Det var mynt från p-automater och
sedelkassetter från godis- och växlingsautomater. Men allra mest
var det tristess. Förutom andra uttråkade sommarjobbare fanns här
främst tre kategorier av anställda. Det var killar och tjejer i
tjugofemårsåldern som tvingades slita här i väntan på roligare
jobb. Tanter vars kunskaper inte längre efterfrågades, så
det här var deras slutförvaring i väntan på pension. Och så de
där som troligen stått där sedan myntautomaternas införande någon
gång på 60-talet. Den ena gruppen var lika bitter som den andra och
tredje.
Till saken hör väl att när vädret
för ovanlighetens skull är bra i Sverige vill man ogärna
tillbringa hela dagarna i en källare utan fönster. Men mängden
pengar som hanterades omöjliggjorde andra lösningar.
Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.
Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.
Kanske kan man hitta ljuspunkter i
dylika minnen lite grann som man kan höra gubbar tala varmt om
lumpen. För min del funkar den mer som ”Det kunde varit värre”.
När jag kom ut i det ”riktiga” arbetslivet blev jag positivt
överraskad att inget jobb var så tråkigt, ingen arbetsplats såg
värre ut och inget fikarum hade sämre stämning. Sedan har jag
jobbat i många branscher, men aldrig bank. Aldrig någonsin.