonemang håller bättre än andras.

Men så drunknar det ofta i att någon idiot ska försöka tjata aktien åt det håll de önskar, nedåt om de vill köpa in sig, uppåt om de redan gjort det. Ibland har de rent besynnerliga tidplaner och yrar om kurser ”över hundralappen innan veckan är slut” när aktien står i 40.

Enklaste sättet att känna igen en aktietjatare är bristen på fundamenta och fakta, och att han/hon oftast dyker upp just när det hänt något som talar i sin favör och inleder tjatterapin med ”Vad var det jag sa?”. Ja, säger man upp, ner, kort, lång, hög, låg, så kommer man alltid få rätt någon gång, kanske bara inte just när man sagt det.

Det är inte särskilt svårt att avfärda sådana här virrpannor. Även om det är en aktie man inte själv följt under lång tid är det alltid någon annan som memorerat något gammalt inlägg som går tvärsemot vad detta självutnämnda börsorakel säger nu:

”Hmm... Förra tisdagen skrev du att aktien skulle ner under 10 kr och nu tror du att den dubblas till 80 kr efter lunch trots att de vinstvarnade i morse. Hur tänkte du nu?”

Förutom att det är tröttsamt undrar jag hur de så till den milda grad kan överskatta sin förmåga att påverka. Om man driver en väldigt populär podd eller blogg kan jag tänka mig att en aktie i ett lågt omsatt bolag på en liten lista kan gå upp eller ner av en vettig analys, men om en anonym tomte ropar ”KÖP!” i en aktie med en dagsomsättning på tio miljoner blir påverkansgraden lika stor som risken för jordbävning av att en anorektiker hoppar hopprep.

Nej, då är det nog enklare att tjata upp en gädda:

Stora plånböcker – stora problem

Lista de tre med mest ordnad ekonomi i bekantskapskretsen. Det behöver alltså inte vara de tre som har mest pengar på banken, utan de med mest koll. De som inte får slut på kontot en vecka före löning, aldrig behöver låna pengar, har råd med vad som helst om de verkligen vill.

Lista sedan de tre med högst inkomst. Är det samma lista? För mig finns inget namn på bägge listorna. Okej, jag känner ingen som är direkt fattig och många har bra inkomster, men det är nästan genomgående så att de som tjänar mest också har svårast att få ihop det. Utgifterna anpassas lätt till inkomsterna, och ju högre de är och ju snabbare det snurrar, desto lättare är det att få ett felskär och dunsa in med huvudet före i sargen.

Jag är rätt säker på att majoriteten av världens konkursmässiga ekonomier har låga inkomster, men de flesta av oss är varken stormrika eller panka. Vi har så vi klarar oss om vi tänker efter och låter vårt välstånd ta tid. Jag vet inte vad det är som får vissa att gasa så hårt att de tappar kontrollen. Kanske är det genetiskt, kanske en fråga om uppfostran.

Det behöver inte ens vara dåligt att våga ta risker, men jag är glad att slippa ångest över hur jag ska ha råd att betala mina räkningar, inte bara just nu från hand till mun. Jag blir inte morgondagens Erik Penser eller Björn Borg, vare sig när de varit som rikast eller när de gått i personlig konkurs. Det känns bäst så.