SVT skriver om Foodora-budet Fakhar som
enligt artikeln tjänar ”noll kronor i timmen”. Själv skulle jag
kalla det provisionsbaserad lön, eftersom det är vad det handlar
om. Budet får 40 kr per leverans, minus omkostnader.
Huruvida det är bra eller dåligt får
varje förare själv bedöma och i den ekvationen får man väl också
lägga vad man har att erbjuda. Är man hjärnkirurg finns nog bättre
alternativ. Fakhar pratar engelska med pakistansk brytning, både med
reportern och kunderna, vilket tyder på en språkprofil som inte
precis öppnar den svenska arbetsmarknadens alla dörrar. Han säger
också själv: ”Jag kan inte sluta, för jag har inget annat val.”
Samtidigt säger han sig tycka om
jobbet, det faktum att han är sin egen chef och att ingen har några
invändningar mot hur han lägger upp jobbet eller kritiserar hans
arbetsinsats. Så är det, som arbetare får man välja vad man
värdesätter.
”Alla vill ju
ha en trygghet med sitt jobb”, säger
Fakhar, men så är det inte. En del vill ha trygghet, andra vill ha
frihet. Alla strävar inte efter en fast heltidsanställning, en del
gillar faktiskt rotationsjobb, visstidsanställningar och
timvikariat.
Jag vill inte förvägra honom hans
jobb, vare sig han valt det för att han saknar alternativ eller för
att han tycker om sitt jobb. Själv har jag haft jobb där jag hade
älskat att få provisionslön för att inte få samma lön som någon
slöhög som mest fikar och snackar privat i telefon på jobbet, men
är tryggheten i en garantilön viktigare får man prioritera det. I stort sett alla företagare är i den situationen att vi inte har någon garanterad lön och jag förväntar mig inga snyftartiklar om oss.