Läs recensioner!

Ibland får jag en känsla av att näthandel är ett helt nytt fenomen. Eller hur ska man annars förklara att så många skickar sina pengar och/eller kortuppgifter till företag de aldrig hört talas om? Särskilt märkligt när en enkel sökning hade visat att andra kunder känner sig lurade.

Svenskar har väl normalt inte så hög ”kan själv!”-nivå, men när det kommer till e-handel slår riskbenägenheten i taket. Det finnas trots allt recensionssajter att scrolla, som Reco och Trustpilot, och jämförelsesajter som Prisjakt och Pricerunner har egna betygssystem för webbutikerna.

Om inte det räcker finns allt på internet bara en sökning bort. Sök på företagsnamnet ihop med problem, bluff, scam eller leverans. Det rensar bort de värsta skumraskföretagen även om avsaknad av offentlig smutsbyk inte är någon garanti mot kor på isen.

Även jag som handlar ytterst sällan och lite har gjort mindre lyckade köp på nätet. Ibland chansar man på en mindre beprövad butik för att de har det bästa priset, men om ett företag är nedlusat av dåliga betyg och det skrivits artiklar av typen ”Pelle fick aldrig sin I-phone” är det himla märkligt att de fortfarande har kunder.

Den siste idioten är väl inte född än, men kommer förr eller senare utrustas med ett bankkort att shoppa loss med.

Bunkringsilska

Jag skrev nyligen att jag inte skulle drömma om att kalla mig prepper, men att jag ändå bunkrat upp lite nu. Sedan dess har livsmedelsansvariga ministern Jennie Nilsson (hade någon hört talas om henne för en vecka sedan?) uppmanat oss att inte bunkra – av solidariska skäl! Hade jag inte bunkrat innan jag läste det hade jag släppt allt jag hade i händerna för att göra det omedelbart.

Men sedan jag blev ”bunkringsmedveten” har jag upptäckt ett nytt fenomen. De som inte bunkrat är sura på de som gör det. Det hela började i fredags med en riktig krissituation. Nej, det är ingen som svultit ihjäl eller hamnat i insulinchock pga saknad medicin, det är mycket värre:

13 mars lär hon knappast ha missat att andra bunkrat, men det var väl ingen större fara med det. Förrän nu – slut på kakao! Vad är ett fredagsmys utan nege... chokladbollar?! Tur i oturen att hon är coronaexpert och kan fastslå att ingen behöver bunkra toapapper trots att åtminstone jag har hört diarré nämnas som ett av symptomen.

Och det här att elen ”KOMMER FUNGERA!” kanske vi inte heller ska vara hundra på när två kärnkraftverk redan gått upp i stabsläge. Internet var emellertid fullt av empati med denna nötallergiker. ”Skjut alla bunkrare” löd ett av förslagen. ”Begriper inte att så många saknar sunt förnuft”, sa en annan, och menade alltså folk som ”oförnuftigt” sett till att fylla sina skafferier. Och så denna stjärna:

Ja, vi får inte glömma dem som inte har ens ett par hundralappar på kontot för att köpa mat utan måste vänta till den 25:e för att fylla sina tomma skafferier. Undrar om de också tillhör sunt-förnuft-eliten.

Jag försöker se humorn, men det är egentligen allvarligt. Här har vi ett par exempel (bland många!) på människor som inte bara har obefintlig framförhållning. De visar också upp en blind tro på auktoriteter. ”Någon” borde fixa matleveranser och staten kommer garantera el och vatten, så de enda som bunkrar är ”jävla nötter” som förtjänar förakt eller avlivning.

Men då undrar jag följande. Om en grupp handlat på sig förnödenheter och en annan grupp gnäller på internet att de inte har mat, pengar eller beredskap utan är helt beroende av att andra garanterar deras bekvämlighet, vilken av grupperna verkar nötigast?

Co-living – bläää!!!

Jag fascineras av märkliga sätt att bo på och har bloggat om ”tiny houses”, husbilar, jordskepp och allt möjligt. Långt ifrån alla skulle passa mig, men jag brukar förstå vad det är folk gillar med att bo som de gör. Fram till nu.

”En tjej jag pratade med bodde i en lagerlokal i Silicon Valley tillsammans med 60 personer, 30 tjejer på ena sidan av ett skynke och 30 killar på andra. Badrummet var ambulerande mellan könen varannan timme, säger hon.”

Co-living, co-housing... De får kalla det vad de vill, det är alltså ett slags kollektiv där du inte ens har ett eget rum. Jag gillar pengar, men inte ens om jag fick betalt skulle jag kunna tänka mig denna typ av vandrarhemsboende. Jag skulle däremot lätt kunna tänka mig ett boende på 10-15 kvm, men det förutsätter att inte människor jag inte ens känner har tillgång till en enda kvadratcentimeter av ytan.

Jag fattar att bostadsminister Bolund jublar. Det passar honom såklart som handen i handsken att folk frivilligt buntar ihop sig som fiskpinnar. Och visserligen är Aftonbladets timing skrämmande dålig när de marknadsför detta mitt under brinnande virusepidemi (de flesta av oss försöker undvika att trycka ihop oss med en massa främlingar nu), men jag hade varit lika negativ för ett år sedan. Jag hade hellre bott i skogen i en koja av wellpapp än så här:

Jag anar en anda av socialism här, och jag tror faktiskt inte bara att det handlar om källorna. Men om folk går igång på att dela müsli i ett gemensamt kök har jag inga problem med det. Själv har jag bara allt för ofta problem med att ha grannar på andra sidan väggen utan att jag behöver dela badrum eller riskera att bli sparkad på när grannen går och lägger sig.

Dra-åt-helvete-undersökning

Nordnet har med hjälp av Yougov kommit fram till att 33-43 procent av folket har ”dra-åt-helvete-kapital”. Vinkeln var att särskilt kvinnor är i avsaknad av sparande, kanske eftersom nyheten släpptes sista vardagen innan Kvinnodagen.

En undersökning med en så diffus måttstock som innehav i eller avsaknad av dra-åt-helvete-pengar är mer eller mindre värdelös, särskilt eftersom det rör sig om självrapporterad data, och jag tror inte heller på siffrorna. Att så mycket som 33-43 procent skulle ha dra-åt-helvete-pengar känns extremt osannolikt när andra undersökningar visar att vi i snitt bara sparar några futtiga procent av lönen. Det betyder att väldigt många inte sparar någonting.

Frågan som tusen svenskar svarat på är ”om de har ett tillräckligt stort sparande för att förändra den egna livssituationen”, men det känns snarare som att folk svarat på frågan ”Har du planerat att skaffa ett sparande?” och de flesta kryddar därför svaret med lite dröm och fantasi för att de skulle vilja ha en buffert.

Nej, inte Buffett – BUFFERT!

I min bekantskapskrets har absolut inte var tredje person ett tillräckligt stort sparande för att förändra sitt liv på något radikalt sätt. I alla fall inte i deras egna ögon. De flesta skulle inte ens våga säga upp sig från jobbet med mindre än en miljon på banken och det är det inte många procent av befolkningen som har. Definitivt inte en tredjedel.

Myndighetssverige levererar... eller?

Jag är glad att jag inte sitter på en ansvarsfull post i ett land när världen drabbas av en pandemi. Det är säkert ingen lek. Så till den som vill ifrågasätta om jag hade gjort det bättre själv är svaret antagligen nej.

Samtidigt. Hand upp den som inte trodde att Sverige skulle drabbas hårdare av COVID-19 än exempelvis våra grannländer. Ingen?

För vi har ju facit från förr. När tsunamin drabbade Thailand 2004 körde andra länder ner räddningspersonal för att hjälpa till och containrar för att snabbt få hem sina döda medborgare. Sveriges utrikesminister Laila Freivalds visste inte vad Phuket var och hade inte fattat hur många svenskar som tillbringade jullovet i området. Så hon valde att gå på teater den kvällen, med telefonen avslagen eftersom den pep hela tiden av någon anledning (när jag ifrågasatt politikers arbetstider har jag fått höra i kommentarsfältet att de minsann alltid är i tjänst, men Freivalds visste kanske inte det heller).

När Estonia sjönk gick svenska politiker och myndighetspersoner ut med så många motstridiga påståenden att de överlevande och anhöriga som inte var förbannade från början blev det. Jag har träffat flera anhöriga som inte skräder orden om dykförbudet, betonggraven och andra stolligheter.

Och nu har det blivit dags för Corona där Myndighetssverige representerats av statsepidemiolog Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten som länge körde på att det nog inte är så farligt. I alla fall kan det inte bli farligt här. Troligen.

Till slut var det bara hans trogna fan, professor Agnes Wold, som hyllade ”Bagdad Bob” Tegnells krishantering, men till slut tvingades bägge att svänga. Tegnell kom fram till han varit ”lite för optimistisk” innan han valde att åka till Somalia för att med svenska biståndspengar bygga upp en hälsomyndighet där istället för att ta hand om den svenska.

Jag vet inte vad en statsepidemiolog gör på dagarna, men jag tänker mig att om man kan ta ledigt så fort det dyker upp en epidemi värd namnet så kan det vara ett rätt lugnt jobb. Jag funderar själv på att utropa mig till expert på svenska kannibaler och sedan hålla tummarna för att det inte uppdagas någon kannibalism.

Politikerna då. Den ”ansvariga” ministern Lena Hallengren, någon som sett till henne på sistone? Äh, hon kanske har haft tvättstugan. I vissa bostadsrättsföreningar är det ett rent helvete att byta tvättid, så det får man ha förståelse för. Och kafferasten är helig!

Vi går istället över till statsminister Löfven. I vanlig ordning tog han också försvarlig tid på sig att uttala sig offentligt. Jag tänkte faktiskt inte klaga på honom för att han blandade ihop baciller och virus. Jag kan köpa ordet bacillskräck som ett samlingsnamn med bredare betydelse. Möjligen visar det att statsministern är lågutbildad och har låg grad av allmänbildning, men det kom väl knappast som en överraskning för någon.

Men att han – och hela regeringen – i vanlig yrvaken ordning inte agerar, utan i bästa fall reagerar, är hans yttersta ansvar. Inga direktiv för människor med symptom eller förhöjd smittrisk. Inga direktiv för folksamlingar. När idrottsevenemang ställs in i hela världen träffas 27000 personer på Friends Arena för Melodifestivalen. Direktflyg från smitthärdarna Iran och Italien flög på som vanligt och när ett specialchartrat ”Corona-flyg” med skidresenärer från norra Italien landade på Arlanda i helgen fick passagerarna inga restriktioner.

Stilstudie på tumrullande statsminister.

I Sverige har man i princip bara testat de som har dokumenterade bevis på att en bekräftat sjuk hostat dem i ansiktet och sjukhusen (som ju redan sedan tidigare verkar köra stabsläge för jämnan) har bara några hundra vårdplatser. Tills nu, då man helt slutar att testa i Stockholm, orten med överlägset flest fall.

”Du som har symtom som påminner om coronavirus kommer inte att provtas. Det gäller oavsett om du varit i de områden som tidigare varit utsatta för smitta eller haft nära kontakt med någon som du vet är sjuk i covid-19.”

Kanske inte så konstigt att Sverige har fyra gånger så många smittade som Taiwan, grannland till Kina med runt 23 miljoner invånare, som började testa inkommande flygresenärer direkt på flygplanen 31 december 2019. Eller Singapore, ännu ett tättbefolkat asiatiskt land med färre fall än Sverige.

Gustav VI Adolfs valspråk var ”Plikten framför allt”, Löfvens tycks vara ”Vi såg det inte komma”, eller möjligen ”För Sverige ur tiden”. Karl XIV Johans ”Folkets kärlek, min belöning” kan han åtminstone glömma.

Börskrasch ger nätbankskrasch

Jag fattar att det är många som vill logga in på sina aktiedepåer en dag som i måndags, när index öppnar ner 6,5 procent. Klart att det blir lite trångt i servrarna. Samtidigt tycker jag att det är bedrövligt att Avanza och Nordnet säkert som amen i kyrkan får ”tekniska problem” när man verkligen behöver dem.

Istället blir man hänvisad till deras mäklartjänst på telefon. För det första är jag rätt säker på att telefonköerna är på teleoperatörsnivå när nätbankerna ligger helt eller delvis nere. För det andra kanske jag inte är helt på det klara med att jag vill köpa/sälja när jag inte vet på vilken kurs värdepappret befinner sig eftersom den enda info jag får fram har femton minuters fördröjning.

Det är ju liksom därför jag skaffat en eller flera nätmäklare. Hade jag varit nöjd med att kliva in på bankkontoret och lägga en order över disk för ”bäst möjliga kurs” som man gjorde 1992 hade jag ju kunnat fortsätta att göra det. Eller ja, nu har ju bankerna knappt kontor och har de det så har de ändå inte öppet, men inte heller det är mitt fel.

Parallellt med dessa tekniska problem ordnat nätmäklarna hela tiden nya funktioner där jag kan få fram ett kurvdiagram av mina utdelningar och annat helt meningslöst. Med risk för att låta som ”Nattugglan” undrar jag i all ödmjukhet om de inte kunde ”skita i alla de här nymodigheterna och försöka att få det som har varit gammalt att fungera först”.

”Tid är väl pengar?”

Det här ämnet har jag nog stött och blött, men nu tar jag det igen på förekommen anledning eftersom signaturen Q ifrågasatte varför jag inte räknar arbetstid på spartips, med motiveringen ”tid är väl pengar?”.

Nej, det är det inte. Det är begripligt att koppla ihop begreppen eftersom tid ibland kan köpas för pengar, och pengar nästan alltid kan köpas för tid, men de är två olika resurser. Tid är givetvis den mest värdefulla eftersom den är ändlig, men vi behöver bägge.

Direkt jämförbara är de bara om man tappar en inkomst genom att lägga tid på något annat. Handen på hjärtat är det väl sällan det är där striden står? Om jag sparar x kr genom att baka själv istället för att köpa bröd får jag också ett godare och nyttigare bröd än det fabriksgjorda. Dessutom tycker jag att det är rätt trevligt att skapa i köket.

Inlägget Q kommenterade handlade om att byta ruta på bilen. Inte lika trevlig sysselsättning, men trevlig på ett annat sätt. Den tillfredsställelse jag får varje gång jag ser eller tänker på något jag sparat pengar på genom att jobba själv har också ett värde. Jag ser egenhändigt tillverkade detaljer i min bostad som jag regelbundet glatts åt i över tio år.

Men tydligast blir skillnaden mellan tid och pengar när jag tillbringar tid med betydelsefulla människor. Under min mammas sista levnadsår, när jag visste att tiden var utmätt, hade inga pengar i världen kunnat ersätta den tid vi fick tillsammans.

Det är ju därför jag gillar pengar, för att de skänker mig frihet att kunna tacka nej till dem. Att kunna lägga tid på sånt som inte lönar sig, eller kanske lönar sig på sikt. Jag har aldrig haft så höga utgifter att jag varit tvungen att jobba heltid eller mer för att få ihop mitt liv, och jag vill se till att aldrig hamna där. Inte till något pris!