Parkeringsvakter är möjligen Sveriges
mest utskällda yrkeskår, vilket är märkligt eftersom de flesta
bara gör sitt jobb. Visst händer det att de lappar en bil som inte
borde ha lappats, men det hör till ovanligheterna. Jämför med hur
många fall där andra yrkesgrupper, som telefonförsäljare eller
försäkringsrådgivare, hamnar i rätten och där de visat sig göra
fel, så tycks lapplisor vara otroligt korrekta i sin yrkesroll.
Ändå får svenska folket betala
ungefär en miljard om året i parkeringsböter. Några är såklart
”bilmålvakter” som står som ägare på flera tusen bilar, och
så har vi sådana där Carola-typer som tar kostnaden för att
slippa tänka (om de ens vet hur man gör). Men de allra flesta är
vanliga människor som hoppas komma undan med ett kortare ärende
eller som är för stressade för att ta in hur de ska göra eller
räkna ut för hur lång tid de ska betala.
Jag köper det, det är tillåtet att
vara slarvig och oekonomisk, det kostar bara pengar. Oavsett om det
är för att man inte orkar engagera sig i sin privatekonomi och göra
vettiga investeringar, för att man inte orkar göra rationella val i
matbutiken eller för att man inte orkar ta till sig
parkeringsbolagets skyltar.
Vad jag inte förstår är hur det kan
bli p-vaktens fel. Jag tror att jag har fått två parkeringsböter i
mitt liv. Visst blev jag arg, men på mig själv! Det var ju inte
p-vakten som parkerat min bil där man inte fick. Och så många jag
träffat som absolut tycker att regler ska respekteras, men om just
dem bryter lite mot dem kan väl inte spela så stor roll, inser
jag att utan parkeringsregler och någon som upprättar dem skulle normalstora städer korkas igen
på nolltid när precis alla ”Jag skulle bara...”-människor
ställer ifrån sig bilen där de har lust.
Är jag ensam om de här tankarna?
Eller vad är det jag missar när jag inte tycker att det ska vara
fri jakt på p-vakter?