Välkommen till Modebloggen!

Jag tänkte bli lite kulturell och kommentera en kulturkrönika om mode. Till mitt försvar är artikelförfattaren Göran Greider, den kanske minst modemedvetna person jag känner till. Och innan jag ska attackera honom vill jag betona något som borde vara självklart för alla tänkande människor: Min kritik av Greiders åsikter går utmärkt att kombinera med att av hela mitt hjärta hoppas att han blir frisk från sin nyligen avslöjade cancerdiagnos. Nu kör vi!

Greider slår ett slag för mjukisbyxan som han menar fungerar i alla sammanhang utom möjligen begravningar, och att den som påstår något annat bara är en föraktfull elitist. Han har rätt ifall målet är att undkomma anklagelser om förargelseväckande beteende, men låt oss ha lite högre krav än så.

Mjukisbyxor funkar för att gå ut och slänga sopor eller hämta tidningen, men visst tusan finns det situationer då de inte passar. Jag har träffat människor som burit mjukisbyxor på barndop. För mig signalerar det: ”Detta barn och evenemang är oviktigt. Jag dyker upp för att det förväntas av mig, men jag klär mig som att jag stannat hemma.”

”Vadå mörk kostym? Det här är den mörkaste jag har!”

Greider har också fel när han hävdar att mjukisbyxan är en klassmarkör. Att inte dyka upp i träningsbrallor på bröllop, finmiddagar eller anställningsintervjuer handlar om att respektera andra människor, och respekt för sin omgivning återfinns i alla klasser, om än inte hos den uppenbart klasslöse, men av klass helt uppslukade, Göran Greider.

”Trots vinst”

När det skrivs om företag som sagt upp personal eller startat ett sparprogram framförs ofta från facket eller politiker att man gjort det ”trots miljonvinster”. Förstår de verkligen inte att den där vinsten beror just på att företaget hela tiden ser om sitt hus, försöker hålla nere kostnaderna och uppe marginalerna?

Jag menar inte att företag ska kunna gå fram som en slåttermaskin, leva på statliga bidrag så länge det går och lämna små glesbygdsorter med hög arbetslöshet i samma stund som kommunen slutar att muta dem, men med undantag för ideella företag och ett och annat statligt bolag är all näringsverksamhet vinstdrivande. För att företaget ska kunna leva i välmåga och ha möjlighet att även fortsättningsvis generera skatt till samhället och arbetstillfällen i kommunen måste de gå bra.

De som gnäller om att företag ”trots stora vinster” försöker fortsätta att växa, ta marknadsandelar och tjäna pengar är fria att själva starta företag och driva dem på något annat sätt, men märkligt nog brukar de aldrig ägna sin energi åt det. Antingen fortsätter de gnälla på andra företagare, eller så blir de ändå företagare själva, men då har de en märklig förmåga att också försöka göra det så att ägarna får avkastning på investerat kapital.

Tre fjärdedelar av alla företag i Sverige är enmansföretag, människor som i bästa fall sysselsätter sig själva. Vi får vår andel av skit som oftast går ut på att vi betalar för lite skatt (som att inte det skulle hänga ihop med vinsten), men slipper ändå den skitstorm som ständigt och jämt levereras till den promille av de svenska företag som har fler än 250 anställda. Detta trots att en stor andel av deras vinster finansierar vård, skola, politikerfallskärmar och annat, förutom att verksamheten finansierar underleverantörer och att deras 250+ anställda också betalar skatt.

Straffbeskattad miljövänlighet

Det är väl ingen som lever i villfarelsen att plastskatten infördes av miljöskäl (åtminstone inte så länge inte skatteintäkten öronmärks för miljöändamål), men den som är tveksam kan läsa om Gaia BioMaterials.

Det är ett svenskt företag som tagit fram en fossilfri påse som kan återanvändas 50 gånger och därefter är biologiskt nedbrytbar. I andra länder tas den emot med glädje, men i Sverige beskattas den som plast. Inte för att den är gjord av plast utan för att den liknar plast. Det här ger oanade beskattningsmöjligheter. Alkoholskatt på alkoholfritt vin och öl är givet. Och har ni tänkt på att äppeljuice ser ut exakt som bensin? Jajamen, drivmedelsskatt på den!

Eftersom ”plastpåsen” pga straffskatten blir i det närmaste osäljbar i Sverige kommer företaget därför ”satsa på marknader utanför Sverige som stödjer omställningen till biomaterial”. Vad tror ni, kommer de förlägga produktionen till ett av världens högst beskattade länder där regimen i ord och handling visat att de hatar företaget och dess produkter? Jag förstår inte varför de fortfarande är kvar.

En anledning är antagligen att grundarna bor och startade företaget i Sverige. Annars ser jag många entreprenörer som flyttar ut redan innan de startar verksamheten. Ser inte Magdalena Andersson det? Vill hon inte ha deras pengar? Det tror jag att hon vill, hon verkar vilja ha allas pengar.

Om man lyssnar får man svar

Häromdagen skrev jag ett svar på en debattartikel. Ordet debatt betyder ”ordnat offentligt meningsutbyte”, men debattartikelns författare ändrade samma dag namn på sitt Twitterkonto från Agneta Tjernström Lustig till Agneta TL. Profilbilden på kontot är en telefonkiosk.

I samma veva skrev socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi en tweet:

Han efterfrågar en respektfull debatt där man lyssnar på varandra. Inlägget fick över 500 svar. En del ”Erudumihuvet?”, men också ros och uppriktiga frågor. Inte en enda av kommentarerna fick svar från ministern. Så gick det med den intentionen att ”lyssna på varandras argument”.

Så här tror jag. Shekarabi är kanske den som allra tydligast visat att han vill ta över efter Löfven. I SSU lär han ha gått under namnet ”Fasadklättraren” för sin osvikliga förmåga att alltid ta sig uppåt i organisationen utan att gå den normala karriärstegen. Nu optimerar han sina chanser genom att spela statsmannamässig, men orden om en politisk debatt med respektfull ton är bara snack, på samma sätt som Agneta Tjernström Lustig inte ville debattera, hon ville tycka.

På börsen finns ett fenomen som kallas confirmation bias (möjligen bekräftelsefördom på svenska) som går ut på att man bara lyssnar åt det håll där man tror sig få det svar man redan tycker. För en hammare ser alla problem ut som en spik. Herr Shekarabi och fru Lustig undviker nogsamt mothugg och så länge de lyckas har de rätt, åtminstone i sin egen värld.

Det är synd, för debatt är ett utmärkt sätt att slipa sina argument eller komma till insikt om att man hade fel, helt eller delvis. Vi som inte är ministrar får sällan 500 svar när vi ställer en fråga. Kanske inte något, kanske har vi inte ens någon att fråga.

Det vi kan göra då är att fråga oss själva. Innan du gör ett inköp, lista dina tre bästa argument mot köpet för att skaffa dig perspektiv. Det funkar lika bra för aktier som för skruvdragare. Något skit är det med allt.

Småpack

Jag köper så stora förpackningar jag kan. Det ska ju hinna ta slut inom rimlig tid, särskilt när det gäller mat, men även annat kan vara svårt att förvara eller onödigt att binda upp kapital i. I mars bunkrade folk toapapper och de som inte gjorde det var sura på de som bunkrade. Jag köpte en bal, 64 rullar. Det gör jag alltid och förstår inte vitsen med att köpa mindre för det är praktiskt att ha hemma.

Nyligen såg jag en reklamskylt för 100 kartonger kaffemjölk à 2 cl för 77 kr. Inte ett dugg billigt, ett literpris på 38,50 kr! Men jag får en känsla av att en del ser små förpackningar som exklusivt, som att det i sig vore eftersträvansvärt. De må gälla parfym, men banne mig inte mejeriprodukter.

Fast något vill jag tjäna på att köpa stort. På exempelvis mjöl kan man ibland tjäna några öre kilot på att köpa en femkilosförpackning istället för två. Där kan påsen hinna gå sönder och så var den vinsten borta. På champinjoner och morötter är lösvikt nästan alltid billigast på Willys, men likafullt ser jag färdigpackade påsar i andras korgar. Troligen kollar de inte ens pris. En del människor tycks ogilla pengar.

Ris, bulgur, potatis, lök och pasta köper jag i så stora förpackningar jag hittar. Inte ett dugg exklusivt, men billigt.

Varför denna tillit?

Det ringde en ryska från ett svenskt mobilnummer och ville prata om mina investeringskonton. Hon pratade som att hon ville stämma av något vi redan diskuterat. Fast det hade vi inte, vilket jag upplyste henne om och för ovanlighetens skull var det inte jag som slängde på luren utan hon som tackade för sig när hon märkte att loppet var kört.

Telefonförsäljare och andra skojare gör nog det som funkar. I detta fall att peka med hela handen och antingen möta motstånd och snabbt ge upp, eller också köra över den potentielle kunden. Men varför funkar det?

En liten ledtråd kanske Novus opinionsundersökning ger, som visar att svenska folkets förtroende för auktoriteter är skyhögt.

Vi ser att nästan alla hade högre siffror för en månad sedan, men det är ju fortfarande förbluffande högt på allt. Hälften har förtroende för Folkhälsomyndigheten, vars främste företrädare Anders Tegnell haft fel i nästan varenda förutsägelse i ett helt år, i sig imponerande.

Och vad har MSB gjort för att förtjäna 28 procents förtroende?! Skickat ett obegripligt och helt meningslöst sms. Och så har chefen utmärkts sig för sina resvanor. Apropå det har regeringen ännu högre förtroende. Hur tusan ser en människas kritiska tänkande ut för att ha förtroende för Löfven, Morgan Johansson, Ygeman och Bolund?

Kanske för att man inhämtar all sin nyhetsinformation från statsmedia, som förbluffande nog ligger på 50-55 procents förtroende! Jag sätter högre tilltro till valfri försäljare av begagnade bilar än jag gör till ”oberoende” SVT:s och SR:s ”saklighet och opartiskhet”.

Vad kan man då göra åt svenskens galna förtroende för auktoriteter? Skolan skulle kunna lära ut källkritik, men det känns ju snarast som att den gått mot att lära ut att källkritik är att vara kritisk mot vissa källor, alltså att döma ut informationen beroende på budbärare, och det är ju exakt motsatsen till källkritik.

Kanske borde man börja med telemarketing och peka med hela handen åt viljelösa idioter. Får man tro Novus skulle det funka i mellan 10 och 83 procent av samtalen.

Rasistisk kapitalförvaltning

Hållbarhet har länge varit ”det nya svarta” på börsen, men kanske är det först nu det blivit bokstavligt. Kapitalförvaltaren Blackrock kräver att företag ska vara diversifierade ifråga om ras och kön.

T ex måste en tredjedel av ledningen vara kvinnor och minst en person i styrelsen ”icke-vit”. Ja, diversifiering och jämställdhet går som vanligt bara åt ett håll. En tidigare definition på jämställdhet var: ”Ett bolag definieras som jämställt om andelen kvinnor i ledningsgruppen är minst 40 procent.” Hur det kan se ut kan ni se här.

De som kläckte den här idén måste ha missat att det nu går fint att identifiera sig som kvinna (eller något annat) utan att vara det. Så var dras gränsen för kön när det finns 57 olika? Och hur mäter man hudfärg? I en debatt om rasism debatterade radioprataren Alexandra Pascalidou och journalisten Alice Teodorescu. Pascalidou ifrågasatte hur Teodorescu kunde ha åsikter om rasism eftersom hon är vit (för då får man tydligen inte ha det). Att bägge damerna (ja, jag tror att de identifierar sig som kvinnor) är födda i Bukarest och i mina ögon exakt lika vita hör tydligen inte hit.

Så vad leder Blackrocks utspel till, rent praktiskt? Ni kommer kanske ihåg att liknande krav ställt på Eurovisionsschlagern. Jag snackade med en manlig, svensk kompositör som diskuterat med sin likaledes manliga författarpartner vem av dem som skulle skriva in sin fru som medkompositör. Är det diversifiering? Fortsätter den här dårskapen kommer en massa invandrar- och kvinnliga alibin skrivas in i börsstyrelser, till ingen som helst nytta.

Men det kommer att få betydelse. Varje kompetent kvinna eller icke-vit person kommer att bli ifrågasatt. Kanske inte verbalt, men hon eller han kommer alltid (och ibland med rätta) misstänka att kollegor tänker tanken: Är du här tack vare kompetens eller irrelevanta attribut du fötts med?