Det ska fan vara missionär!

Såg att Fru Efficient Badass lyckats få en ung människa både att dubbla sitt månadssparande och att styra över det till några av Fru EB föreslagna fonder. Som bloggare antar jag att man på något vis är missionär. Man har upptäckt eller kommit på bra idéer och vill att andra ska hoppa på samma tåg.

”Okej, nästa gång får du välja färdsätt.”

Jag har fått bloggkommentarer och e-post som vittnat om att jag också lyckats göra detta, men som Jante-svensk väger alltid misslyckandena tyngre och jag vet inte hur många gånger jag försökt hjälpa vänner med deras investeringar utan att nå ända fram.

Jag är inte så missionerande att jag likt ett Jehovas vittne trängt mig in och tvingat dem att lyssna. Oftast har de själva tagit upp ämnet och bett om hjälp. Men som någon beskrev det i Fru EB:s kommentarsfält märker man snart att de får de en ofokuserad blick och sekunder senare har man tappat dem.

”Häng med nu, Stenis!”

Några gånger har jag ställt upp deras nuvarande val av fonder och aktier i ett kalkylblad med mina alternativ bredvid så att man enkelt kan se hur de har gått samt en förklaring till varför jag tycker att mina förslag är bättre.

Enkelt, pedagogiskt och framförallt tidseffektivt. För jag fattar att den som inte är road av ekonomi inte orkar lägga timmar på att begripa. Jag är likadan när det gäller datorer, motorer och hundra andra grejer. Men någon tid måste det få ta! De vill ha ett framgångsrikt sparande, men det får inte ta fem minuter av deras liv, då blir det för krångligt. Jag tror jag får lägga ”folk” till listan över grejer jag inte orkar förstå.

”Jag är ingen prepper...”

”Om krisen eller kriget kommer” heter en broschyr från MSB som skickades ut under Dan Eliassons ledning. Sedan kom hans kris.

Men kanske är vi här nu. Krig är det definitivt och SVT frågar folk på stan om de är förberedda. ”Jag är ingen prepper”, tycks vara standardsvaret. Det är inte jag heller, men jag har definitivt bättre beredskap än på länge.

Jag eldar med ved och kan vid behov laga mat på flera av mina kaminer och tvätta för hand, så även om det vore jobbigt skulle jag klara mig utan el fram till hösten om den försvinner eller blir för dyr. För några dagar sedan storhandlade jag i Sverige så även på matfronten är jag bättre rustad än någonsin. Bilarna är fulltankade och jag har ett antal dunkar diesel och bensin på lager utifall att priset sticker iväg.

Olja, sovsäckar, hundar...

För det är väl främst det jag ser som den stora risken nu, inte världskrig, ransonering eller att saker i någon större utsträckning tar slut. Att drivmedel, spannmål och annat kommer att bli rejält mycket dyrare känns däremot högst troligt. Då känns det bra att det inte svider i min plånbok förrän om tjugo kilo mjöl, tio kilo havregryn osv. Bättre investering än aktier, skulle jag tro.

Är du redo?

Kändes som att SVT var sist på bollen, så genom att jag kommenterar blir de åtminstone näst sist. Jag bjuder på det. ”Svenskarna är inte redo att gå tillbaka till kontoren”.

Jag som inte haft en fast arbetsplats sedan hösten 2000 förstår det till fullo. Det finns de som uppskattar fasta arbetstider på en fast arbetsplats som inte är hemma, men det är inte många som trivs med allt det som följer med, att vakna av en väckarklocka alldeles för tidigt, släpa sig ur sängen medan det fortfarande är mörkt ute, ge sig ut i regn, blåst, kyla och ännu mera mörker, obligatorisk bilkö eller kollektivtrafikträngsel för att så småningom landa på en arbetsplats, kanske ett kontorslandskap. Där tillbringar man sedan större delen av dagen, fem dagar i veckan, ihop med en och annan man aldrig själv hade valt att umgås med.

Inte om alternativet är att gå upp lite senare, helst med en gnutta valfrihet så att man kan anpassa arbetstiden till vädret och ifall man kom i säng tidigt eller sent, man slipper bränna en timme eller mer om dagen på transport till och från jobbet, och kan laga sin egen lunch i sitt eget kök.

Det finns såklart utmaningar med att jobba hemma. Det kräver disciplin att göra det man ska och inte spela Counter-Strike fram till kvällen, men också att kunna lägga ner pennan, hammaren eller vad man nu jobbar med och ta ledigt vid dagens slut, så att man inte jobbar jämt för det blir antagligen inte så effektivt.

Powernap.

Men efter att i runda slängar ha jobbat tio år med fast arbetsplats, tio år med många jobbresor och tio år då jag kunnat välja och därför i stort sett jobbat helt hemifrån måste jag säga att jag föredrar hemarbetet, och är inte förvånad över om fler tänker som jag.

Sedan är jag fullt medveten om att alla inte kan välja. Som exempel kan en ordningsvakt inte jobba hemifrån och en del är alldeles för sociala för att jobba själva. Men de största motståndarna till distansarbete tror jag alltid kommer att vara arbetsgivarna.

Så vad säger ni? Är ni redo att gå tillbaka till kontoret (jag trodde att alla som skulle det gjorde det redan i höstas)? Och är chefen redo att tänka i nya banor?

Harrytur – återkomsten

Så öppnades gränsen mellan Norge och Sverige igen, så att man inte behöver fylla i ett inreseschema eller ta ett lab-test för att komma in i Norge. Därmed blev det dags för min första renodlade ”harrytur”, en resa in i fiendeland med enda syfte att handla billigt.

Första stoppet blev ett shoppingcenter bara någon mil in i Sverige. Det kändes inte ens som ”utlandet” eftersom nästan alla bilar på parkeringen var norskregistrerade, skyltarna inne i butikerna var oftare på norska än på svenska och trots att jag pratade med kassörskan och därmed avslöjade en perfekt svenska kom frågan ”Svenska eller norska pengar?” när jag skulle betala.

Kanske berodde det på flaggorna...

Jag har ju en tes att det inte är så billigt där man i första hand vänder sig till norska kunder eftersom dessa blir överlyckliga över att kunna köpa en läskburk under tjugolappen. Jag fick fördomen bekräftad högst vetenskapligt. Jag hade nämligen skrivit ut en inköpslista för Willys med deras aktuella priser. Alltså var det bara att kolla vara efter vara. Totalt var listan på 4000 kr och kvittot på första stoppet stannade på 995 kr.

På nästa stopp, Willys, var det inte lika norskt, vare sig på parkeringen eller i butiken. Men jobbigt blev det. Jag hade ett fyrtiotal punkter kvar på inköpslistan och med de kvantiteter jag skrivit upp (20 burkar krossade tomater, 8 liter matolja, 72 rullar toapapper...) fyllde jag snabbt upp kundvagnen och fick hämta en till.

De tiotalet tygkassar jag tagit med hemifrån (jag tänker inte åka till Sverige för att köpa ”miljöbeskattade” plastpåsar för 7 kr/styck) räckte inte, så en del fick jag lägga löst i bilen innan jag åkte vidare till sista stoppet där jag skulle köpa en rabatterad grovdammsugare.

Knappt femtusen fattigare kom jag hem lagom till mörkrets inbrott. Då återstod uppackningen som ju också måste ske med ett stort mått av ordningssinne för att det inte ska bli kaos. Sånt som jag redan hade i skafferiet parades ihop med nya förpackningar placerade så att de äldsta förbrukas först.

Ett himla slit, men jag sparade rätt mycket pengar. Och så gillar jag känslan av att ha fullt skafferi, full frys och full kyl. Med kompletteringshandling av mjölk (som jag fortsätter att köpa av grannen trots att den är aningen dyrare än svenska butiker) kommer jag knappt att behöva handla mat förrän till sommaren.

Bojkottsbumerang

Andra dagen på raken jag snackar bojkott, men det ska inte bli någon vana. Hittills i år har den här bloggen i alla fall varit lika befriad från Ryssland och Ukraina som av OS och Melodifestivalen. Kort avbrott på det idag. Läste nämligen om en norsk turistanläggning som beslutat sig för att inte längre ta emot ryska gäster eftersom man önskar ”sända en signal om att vi inte accepterar deras val av president”.

För det första är det juridiskt tveksamt. även Norge har diskrimineringslagstiftning. Sedan undrar jag vad syftet är, att få det ryska folket att vända sig mot sin president eller mot en turistanläggning i ett grannland med Natomedlemskap? Jag är rätt säker på vilken av känslorna som väger över. Det är bara att kolla på alla moderater på Twitter som nu skriker om att Sverige bör ansluta sig till Nato med enda argumentet att Putin sagt att man bör låta bli.

Om Putin bett henne att inte hoppa ut genom fönstret ...?

Det där med bojkott är för övrigt ett knepigt instrument. Hur bra har exempelvis USA:s 60 år långa handelsembargo mot Kuba funkat? Bättre än om man tvärtom hade gjort allt för att handla med kubanerna? Det får vi inte reda på, och frågar man en slumpvis utvald amerikan tycker han antagligen att embargot varit en succé (förutsatt att han vet vad Kuba är), för på den punkter skiljer sig antagligen inte amerikaner från ryssar och svenskar.

Jag är med på att skicka signaler genom att kasta ut ambassadörer. Kanske till och med idrottsmän och schlagerartister som ändå är representanter för sitt land. Men ryska turister i Norge? Fjöl av! Tusentals ryssar demonstrerar på Moskvas gator mot invasionen och om några ryssar valt Norge för sin semester (jag har inte sett någon än) lär inte de heller vara medlemmar i Putins fanclub.

Japp, den finns.

Jag tror så här. Här har vi en turiströrelse som haft det motigt i två år och som precis öppnat upp efter coronarestriktioner. Nu ville de ha lite medieutrymme och valde vad de trodde var lågt hängande frukt. ”Tyvärr” tycks frukterna ha slagit dem i huvudet. På deras Facebooksida berättar norrman efter norrman att de kommer att bojkotta anläggningen efter utspelet. Så kan det gå.

Priset på godhetssignaler

Hotellkedjan Scandic ska slopa nötkött på sina menyer pga dess påstått höga klimatpåverkan. Istället vill man öka andelen frukt & grönt.

Som vegetarian borde jag jubla, men det gör jag inte. Jag tror inte på att företag ska vara politiska arenor. Öka andelen gröna rätter på menyn om ni vill, och gör möjligen en informationsfolder om varför ni gör det, men att på det här sättet skriva människor på näsan brukar sällan löna sig.

Det finns det flera exempel på. Ett hotell som gav sig in i partipolitiken var Best Western-hotellet Gustaf Fröding i Karlstad när de bokade av fem julbordsspelningar med Boppersföredettingen Peter Jesewski för att han uttalat sig positivt om SD. Han hade att välja mellan att be om ursäkt för sina uttalanden eller bli avbokad. Han vägrade, men det slutade med att hotellkedjans ledning tog hotellchefen i örat och Jezewski fick tillbaka sina spelningar. Hotellchefen slutade kort därefter och jobbar nu på den statliga banken SBAB.

Ett annat företag som gav sig på just sverigedemokrater var skokedjan Brandos. Deras film där de uppmanade SD-väljare att inte köpa deras skor blev väldigt uppmärksammad:

Det sägs ju att all reklam är bra reklam, men ett par år senare ansökte de om konkurs. På den här tiden hade SD 5,7 procent av väljarkåren. En del av dessa upptäckte antagligen inte att de pga ”allas lika värde” inte hade samma värde som alla andra kunder, medan andra handlade där ändå för att de uppskattade skorna. Troligen var det istället konsumenterna som inte röstar på SD, men som ändå inte vill bli uppfostrade av skoförsäljare som fällde avgörandet.

Det finns hur många exempel som helst. H&M har gått knackigt i många år och fick inget uppsving av att stödja Black lives matter när organisationen åkte världen runt och slog sönder städer. Gillette förlorade garanterat pengar på att framställa män (en rätt stor och väsentlig kundgrupp för dem) som grillande, tafsande och dreglande idioter. Meta (Facebook), världens kanske allra mest pekpinniga företag tappar nu användare.

Det återstår att se om Scandic får uppleva talesättet ”Get woke, go broke”, men jag är övertygad om att de åtminstone inte tjänar pengar på tilltaget. Ropen om bojkott är redan högljudda.

Mitt tips till företagare och chefer med politiska åsikter är att gå med i ett politiskt parti eller en förening som kämpar mot samma mål som du, men låt företaget vara opolitiskt vare sig ni säljer hotellnätter, skor eller kläder. Inte minst för företagets ekonomis skull.

Bristande underhåll

Innan jag köpte hus tittade jag på ganska många objekt. Renoveringsobjekt, skulle man kunna säga. Särskilt ladorna var ofta i ett bedrövligt skick, men ett och annat bostadshus var inte mycket bättre. I några fall hade jag föredragit en tom tomt, när byggnaderna ändå var bortom räddning.

Alla vill inte ha ett hus i toppskick. Jag tycker själv att det är charmigt med slitna trägolv och skulle nästan kunna slipa ner en tröskel så att den blir lägre i mitten. Ni vet, så att det ser ut som att människor har gått ner den i hundratals år.

Men då är det fortfarande funktionellt. När huset knappt går att rädda är det något annat. Det märkliga är ju prisskillnaden på att ta tag i det medan det går och att inte göra det. Att byta en trasig tegelpanna är i stort sett gratis, men att istället invänta en fuktskada under den kan bli hur dyrt som helst.

Så här kan det bli om man väntar för länge. Ni ser helt rätt, hela huset håller på att tippa framåt. Och det är inget ovanligt, både när jag letade hus och när jag åker runt på landsbygden ser jag hus och lador där det är för sent. Taket har knäckts av snö eller vind, takplåtar har blåst bort och fönster gått sönder. Det kan vara boningshus också, som en gång varit ett fint torp men som nu är ett mögelskadat ruckel.

Nästa år behöver jag måla min lada. Det kommer att kosta mig några tusen om jag gör jobbet själv med en färgspruta och en stege, eller möjligen byggställningar om jag får tag i dem billigt. Surt jobb som möjligen kan skjutas på något år, men jag kommer aldrig fatta de som skjuter på det tills det blir för sent.

När man måste knyta fast väggarna med rep kan man lika bra slå ikull dem så sparar man åtminstone rep. Den som bodde där har kanske åkt in på hemmet eller dött, men alla hus har ju ändå en ägare som i något skede hade kunnat hålla huset vid liv med några hundralappar och några timmars jobb. Vad gjorde de istället? Det är sånt jag funderar över när jag har tid över.