Straffbeskatta till ”rätt” beslut

Jag läste en osedvanligt korkad debattartikel om att momsen på vegomat borde sänkas ”för att locka vegoskeptikerna”.

Bilden som illustrerar artikeln visar helfabrikat jag inte skulle ta i med tång, men jag antar att artikelförfattarna från KTH och KI menar alla vegetabilier och i så fall skulle förslaget gynna mig. Men det kvittar. Momsen är en omsättningsskatt (eller, om man så vill, en konsumtions-dito) och ska inte vara ett politiskt påtryckningsmedel för klåfingriga batikhäxor i forskarvärlden.

”Ge hit!”

Vill ni att folk ska äta mer vegetariskt bör ni istället visa varför, något de inte ens försöker här. ”Av både miljö- och hälsoskäl” står det, men inte ett ord om varför vegetabilier skulle vara bättre för varken det ena eller andra. Är det helfabrikaten på artikelbilden som avses tror jag inte på det. Särskilt inte biffarna från Dafgårds, företaget som måste skriva sina sina innehållsförteckningar i font 0,3 för att få plats med alla tillsatser.

Istället klumpar artikeln ihop befolkningen i fem olika grupper. Fast egentligen ligger de så nära varandra att det hade räckt med två: kvinnor som gör kloka (alltså vegetariska) val, och norrländska män, lågutbildade, lite korkade och mycket ”vegoskeptiska”. Om det är artikelförfattarnas taktik att måla ut dem som inte håller med som lite dumma i huvudet förstår jag att de vill använda skatten istället.

Förresten tycker jag att momsen är krånglig nog som den är. Själv har jag tvingats fakturera tre olika momssatser till mina kunder, som ofta inte fattar varför och jag förstår dem. Det är knappt så att Skatteverket kunnat förklara. Jag skulle föredra en enda momssats på allt, helst 0 procent. Låt oss få använda alla våra nettoinkomster till att handla vad vi vill, så kan den som vill köpa industriprocessad sojakorv, medan vi andra slipper.

1/2 rum och kök

Jag fick ett tips i kommentarsfältet. Em tyckte att jag skulle kolla på SVT-serien 1/2 rum och kök ”där de hjälpte trångbodda att fixa till boendet och få det mer kvadratsmart” och djupdök i udda och små boenden som en husbil och en segelbåt.

Så jag såg den och önskar så att jag hade tyckt att den var bra. Både för att jag gillar att få rekommendationer och fattar att det kommer sluta om jag totalsågar alla, men också för att jag tror att världen skulle bli lite bättre om folk tänkte utanför boxen, eller i detta fall utanför radhuset.

Och okej, den var inte värdelös. Det fanns ett och annat fiffigt inredningstips och någon intressant personlighet, men det blir så uppenbart att produktionen saknar hjärta för detta. Programledaren är en 23-årig youtuber som säkert är en snäll och trevlig människa, men hon saknar helt intresse för tiny houses etc. Jag klandrar henne inte, vore jag en ung youtuber hade jag säkert också sagt ja till SVT. Men om castingen inte bara handlat om att tillfredsställa den målgrupp man tänkt sig (ungdomar på väg till eller i sitt första boende?) hade det kunnat bli jätteintressant.

Istället försöker man pressa in så mycket som möjligt på en halvtimme: att hjälpa till att skapa plats (vanligtvis förvaring under sängen), snabbintervjua de boende (”Hur träffades ni?”), göra ett kort reportage från ett udda boende (”Oj, har du spis i köket fastän du bor på en båt?!”) och avslutningsvis sammanställa kostnaderna, handskrivet och kladdigt på blädderblock för att garantera att ingen hinner fatta (”Ekonomi är så tråkigt, men vi måste väl säga något...”).

Om tio år kanske jag ger SVT en ny chans. Vill jag fördjupa mig i små, udda boenden (och det vill jag) går jag hellre till Living Big In A Tiny House eller Tiny House Giant Journey som leds av människor som själva valt att bo så. Den förstnämnda har ibland över fyra miljoner tittare. Visst, Youtube är större än SVT och engelska större än svenska, men det handlar nog också om att de vet vad de pratar om. Testa det, SVT.

Håll med eller dra åt helvete!

Det som på engelska kallas confirmation bias är att leta efter info som bekräftar det man redan tror. Det är mänskligt, det är skönare att få medhåll än mothugg. Människan är fördomsfull, vilket är naturligt och i många lägen bra. Fördomar är ett sätt att sortera tidigare information. Den som nästan blev uppäten av en krokodil måste inte kolla om alla andra krokodiler är aggressiva, för att dra det till ytterligheter.

Samtidigt behöver vi hela tiden utmana fördomarna genom att lyssna på folk som inte tycker som vi och ifrågasätta även dem vi litar på. Jag såg ett bra exempel på detta på Twitter:

Jerlerup är socialdemokratisk journalist. Anges Wold (japp, så stavar hon) är professor i bakteriologi som för mig mest är känd för sitt tidigare krig mot handsprit, en inställning hon nu släppt totalt. De senaste veckorna har hon, förutom att tala gott om handsprit, mest hyllat regeringens och Folkhälsomyndighetens agerande. Jag tror inte att hon har någon uttalad partifärg, men att kalla henne regeringstrogen känns rimligt.

Jerlerup och Wold borde alltså vara på samma sida, så vad är problemet? Det är just det, Jerlerup kritiserar en av sina egna och kommentarerna han fick på sitt inlägg var skoningslösa. Han kallas troll och flera av hans följare väljer att avfölja högst verbalt. Och så detta:

”Din trovärdighet som granskande antirasist kommer aldrig att återhämta sig efter det här.”

Så för att svensken Jerlerup tycker att svenskan Wold uttryckte sig klantigt är han inte längre trovärdig om han granskar frågor om rasism, hängde ni med där? Det gjorde inte jag.

Det är som en sekt där man inte får kritisera någon som står på samma sida. Min första koppling i huvudet var när Janne Josefsson skulle göra ett program om Vänsterpartiets mörka historia och övriga redaktionen frågade varför han ville granska ”vårat parti”.

Min andra tanke var Fingerprint-sekten (japp, nu har det gått så många år att jag tror att man vågar kalla det för en sekt) där varje kritisk fråga möttes med hat. Det är inte friskt och resulterade i att många förlorade väldigt mycket pengar på sina investeringar eftersom de själva inte tog in kritiken.

Även galghumor kan så ett frö.

Till sakfrågan. Jag har inte sett programmet där Wold citeras, men även om hon sagt mycket stolligt tror jag inte citatet säger något om hennes människosyn, bara att hon tycker att det är mindre illa att gamlingar dör än om viruset främst gav sig på barn. Men om någon vill övertyga mig om att hon faktiskt hyllar massdöd bland gamlingar lovar jag att lyssna på argumenten och värdera dem.

Hem-”tjänst” i Sundsvall

Jag skrev om hur fint det är när människor hjälper varandra, t ex äldre och andra i riskgrupper att handla. Nu ska jag skriva om motsatsen, 92-åriga Kerstin som får betala 1475 kr/månad för att hemtjänsten ska handla åt henne en gång i veckan så att hon slipper utsätta sig för smittorisk.

”Vi har en fastställd taxa, säger tillförordnade förvaltningsdirektören på Vård- och omsorgsförvaltningen Annika Backström som rekommenderar Kerstin att försöka hitta andra lösningar.”

Men då ändrar man väl rutinerna? Har Sundsvalls kommun missat att det är en pandemi igång? Och för övrigt, hur tusan kan det kosta nästan fyrahundra spänn att handla åt en tant? Själva butiksbesöket borde ta tio minuter och gissningsvis kan hemtjänsten handla åt några gamlingar på en gång. De butiker som själva erbjuder utkörning tar mindre än en hundring trots att de måste få en vinstmarginal också. Har butikspersonal lägre lön än hemtjänsten? Knappast.

Förresten är det många butiker och kommuner som bjuder på utkörningen till riskgrupper just nu. Hoppas att de tjänar på det i slutändan. Och hoppas att förvaltningsdirektör Annika Backström får mjäll och reklam från Postkodlotteriet.

Den gamla frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” ekar i mitt huvud. Vi har ett av världens högsta skattetryck, men på ålderns höst får vi mer och billigare hjälp från Ica och Willys än vi får av de kommuner som beskattat oss hela livet. Så ynkligt!

Livets små mysterier

Jag säljer mycket begagnat. Däremot köper jag inte så ofta, men nu har jag fått en inblick från den sidan. Jag behövde nämligen ett kylskåp och tänkte att det kunde vara klokt att köpa begagnat. Ett sånt där kombiskåp med hälften frys och hälften kyl. Fast fördelningen där var inte jätteviktig. Inte måtten heller, men självklart var jag inte hur flexibel som helst.

Eller är det självklart? Jag trodde det. Ska man ha skåpet i ett kök och inte som reservutrymme i garaget är man rimligtvis ganska låst både beträffande höjden och bredden. Det finns skåp som är 155 cm höga ända upp till över två meter, så det finns variationer. Bredden är lite mer given. De flesta är 60 cm, men det finns både 55 och 70 också.

”Typ standardmått, tror jag...”

Varför jag undrar om det är självklart att man inte kan köpa vad som helst är för att över hälften av de privatpersoner som sätter ut sådana här skåp till försäljning inte anger några mått alls. Inga andra uppgifter heller. En vanlig annons ser ut ungefär så här:

”Kyl o frys, äldre modell. 1000 kronor, först till kvarn!”

Varpå jag (och troligen alla andra som vill köpa den) ringer eller skickar ett meddelande för att fråga:

1. Vad är det för märke?
2. Vilken modell?
3. Hur hög är den?
4. Bredd?
5. Är dörrarna höger- eller vänsterhängda? Det framgår inte av bilderna.
6. Finns det några skador på den?
7. Är den komplett?

Om man får svar (annat än ”Jag ska kolla, återkommer”, vilket de sällan gör) blir det ofta bara svar på hälften av frågorna. De två sista frågorna kan tyckas överflödiga. Har skåpet synliga, tydliga skador eller om det fattas lådor och hyllor skulle väl det ha framkommit både av annonstexten och bilderna? Nej då! Ibland fick jag svar av typen ”Det är en krosskada på ena sidan” (strax utanför bild).

”Ursäkta, ingår stolen?”

Eller också säger de inget. Jag vet inte om säljarna gillar att träffa folk, så att de helst ser att man åker och tittar på skräpet på vinst och förlust eller om de tror att man inte ska märka att kylen har en fotbollsstor buckla, men i vissas värld är ingenting att betrakta som relevant information. Jag åkte och kollade på en kyl som visade sig vara 20 cm lägre än säljaren svarat på mejl, och en annan som skulle vara felfri, men som visade sig ha både bucklor, repor och färgskav på samtliga sidor.

Till slut fick jag tag i ett jättefint skåp för en femhundring från ett buffel- och rugbyfritt kök, men efter den här erfarenheten fick jag ändå klart mer förståelse för dem som betalar femtusen för ett nytt skåp med garanti och utan krosskador.

Kinesisk utpressning

Man måste nästan imponeras av Kinas känsla för affärer. Först ger de oss ett dödligt virus. Igen. Huruvida det gjordes i laboratorium eller överfördes till människan med hjälp av kinesernas vilja att äta vad som helst med puls vare sig det är hundar, katter eller gnagare får vi kanske aldrig reda på. Den här gången lyckades man inte döpa den efter en annan folkgrupp som vid spanska sjukan, men Gud nåde den som kallar viruset kinesiskt.

När sedan hela världen drabbats erbjuder de sig att skicka ansiktsmasker för att begränsa skadan de ställt till med. Men bara om man samtidigt köper Huaweis spio... 5G-utrustning. För mig låter det som en maffia som först säljer en ”försäkring” till en krögare så att dennes restaurang inte ska brännas ner. När pengarna väl finns på kontot spränger de restaurangen istället så att kunderna ska gå till maffians egen krog som denna vecka har extrapris på ”fyra små rättigheter”.

Men, bara för att vara tydlig, detta gör Kina för att vi låter dem göra det. Det har passat västvärldens ledare och kapitalister alldeles utmärkt att låta all tillverkning ske i Asien där flinka barnfingrar satt ihop allt från mobiltelefonkomponenter till t-shirts. ”För den som är van, tre spänn om dan, när arton timmar är gjorda”, som Hoola Bandoola Band skaldade.

Så fort någon andats att inhemsk handel hjälper de egna företagen har den stämplats som nationalist, bakåtsträvare, rasist, eller varför inte nazist eller fascist på en gång. Så nu sitter vi här, var och en i sitt hem, helt i klorna på en kommunistisk diktatur som spelat världshandelsspelet bättre än någon annan. Det enda vi vet är att de inte kommer börja sälja skrupler, för det har de inga.

Jag har ätit ägg!

Efter nästan 30 år utan har jag börjat äta ägg. Jag kan inte säga varför jag valt att gå från lakto- till lakto-ovo-vegetarian. Jag har inte stött och blött frågan under lång tid. Eller kanske är det det jag har, jag vet inte.

I en framtid när man får lämna det här jävla landet (anar ni en viss frustration?) har jag en dröm om självhushåll där höns känns som ett givet inslag, och äter jag inte ägg då blir jag förmodligen världens första hönsbonde som inte gör det, så möjligen tänkte jag testa innan jag grottar ner mig i hönslitteratur (den risken finns).

Det sägs att det är billiga proteiner, och prisvärd mat är ju aldrig fel, men jag kan inte säga att jag saknat ägg under de här åren. Möjligen har jag avstått en del bjudna bakverk och det svider ju lite i själen att behöva tacka nej till bjudmat, men i mitt eget hushåll har jag inte saknat dem. Jag har gjort pannkakor, sockerkaka och till och med omelett utan ägg, och i de flesta andra recept (för Gud ska veta att det ofta är ägg i vegetariska recept) kan man bara stå över dem.

Så hur blev det då, har denna förändring revolutionerat mitt liv? Nej. Ägg är en matingrediens bland andra. Jag kommer inte äta rysk (eller Kalles) kaviar eller göra egen spettekaka. Jag fortsätter att leva livet som om varje dag vore den mellersta. Men det är klart att har ni något äggrecept ni tycker att jag missat (det kan ju också ha kommit nya maträtter sedan 1991) får ni gärna berätta i kommentarsfältet.