Få
saker var viktigare för mig som barn än att bli vuxen. I det
begreppet låg framförallt att kunna ta hand om sig själv, laga
mat, handla och betala räkningar, men viktigast av allt var såklart
att försörja sig själv. Och vilken härlig känsla det var när
allt fler av dessa bitar föll på plats. Jag skaffade ett jobb,
flyttade hemifrån, köpte bil och tog körkort (ja, märkligt nog i
den ordningen).
Min
känsla är att alla andra unga kände som jag på 80- och 90-talet,
men i så fall har samhället förändrats för när Timbro lät
Demoskop fråga ett par tusen människor hur viktigt det är för dem
att kunna försörja sig själva svarade hela 15 procent inte ”Mycket
viktigt”.
Timbro försöker
göra partipolitik av detta och det är visserligen sant att
högerpartiernas väljare har väsentligt högre arbetsmoral än
vänstern i denna undersökning (enda undantaget är C som är uppe i
högerns siffror), men det som förvånar mig är att inte alla
staplar ligger över 95 procent. Vad är det för människor som inte
tycker att det är viktigt att klara sig själva?!
Men
på det resonemanget får jag åtminstone inte med mig Nya
Wermlands-Tidningens ledarskribent som istället tycker att siffran 85 procent vittnar om Luthersk arbetsmoral.
Jag är helt på det klara med att alla inte kan försörja sig. Gamla, sjuka, handikappade osv behöver samhällets stöd och det är helt okej. Det är inte så att jag tycker att de som inte jobbar har ett lägre människovärde. Jag levde bara i villfarelsen att nästan alla ville klara sig själva. Jag gillade den tanken.