Jag har sorg

Vi ska alla bli föräldralösa om vi får ha hälsan, det är naturligt. Mig hände det igår när min mamma fick ro efter lång och plågsam sjukdom. Det känns inte ett dugg naturligt och trots att det är min fjärde nära släkting som dör är jag märkligt nog aldrig beredd hur mycket jag än vet att det ska hända. Inte ens när min farmor dog vid 102 års ålder var jag mentalt förberedd. Och inte heller nu.

Det här är en ekonomiblogg och ska vara så även fortsättningsvis. Jag tänker inte bearbeta min sorgeprocess här och det blir definitivt ingen dödsruna över en – förvisso fantastisk – person ni inte kände. Jag vill bara på detta sätt informera om följande:

• Den närmaste tiden kan det hända att fler inlägg än du önskar läsa kommer att handla om död, begravning, bouppteckning och existentiella bekymmer.
• Det kan också hända att det inte kommer ett inlägg exakt varje morgon, men det är min målsättning.
• Min acceptans för trams i kommentarsfältet kommer att nå nya bottenrekord. Det betyder inte att man inte får säga emot eller måste behandla mig med silkesvantar, men den som i första hand kommenterar för att provocera kommer bemötas, rensas eller hemsökas.

Det var allt jag hade att säga idag. Jag sörjer, lider och gråter, men livet måste gå vidare och en del av det livet är den här bloggen, så jag ska göra mitt yttersta för att den ska fortgå. Tillvaron är bara en smula uppochner just nu.

Ska kommuner verkligen driva skolor?

Friskolereformen kom 1992, men fortfarande efter snart 30 år anses det lite skamligt både att driva och att sätta sina barn där. Varför, de är ju rent objekt bättre.

Och innan någon säger det, visst finns exempel på dåliga friskolor, rentav skadliga, men det gör det banne mig med kommunala också. Jag skulle vilja vända på det och fråga om kommuner verkligen bör driva skolor. Hur många kommunala skolor finns det i en genomsnittlig kommun, fem stycken? Engelska skolan har ett trettiotal skolor i Sverige, Academedia åtminstone ett par hundra, så man kan knappast döma ut privatskolorna pga bristande rutin.

Nästa kritik är att privatskolor delar ut pengar till aktieägarna. ”Det är ju skattepengar!!” I år tror jag är första gången bägge dessa skolkoncerner har utdelning, så då kan kritiken åtminstone tas på allvar. Men ärligt talat, var är kritikerna när Skanska delar ut pengar efter att ha byggt kommunala skolor? På vilket sätt är det så hemskt att tjäna pengar just på utbildning?

Om jag hade barn i skolan skulle jag vara mest intresserad av att mina barn får en bra utbildning. Om skolan lyckas göra det till halva priset – bra för dem! Och ska den kritiken verkligen riktas mot friskolorna? Är det inte rimligare att man frågar de kommunala skolorna hur de lyckas göra av med mer pengar för sämre utbildning?

Oberoende mutkolvar

Kulturminister Amanda Lind visar återigen att hon i likhet med sin företräde Bah Kuhnke tror att allt kan och bör regleras av politiker. Nu vill hon och regeringen öka mediestödet med 115 miljoner. Detta för att det finns ”vita fläckar” i mediekartan, alltså områden där det inte finns regimkontrollerade lokala tidningar eller radioredaktioner.

Mediestödet ska ”främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling”. Det är inte utan att jag undrar vad man lägger i ordet ”oberoende” om man menar medier beroende av att makthavarnas pengar. Det är ju just makten journalister ska granska, men man biter inte den hand som föder en.

Förutom att dessa pengar naturligtvis kunde göra verklig nytta på andra håll tror jag att det får motsatt effekt. Sverige är redan världsledande på oberoende ”alternativa medier”. Detta trots att dessa riktiga journalister tvingas konkurrera både med statsmedia och privatfinansierade medier helt eller delvis finansierade av staten. Nu ska den redan skeva konkurrens snedvridas ytterligare. ”Det är avgörande för demokratin”, säger Amanda Lind. Det kan hon ha rätt i, men inte på det sätt hon låtsas.

Frilansjournalisten Jens Ganman brukar säga att det inte finns journalister, bara aktivister med en egen agenda. Jag är inte säker på att han har rätt, men jag håller med honom om att public service i sin nuvarande form borde läggas ner. Vidare tycker jag att presstödet borde plockas bort ögonaböj. Demokratin kommer inte att bli perfekt för det, men jag tror att vi skulle komma ganska mycket närmare samtidigt som vi får pengar över till annat.

Världens bästa hårddisk

Det snackas mycket om molntjänster och serverhallar. Inte konstigt med all data som samlas i tid och otid att den måste lagras någonstans. Jag vet människor som tar 300 bilder på sin semester. Till vilken nytta? För att lägga upp på Instagram där ingen människa kommer att titta på dem? Eller för att de själva ska göra det? När satte du dig senast och kollade på gamla semesterbilder?

Vore det inte bättre att uppleva semestern, fotbollsmatchen och barnens luciatåg och lagra bilderna i hjärnan istället? För att inte tala om de där skakiga mobilfilmerna från en konsert där man långt borta skymtar Lars Winnerbäck samtidigt som man hör hans låt skanderas av två fulla skåningar på raden framför. Bara sluta smutsa ner internet med sådan skit!

Hjärnan är bättre än världens samlade molntjänster och den behöver inga backuper. Går den sönder har du nämligen inga andra behov. Det som krävs är att hjärnan tränas. Det gör du genom att fylla den, men också genom att träna skalet, kroppen. Så släpp mobilen ibland och upplev livet i realtid med både kropp och knopp!

Rösta med fötterna, men inte andras

Jag är en stor vän av att rösta med fötterna, att stödja sånt man gillar och lämna företag man ogillar. Jag är Bahnhof-kund eftersom det är den enda internetleverantören som verkar bry sig om min integritet gentemot nyfikna myndigheter, och jag lämnade Comviq när de började samarbeta med kommunisten och manshataren ”Kakan” Hermansson.

Jag uppmanar alla att göra som jag. Stöd det ni gillar, undvik det ni ogillar. Den sura tanten i tobaksaffären förtjänar inte dina pengar, handlaren som offrar lunchen för att hjälpa dig gör det. Men denna uppmaning gäller bara dig själv. Vill andra stödja något du inte själv gillar kan du ödmjukt föreslå dem att tänka om, men där slutar dina befogenheter.

Att exempelvis blockera entrédörren till en restaurang för att du inte gillar att andra äter där är inte okej någonstans och trots att jag är vegetarian som inte handlat på McDonald's sedan 80-talet hade jag glatt agerat murbräcka ihop med den här dansken.

Vill du att folk ska äta veganskt, starta världens bästa veganhak och se till att priserna är så marknadskraftiga att även inbitna köttätare vill prova. Ingen – INGEN! - kommer sluta att gå på Donken för att det står några danska ”tøsedrenge” utanför och försöker hindra dem. Det resulterar bara i att jag för första gången sedan Scan-bilar sprängdes i luften på 90-talet skäms över att vara vegetarian.

Att handla blint

Läste nyligen (vet inte var) om en kille som Försäkringskassan bedömt som arbetsför medan de som jobbade på den dagverksamhet där han gick menade att det inte fanns en chans, så nu fick han ingen a-kassa utan var hänvisad till socialen, vilket saboterat hans ekonomi.

”Jaså, var det din bil? Osis...”

Detta ska inte min text handla om utan istället om svaret på reporterns fråga vad han önskade allra mest. Han svarade (fritt från mitt minne) att han drömde om att kunna gå in i en matbutik och plocka åt sig den mat han ville utan att titta på prislappar och hyllkanter.

En ganska beige dröm, om du frågar mig. Och själv skulle jag inte drömma om att handla utan att kolla priset först. Jag har inte råd att köpa allt jag pekar på, men skulle absolut ha råd att köpa den mat jag vill. Snackar vi märken kan jag köpa Felix eller Bob istället för Eldorado och Garant. Jag behöver inte vänta in extrapriser eller köpa de varor som är säsongsmässigt billiga.

Men varför inte göra det ändå, varför kasta bort pengar helt i onödan? Jag förstår att man vill slippa känslan av att pengarna inte ska räcka, men därifrån är det långt till att frivilligt bli en aningslös och lättmanipulerad konsument som rycker åt sig dyra varor som handlaren ställt på strategiska platser i butiken. Varför inte jämföra olika märken och olika butiker och försöka komma så billigt undan som det går förutsatt att det inte tar en massa extra tid? Jag fattar verkligen inte det.

Komfort är motsatsen till frihet

Från en kanal jag länkat till förut kommer här är ett halvtimmeslångt klipp om skillnaden mellan att bo permanent i en van respektive husbil:

De flesta av oss skulle inte välja något av det och ni behöver inte se filmen för att hänga med i inlägget, men anledningen att jag tar avstamp där är att den också handlar om att definiera ordet frihet. Bob, killen i filmen, har valt att bo i en van för att han räds komforten en husbil erbjuder. Jag tycker dock att resonemanget stämmer även för oss som är så konventionella att vi valt att bo i hus.

Det uppenbara argumentet är pengar. Komfort kostar pengar, och pengar förslavar. Det vanliga för människor i vår del av världen är att man höjer sin levnadsstandard lite till så fort utrymme finns. Ju mer pengar man har, desto högre lån tar man. Resultatet blir att man aldrig når friheten.

En större bostad kostar mer i drift. Den kostar att värma upp, den kostar att renovera och den kostar att underhålla. En friggebod målar man på några timmar för ett par hundralappar. En treplansvilla tar hela semestern och/eller tömmer plånboken. Men storleken har en aspekt till. Ju större du bor desto fler ägodelar skaffar du. Nej, det är inte ett självklart samband, men – handen på hjärtat – hur många känner du som det inte stämmer på?

Den stora poängen är att prylar skapar ett beroende. Alla som har/haft ett beroende vet att det begränsar. Behöver man belåna sig eller välja bort annan konsumtion minskar det såklart ens frihet, men även om man har gott om pengar betyder en ägodel ett beroende, alltså minskad frihet.

Ett exempel i videon är wc: ”You're addicted to a flush toilet. You can't poop in a bucket or dig a cat hole because you are addicted to a flush toilet.” Bara så att ingen minimalist ska tro sig stå över detta. Vi är alla beroende konsumenter med begränsad frihet. Vi väljer själva hur begränsad, inte genom att skaffa oss råd att köpa komfort utan genom att avstå.