Statliga ministrar på privata korståg

Eftersom jag tidigare kallat Dagens Industris PM Nilsson för politisk papegoja vill jag i rättvisans namn lyfta fram när han gör något bra också. Som nu, när han tar Engelska skolan i försvar och – inte minst – ifrågasätter rimligheten i att ministrar och andra politiker jagar enskilda näringsidkare.

Läs gärna hela artikeln, men ett par av Nilssons exempel är att statsminister Andersson helt felaktigt (lögnaktigt!) påstått att Engelska skolan fört över miljardbelopp till Florida, skolminister Axelsson Kihlblom sitter på Twitter och säger att Engelska skolans grundare Barbara Bergström ”inte brinner för skolan men för pengar” och får medhåll av utbildningsminister Ekström. Ni vet, hon som fuskade i Pisa och ljög om det. Vad brinner ni själva för då, ministrar, mobbing i största allmänhet eller att göra svenska skola till den sämsta i världen och inte bara i Europa?

”Allt går bra, inget att se här...”

Jag köper att man är motståndare till friskolor. Då får man stå för det, och varför, men då måste man ha riktiga argument. Att antyda att friskolorna inte är bra för eleverna går dåligt ihop med att elever står i kö för att få gå i de från politiskt håll förhatliga friskolekoncernerna. Vad säger det annars om ministrarnas syn på föräldrarna?

Något annat som stör mig är begreppet ”marknadsskola”. Med det vill man låta påskina att det är en fri marknad och att föräldrar kan köpa sig förbi köer. I själva verket är skolbranschen en av de mest reglerade. Skolpengen som följer med eleven struntar i om föräldrarna är rika eller adliga. Det som skaver är 1. att privata alternativ ger valfrihet och 2. att de många gånger gör det bättre än de kommunala skolorna.

”Byta skola?! Varför vill du det?”

Om det på allvar vore ”vinster i välfärden” som störde skulle ministrarna vara lika fräna mot att privata byggföretag bygger skolor och vårdhem för ekonomisk vinning, privata städbolag håller dem rena och ofantliga mängder privatproducerad konst köps in för att smycka lokalerna. Kan de vara för att dessa näringsidkares verksamhet inte blir ett kvitto på oförmågan hos stat och kommun?

Julutmaning

Jag tittar sällan på bloggens besöksstatistik. Egentligen gör jag det bara vid kontakter med potentiella sponsorer, men något jag har fått med mig är att ni som läser den här texten på julafton kommer att vara en ganska exklusiv skara.

Jag måste inte ha många läsare för att skriva, men det känns lite dumt att lägga research på en text som de allra flesta ändå bara ögnar igenom i mellandagarna, om ens det. Jag tänkte nöja mig med att önska god jul, men det skulle inte kännas som jag om texten vore helt utan pekpinnar.

Därför vill jag uppmana er alla att ringa någon ni tror blir glad av det. Alla har väl en äldre släkting eller avlägsen vän som ni misstänker kommer att vara ganska ensam i jul. Kanske särskilt i år när såväl statsmedia som regeringen uppmanar oss att inte umgås. Slå en signal, prata en stund.

”HEJ AGDA! HUR MÅÅÅR DUU?!”

Och nej, ett julkort eller sms är inte samma sak, det är något man slänger ur sig av plikt och som högst troligt inte kommer att uppskattas lika mycket. Fem minuter, det kan ni få loss till och med på självaste julafton. Bevisligen ifall ni läser detta den 24:e. Läser ni det i helgen eller mellandagarna tar ni samtalet då istället. Bara gör det!

”Det är mörkt nu...”

Det här förvånade mig lite, att Lasse Lindbom tjänar tvåhundratusen om året på ”Tänd ett ljus”. Inte bara för att det är Sveriges genom tiderna mest irriterande jullåt, som får både Busungarnas ”Tomten, jag vill ha en riktig jul” och ”Vår julskinka har rymt” med Werner & Werner att svänga i jämförelse.

Jag tycker att vi i flera år matats med uppgiften om att streamingtjänster gjort det omöjligt att tjäna pengar på musik, men vad spelar Spotify för roll om en musikalisk medelmåtta som Lasse Lindbom tjänar flera hundratusen STIM-kronor om året på en enda låt med den käcka intro-texten:

”Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom-dom-dom”

Jag vet manusförfattare där det rasslar till rejält på bankkontot när deras alster visas på scen och tv, men jag har mer förståelse för att man får punga ut om man ska visa en långfilm än tre minuter av ovanstående text framförd av supergruppen Triad.

Nu verkar jag säkert missunnsam. Det är inte alls min mening. Lasse Dumbom (okej, det var lågt) är säkert en skön kille. Man behöver ju inte vara ett skithål bara för att man varit kompis med Niklas Strömstedt och Ulf Lundell. Klart Lasse ska ha stålar! Eller, som han själv skriver i nyss nämnda text efter att han ”dom”:at klart:

”God jul
och gott nytt år!
Lova var rädd om dig själv,
en hälsning du får!”

Men hallå! Tvåhundratusen om året...

Äntligen!

Den här hösten skulle jag sälja min tredje bostad. Första gången (2003) anlitade jag en mäklare som var helt värdelös. Såg ni tv-serien Mäklarna? Jag hade föredragit vem som helst i den serien framför klantskallen jag drabbades av.

Så nästa gång sålde jag med hjälp av Hemverket som skötte pappersarbetet medan jag fick sköta visningarna. Det passade mig bra för det fick jag ibland göra även vid första försäljningen eftersom den mäklaren inte var så himla intresserad av själva säljprocessen utan föredrog faktureringen av mig. På minussidan blev det väldigt många visningar och tog väldigt lång tid.

Tredje gången gillt 2021. Nu blev det en ”riktig” mäklare igen, helt enkelt för att jag bor i Norge och inte kunde visa lägenheten på distans. Men i takt med att visningarna blev fler och fler kändes det ett tag som att jag fått det sämsta av två världar – hög avgift och ändå inget avslut, helt eller delvis beroende på en slö mäklare. Finns det förresten andra sorter får ni gärna avslöja vart, för nu har jag träffat på slöa mäklare i två länder och de jag köpte huset av har rapporterat om samma slöhet i ett tredje land.

Men strax innan jul och med en vecka kvar innan avtalet med mäklaren gick ut hände något. Jag hade börjat ställa in mig på en ny process med en ny mäklare, nya bilder och en ny visningsrunda i januari (man kan blåsa mig en gång, aldrig två). Så lyckades mäklaren ändå lokalisera en kund som ville betala ett rimligt pris. Skönt!

Lägenhetsutsikten får symbolisera glädjen.

Ekonomiskt satt jag inte i sjön. Det var surt att betala för en bostad jag inte hade minsta glädje av, men några månadsavgifter hit eller dit spelade kanske ingen större roll i slutändan. Då var det nästan värre att göra det på håll, att behöva lita på att mäklaren skulle göra vad hon sa, att behöva hjälp med att tömma posten och annat praktiskt när min högsta önskan var att få klippa navelsträngen till Moder Svea.

Men nu är pappren påskrivna och pengar rullar in som de ska, det går bra nu. Hög tid att fokusera på nya probl... utmaningar.

”Fattig” student

I Norge finns en influencer som heter Karen Elene Thorsen, men som främst går under namnet ”Fattig student”. Det verkar vara en trevlig människa på alla sätt och egentligen är jag inte kritisk mot henne utan mot samhället i allmänhet och studenter i synnerhet.

Fattig student började blogga om ”billig” mat för studenter. Tanken var att studenter antagligen inte har plats eller framförhållning för att ha alla möjliga matvaror hemma. Fattig students koncept går ut på att man med relativt få ingredienser ska kunna sätta ihop fyra olika middagar för en person.

Det är bara det att de fyra middagarna tillsammans kostar 250 kr! Det tycker hon är billig mat och jag börjar förstå varför hon är fattig. Själv tycker jag att en billig middag kostar 1,35 kr och även om jag inser att jag troligen får svårt att fixa en hel dags mat för en tjugolapp i Norge har jag hittills inte ätit en enda middag som kostat över en tjuga ens med ordinarie norska butikspriser.

Jag upplever att det är likadant i Sverige. Studenter gnäller över hur himla svårt det är att få ihop sin budget samtidigt som de kräver att få bo på gångavstånd från universitet, dricka öl tre kvällar i veckan samt äta och göra vad som faller dem in. Jag vet studenter som jobbat extra och klarat livhanken på enbart studiebidrag, men i ärlighetens namn var det ett tag sedan.

Å andra sidan finns ju studielån för den som önskar, om man inte kan tänka sig att jobba extra på kvällar, helger eller åtminstone över sommaren. Själva idén med att plugga är väl ändå att det så småningom ska leda till arbete. Fast ibland undrar jag.

Alla gör sina val. Jag ser inte ner på människor som äter middag hemma för över 60 kr i snitt. I reklamen för Fattig students kokbok presenteras detta som ”halverade matutgifter”! Ur led är tiden.

Hur mycket liv förlorar du på sen pension?

Det här ser jag ofta. När svenskarna närmar sig 60 leker de med tanken på att gå i tidig pension trots att den ordinarie pensionsåldern stadigt flyttas uppåt.

”Bara femton år kvar nu.”

Och så kan de ju inte göra, tro att de ska få bestämma över sina egna liv på det där viset! Nej, in i fållan igen med den övriga fårskocken! Om inte statsministern eller statsmedia varnar så kommer pekpinnarna från statsfinansierade storbanker och affärsmedia, i detta fall Swedbank och Privata Affärer:

”Men att gå i pension tidigt kan bli kostsamt.”

Och så några räkneexempel i syfte att visa att de flesta kan glömma att ens gå vid 65 som ju fram till nyligen var standard. Jag skulle vilja vända på det, ”Så mycket tid förlorar du på att vänta!” alternativt ”Men att inte gå i pension tidigt kan bli tröttsamt”.

”Gigolo – and proud of it!”

Jag räknar med att jobba hela livet och missunnar ingen annan att göra det, men om svenskarna tvingas att jobba längre än önskvärt av ekonomiska skäl borde fokus i artiklarna ligga där – hur man gör för att spara. Men det gör det ju inte. Tvärtom, om någon så mycket som andas om en dröm om ekonomiskt oberoende sluter hela etablissemanget mangrant upp bland dysterkvistarna:

Det går inte! Det är orealistiskt, osolidariskt och alla möjliga andra o-. För den hugade återstår då två möjligheter. Antingen att acceptera, ge upp och foga sig i skocken, eller att forma sitt eget öde. De flesta väljer ettan och andas ut lite över ”vetskapen” att det ändå inte går.

Fira en sansad jul!

Är du typen som laddar i elva månader för att sedan fira jul som en dåre ska du såklart fortsätta om du trivs med det, men min känsla är att många rycks med i en julkommers som inte är helt frisk.

”Om man skulle ta och köpa några lampor till...”

Less is more tror jag inte har någon bra översättning på svenska, men principen kan ändå brukas. Varför slänga ihop femton rätter till julbordet (när ingen vill eller orkar äta fler än fyra, och exempelvis sylta är inte en av dem, för ingen vettig människa gillar sylta), dricka femton snapsar (efter fem är det ingen som gillar dig) och ge ungarna femton julklappar var?

Gör några riktigt bra rätter (eller köp färdiga, jag skulle inte drömma om det, men en gång om året må det vara hänt) och ge ungarna ett par riktigt bra julklappar. Om de är i ålder att de uppskattar dem, tillräckligt små barn kan man faktiskt ge vad som helst, det är själva klappöppningen de får ut något av.

Vidare är det inte lag på att man ska ha julgran, julgardiner, julljusstakar, julvadfansomhelst... Det är ju nedlusat av jul överallt, så jag har ofta tyckt att det varit skönt med en julfri zon hemma. Det räcker gott med att ställa en julmust på bordet i december så har jag pyntat så det räcker. Ni gör hur ni vill, men med fem dagar kvar kan det vara idé att stanna upp och reflektera över om julfirandet är på väg till rätt nivå.