Spela på aktier

Det finns en gammal historia som tillskrivits alla möjliga, som går ut på att när hisspojken eller taxichauffören (underförstått: en outbildad dåre som inget begriper) började snacka aktier blev det tydligt att börsen skulle gå ner.

Nu vet vi (förhoppningsvis) att börsintresse inte kräver en formell utbildning. Det funkar bra med sunt förnuft och idogt arbete. Kolla bara på Burk-Curt som drog ihop tolv miljoner med hjälp av pantburkar och kloka investeringar.

Men med det sagt är inte aktier för alla. En del, för att inte säga de flesta, borde hellre köpa ett par indexfonder och ägna sin investerartid åt att dra ihop mer pengar, vare sig de gör det genom att samla burkar eller har någon annan inkomst. Det beror på att de inte vill göra det jobb som krävs för att bli en duktig investerare. Eller också att de inte förstår vad som krävs. Bägge alternativen är lika illa. Ett sådant exempel såg jag häromdagen.

Han har alltså fått en rejäl summa pengar och är klok nog att inse att han inte kan ramla in på börsen och köpa vad som helst, eller som han själv uttrycket det ”spela på lite aktier å sånt”. Vidare verkar han någonstans i bakhuvudet ha snappat upp att rådgivare ofta har ett egenintresse i vad som köps och att det inte är bra för kunden.

Bilden kommer från en låst Facebookgrupp jag inte är med i, så jag vet inte vilka råd han fick. Gissningsvis ”Köp Trisslotter, din dumma jävel” och det tycker jag vore både elakt och orättvist. För här har vi en kille som inser sina begränsningar. Hans fel är bara att han tycks tro att han måste och kommer att nå expertnivå nästa vecka.

Själv har jag handlat med aktier sedan 1987. ”Å sånt” sedan mitten av 90-talet. Efter dryga 30 år är jag fortfarande långt ifrån expert. Kanske hade jag varit rikare om jag konsekvent hade hållit mig till indexfonder, och ju äldre jag blir desto mindre risk verkar jag vilja ta.

Om vi ger ”Mr Noobie” fördelen av tvivel (nej, det finns ingen riktigt bra översättning av ”benefit of doubt”) var verbet ”spela” ett olyckligt ordval. Kanske vill han bara tydliggöra att han förstår att det finns risker. Värre då att han kallar sig nybörjare men ändå bara ”behöver lite ekonomisk rådgivning” för att bli självgående. Den inställningen kan bli kostsam.

Jag är varken expert eller rådgivare, men skulle jag ändå ge tips här skulle jag säga:

• Ta gärna råd, men köp inget du inte själv begriper.
• Läs bloggar och böcker, lyssna på poddar och föredrag. Försök att förstå börsens mekanismer.
• Gå långsamt in i marknaden. Du blir inte fattig av oplacerade pengar utan av dåliga investeringar.
• Sprid riskerna. Låt ingen investering bli större än fem procent av din förmögenhet.

Om du efter sex månader tycker att börsen är intressant, inte bara för att du kan tjäna pengar där, läs inlägget här uppe noggrant. Om du reagerar på formuleringen ”spela på lite aktier å sånt” kan du – väldigt försiktigt – börja köpa enskilda aktier. Men bara då! I annat fall, håll dig till fonder och inse att kunskapen om din egen begränsning är en av dina viktigaste tillgångar.

Som man ropar får man betala

Igår skapade EFN:s Ara Mustafa lite turbulens hos Finanstwitter genom denna tweet:

Han utvecklade det sedan med att han inte vill införa en lag utan bara att Blocket borde ta striden med så kallade scalpers, som blockerar marknaden enbart i syfte att driva upp priserna och sno åt sig mellanskillnaden. Ara har en poäng och är inte ensam om att se problemet. På Twitter fick han dock många mothugg och här kommer ett till.

Det är ett problem att ingenting längre finns i lager. Nästan allt produceras ”just in time” och gör marknaderna mottagliga för den här typen av attacker. Nu är det inte längre bara konsertbiljetter som köps upp i stora kvantiteter för att sedan säljas vidare till ockerpris. Denna gång gäller det spelkonsoler. Tidigare i år var det munskydd.

Jag ser två problem med ”förbudsmetoden”. Det första är att den fria marknaden måste få vara just fri. När man väl börjat manipulera den finns ingen hejd, vare sig det är staten eller Blocket som står för manipulationerna.

Min andra invändning är att grunden för problemet faktiskt inte är scalpers, det är vi själva. Om vi konsumenter kräver och är villiga att betala för att få hem varorna nu-nu-NU (!) kommer det till slut bli det enda alternativet. Den som kan leverera pålitligt och billigt, men lite långsammare slås ut, och de som reserverar varor i syfte att sälja dem vidare kommer att bli rikligt belönade så länge vi är villiga att betala dem.

Vår förändring, att inte längre acceptera att eller ens kunna vänta, hejas på av producenter och reklammakare. De vill att vi ska vara lättstyrda, vana att varken behöva reflektera eller vänta. De tjänar pengar på konsumenter som måste ha sin dagliga dos av omedelbar belöning.

Om kunderna tar reda på listpriset för en Playstation, sedan väntar tills de kan få köpa den för det priset och förklarar för sina barn att de inte bara ska få en spelkonsol utan också en viktig kunskap för framtiden, tålamodets ädla konst, så skulle just denna marknadsmanipulation försvinna snabbare än du hinner ropa ”avbetalningsplan”.

Fel SIDA stan

Då och då tycker politiker att det är en bra idé att flytta ut myndigheter. Orter med få arbetsgivare kan få en nystart om statlig verksamhet kommer dit. Då behövs det ju plötsligt ett matställe, kanske butiker, skolor osv. Finns det lediga bostäder, desto bättre. Och den statliga verksamheten ska ju ändå fortleva. Jag kanske inte alltid tycker det, men det spelar ju mindre roll.

Den befintliga arbetskraften är däremot inte alltid flyttsugen. Det borde inte heller spela så stor roll, många hänger ju med ändå och andra får man ersätta. Men det förutsätter att inte ledningen ger fullständigt fan i besluten. 2018 bestämde regeringen att SIDA skulle flytta från fashionabla Östermalm till den pittoreska förorten Botkyrka. Då började SIDA leta nya lokaler – i Sundbyberg, och nu är det klart att det är dit de flyttar.

För er som eventuellt inte har koll på Stockholmsgeografin kan jag avslöja att det ligger ganska långt från Botkyrka. Från Valhallavägen där de ligger nu är det ganska exakt 180 grader åt fel håll. Officiellt handlar det om att Botkyrka saknade en lämplig lokal för denna svällande och ganska meningslösa verksamhet, men det är ingen vild gissning att personalens reaktioner spelade roll. 25 procent hotade att säga upp sig.

Så, tar någon generaldirektör Jämtin i örat nu och förklarar att Sumpan inte ligger i Fittja? Troligen inte. Vem får betala för allt detta? Troligen du.

Hur mycket internet behöver du?

Jag har fast bredband med fri surf och det kommer jag ha så länge jag bor kvar, men tänkte att det för framtiden kan vara bra att ta reda på hur mycket internet jag faktiskt använder och behöver. Både i en ny bostad och på resande fot. Surfar man med mobiltelefon är det en enkel räkneövning, men i en dator är det inte det.

Till slut blev jag tipsad om programmet Networx som får ticka i bakgrunden nu och som enkelt berättar hur många megabytes som laddas upp och ner, per timme, dag, vecka och månad, i tabell- eller diagramform. Den ambitiöse användaren kan också exportera data för att mixtra med den i ett eget kalkylblad, men det är inget som intresserar mig.

Men jag tror på sånt här, att aktivt ta reda på sina egna vanor och behov. Inte bara för datoranvändande utan för allting. Det primära problemet för Lyxfällandeltagare är inte att de bränner mycket pengar utan att de inte har en aning. Det är svårt nog att ändra sina ovanor när man vet om dem.

Efter 30 dagar kostar programmet pengar, men vid det laget vet jag redan allt jag behöver veta. Redan efter en vecka kunde jag konstatera att fri datamängd lär vara nödvändigt för mig även framöver. Bra, då vet jag det.

Avslutningsvis ska jag säga att jag inte tar något som helst ansvar för programmet. Jag vet inte om tillverkaren SoftPerfect kommer försöka sälja din surfhistorik till högstbjudande eller om de ens, rent tekniskt, får den informationen.

Nu börjas det igen

Lika säkert som lögner från Morgan Johansson kommer det den här tiden på året snyftreportage om arbetslösa som inte har råd att fira jul med sina barn. Den här gången är det 34-åriga Helén som blev av med sitt jobb i juni, men levde på ströjobb fram till augusti då hon ansökte om a-kassa. Än har hon inte fått någon ersättning pga a-kassans arbetsbelastning och det är naturligtvis bedrövligt. Men ...

Helén som tycks vara ensamstående med två barn ”har inte kunnat betala sin hyra på flera månader”, vilket jag tolkar som ganska exakt från när hon blev arbetslös. Hennes föräldrar ”har swishat pengar för mat och andra nödvändiga utgifter” och ändå har hon inte ens råd att betala a-kasseavgiften.

Det kan visserligen tyckas lite märkligt att hon ska behöva betala a-kassan när anledningen till trångmålet är att Alfakassan ligger efter med sina utbetalningar, men vi pratar alltså om en ensamstående förälder (reportern tyckte inte att det var relevant information huruvida det finns en far till barnen) som direkt kom efter med räkningarna och efter ett kvartal inte ens kan skramla ihop 130 kr!

Helén säger själv att hon ”jobbat alla år”. Hon är 34, så gissningsvis uppemot femton år i arbetslivet. Under tio av dessa har hon varit mamma och ansvarig för att ta hand om minst ett barn, nu två. Ändå inte en krona i buffert, ingenting av säljbara ägodelar eller en egen bostad, och trots att hennes hyresvärd varit hygglig nog att låta henne vänta med hyran till nästa år finns ingenting.

”Vi har inte råd att göra någonting, jag måste be om hjälp med allt. Jag har varit självständig i hela mitt liv och skäms över att vara beroende av andras hjälp.”

Med självständig verkar hon – om inget drastiskt förändrats i hennes liv den senaste tiden – mena att hon inte drabbats av oförutsedda utgifter någon enda gång. Det är inte självständighet, det är tur. Eller möjligen en före detta make som täckt upp, men som inte längre kan eller vill göra det.

Jag tycker synd om Helén och ännu mer synd om hennes barn, men jag skulle verkligen vilja veta om hon inte känner något eget ansvar för sin situation. Vad hade hon gjort om hyresvärden hade satt hårt mot hårt och – helt rimligt – krävt hyra eller hotat med vräkning?

Är man vuxen och har ansvar för sitt liv, och i detta fall för ytterligare två människor, kan man helt enkelt inte ha obefintliga marginaler och få sin tillvaro fullständigt krossad trots att man slipper betala för mat och husrum. Jag undrar hur många svenskar som lallar runt i en rosenskimrande låtsastillvaro utan buffert eller skyddsnät. Jag har en känsla av att några av dem kommer presenteras i kvällstidningarna de närmaste veckorna, som en julkalender i ansvarslöshet.

Cybermåndag

Jag är inte mycket för temadagar påhittade av handeln, vare sig det är Kanelbullens dag eller Internationella popcorndagen. Det finns ett sånt här tema varenda dag, ibland flera. Idag är det exempelvis både Guldsmedens dag och Kåldolmens dag.

Och Cyber Monday. Alltså vad är det för skit?! Jag kan fördra Black Friday. Det är ju inte på något sätt en svensk tradition utan, som så mycket annat, något man hämtat rakt av från USA (även om jag är osäker på om de även där utökat den till Black Week eller Black Weekend). Men Cyber Monday är ju knappt ens en tradition i USA.

Vad är poängen med en ”handla för handlandets skull”-dag tre dagar efter föregående ”handla för handlandet skull”-dag? För att den ena sker på nätet och den andra också gör det? Men visst, poängen är naturligtvis att vi ska handla på oss en massa skit vi inte behöver. För att det är billigare.

Än vad? Att inte handla är alltid exakt hundra procent billigare än att göra det. Själv åker jag möjligen till Willys idag och veckohandlar för någon hundring. Inte som en hyllning till konsumtion eller för att fira att jag saknar vett utan för att det börjar bli lite tomt i kylen.

Limpa

Min idé att baka allt matbröd själv funkar bra. Jag har numera alltid jäst och mjöl hemma och har fått rutin på att baka när det börjar bli tomt i frysen.

Den här gången tänkte jag baka en limpa för omväxlings skull. Jag tycker att det ofta blir lite för sött och onyttigt, men ibland får man unna sig. Detta behövs:

jäst, 50 g
mjölk, 2,5 dl 
vatten, 2,5 dl 
sirap, 0,5 dl
salt, 1,5 tsk
rågsikt, 5 dl
vetemjöl, 9 dl
smör/margarin, 100 g

Och för pensling:

kaffe, 1 msk
sirap, 1 msk

Blanda mjölk och vatten, värm upp till runt 37 grader och vispa ner jästen. Sedan ner med resten av ingredienserna och en noggrann bearbetning med degkrokar.

Jäs under bakduk i minst en halvtimme.

Knåda degen på mjölat bakbord och fördela i ett par smorda formar.

Jäs under bakduk i en halvtimme till. Slå under tiden på ugnen på 200 grader. Grädda i nedre delen i c:a 30 minuter.

När du tar upp bröden, pensla dem med en blandning av kaffe och sirap. Kladda på ordentligt så att det blir en tjock yta.

Låt svalna, plocka ur bröden ur formarna och ät.