På Twitter finns ett gäng anonyma
poliser som mest verkar använda plattformen till att gnälla på
allmänheten på ett sätt som de inte kan på jobbet, åtminstone
inte borde. En annan gemensam egenskap är att de inte tar till sig
någon kritik, så jag blir inte så sugen på att diskutera med dem.
Men jag kan ju alltid kommentera dem på
min egen plattform så slipper jag kanske bli kallad idiot. Vi får
se när jag gräver fram denna jultweet från
signaturen MC-Polis.
Några svarade att en yrkeskår vars
främsta egenskap är att de går ner på knä för kriminella eller
i bästa fall bötfäller fortkörande bilister på motorvägen
kanske inte förtjänar högre lön. Det föll inte i så god jord.
Andra påpekade att om man lägger in
New Yorks levnadsomkostnader i ekvationen är lönerna snarast lägre
där. Dessutom visade det sig att siffrorna inte stämmer, eller att
de gjorde det tidigare, men att lönerna sedan sjunkit. Det erkände
MC-Polis utan omsvep, men det var lite som det gamla skämtet ”Jag
vet att det inte stämmer, men det är för jävligt i alla fall”.
Jag skulle vilja komma med en
kritik/invändning som jag inte såg från någon annan, nämligen
att en arbetsgivare, i detta fall staten, aldrig kommer att betala
mer än de behöver. När MC-Polis och hans kollegor går till jobbet
för nuvarande lön godkänner de gällande avtal. Jag har en känsla
av att de varit missnöjda i minst 30 år, alltså längre tid än de
flesta poliser varit i branschen. Ändå har de sökt sig till
utbildningen och jobbat på. Ja, men då så.
För fyra år sedan sänkte man
begåvningskravet för att komma in på polisutbildningen. På en
niogradig skala räcker det nu med en trea, klart under
normalbegåvning. Det var inga massiva protester från befintliga
poliser vad jag hörde, men det lär ju knappast höja kårens
anseende och i förlängningen inte heller deras löner.
Jag vill inte hänga ut just poliser.
Den här kritiken kan vi ta emot oss lite till mans (och kvinns).
Jobbar vi för en lön vi inte är nöjda med istället för att
sätta ner foten accepterar vi den. Tycker vi att facket är dåliga
förhandlare, men ändå är fackanslutna godkänner vi deras
förhandlingsförmågor. Kort sagt, att välja att inte göra
någonting är också ett val. I vissa fall kanske det bästa valet,
det får var och en bedöma, men när man gör ett val bör man inte
bli förvånad när man får leva med dess konsekvenser.