Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Jag är ofta skeptisk till att stat och kommun driver företag, särskilt i branscher där det privata
näringslivet gör det bättre. När det fyller ett syfte, som att
garantera medborgarna tillgång till el och fjärrvärme, är det en
annan sak. Om det dessutom går bra ekonomiskt så att företaget
både bär sina egna kostnader och ger återbäring – desto bättre.
Som företaget Öresundskraft som ägs
av Helsingborgs stad. Alliansen och SD ville sälja, S, V och MP
behålla. 14000 namnunderskrifter tvingade politikerna att lyssna på
folket. Säljpartierna tyckte att frågan ”är alldeles förkomplicerad” för att låta väljarna/ägarna bestämma, vilket brukar vara kodord
för att de förstod åt vilket håll det skulle gå.
Fast de
anade nog inte vilken massiv protest mot planerna det skulle bli,
96,37 procent sa nej.
Omröstningen var i vanlig svensk ordning bara rådgivande, men
politikerna fattar nog att om man pissar helt hämningslöst på
väljarna är det ingen större idé att ställa upp nästa val.
Så då spelar man ut nästa kort istället – bestraffning. När nu
väljarna var så dumma att de inte förstod och lydde vill
kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) höja skatten.
För tydligen räcker det inte att
Öresundskraft varje år går med 300 miljoner i vinst (ett resultat
som prognostiseras att dubblas på bara några år), M behövde
slakta guldkalven och få loss en rejäl klumpsumma för att få ihop
sin budget. Undrar om Peter fick veckopeng när han var liten och vad
som hände när pengarna var slut. Något säger mig att mamma och
pappa Danielsson öppnade plånboken på nytt då.
Lördag, dagen då människor med femdagarsjobb tänker ta en promenad, rensa källaren, vara sociala med alla de känner samt förverkliga sig själva. Men ni vet ju att det där inte kommer att hända den här helgen heller, så då kan ni lika gärna baka.
Jag skulle vilja baka mer matbröd. Jag
är nog inte särskilt bra på det, men det är ju tacksamt eftersom
nygräddat bröd i stort sett alltid blir gott. Mina brukar inte bli
så snygga, men när Matgeek marknadsför ”frallorna ALLA lyckas
med” ville jag se om det går att få dem lika bra som hans, om jag
följer receptet slaviskt. Jag bara ökar lite för att få mängden att passa med min ugn.
Det som behövs då är:
22 dl mjöl 9 dl vatten
25 gram jäst 2 tsk salt 1 isbit någon
form av frön, eventuellt
Vi börjar med att värma upp vattnet
till kroppstemperatur och blandar i jäst och salt. Kul att se att
han också vispar jästen för att det garanterat ska lösa upp sig.
Jag vispar alltid ut jäst, men det här var nog första gången jag
sett ett proffs göra det.
Sedan gör jag som Matgeek och
väger upp 1320 gram vetemjöl istället för att mäta. Och ja, jag
nollställde vågen först ;-).
Normalt hade jag använt
elvisp för att slippa kladda ner mig, men nu gör jag exakt som han
föreslår, bearbetar degen med slev och händer.
3-4 minuters knådning,
säger Matgeek, så jag knådade i fem minuter för att jag tror att
han gör det lite effektivare. Sedan fem minuters paus och ytterligare
lite knådning. Jag försökte vara återhållsam med att tillsätta
mer mjöl, för det känns som ett nybörjarfel som är lätt att
göra. Kanske blev det en halv matsked.
Sedan fuskar jag lite
när han föreslår olivolja i bunken. Det har jag inte, så det fick
bli raps. Å andra sidan sa han att ”olivolja tillför en massa god
smak” och det stämmer ju inte, olivolja är inte särskilt gott.
Nåväl, huvudpoängen verkar vara att brödet inte ska fastna, så
då funkar rapsolja lika bra.
Plastfolie är en produkt jag i
stort sett aldrig använder, men nu följer jag slaviskt (igen), så
toppen av bunken plastas.
Att få upp degen i dubbel storlek ska
ta mellan en halvtimme och sex timmar. För mig tog det en och en halv.
Första gången någonsin som jag väger
bullar, men det lät smart att ha bullar som är exakt lika stora. Jag siktade på 90 gram, +/-1.
Att rundriva, försöka spänna degen
med kupad hand, var lättare än jag trodde. Varje bulle tog 10-20
sekunder att göra. Sedan mer jäsning, en halvtimme, under ännu mer plastfolie.
Vattenpensling. Vallmofrön hade jag
inte, men väl lite skalade sesamfrön som jag köpte för att göra
egen hummus.
Eftersom jag har varmluftsugn kör jag
230 grader, annars kunde man blåsa på med 250. Till och med isbiten
har jag lyckats fixa (även om jag undrar hur mycket skillnad det gör
för smaken). Fast 20 minuter hade varit för mycket för min ugn,
jag tog ut dem efter en kvart.
Upp till bevis! Matgeeks överst, sedan
mina.
Inte så illa även om jag såklart
förlorar den ”kampen”. Som synes sprack många av mina lite.
Tror inte att det gör något för smaken, men nästa gång ska jag
försöka spänna degen mer i finishen.
Och så ska jag försöka ta till
mig idén om att variera receptet. Jag ska testa att minska mängden
jäst eftersom jag fick det tipset i kommentarsfältet när jag
bakade vörtbröd,
att mindre jäst ger längre jästid som gör brödet godare och
möjligen lite nyttigare också.
Matgeeks avslutande försök till
världsrekord i feminism kan ni med fördel stänga av om ni i likhet
med mig är helt ointresserade av svenska youtubers navelskåderi.
Jaja, han kanske var nominerad till något PK-pris (finns det andra?)
och ville förbättra oddsen. Men ett gott bröd blev det!
Priset då? 7 kr för mjölet, 1 kr för jästen. Salt, en skvätt olja och ett knippe sesamfrön - 1 kr sammanlagt? Och så elen för ugnen. Säger jag en femtioöring per fralla har jag åtminstone inte sagt för lite, och femtioöringar finns ju inte.
Det har varit varmt i vinter. Och
snälla, låt oss slippa diskussionen om huruvida det är en del av
den ena eller andra trenden, jag funderar över detta ur ett
investeringsperspektiv.
Logiskt förstår jag att företag som
säljer vinterkläder inte dansar av glädje över blidvintern. Samma
sak med sportaffärer som vill sälja skidor och sånt. Den norska
sportkedjan XXL vinstvarnade för fjärde kvartalet redan i mitten av
december och
passade på att sparka chefen.
Aktien för svenska Skistar som
driver skidanläggningar har inte heller gått särskilt bra på
sistone. Detta trots att snödjupet är bättre än vanligt på många
skidorter, men kanske bli vi sörlänningar inte så åksugna när vi
har mer snö i frysfacket än på tomten.
”Vad fan snackar han om?!”
Men om vi nu inte köper toppluvor,
långfärdsskridskor eller liftkort – vad köper vi då? Alltså,
vilka investeringar dra nytta av av en mild vinter? Fastighetsbolag
är det enda jag kan komma på. Bostadsförvaltare borde
gynnas av att slippa köldtoppar, men finns det verkligen mer att
pressa ur fastighetsbranschen nu? Bonava backade 14 procent så sent som igår.
Visserligen är vintern inte över.
Även om jag har lika svårt som någon annan att komma ihåg
tidigare vintrar (jag skulle inte ens kunna redogöra för vintern
2018-2019 månad för månad) har jag inga problem att minnas
snödrivor och köldknäppar i både mars och april, men om vi leker
med tanken att det blir en någorlunda snöfri och ljummen vinter
söder om Dalälven, var ska man satsa pengar för att dra nytta av
detta?
I varenda matbutik finns det
kosttillskott och multivitaminer. Särskilt nu på vintern
marknadsförs de rätt hårt. Jag har alltid tänkt att det nog är
bättre att få i sig de vitaminer, mineraler och annat man behöver
genom riktiga livsmedel istället för laboratorieframställda
tabletter, men är det så? Jag bestämde mig för att gräva i det
och det ser ut som att jag har rätt:
”När forskarna analyserade
betydelsen av källan (riktig mat eller kosttillskott) visade det sig
att lägre risk att dö bara fanns om tillräckliga mängder vitamin
K och magnesium kom från riktig mat och inte från kosttillskott.
Lägre risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar bara förelåg om
tillräckliga mängder vitamin A, vitamin K och zink kom från riktig
mat och inte från kosttillskott.”
Jag tvivlar inte på att det går att
hitta någon studie som säger motsatsen, men det verkar helt klart som
att min fördom har stöd i forskningen. Om man däremot äter
tillskott är det inte glasklart att det är bättre ifall
vitaminerna och mineralerna i dessa är naturligt framställda och inte syntetiska:
”Regarding natural vs. synthetic
forms of vitamins in dietary supplements, sometimes natural is
better, sometimes synthetic is better, and sometimes it doesn't
matter.”
Det gjorde mig lite förvånad. Jag
fattar att det går att få till högre koncentrationer genom att
utgå ifrån provrör istället för att extrahera vitaminer ur en
indisk rot. Bortsett från det trodde jag dock att roten alltid vann
över labbet, men det gör den inte.
Vissa rötter är mycket farliga...
När det är möjligt ska man satsa på
riktig mat. Jag kommer därför fortsätta att plocka blåbär, äta nässelpulver och annat som innehåller nyttigheter. Nu ännu mer säker på att
det faktiskt är bra för kroppen.
Vill man gå från andra hållet och
leta upp mat som är rik på just det man är rädd att få brist på
finns det sådana sidor på nätet, som den här. Redan tidigare har jag tipsat om
Skogsskafferiet där man kan ta reda
på vilka grödor man kan plocka helt gratis i skogen, var de finns,
när de ska skördas och vilka ämnen de innehåller, så det finns
inga ursäkter.
Det är fint när människor engagerar
sig i sånt de brinner för, men det var länge sedan uttrycket ”Väx
upp!” kändes så aktuellt som när jag läste om Maggie Svendsen,
64, som vill ha lekplatser för vuxna på Södermalm i Stockholm.
”Att vara vuxen är svårt och
någonstans är vi ju alla fortfarande barn egentligen. Jag tror att
vi behöver tillåta oss att vara just det ibland.”
Att Maggie identifierar sig som barn
har jag inga svårigheter att tro på, men hennes argument är så
fåniga att jag hade känt mig som den vuxna i rummet om jag träffat
henne när jag var tio år gammal. Jag hade blivit rädd om mitt
barnjag mött hennes när hon berättar att hon blev pånyttfödd av
att gunga, eftersom det får henne att släppa all prestige som hon
tydligen gick och bar på innan hon gick i barndom.
”Jag tror att vi skulle få ett
vänligare samhälle, vi skulle prata mer med varandra och känna oss
mindre ensamma. Om vi möts i en sandlåda och bygger ett sandslott
ihop får vi en gemenskap, precis som det fungerar för barn.”
VAD I HELVETE FATTAS DIG, MÄNNISKA!
Stadsdelsnämndens ordförande är mer diplomatisk än jag och
hänvisar till de lekplatser som redan finns. Men de duger inte. Inte
heller utegym, Maggie vill istället att det byggs en lekplats för
vuxna bredvid det befintliga utegymmet i Tantolunden. Inte bara
där utan över hela Stockholm.
”Och så är det gratis dessutom”,
avslutar hon. På vilket sätt då? Jag gissar att varenda lekplats
kommer att kosta sexsiffrigt innan spaden ens satts i jorden. Den
första jag hittar när jag söker är budgeterad att kosta en miljon.
Ett utegym hittar jag för ynka en kvarts miljon och om fru
Svendsen vill ta dessa pengar ur sin hushållskassa har jag inga
synpunkter.
Men som vanligt är det någon annan som ska fixa,
det blir ju enklast så. För att inte tala om billigast. Behöver
jag säga att Maggie Svendsen gått på Konstfack, gillar
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och LO på Facebook? Troligen inte.
Börsen tickar på uppåt med hjälp av
två förkortningar, TINA och FOMO, eller ”there is no alternative”
och ”fear of missing out”. Jag brukar mest hacka på den första
så nu ska jag ta mig an den andra istället. Eller rättare sagt
hylla ett alternativ (för det finns alternativ!):
The joy of
missing out.
Eller JOMO i förkortning. Det finns till och med
en podd som heter JOMO, den får ni inte missa :-). Jo, det får ni,
det är det som är poängen! Vi bör inte hoppa på vartenda fenomen
som dyker upp, inte utan att fundera över om det är vettigt. Det är
det sällan.
Själv går jag t ex gärna miste om
teknik. Det blir ju skitdyrt om man ska köpa allt och det mesta
hinner jag inte ens sätta mig in i innan det är ute igen, även om
jag kan ha varit den siste svensken att utrusta mig med minidisc och
palmpilot. Missade ni dem gör det inget.
Trots att jag redan är skeptisk mot
det mesta kan jag bli bättre. Mest effektivt kommer man just nu
undan genom att inte jämt vara uppkopplad mot internet via telefon.
Jag hörde nyligen en podd där en kille som går på gym berättade
om nyårslöftesgymmarna som kommer in varje år vid den här tiden.
De brukar försvinna från gymmet inom
ett par månader, men i år hinner de inte ens gymma när de är där
eftersom de måste scrolla på sin telefon varannan minut. Sociala
medier klarar sig utan er den där timmen. Jag är rätt bra på att
undvika sociala medier och finns just nu bara på Twitter, men under
2020 kommer jag bli mer restriktiv där med.
Börsen är ett annat ställe man kan
slå ihjäl tid till ingen som helst nytta. Visst är det kul att se
hur ens värdepapper rör sig, men om du varken tänkt köpa eller
sälja finns det ingen anledning att uppdatera skärmen igen och
igen. Det har jag blivit bättre på. Från att ha kollat kurser
många gånger om dagen är jag nere i max två genomgångar per dag,
ofta bara en.
Jag har inte längre automatisk
hämtning av min e-post. Jag kollar den aktivt när jag har tid och
lust. För hur det än är, plingar det till vänder man sig dit av
bara farten och så tappar man koncentrationen på det man höll på
med.
Alla dessa flöden, program och
signaler som pockar på uppmärksamhet gör mest att jag inte får
något gjort och inte behöver jag känna någon rädsla för att
missa störningsmoment. JOMO 2020!
Jag fick ett mejl från Net-Flix.
Netflix, tänker du. Nej, Net-Flix. De ville uppmärksamma mig på
att jag inte betalat och att mitt konto därför hamnat i viloläge.
Nu har jag varken Netflix eller Net-Flix och anade att
avsändaradressen info@j-stevia.or.jp inte var en officiell
Netflixadress.
Det var såklart bara ett försök att
fiska upp mina kontouppgifter och trots den förtroendeingivande
avslutningen ”Vänligen skicka inte kreditkortsuppgifter via e-post
av säkerhetsskäl” var de aldrig riktigt nära att lyckas.
Att dra nytta av andras upparbetade
varumärken är annars inget nytt. Ni som var med på 80-talet minns
förmodligen Sorbits tuggummi. Det var dåtidens Stimorol, kan man
kanske säga. Plötslig dök Orbit upp och det kan inte uteslutas att
Orbits tuggummi ville åka snålskjuts. Själv har jag alltid
föredragit Nisses tuggummi med sin slagkraftiga slogan ”Nästan
som ett riktigt tuggummi!”.
Säga vad man vill, ”ett paket
fullt av gummi” är mer logiskt än den namnkunniga konkurrentens
”packet full of sunshine” med en reklamfilm i samma stil. Apropå solsken gillar
jag kreativiteten i Sunbucks kaffe. Stjärna som stjärna liksom.
Ibland är det lätt att veta vad som
var först av hönan och ägget, särskilt om äggen tryckts ner i en
tub och kallas Svennes eller Kalles Kaviar. För övrigt kom pålägget
Kalles Kaviar 42 år före det schweiziska ska- och reggaebandet med
samma namn. Och många är vi som på
semestern sett väldigt billiga ”märkesskor” från Adidas, Puma
eller Nike. Eller åtminstone nästan.
Där får man åtminstone något, om än
kanske inte riktigt den kvalitet man hade tänkt sig, men när
Net-Flix eller Storytell ber dig skicka dina kontouppgifter (de enda
uppgifterna om dig som de garanterat har ifall du verkligen vore
kund) kan du vara säker på att det är en ren och skär bluff.
Fast en sak kan man vara säker på –
det fungerar. Om inte väldigt många människor utan att tänka sig
för klickade på länkar för att lämna ut lösenord eller
installera trojaner i sina datorer skulle förfrågningarna minska.
Det är marknaden som styr, även i bluffbranschen.