Låna för livet

Nu har jag bloggat om så många kvällstidningsartiklar att det är bäst att jag klargör att jag fått tips om dem (tack för det förresten) så att jag slipper lägga flera timmar på att läsa kvällstidningar.

Den här gången handlar det om Gisela som är ”fånge i sitt eget hem”. Nej, hon har varken husarrest eller fotboja. För 30 år sedan flyttade hon till ett radhus som kostade 760000 kr. Nu är det värt det tredubbla, men det är tydligen ett problem:

”Om jag säljer för 2,3 miljoner så får jag kvar ungefär 1,2 miljoner efter reavinstskatten.”

Det tog ett tag innan jag fick ihop matematiken. Reavinstskatten är ju 22 procent, inte 71. Men så kom jag på det. Om hon lånade till hela köpeskillingen och fram till dags dato inte amorterat en enda krona blir det mycket riktigt bara 1,2 miljoner kvar.

Men är det verkligen möjligt? Jag vet inte vad ett ”statligt förvärvslån” kan ha haft för ränta, men hon hade väl tjugo års förvärvsliv kvar och har bl a varit lärare och regionpolitiker. Åtminstone de sista tio åren i yrkeslivet borde barnen dessutom ha varit utflugna, men Gisela har ändå inte lyckats sätta av en enda krona. Det verkar som om exakt allt konsumerats varje månad.

Nu är Gisela en gammal dam med cancer. Det är för sent att ändra de 30 år som gått och jag vill inte vrida om kniven, men jag kan inte låta bli att tänka på de frågor journalisten undviker att ställa:

- Fanns det verkligen aldrig något amorteringsutrymme, inte ens några hundralappar?
- Kom pensionen som en oförutsedd händelse?
- Trodde du att du skulle få ta ytterligare ett lån och hur hade du i så fall tänkt betala tillbaka det med tanke på att du uppenbarligen aldrig tidigare amorterat?
- Du säger att du blir arg över det faktum att du inte kan sälja huset och flytta till en dyr innerstadslägenhet. Vem är du arg på?
- Vem är ansvarig för ditt liv?

Preppingtåget

Under många år slutade jag lyssna så fort någon ens nämnde prepping. Preppers verkade vara förvuxna scouter eller män som blev nostalgiska kring lumpartiden. Till stor del tycker jag fortfarande så. Att samla konserver och flaskvatten i källaren i väntan på någon slags apokalyps känns inte friskt.

Fast om jag försöker nyansera bilden gillar jag framförhållning, så det har vi gemensamt. Jag ser ner på människor som handlar toapapper i sexpack och skulle själv aldrig kunna tänka mig att handla mat för 1-2 dagar i taget.

Ämnet har ju blivit lite aktuellt i och med att det handlas slut på torrvaror i butikerna i rädsla för att viruspandemin ska skapa svält. Jag är inte rädd för svält, men högre priser skulle det kunna bli. Åtminstone tillfälligt och det är ju illa nog om man inte har bunkrat upp.

Alla gör sina prioriteringar.

Jag tänker fortfarande inte skaffa mig en batteriradio eller ett lager av frystorkad mat, men nog skulle jag kunna se över mitt lager av vanliga torrvaror, liksom dasspapper och sånt som ändå går åt, det skadar inte.

Hur gör ni andra? Har ni källaren full av vatten och diesel, badrummet fullt av tvål och handsprit och köket fullt av pasta och konserver?

Utrota rebeller

I helgen anordnade den ”klimataktivistiska gruppen” Extinction Rebellion en demonstration i Malmö. Denna obehagliga organisation säger sig värna om miljön, men det är lite oklart på vilket sätt den främjas av att de skapar trafikstockningar.

För det är ju det de gör. Att blockera bilvägar resulterar enbart i mer bilkörning, ökad tomgångskörning och irritation bland pendlare som hindras i sin väg till och från jobbet där de drar in skattepengar så att dessa parasiter kan tramsa omkring på dagarna till ingen som helst nytta.

Nyheten är märkligt nog inte att terrorister spärrat vägen utan att en bilist tröttnade. Trots att han enligt polisen ”kört i väldigt låg hastighet” är bilisten (!) misstänkt för ”framkallande av fara för annan” för att han försökte få passera demonstrationen med sin bil på Regementsgatan som är en mycket bred gata med tydligt avgränsade fält för bilar, cyklar och fotgängare.

Det går möjligen att ana vems sida jag står på här. Åtminstone så länge man inte med berått mod kör över någon har jag inga problem med att bilister försöker ta sig fram med bil på bilvägen. Till aktivisterna kan jag bara säga: Stå ert kast! Vuxna människor som ställer sig mitt i gatan bör vara beredda på att få en bil i huvudet.

Och det är inte specifikt bilpendlare som väcker deras vrede, det verkar gälla jobbande människor i största allmänhet. Här försöker ett par muppar hindra Londonbor i rusningstrafik från att åka tåg.

Tråkigt att inte klippet var längre. Jag hade inte haft något emot att se lite blod. Sån är jag.

Så blev man bilglasmästare då...

Det var ju det här med bilen som blev lite mjuk efter närkontakt med ett träd. Första tanken var att sälja skräpet för någon tusenlapp, men en gammal trotjänare som varit i familjen i drygt 30 år vill man ju inte bara kasta bort om den går att laga.

Carglass skulle ha 5125 kr för att byta vindruta, vilket är ungefär värdet på bilen, åtminstone om man dessutom lägger en slant på att fixa framlyset som gav upp samtidigt med rutan. Så sentimental är jag inte, men en snabb koll på Blocket visade att det gick att få tag i en begagnad ruta trots att de limmas fast och därför sällan plockas bort när bilarna skrotas.

800 kr gick ”kalaset” på, men då återstod det tveksamma nöjet att plocka bort den gamla rutan. Det skulle ju kunna innebära ett smärre helvete, särskilt när man saknar adekvata verktyg som ett demonteringskit.

Men vad tusan, det ska väl duga med stämjärn, skruvmejsel och lite jävlar anamma. Jajamen!

Tomglas!

Och så på med lite tätningsmassa för 149 kr för att fästa rutan.

Så till det kritiska ögonblicket när två personer lägger rutan på plats, en på vardera sidan.

Som ny! Eller ja, det går att ana en viss avsaknad av lister, men de skulle ändå inte göra någon nytta. Så istället för att ge Carglass 5125 kr har bilen fått en vindruta för under tusenlappen.

Framlyset fick en bilmek byta. Överkomligt det med, så slutsumman blev lägre än självrisken ifall jag hade haft en försäkring som täckt. På det här viset sparade jag ju in försäkringspremien också.

Andras pension dröjer

Knepig rubrik, men karln det handlar om heter Andras. Han är 65 år och tänkte att han skulle få svensk pension eftersom han bor i Sverige och har jobbat här sedan han var 23.

När utbetalningen uteblev svarade dock Pensionsmyndigheten att de skulle göra en utredning för att ta reda på om Andras möjligen får pension från något annat land. Utredningen förväntades ta tre månader och i väntan på den råddes han att gå till Socialkontoret (som att de skulle betala ut några pengar inom tre månader). När Andras kontaktade SVT gick tremånadersutredningen på mindre än en vecka. Tänk så det kan slumpa sig! Men de som inte har ork att starta ett mediedrev får väl snällt vänta i kön.

När det pratas pension brukar jag säga att i mina kalkyler räknar jag inte med att svenska staten ska ge mig någon pension när det är dags om ett par decennier. Ibland blir jag då kallad domedagsprofet eller åtminstone överdrivet negativ. Men tror ni Andras hade räknat med att bli nekad pension 2020?

Jag tror i och för sig att han hade fått den förr eller senare. Kanske efter tre månader eller något mer. Men om pengarna är slut är de slut och jag föredrar att vara på den säkra sidan. Kommer det pension blir det en kul överraskning.

Teori före praktik

Behöver man plugga och läsa grejer eller kan man lära sig allt efter hand och googla vid behov? Jag vet inte om det ens är en fråga längre, att läsa på är väl helt ute. Själv är jag en varm anhängare av förberedelser och studier. I slutändan är misstag ofrånkomliga, men genom att läsa om andras misstag behöver man inte göra alla själv.

Jag läste ett bra citat i en bok om biodling (som för övrigt är ett bra exempel på ämne jag försöker läsa på om innan jag hamnar i skarpt läge), ett citat av biodlaren och baronen August von Berlepsch. Han levde på 1800-talet, men jag tror inte att det är ett sämre råd idag, oavsett om det gäller bin eller något annat:

”Lär er framförallt teori, ty annars blir ni klåpare i praktiken livet igenom!”

Ett av mina bästa exempel är poker. När jag började spela fick jag höra att de första pengarna man sätter in på ett pokerkonto i stort sett alltid går förlorade, men än idag, femton år senare, har jag aldrig ”gulat” ett pokerkonto, alltså tappat alla pengarna på det, utan alltid lyckats ta ut mer än jag satt in.

Jag är inte världens bästa pokerspelare, långt därifrån. Men innan jag började spela för riktiga pengar hade jag läst två pokerböcker för att få ett hum om vad det handlade om. Jag hade såklart kunnat sätta in någon hundring i ”läropengar” och förmodligen lärt mig en del på det också, men eftersom jag alltid gillat att tjäna pengar mer än att förlora dem tyckte jag att det hade varit att gå från fel håll.

På börsen kan jag inte säga att jag läste flera böcker innan jag började investera som sextonåring, men jag tycker att det lönar sig att läsa på både om bolag, börsens psykologi och annat som rör börshandel. Böcker, artiklar, bloggar eller poddar spelar ingen roll, bara man lyssnar på kloka människor som tänkt.

Givetvis med ett kritiskt sinne, men min erfarenhet är att ju fler man lyssnar på desto mer lär man sig att inte svälja andras ”sanningar”. Fast det är ju min subjektiva bedömning i min bubbla.

En coronavecka över

Det första fallet av det coronavirus som fått det klatschiga namnet Covid-19 rapporterades på nyårsafton 2019. I 1,5 månad brydde sig inte världens börser ett dugg ens när tiotals miljoner kineser satts i karantän.

Svårt att veta om det beror på att det på allvar spridits till Europa, att företag flaggar för leveransproblem från Kina eller om det helt enkelt har sjunkit in, men plötsligt betyder ingenting annat någonting. Stockholmsbörsen har tappat över 11 procent på en vecka, Nasdaq något mindre.

Jag har skrikit om börsras i flera år, men är inte beredd att säga ”Vad var det jag sa?” än. På ett års sikt ligger Stockholm på snitt, på flera år har det gått ännu bättre. Jag blir faktiskt lite matt över alla kommentarer jag läst de senaste dagarna av panikslagna sparare som varken sett eller hört på maken. I Marcus Hernhags chatt hos Privata Affärer kunde vi läsa följande i fredags:

”Hallå! Jag har panik. Jag har belånat vårt radhus för att köpa aktier. Köpt för över 2 miljoner i stora bolag. Har nu blivit av med över en kvarts miljon. Hur ska jag göra? Jag får panik. Vill inte behöva sälja huset. Hjälp mig!”

Så vad hade du väntat dig – att börsen skulle fortsätta uppåt utan hack i kurvan i 30 år till?! Oavsett hur det går med corona kan vi vara fullständigt övertygade om att börserna kommer att få utstå värre prövningar än denna vecka, så ta höjd för det eller spara på bankkonto.

Viruset då? Jag är inte så himla rädd. Även om dödligheten skulle vara så hög som två procent av de smittade lär mänskligheten klara det. Barn tycks nästan inte drabbas, de flesta som dör är multisjuka åldringar och flera länder räknar med att testa vacciner på människor redan under våren. Men visst hade det känts mer kontrollerat att bo i ett land där makthavarna tar smittan på allvar och avsätter resurser på vården.

Här trummas budskapet om god beredskap ut precis som vanligt, men till skillnad från när Polen och andra länder räddade oss från skogsbränder i somras kommer de ha fullt upp hemmavid om skiten träffar fläkten den här gången. Myten om vård i världsklass borde ingen längre köpa, men inte ska väl världens ekonomier gå under av det här?

Själv kröp jag till korset och köpte lite Investor i fredags. Fast det kanske är den nya säljsignalen – ”När till och med det där bittra jävla skäggmiffot köper, då är det dags att bli konträr”? Dags för ännu en Coronavecka i ”nödens år”, nu åker vi!