Var och en blir salig på sina halmgubbar

Detta riskerar att bli ett tjatigt tema i den här bloggen, men irritation och ilska över andras aktiva val slutar aldrig att förvåna mig.

Jag kan naturligtvis inte vara säker på att den Twittertråd det refereras till inte existerar, men hade den gjort det och i twittrarens tycke är så dum att den förtjänar att hånas hade det såklart varit allra enklast att slänga med en länk till den. Men det gjorde han inte, och eftersom jag inte följer honom och inte vill hänga ut honom gör jag nu likadant.

Jag följer inte med i allt som händer på Finanstwitter. Som överallt annars finns det dumheter där även om jag inte skulle sträcka mig så långt som till att kalla det för ett ”antiintellektuellt mörker”. Men jag är rätt säker på att ingen på allvar sagt att man är värdelös med mindre än 50 procents sparkvot.

Så varför ägnar jag ett blogginlägg åt något som troligen inte hänt? För att jag inte tror att twittraren ljuger. När han skriver att han känner sig utpekad som värdelös är det antagligen för att det kändes så. Eller rättare sagt för att han tänker att de kanske har rätt i att han förtjänar kritik.

Det är tufft att känna att man borde skärpa sig, särskilt om det kommer utifrån. Om man t ex tycker att man borde spara tio procent av lönen, men bara sparar fem, så kan man antingen hacka i sig det eller också intala sig själv att man blivit attackerad för att man inte sparar mycket mer än man skulle kunna. För det kan man ju bara vifta bort som dårskap och fortsätta som tidigare.

Kanske överanalyserar jag detta, men om jag läser något som indirekt skulle kunna tas som kritik mot mitt sätt att leva blir jag inte topp tunnor rasande. Efter det skärmdumpade inlägget ovan satt dock ett helt gäng och målade upp bilder av hatande idioter som vigt hela sitt liv åt pengar, hat mot sina medmänniskor och ”en väldig von oben-attityd” (japp, om självkritik varit en valuta hade det funnits rikedom i den tråden).

Att hata någon pga nivån på deras sparande är inte friskt. Jag kan förundras över människor som lyckas gå genom ett helt yrkesliv utan att ha något sparat kapital, särskilt om de anser sig behöva det, men att hata dem skulle inte falla mig in.

Körkortsteori 2.0 – sponsrat av Teoricentralen Sverige AB

För ett par veckor sedan är det 30 år sedan jag tog körkort (vilket är jättemärkligt eftersom jag fortfarande ser mig som 30+ även om jag på ett logiskt plan förstår att inte ens beteckningen 40++ håller längre), och jag märker att utvecklingen gått framåt.

Min övningsbil.

Inte minst när det gäller körkortsteorin. Jag jobbade natt på den tiden, ensam på ett kontor med en hel del dötid. Jag pluggade in hela teorin på betald arbetstid genom att natt efter natt anteckna allt av värde från Körkortsboken som jag sedan memorerade. Sen åkte jag till körskolan och fyllde i gamla teoriprov.

Men nu är det inte 1991 längre. Körkortsboken finns visserligen fortfarande och den ser precis lika tråkig ut nu. Fast nu behövs den inte. Istället kan man för ungefär samma pengar köpa ett paket från Teoricentralen innehållandes en digital körkortsbok, 1100 körkortsfrågor med förklaringar, en mobilapp och uppläsning av frågorna så att du kan plugga under promenad eller bussresa (snart kör du bil överallt) och möjlighet att skriva teoriprover på tid och att chatta med trafiklärare.

Körkortsboken kostar 291 kr på Adlibris. Vill man ha med körkortsfrågor online kan man köpa ett teoripaket för 714 kr, vilket är flera hundralappar dyrare än Teoricentralens paket som ändå verkar betydligt mer heltäckande. Använd koden ”SPAR15” så får du 15 procent rabatt på samtliga paket Teoricentralen erbjuder.

Hade jag haft barn hade jag köpt Teoricentralens körkortsteori åt dem. Särskilt gillar jag funktionen att kunna chatta med bilskollärare. För annars finns risken att ungarna skulle fråga mig om reglerna. Och inte fan kan jag dem, det var som sagt 30 år sedan jag tog körkort!

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Teoricentralen Sverige AB, men åsikterna är mina. 

Till försvar av padel

Jag har aldrig spelat padel och känner inget sug att börja. Inte bara för att utövarna inte tycks kunna stava till paddel eller för att det verkar vara ett meningslöst tidsfördriv för lönnfeta tennispensionärer, jag är avig till bollsporter i allmänhet.

Men när ett gäng grannar gått ihop för att försöka stoppa en padelbana på en privat villatomt tänker jag ändå försvara sporten, eller åtminstone villaägaren.

I grunden tycker jag att man ska få bygga vad man vill på sin egen tomt, så länge det inte stör utsikten i området alltför mycket. En padelbana är 10 x 20 meter, har genomskinliga väggar och är inte större än ett hus. Bygg vad ni vill, säger jag.

”En granne menar att kommersiella krafter kan gömma sig bakom padelbanor som byggs i vanliga trädgårdar.”

Det gäller väl allting? Din nyanlagda gräsmatta kanske ska bli en kommersiell golfbana, din utegrill en restaurang med uteservering eller ditt garage en bilpool eller biluthyrningsfirma?

Byggnadsnämndens ordförande slirar betänkligt: ”Det finns ett stort sug efter den här typen av banor. Och även om jag tycker att padel verkar jättetrevligt att spela så har jag full förståelse för grannar som är oroliga för ljud.”

Då undrar vän av ordning när man ska förbjuda studsmattor i villaområden. Har ni sett hur fula de är och hört vilket liv det är på utövarna? Förresten är det kanske bäst att överhuvudtaget förbjuda barn inom detaljplanerat område. Förutom att de låter illa kan de ju växa upp till engagerade eller skapande människor. Med grannens logik om ”gömda kommersiella krafter” är det bäst att handla proaktivt.

Ljudhuliganer.

Eller också kan vi göra så att människor som vill undvika närboende grannar inte bosätter sig mitt i ett villaområde för där är risken överhängande att du kommer att drabbas av folk.

Dags att återuppfinna kontanter?

MSB (Myndigheten för Sol & Bad, som generaldirektör Dan Eliasson fick oss att förstå att det betydde) har kommit fram till att Sverige har dålig ekonomisk beredskap om IT-systemen kraschar eller blir oanvändbara, som vid ett större elavbrott.

Den smått fantastiska slutsats man dragit av det är att ”det som behövs är fler offline-lösningar”. Jag vet en som skulle kunna funka! Man skulle kunna använda papperslappar som innehar ett visst värde, så kan man betala med dem och även växla dem till mindre valörer och eventuellt komplettera med en slags runda metallbrickor som också ges ett visst värde.

Tycker ni att det låter bekant beror det på att vi har detta system, kallat kontanter. Ett system som såväl politiker som myndigheter gjort allt de kan för att få bort. De företag som inte längre accepterar kontanter kan lugnt låta bli, trots att svenska kronan är ett legitimt betalningsmedel och som sådant ska funka i alla butiker i landet.

Det är en knepig sits de försatt sig i. Å ena sidan vill makthavarna inte att vi ska ha kontanter, så att de har full kontroll över allt vi gör. Å andra sidan är det deras uppgift att driva samhället även om skiten träffar fläkten. Det skulle de ha tänkt på liiite tidigare.

Åkt på krypto-nit?

Säga vad man vill om kryptovalutor, men det blir inte långtråkigt. Så fort någon säger att bitcoin kommer att stiga till himlen och aldrig mer komma ner till gamla nivåer är det någon som nyser och plötsligt tappar den 40 procent från det ATH man trodde var en ny botten. Där var det nog både en och två investerare som gick på en krypto-nit.

En del investerare drar slutsatsen att man därför inte bör satsa pengar i bitcoin, än mindre i ännu nyare och mindre mogna kryptovalutor. Vi som investerar på börsen vill ha god avkastning över tid, inte spela bingo. Och hur tusan ska man förhålla sig till ett innehav vars priskurva rör sig som ett EKG för en dödssjuk?!

Så kan man absolut tycka. Själv drar jag istället slutsatsen att detta bättre än någonting de senaste åren (inklusive Fingerprint och Evolution) visar att man bör ha en diversifierad portfölj och inte lägga alla ägg i samma korg. En fyrtioprocentig förlust (och det behöver ju inte stanna där) kan vara förödande, men om man bara lagt fem procent av det totala sparkapitalet i det innehavet ger det portföljen en nedgång på två procent. Fortfarande surt, men hanterligt.

Har man stort sparkapital och lågt inflöde tycker jag att fem procent också är för mycket. Inte för ett investmentbolag eller bredare fond, men för en kryptovaluta kanske två procent är rimligare. 40 % x 2 % = 0,8 %. Vid stora uppgångar är det lite surt att ha varit ”feg” och inte gått all-in, men livet är ett långlopp.

Vill vi jobba?

När jag skrev om arbetsmoral fick jag ett lästips i kommentarsfältet, en nyskriven artikel i Kvartal med rubriken ”Är det verkligen jobb vi vill ha” där man driver tesen att ju rikare vi blir, desto mindre kommer vi att jobba. De har dammat av en nationalekonom som menar att människan har en grundläggande drivkraft ”att inte jobba så mycket”.

Det må så vara, men det låter som att vi för varje krona in på kontot blir mindre benägna att arbeta och det köper jag inte. Jag tror däremot att när vi inte måste jobba för försörjningens skull vill vi jobba på våra egna villkor, det är en helt annan sak.

I gruppen ekonomiskt oberoende vet jag ingen under 65 vars mål är att inte jobba alls. De enda jag vet som inte jobbar alls är människor som är högst beroende av samhällets välvilja för att kunna ställa mat på bordet.

Och så länge det finns arbetslöshet, är det ett problem om arbetsföra människor springer i sin egen takt i ekorrhjulet, under förutsättning att de inte ligger samhället till last? Jag tycker inte det. Om den andra gruppen, den som lever helt på bidrag, säger en arbetsförmedlare detta i artikeln:

”En inte oansenlig del gör efterhand sin arbetslöshet till ett sätt att vara och leva. De får sin a-kassa, aktivitets- eller försörjningsstöd och rättar munnen efter det.”

Här nämns långtidsarbetslösa och äldre invandrade kvinnor som helt enkelt inte är vana att lönearbeta, och det finns såklart ingen anledning att ändra på det om samhället ändå försörjer familjer som har 0-1 förvärvsarbetare. Är det inte här samhället borde reagera istället för mot dem som har råd att inte ha en heltidsanställning?

Konstuppföljning

I januari frågade jag er bloggläsare om hur man säljer konst i mellanskiktet. Det var tavlor jag trodde kunde vara värda tusenlappar, men inte så många tusenlappar att Bukowskis m fl var intresserade. Några läsare tipsade om andra auktionshus. Bl a de som säljer sina varor på Auctionet.com och det var just där som jag fick napp.

Bild från när jag ”lajvade” bostadsmäklare, med tavla i bakgrunden.

Jag hittade ett auktionshus i Stockholm som värderade kostnadsfritt på plats hos dem, så jag åkte dit med sju tavlor, ett skåp och lite smycken (arvegods, det mesta). Skåpet och tre av tavlorna tog de emot och auktionerade ut. Smyckena är inte ute än, men skåpet gick för drygt 1800 kr och de tre tavlorna för drygt 7000 tillsammans.

Samma tavla.

De tavlor auktionshuset inte bedömde som säljbara värderades ändå inte förgäves. För mig var de okända tavlor med oläsbara signaturer, men värderingsmannen kunde berätta vilka upphovsmännen var och bara det gjorde dem lättare att avyttra. Jag sålde alla tre på Tradera, en sajt där det vore svårt att sälja tavlor för tusenlappar, men ett par hundralappar var fullt möjligt.

Efter avgifter blev det 7823 kr in på kontot. Det var pengar jag inte hade räknat med och helt klart värt arbetsinsatsen. Men jag hade ändå känt mig tvungen att gå till botten med detta. Det är kanske inte så vanligt att någon råkar slänga en van Gogh eller Picasso, men det hade känts rätt surt att upptäcka i efterhand. Nu vet jag att både tavlorna och skåpet fick rätt pris, det var lätt att ordna, kul och lönsamt.