Tröttaste börstexten i år?

När kvällstidningar skriver om börsen är det vanligen med ett av följande två fokus:

Blir det börskrasch i morgon?

eller 

Så här investerar kungafamiljen!

Den första rubriken begriper jag. I stort sett alla svenskar berörs av hur det går på börsen. Inte varje liten rörelse, men om Stockholmsbörsen på kort tid tappar tvåsiffrigt ger det lägre pensioner, ökad arbetslöshet och en massa prisförändringar som drabbar de flesta lite och en del mycket.

Den andra rubriken betyder däremot ingenting. Inte ens för kungafamiljen för jag har en känsla av att de kommer klara sig rätt bra oavsett. Åtminstone ekonomiskt. Och jag skiter faktiskt i om prinsessan Madeleine har gjort några ”sköna klipp” det senaste året. Jag har dessutom en stark magkänsla att det inte är ”Madde” själv som suttit och klurat.

Men det är kvällspressen – för idioter, av idioter. Jag blev däremot väldigt förvånad när Placera igår släppte artikeln ”Aktierna i Bill och Melinda Gates portfölj”. Intressesmurfarna hoppar av glädje!

Där får vi läsa (ja, vad fan, jag klickade!) att drygt halva portföljen består av Warren Buffetts investmentbolag Berkshire Hathaway. Att Buffett och Gates är bästa kompisar har säkert inget med det att göra. Men även i övrigt är den Gateska portföljen skittrist. Deras största innehav återfinns i några stora amerikanska bolag, gissningsvis samma år efter år.

Jag skulle betydligt hellre höra någon svensk och börsintresserad riking lägga ut texten om sina innehav. Då kunde man ju få lära sig något på riktigt. Fast det kräver att Placera gör något mer än att klippa och klistra.

Hjälp till självstjälp

Småbarnsföräldrar klagar över att tiden inte räcker till för vardagsmotion. Själv hör jag ofta löpare som inte hinner med de löpturer de skulle önska. Ofta får de förläggas till sena kvällar, eller pressas in på lunchrasten.

Jag fattar att det är svårt, och de jag pratar om, som kan ställa klockan på 4.30 för att springa, är givetvis i minoritet. Istället hyllar denna galna värld initiativ som tar bort den lilla vardagsmotion som ännu blir av. Minimum borde väl vara att knuffa en barnvagn i sakta mak. Inte längre!

Nu har elbarnvagnarna kommit. Det var väl ofrånkomligt när de vanliga promenaderna bytts ut mot segway eller elsparkcykel och cyklar numera ”trampas” av elmotorer. Men det är klart, vem orkar knuffa på en barnvagn när ena handen håller i en mobiltelefon, den andra handen petar på dess skärm och hela surfverksamheten tar all koncentration i anspråk?

Möjligen kunde det vara skönt när man springer ifall den medföljande barnvagnen går av sig själv, men det finns utmärkta joggingvagnar särskilt utformade för att springa med, där friktionen och tyngdpunkten är låg.

Och självklart stannar det inte där. En del eldrivna vagnar har en hylla bakom för mamma/pappa så att de helt slipper röra sig. Och nej, det är inte ett handikapphjälpmedel, målgruppen är latmaskar. Nästa steg är kanske vagnar som inte ens behöver en medföljande förare, så att denne istället kan sitta i soffan och titta på den självgående vagnen via en webbkamera. När den affärsidén börsintroduceras kommer jag köpa. Underskatta aldrig människans dumhet!

Hårfint spartips

Jag slutade gå till frisören 1997 eftersom den frisyr jag haft sedan dess inte kräver proffshjälp. Jag drar runt en trimmer i skallen ett par gånger i månaden och låter tillväxten singla ner. Hela processen tar några minuter och även om frisören vore gratis skulle jag inte göra mig omaket att boka en tid och ta mig dit för något jag gör lika bra själv.

Men nu är ju inte frisören gratis. Det finns frisörer och hårstylister som tar fyrsiffriga belopp bara för att ta fram saxen, men låt oss säga att en klippning kostar 400 kr och att jag skulle behöva gå dit varannan månad. Vidare utgår jag ifrån att det blivit 10 kr dyrare varje år (390 kr 2018, 380 kr 2017 osv) och att jag fått 8 procents avkastning på de klippningspengar jag istället kunnat investera. I så fall har jag sparat 93385 kr på att klippa mig själv.

Jag har visserligen köpt några trimmers under de här åren, men å andra sidan räknar jag rätt snällt i frisörens favör. Många klipper sig fler än sex gånger per år och för mer pengar. Dessutom har jag inte lagt till reskostnad eller satt en prislapp på den extra tid det hade tagit mig.

Jag fattar att många (både kvinnor och män) med möjlighet att odla hår hellre skulle skaffa peruk än att gå runt med en egenhändigt snaggad icke-frisyr och tycker att det är värt priset, vill gynna den lokala frisören eller njuter av att få håret masserat och bättra på svensk BNP. Det här är varken en uppmaning eller ett fördömande.

Men för egen del har jag inte saknat mitt hår en sekund under de här åren. Vi hade kul på 80- och 90-talet, men nu har jag mycket hellre kul med 93385 kr.

Usch för kurs!

Jag brukar inte uttala mig om s k börsprofilers kurser och föredrag. Min grundinställning är att om det finns en köpare och en säljare som bägge är nöjda med priset och köparen vet hur produkten/tjänsten ser ut har ingen med det att göra. 6000 kr för en endagskurs kan tyckas i saftigaste laget, men har man sex miljoner att investera behöver man ju faktiskt bara göra en promilles bättre avkastning för att tjäna in kostnaden redan första året.

Men det senaste erbjudandet är en nybörjarkurs i fondsparande, på nätet, för dig som ”vill börja investera på börsen” och ”inte vet var du ska börja”. Nu har jag visserligen bara investerat på börsen i dryga 30 år, men jag trodde att själva poängen med fondsparande är att fondernas förvaltare sköter investeringarna åt en. Ja, du behöver välja fonder, men att komma igång med detta borde inte behöva kosta svindlande (på mer än ett sätt) 2490 kr.

Kanske har kursen högre ambitioner än vad man kan hitta gratis lite varstans på nätet? Målet skulle ju kunna vara att till slut bli en börshaj och kanske förvalta egna fonder, men det verkar inte så. Formuleringen ”När väl pengarna har börjat jobba för dig kan du fokusera på annat!” i informationsmaterialet får mig att tänka på den gamla skrönan om rökavvänjningsprogrammet där man efter att ha skickat in pengarna fick hem ett brev med texten:

”Tack för pengarna! Glöm nu inte att sluta röka.”

De flesta kommentarer går i den riktningen: ”Bland det mest oseriösa jag sett”, ”Du borde skämmas”, ”Hoppas verkligen inte folk går på denna skit”, ”Jäkla bluffmakare”. Men återigen, var och en lägger pengar på vad den vill. Någon kanske t ex tycker att kursledarens politiska budskap är värt 2490 kr i ren uppmuntran, men om man är nybörjare och inte har några sex miljoner att investera hoppas jag att man gör något annat för pengarna.

Jag får en känsla av att man (lite som gymkorten) hoppas på kunder som betalar för att de behöver en spark i arslet att komma igång. Är du en sådan potentiell kund, snacka ihop dig med en kompis istället, eller anslut till en nätgrupp där ni sparkar varann helt gratis.

Jag har bestämt att sommaren är över på måndag. Vädret rår jag inte över (det gör bara Miljöpartiet). Vad jag menar är att bloggen går in i höstläge med dagliga inlägg igen.

Hatar svenska politiker inrikessemestrar?

WLTP, eller Worldwide Harmonized Light Vehicle Test Procedure, innebär ett nytt sätt att beräkna fordonsskatt. EU har gått ut med direktiv att det nya testsystemet inte ska resultera i högre skatt, men åt det hållet är svenskarna aldrig så noga med att lyssna på EU som de annars är.

Och för en del kommer detta att slå utav bara helvete. Husbilsägare kan få betala tiotusentals kronor mer i skatt eftersom de ska drabbas lika hårt som tunga lastbilar i yrkestrafik, trots att de flesta husbilar bara går några hundra mil om året, på sommaren när utsläppen är som lägst.

Så hur är det tänkt att vi ska semestra i framtiden? De som väljer att flyga till Thailand eller Kanarieöarna är det väl snart skottpengar på. Båt är givetvis inte till att tänka på, åtminstone inte motorbåt. I takt med stigande fastighetsskatter är det allt färre som kan ha en sommarstuga för man kan ju inte råna en bank för att få råd, det är ganska olagligt faktiskt.

Det vore såklart fint om alla drog på cykelsemester, bodde i tält där de knaprade på biodynamiskt hemodlade grönsaker, men precis som MP-förslaget att barnfamiljer ska storhandla med lådcykel blir det orealistiskt om man tar hänsyn till verkligheten.

Svenska kronan har ett rekordlågt värde. En av få fördelar med detta är att det skulle kunna gynna svensk turism. Ska nu politikerna lyckas klanta bort det med?

Världens tråkigaste sommarjobb

Märkligt att jag blev intresserad av pengar efter att mitt i särklass tråkigaste sommarjobb helt och hållet handlade om pengar. I slutet av 80-talet tillbringade jag en sommar på en storbank. Men det var inget flashigt kontorsjobb, inget om aktier eller börsen. Jag stod i en källare och räknade pengar.

Det var mynt från p-automater och sedelkassetter från godis- och växlingsautomater. Men allra mest var det tristess. Förutom andra uttråkade sommarjobbare fanns här främst tre kategorier av anställda. Det var killar och tjejer i tjugofemårsåldern som tvingades slita här i väntan på roligare jobb. Tanter vars kunskaper inte längre efterfrågades, så det här var deras slutförvaring i väntan på pension. Och så de där som troligen stått där sedan myntautomaternas införande någon gång på 60-talet. Den ena gruppen var lika bitter som den andra och tredje.

Till saken hör väl att när vädret för ovanlighetens skull är bra i Sverige vill man ogärna tillbringa hela dagarna i en källare utan fönster. Men mängden pengar som hanterades omöjliggjorde andra lösningar.

Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.

Kanske kan man hitta ljuspunkter i dylika minnen lite grann som man kan höra gubbar tala varmt om lumpen. För min del funkar den mer som ”Det kunde varit värre”. När jag kom ut i det ”riktiga” arbetslivet blev jag positivt överraskad att inget jobb var så tråkigt, ingen arbetsplats såg värre ut och inget fikarum hade sämre stämning. Sedan har jag jobbat i många branscher, men aldrig bank. Aldrig någonsin.

Tandvård, sista kapitlet

I december sprack min rotfyllda tand. För övrigt min enda rotfyllning. Får väl se det lite som en ungdomssynd, från en tid när jag inte reflekterade över att tänderna med fördel ska hålla en livstid. 7000 kr, gissade tandläkaren att ”kalaset” skulle gå på, en siffra som snabbt höjdes till 12000.

Fast då hade man kommit på att man också skulle plocka ut en visdomstand i underkäken, något som visade sig kolossalt komplicerat. Och mot räkningen vid varje besök finns ingen bedövning.

Värst tror jag ändå var tiden. Att det skulle kräva elva tandläkarbesök fördelade på åtta månader hade jag inte kunnat föreställa mig. Jag fattar att vissa moment måste väntas ut, bakterier i tandrötter låter sig inte kväsas hur som helst. I andra lägen hade jag gärna sluppit vänta 3-4 veckor mellan besöken och att det skulle ta hela tre försök att få till en fungerande krona i rätt färg och storlek känns för dåligt.

”Har du prövat att borsta tänderna?” frågade en kompis när han fick höra att jag skaffat klippkort hos tandläkaren. Berättigad fråga, men jag har faktiskt rätt bra tänder som inte brukar kosta dubbelt så mycket som jag bränner på mat.

”Free at last!”

Jag får försöka glädja mig åt det, men hamnar jag i det här läget igen ska jag noggrant kontrollera östeuropeiska och asiatiska alternativ. Kanske äter reskostnaderna upp den sparade tandvårdskostnaden, men undrar i hur många länder det tar åtta månader att laga en enda tand.