Lafferkurvan vs Slackerkurvan

Det är ett väldigt tjat om Lafferkurvan just nu. Antar att det är naturligt i samband med politiska budgetar. Här kommer kortversionen för den som inte har koll och inte orkar lyssna igenom podden Kapitalets utmärkta genomgång:

Arthur Laffer släppte sin kurva för att demonstrera sambandet mellan skattekvot och total skatt. På en och annan vänsterdebattör låter det ibland som att om man höjer inkomstskatten med en procent kommer statens intäkt av densamma öka lika mycket. Men då glömmer man att skattesatsen kan påverka människors vilja att arbete. För att hårdra det – höjs skatten till 100 % kommer ingen tjäna pengar, åtminstone inte vitt.

Men inkomst är ju inte allt. Pengar på kontot påverkar rimligtvis också. Åtminstone var det så för mig. I början av nittiotalet tog jag ut all övertid i pengar. Ett tag hade jag ett schema med lediga veckor och genom att byta dessa fick jag långa sammanhängande ledigheter utan att ta ut semester, så då kunde semesterdagarna lösas in i pengar samtidigt som jag fick ordentligt med övertid när jag själv jobbade på schemalagt lediga dagar.

I takt med att ekonomin förbättrades ställde jag mig frågan vad min flaskhals var, tid eller pengar. Tid såklart! Det är ju den enda tillgång man inte kan skaffa hur mycket som helst av. Så då började jag spara mina övertidstimmar. Förutom att det gav mig ledig tid var det två vinster till:

1. När lönen höjdes ökade värdet på mina sparade timmar.
2. Chefernas panik när de insåg att jag hade väääldigt mycket ledighet att ta ut.

Som motvikt till Lafferkurvan vill jag därför lansera Slackerkurvan.

Som ni ser menar Slackerteorin att när det finns tillräckligt med pengar på kontot (och chefen drygat sig för mycket och för länge) kommer den anställde snarast jobba sig nedåt i arbetstid och inkomst tills dess att KPI (klåfingriga politikers intäkt) går ner till noll. Det är självklart möjligt att både min och Laffers teori kan samexistera eftersom människor är olika, men den som grymtar om att Lafferkurvan inte fungerar kan hitta sin förklaring här.

Så, nu kan ni skicka Nobelpriset i ekonomi. Jag är tveksam till om jag åker in och skakar tass med knugen, men han kan ju komma hit om han har lust.

Självhushållning i lägenhet

Självhushållning på landet är en sak, men även i en stadsvilla eller radhus kan man ju odla en del bara man har en liten jordplätt. Själv har jag odlat chili och lite kryddor, typ basilika och citronmeliss i kruka. Även tomater går ju att odla i kruka. På balkongen har jag en ”tunna” där jag odlat squash och rabarber.

Möjligen skulle jag kunna driva upp en bärbuske, typ vinbär, men ungefär där tänker jag att gränsen går om jag inte ska bryta upp parketten, men tittar man runt på nätet finns det en massa kreativitet. Här är förslag om krukor i hyllor längs väggarna och höns på innergården.

Det finns flera böcker om stadsodling, filmer och festivaler, eller varför inte en film om en stadsodlingsfestival:

Men självklart finns det också människor som drar det hela för långt, som denna forumtrådskapare som funderar över såväl odling av grönsaker som fiskodling i tank och dvärghöns på balkongen, men också insekter som syrsor och gräshoppor.

”Nackdelen är väl att de börjar spela när de är könsmogna, jag tycker att det är lite mysigt ljud. Men vad tycker grannarna?”

Vore jag hyresvärd skulle jag nog inte hoppa jämfota av glädje över en hyresgäst som börjar föda upp insekter eller gnagare, men jag måste ändå erkänna att jag gillar idén. Framförallt gillar jag när människor tänker utanför boxen helt gränslöst.

Dela allt åt alla! Och ”gilla”!!!

Nu ska jag försöka låta bli att pissa på hela Blogg-, Podd- och Twittersverige, men den senaste veckan har jag sett hundra listor av folks 2018 och mål för 2019. Så här ska vi träna och så här mycket pengar sparade jag i ”Framtidsportföljen” eller på ”Buffertkontot”.

När man trodde eländet var över lanserade Avanza en funktion för hur man ska kunna delge sina börsresultat till fan och hans moster, och vips så rasslade det på sociala medier i tre dagar till.

Jag har inget emot vare sig resultat eller mål, även om jag själv avskrivit dem som meningslösa, men var är allmänintresset? ”Intresseklubben antecknar”, var ett uttryck i min barndom, långt innan folk fotograferade sin lunch för Instagramföljarna. ”Intressesmurfarna hoppar av glädje” var en uppdaterad variant med samma innebörd.

Vad man säger idag vet jag inte. Antagligen ingenting eftersom det ses som fullkomligt naturligt att lägga ut sin garderob, portfölj, målbild och kurvor för vikt, ISK, puls och kilometertider till allmän beskådan.

Själv började jag lägga ut månadssummeringar på bloggen, men insåg snabbt att jag inte ens själv var särskilt intresserad, för att inte tala om hur ointresserad jag var av att veta hur någon annan investerare klarat sig jämfört med index eller hur mycket pengar de har på banken. Jag kan inte vara unik! Det bara måste finnas fler som gäspar ikapp när andra försöker intressera dem med sina sparmål och resultat.

Självklart skriver jag också om saker som inte intresserar särskilt många. Jag försöker naturligtvis värdera texten och märker jag att det här drar iväg åt ett navelskådande perspektiv når den aldrig bloggen, men ibland har jag såklart fel och borde sågat ännu ett inlägg. I andra fall kan det intressera några, men inte andra. Jag försöker avslöja mig redan i rubriken, men det kan också misslyckas. Visst borde jag på samma sätt kunna undvika andras summeringar, men den senaste veckan vore enda chansen att stänga av internet.

Så, nu är det sagt. Under 2019 ska jag försöka läsa ännu färre Personliga Nyheter. Givetvis följer jag upp det med regelbundna stapeldiagram, här och på Facebook, Insta, Snapchat, MySpace, Pinterest, Lunarstorm, Facespace och Shouter ;-).

Nyårslöfte

Jag är inte mycket för nyårslöften. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag avgav ett nyårslöfte, men nu tänkte jag göra det.

Varje gång jag handlar i en butik tänker jag att man borde använda kontanter. Jag gillar kontanter, men framförallt ogillar jag idén om ”det kontantlösa samhället” eftersom det vore ett kontrollsamhälle utan like, där staten och bankerna skulle få väldigt mycket makt över medborgarna. De skulle veta vad vi handlar, när vi handlar, var vi är och ha alla möjligheter i världen att styra och sabotera våra liv. Har vi inte fått nog av stora företag som vill bestämma över oss?

Så går mina tankar när jag än en gång trycker in mitt kort i kortläsaren, men om jag inte föregår med gott exempel kan jag knappast gnälla. Jag kan inte kräva att affärsidkare ska ta emot mynt och sedlar om jag inte använder dem själv, vilket jag nästan aldrig gör.

Nu är det slut på det. Under 2019 tänker jag i möjligaste mån handla med riktiga pengar. Ja, det tar några extra sekunder per kund i kassan, men om alternativet är att inte kunna göra en enda transaktion utan att den registreras för tid och evighet är det ett billigt pris att betala.

I det här läget tänker jag inte bojkotta affärer som nekar mig att handla cash, men jag kommer att hålla fram mina sedlar och sucka tungt om kassörskan vägrar detta betalningssätt. Kanske kommer jag att hytta lite med näven också, men inte heller det är hugget i sten.

Bekvämlighet är av ondo

Människan är av naturen lat. Troligen behövde det vara så en gång i tiden, när all energi gick åt till sånt som måste göras. Varken jägar- och samlarfolk eller järnåldersbönder kunde ägna kvällarna åt att lära sig ryska eller att spela basfiol för då hade de inte orkat fixa mat på bordet på dagarna. Men evolutionen har inte hängt med. Vi har fritid och resurser att fylla den, så då gäller det att inte lägga sig framför tv:n med en påse ostbågar. Åtminstone inte alltid.

Det främsta beviset för vår bekvämlighet är nog ändå vår ovilja till förändring. Vi gör som vi alltid har gjort, våra föräldrar, mor- och farföräldrar dessförinnan. Folk är kvar på jobb där de vantrivs tills de får förslitningsskador, men inte ens då vill de byta karriär utan arbetstränar för att komma tillbaka till exakt där de var innan.

Ett ännu värre exempel: En del kvinnor misshandlade av sina män fortsätter hellre utsättas än att bryta upp. Förresten behöver det inte vara våld inblandat, massor av människor stannar i förhållanden de inte trivs i för att det är lättare än att börja om. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tacka tusan då för att man behåller sina lån, abonnemang och andra utgifter. Det är ju en liten kostnad att betala för att ha det som man alltid har haft det (och därmed garantera sig själv att aldrig komma framåt).

Nu är det 2019 och jag utmanar mig själv och alla andra att ifrågasätta rutiner och utgifter, både de som skaver och de som inte gör det. Det skulle kunna leda till ett gott nytt år!

När mina grannar upptäcker att de har pengar kvar vid årsskiftet eldar de bokstavligt talat upp dem! Det är... sen gammalt.

Sjukdagar

Jag har haft fyra sjukdagar sedan jag kom ut på arbetsmarknaden för 28 år sedan. Två på en maginfluensa och två till på en rejäl förkylning, bägge på 90-talet. Om jag känt efter mer hade jag fått ihop fler dagar, men jag har alltid levt efter principen att ska jag må dåligt kan jag åtminstone försöka tjäna pengar under tiden.

Jag vet inte hur mycket som handlar om gener, hälsosamt leverne och ren tur. Antagligen lite av varje. Vitaminer, antioxidanter och att undvika mattillsatser, barn och stora folksamlingar tror jag är bra för immunförsvaret, och när jag ändå drabbas av något virus försöker jag ta dalta med mig själv. Ofta är jag tillbaka på banan efter bara några timmar.

Förutom att det är trist att vara sjuk finns det pengar att tjäna här. Svenskarna är i snitt sjukfrånvarande runt tio dagar per år. Friskast är män som jobbar i ideella förening och sjukast är kommunanställda kvinnor (ja, det finns undantag).

För staten och företagen kostar sjukdagarna tiotals miljarder, men även för den enskilde blir det dyrt. Inte minst pga karensen. Förutom att lönekuvertet minskar betyder sjukdom lägre pension så det ger inte bara förlorad ränta-på-ränta-effekt nästa månad utan drabbar dig hela livet.

Hur gör man då för att slippa sjukdagar? Först och främst, skaffa ett jobb du trivs med. Det hjälper inte mot cancer, men nog verkar det finnas ett samband mellan långa sjukskrivningar och jobb som inte känns superinspirerande.

Se till att du mår bra. Lägg tid och energi på det och låt det i värsta fall kosta pengar också. Kroppen är ett svårslaget verktyg. Och sist men inte minst, håll dig undan smittospridande barn. Är det dina egna må det vara hänt, men dra gränsen där.

Begränsning ger möjligheter

Tänk när reklam-tv kom! Äntligen skulle det bli en massa valmöjligheter. Det sket sig lika hårt som när åtta nya reklamradiokanaler ledde till att P3 förvandlades till NRJ och vi fick nio snudd på identiska kanaler som alla spelade ”den bästa blandningen av fyra nya låtar”. Jag har inte hört någon av dem på många år, men jag gissar att de är likadana nu, bara med fyra andra låtar. ”57 channels and nothing on.” En del stationer försöker sticka ut genom att ta in kändis-DJ:s.

Jag är egentligen anhängare till mångfald och valfrihet, men jag tycker ofta att det känns som mer av samma. Fler val, men inte fler möjligheter. Kanske borde man begränsa sig oftare och lägga mer energi där det verkligen gör skillnad. Jag menar inte att man likt huvudpersonen i 80-talsfilmen The Fly bör skaffa sju exakt likadana kläduppsättningar för att spara tiden det tar att välja kläder, men kanske gör för många val att det varken blir hackat eller malet.

Säg åt tio manusförfattare att skriva vad som helst. En film, tv-serie, miniserie. Valfri målgrupp: barn, äldre, gruppen 18-29, kvinnor, män. Samtliga kommer att gå hem med en orolig uppsyn och stirra på ett tomt papper i timmar, dagar eller veckor. Säg istället till dem att göra en ungdomsserie på temat vänskap, som utspelar sig i Dalarna, och du kommer att sätta igång deras hjärnor.

Ibland lanseras börsportföljer med t ex bara kvinnliga företagsledare, eller ”Handbollsportföljen” som Erik Sprinchorn lanserade i EFN Börslunch, med investeringar enbart i vd:ar som tidigare spelat handboll. Dessa experiment går ofta bra och jag tror inte att kvinnor eller handbollsspelare har ett generellt övertag på marknaden i stort. Jag tror att begränsningen gör det lättare att hitta guldkornen.

Troligen skulle man kunna få samma fördel av att bara analysera företag med begynnelsebokstaven S. Bara inte Sveriges Radio för P3 blev verkligen skit när de fick konkurrens.