Försäkringspengar att spara

Försäkringar är inget kul. Det är vanligtvis bara pengar i sjön och de gånger det inte är det är det inte heller kul. Men att spara pengar är kul och av den anledningen borde vi alla se över våra försäkringar någon gång om året, för här finns pengar att spara.

De som inte känner igen sig det minsta i detta har nog aldrig funderat över sina försäkringskostnader utan bara betalat och förträngt. Mitt hemförsäkringsbolag har satt i system att chockhöja om kunden inte slår näven i bordet.

Så gå igenom försäkringskostnaderna. Steg 1: Ta reda på vad du har för försäkringar. För mig är det lätt, jag försäkrar bara bilar och bostäder. Det första måste man enligt lag, det andra måste man om man inte är helt dum i huvudet.

Men det finns egentligen inga gränser. Förutom att försäkra sig själv (a-kassa, livförsäkring, olycksfallsförsäkring …) kan man försäkra snudd på varenda ägodel, från hemelektronik till tavlor. Om det är en bra idé beror kanske på hur man är som människa eller hur påverkad ens ekonomi skulle bli om grejerna går sönder.

Är man en familj med villa och normalt många barn och saker kan antalet försäkringar vara tvåsiffrigt. Skriv upp försäkringarna på en lista som du kan spara och fylla på, på papper i en pärm, i en dator eller telefon. Jämför dem med konkurrenterna. Ett enkelt sätt kan vara att skicka hela listan till ett bolag du inte har och fråga vad de tar för samma försäkringar.

De verkar ha tid över.

Jag vet, deras produkter är kanske inte exakt likadana, men det ger ett hum. Är de billigare kan du byta eller ännu hellre kontakta dina nuvarande bolag och kräv en sänkning för att stanna kvar. Troligen får du det, annars får du bedöma om du orkar flytta.

Det här är inte särskilt jobbigt, men om du vill kan du dela upp jobbet över tid. Lägg t ex en kvart om dagen tills det är klart. Det kan sluta med att du likt killen här uppe sparar tiotusentals kronor. I värsta fall blir du bara en person med lite mer koll.

Flerbarnstillägg, borde det inte vara tvärtom?

Stora företag kan pressa tillverkningskostnaden genom att köpa in större volymer och lägga mindre tid per tillverkad enhet. Man kan kalla det för en synergieffekt, men det är samma princip som när en stor familj köper storpack.

Så varför finns det då något som kallas flerbarnstillägg i barnbidragssystemet? Lilleman kan ju ärva storasysters barnvagn och sparkdräkt, så är det något barn man behöver ekonomisk hjälp med är det logiskt sett det första. Och det är inte kattskit, flerbarnstillägget, som märkligt nog blir större per barn ju fler man skaffar.

Jag fattar att det inte täcker upp för en större bostad, men man ska väl ha någon del i familjeskapandet själv också. Nu kanske jag framstår som en bitter barnlös, men felaktigt satsade skattepengar gör mig irriterad oavsett område.

Jag gissar att systemet infördes för att uppmuntra till ett större barnafödande. När Ungern gör likadant genom att locka flerbarnsmammor med skattelättnader har svenska politiker och medier inga problem att jämställa det med Nazi-Tyskland, men den svenska modellen är som vanligt oantastlig.

Annars hade man kunnat utvärdera flerbarnstillägget och fundera över om det ger önskat resultat. Vad det nu är man önskar. Mer än barnfamiljernas röster såklart. Jag vet verkligen inte.

Jobba för ”brödfödan”

Jag har skrivit om tveksamma konstprojekt förut och det brukar alltid landa i samma slutsatser, att jag inte har något emot konstutställningar för maskar eller bananskal i motljus så länge publiken eller konstnären själv betalar för upplevelsen.

Dagens exempel är tyvärr inget undantag mot den vanliga konstnärsnormen. Det är konstnären Louise Waite som byggt ett torn av 12000 skrivor rostbröd. Hon berättar att hon under hela sitt konstnärskap arbetat med bröd som material och att hon denna gång haft ordet dårskap som ledstjärna. Det sistnämnda tror jag på.

Enligt uppgift har Region Östergötland, lagt hundratusen skattekronor på att förverkliga denna dårskap. Regioner är det som tidigare hette Landsting, vars uppgift var att fördela pengar inom vården. När jag hjärtopererades förra veckan kallade en kommentator här på bloggen det för en ”onödig behandling” (oklart på vilka grunder). Här har man alltså lagt ungefär lika mycket pengar på ett formbrödsfort. Vart landar det på onödighetsskalan?

När artister och konstnärer skaffar riktiga jobb för att finansiera sina mindre lönsamma karriärer brukar man kalla det för brödjobb, men denna sammanblandning blev väl nästan för fånig? Annars är jag den förste att erkänna att det går att göra konst av mat. Här är ett lysande exempel.

Det är från tv-programmet Nöjesmassakern från 1985. Enligt de medverkande själva tillkom inslaget när producenten Monica Eek inte ville kosta på redaktionen en avslutningsfest. ”Men om vi gör en sketch om buffén då?” Resten är mathistoria.

Grön aktiebubbla?

Börsen har den sympatiska egenheten att förr eller senare anpassa sig efter verkligheten. På kort sikt kan aktiekurser röra sig alldeles vansinnigt, men om förhoppningarna inte infrias i kronor och ören spricker det till slut.

Det senaste på börsen heter ESG (environmental/social/governance). Man skulle kunna kalla det för en miljötrend också. Eller klimat-, för i Sverige är ju miljöengagemang liktydigt med oro för klimatförändringar. Ifrågasätter man människans påverkan på klimatet är man per definition miljöhatare enligt en infantil mediekår.

Det finns mycket bra i denna trend, men som vanligt finns inget facit och långtifrån alla känslor bygger på fakta. Således har t ex vindkraft gått bra på börsen tack vare miljötrenden, trots att ingenting tyder på att vindkraft är ett effektivt sätt att producera miljövänlig el. Tvärtom kostar vindsnurror riktigt med pengar och energi att tillverka samtidigt som de är svåra att återvinna.

Fåglar och insekter är inte heller imponerade.

Eolus Vind halverade vinsten i förra veckan och aktien tuggar bly, men jag tror att många uppvaknanden återstår. Oljan har rasat trots att världen under överskådlig tid kommer att vara beroende av olja. Priset på uran är fortfarande extremt lågt även om det verkar ha slutat att rasa. Tesla-aktien värderas till P/E 700. Alltsammans går ihop fint med ESG-trenden, men går det ihop med verkligheten?

Ingen väljer bidrag?

Ännu ett nedslag på Twitter. Dels för att jag inte hunnit leta blogguppslag i den riktiga världen på sistone, dels för att jag tycker att denna tweet var intressant.

Så tror man att det finns människor som frivilligt lever på bidrag är man i princip inte vuxen? Jag skulle vilja vända på det. Tror man att alla människor vill göra rätt för sig kan man inte ha pratat med många människor.

Jag trodde att alla träffat någon arbetslös som vägrar jobb under sin ”värdighet”. Jag har skrivit om flera tidigare och tusan vet om jag inte var i den kategorin själv när jag var arbetslös en stund på 90-talet. Inte så att jag hade något emot att jobba, men jag höll på att snickra ett hus, hade inte riktigt tid med något annat och fick betydligt mer i a-kassa än jag behövde för att leva.

Om alternativet till bidragsliv är ett välbetalt och fritt jobb kanske de inte vore så många, men har man ingen utbildning, inga meriter eller andra kvalifikationer snackar vi om ett val mellan låglönejobb och bidrag. Det ena kanske kräver att man går upp kl 7, pendlar över hela stan, är borta hela dagen, sliter och fryser för att till slut komma hem efter mörkrets inbrott fem dagar i veckan. Om man netto, efter att arbetsresor, luncher och skatt är betalda, tjänar ungefär detsamma kan jag inte ens klandra dem.

”Ett kungarike för en säng!”

Så ja, jag tillhör definitivt den ”sjuka” skara som tror att fler bidragsmöjligheter leder till mindre arbetslust. Om någon vill bevisa motsatsen med hjälp av statistik eller argument är ni välkomna, men jag lovar att det krävs mer än fördömanden av tanken för att jag ska ändra mig.

Nybygget

Eftersom jag har ett nästan osunt intresse av små hus och är road av tanken på att bosätta mig i ett attefallshus åkte jag till Nybygget i helgen. Det är ett fält utanför Arlanda där man ställt upp visningshus från svenska hustillverkare, allt från attefallshus till stora villor.

De flesta (eller möjligen alla) är färdighus som sätts upp på några timmar och säljs inflyttningsklara. Just den idén är jag inte sugen på. Möjligen skulle jag kunna köpa hus som byggsats. Det handlar inte om att jag tror mig göra det bättre själv utan att man får betala ganska dyrt för bekvämligheten. Här kostade attefallarna över en halv miljon medan byggsatser finns för femsiffriga belopp.

Men jag var inte där för att handla utan för att få inspiration och idéer. Till skillnad från en vanlig husvisning kan man här beta av ett stort antal hus på kort tid. Dessutom vet tillverkarnas representanter mycket mer om husen än fastighetsmäklare som vanligtvis inte ens har koll på de material som syns, och än mindre på isolering och byggtekniker.

Tyvärr blev jag mest klar över vad jag inte vill ha. T ex såg jag några riktigt värdelösa sovloft som skulle ge mig klaustrofobi om jag överhuvudtaget skulle lyckas åla mig in där. Jag är som bekant en man över 40, vilket (åtminstone för mig) innebär att jag varje natt måste ”sträcka på benen” några gånger. Att då vika kroppen dubbel för att sedan baklänges rulla mig ner för en stege känns inte alls lockande.

Det visste jag kanske redan, men på det här sättet blev det väldigt tydligt. Och att ta reda på vad man inte vill är ju inte heller fel. Men detta gillade jag, tvättmaskin-och-handfat-i-ett:

Anställ inte mig som vd

Allt går att visa med statistik, sägs det. Jag hittade en lite lustig notis om en undersökning som visar att vd:ar med ovanliga namn har lättare för att tänka i nya banor än sina kollegor Larsson och Persson (eller kanske Smith & Jones eftersom undersökningen är amerikansk).

Okej, tänkte jag. Människor med typiska polisnamn, som Esbjörn Esbjörnsson och Gunno Gunnmo, borde ha blivit direktörer och inte poliser. Boutros Boutros-Ghali borde inte ha blivit generalsekreterare för FN, de borde ha valt en annan. Dock inte hans efterträdare Kofi Annan för med det namnet vore även han klippt och skuren för vd-jobbet.

Kofi & Boutros

Men ska man försöka dra lite mer seriösa slutsatser är det kanske så att människor som tidigt lär sig att de är annorlunda och att det kan finnas en styrka i detta blir mer självständigt tänkande individer. Det kan vara en dålig egenskap för exempelvis soldater, men för alla som ska utsättas för någon typ av konkurrenssituation är det en tillgång.

Och om vi överför tankarna till det svenska samhället, premieras självständighet och individualism eller likformighet och gruppanpassning? Jag tror att alla vi som genomgått svensk grundskola är på det klara med att där är det flockmentalitet som gäller för guldstjärnor. Ifrågasätt inget, lär dig att bli en välanpassad kugge.

Sverige har till skillnad från våra grannländer förbjudit hemskolning och nu ligger ett S-förslag ute om att göra förskola obligatorisk från två års ålder! Men är mänskligheten så svältfödd på självständighetsmorötter att en så liten grej som ett udda namn gör skillnad borde vi göra allt för att främja egenheter. Applådera fria val, stötta barn som går sin egen väg, mammor och pappor runt jorden – döp era söner till Greger.