Dyrare mat, om man vill

Den här artikeln åskådliggör en av mina poänger när det kommer till matinköp. ”Rejäla prishöjningar på mat väntas” och detta symboliseras med en butikshylla fylld med konserverade ärtor och bönor.

Det här går lika bra.

Återfallsläsare vet kanske vad jag ska säga nu, men jag gör det ändå. Om vi tar kikärtor som exempel kostar 800 gram torkade ärtor 27,90 kr på Willys. Kokade och konserverade kostar 11,50 kr för 230 gram. Inte så stor prisskillnad kan tyckas, men betänk då att ett kilo torkade ärtor ger 2,25 kilo kokta.

Alltså motsvarar påsen med torkade ärtor 7,83 konservburkar och då får du 3,23 gånger så mycket mat för samma peng genom att blötlägga och koka ärtor. Onödigt att köpa konserverat vatten. Men okej, då ska du betala för blötläggningsvattnet och spisens elförbrukning, så vi kan väl runda av till tre gånger jämnt. Gissningsvis samma sak med andra ärtor och bönor. För övrigt ungefär som skillnaden mellan att köpa bröd eller att baka själv, tre gånger dyrare.

Så när det pratas om prishöjningar på 10-20 procent skulle många kunna hitta matvaror där de istället kan sänka priset med 60-70 procent! Dessutom, med en matbudget på en tusenlapp i månaden betyder en höjning på tio procent en hundralapp, tre spänn om dagen, och det tror jag att de flesta kan leva med. Äter man, som många, för 4000-5000 kr blir det mer kännbart.

Ett steg bakåt kan vara två framåt

Ibland läser man om människor som slutar på sitt jobb för att ”följa drömmen”. Ofta är det solskenshistorier även på ett ekonomiskt plan. Om inte de stora pengarna redan trillat in lever hoppet om dem. När det gäller klassresor verkar nästan ingen gå från övre medelklass till underklass, det är alltid tvärtom, och det är sällan jag ser någon få kraftigt minskad lön och vara nöjd med det.

Ändå är väl pengarna sällan den primära orsaken till att byta liv? De är nog oftare ett hinder, man har det lite för bra där man är för att våga ta steget. Jag slutade själv som kontorschef vid 29 års ålder för att frilansa som ståuppkomiker, och var på det klara med att jag kanske aldrig skulle nå upp till min gamla inkomst, definitivt inte de första åren. Det var bara något jag var tvungen att göra, och även om jag nu har slutat skämta har jag inte ångrat det för en sekund.

Och helt ensam är jag inte. Lukas, 26, gick från finanschef till teaterstudent via ett jobb som elevassistent, så han lyckades antagligen halvera lönen två gånger. Och så har vi Janne, 53, som sa upp sig och sålde allt för att bli eremit.

Han säger något tänkvärt i reportaget med SR, att skulle han vantrivas med livet utanför ekorrhjulet ”så finns det väl alltid ett ekorrhjul att hoppa in i igen”. Jag träffar och läser om så många människor som inte trivs med sitt jobb, sin bostad, sin familjesituation. Sitt liv, helt enkelt. Men de skulle aldrig i helvete riskera att ändra på det. Varför? Vi har bara ett liv (”Ja, låt oss hoppas det. Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig”, som Elling säger i filmen med samma namn). Om vi inte trivs med det har vi väl nästan ingenting att förlora på att försöka förbättra det?

Kreativa kampanjer

Ingen gillar reklam. Vi scrollar, spolar fram, mutear och tittar bort för att slippa påverkas. Ibland måste man ändå imponeras av smarta reklamkampanjers genomslagskraft. Hur mycket pengar måste inte den här Volvon sålts för (och hur mycket jobb lär inte reklammakaren/säljaren fått)?

Och vem minns inte Dollarstore-tårtorna? Media hatade vd:n Peter Ahlberg, vilket ökade på försäljningssiffrorna eftersom många konsumenter hatar media. Ahlberg valde att tacka SVT och ETC genom att erbjuda dem ”genussäkrade tårtor” för att de hjälpt Dollarstore till framgång. Media skrev då om ”skandal-vd:n” vilket givetvis också bara var positivt.

Internationellt har Elon Musk och Donald Trump varit bäst på det spelet. De kan till och med få bra PR genom att medvetet stava fel. Media skrattade ut Trump och fattade inte att han hela tiden låg fem steg före och lät sina största kritiker bli hans bästa valarbetare. Att Musk nu börjat köpa Twitter är såklart ingen slump. Sociala medier har alltid varit ”vänsterns” lekstuga. De som nu är rasande och rädda över att Musk får medial makt har aldrig haft problem med Mark Zuckerbergs dito.

Den senaste kreativa reklamkampanjen jag lyfter på hatten åt är det norska elcykelföretaget som ger rabatt motsvarande nya p-böter upp till 2000 kr. Visa upp boten och cykeln får motsvarande prissänkning. Varje p-bot ger alltså incitament till att börja elcykla, för den bilägare som i det läget troligen både är förbannad på biltrafik i allmänhet och kan tänkas handla irrationellt genom att göra en dålig affär. Vackert!

Grattis Ghana?

Jag läser att Afrika ”drunknar i dåliga kläder”. Nej, det är inte Dressmann som öppnat, det är rika människor med orimlig klädkonsumtion som försöker döva sitt dåliga samvete genom att skänka kläder till välgörenhet. Kanske hjälper det samvetet för influencers som kan ta bilder på förra kvartalets klädinköp som nu ska få nya hem.

Men hos mottagarna funkar det uppenbarligen dåligt. Av någon anledning kommer en stor del av de femton miljoner plagg (!) som varje vecka skickas till Ghana till slut att hamna i havet. Exakt varför hade jag gärna hört mer om, men tills vidare får jag väl tro på det.

Så Afrika vill inte ha Västvärldens trasiga och fläckiga kläder. Då vet vi det och kan försöka vara konstruktiva. Mitt första förslag är att ”vi” slutar att köpa så mycket nya kläder. På Lyxfällan brukade de alltid budgetera en femhundring i månaden för klädinköp, hur dålig ekonomin än var. Riksnormen för försörjningsstöd räknar ännu högre, 600 kr/månad för vuxna och 400-750 kr för barn, beroende på ålder. Jag har hela livet siktat på ”hel & ren” och någon period haft ett visst klädintresse, men inget enskilt år har klädbudgeten kommit upp i 7200 kr.

Några plagg har jag sålt, men det är ovanligt. Vanligen använder jag dem tills de är slut. Även en tröja eller byxor inköpta för finare tillfällen funkar hemma tills de bokstavligt talat går sönder (en skrynklig slips gör det inte, men den vill inte heller någon annan ha). I sista skedet kan jag måla eller snickra i nötta kläder.

Ett par jeans med trasiga knän kan jag göra om till shorts, men till slut ger plagget upp. Då kan man överväga att spara knappar eller bra tygytor för att lappa andra kläder. Jag är ingen hejare på att sy, men man behöver inte precis doktorera i syslöjd för att lägga upp en fåll eller sy i en knapp.

Det som återstår av plagget kan bli utmärkta trasor, både i köket och garaget. Sedan är de färdiga – för att slänga, inte skicka till Afrika. Om alla tänkte så här skulle H&M-aktien möjligen vara ännu mindre värd, men å andra sidan skulle Ghanas stränder inte dränkas i rika människors överflöd.

Skönhet och odjur

För bara ett år sedan kunde vilken klåpare som helst starta en ”skönhetssalong” och börja trycka in nervgiftet botox och annan skit i människors kroppar. Sedan reglerades branschen så att endast legitimerade sjuksköterskor, läkare och tandläkare fick göra det. Vad en tandläkare har för kompetens för detta vet jag inte, men kanske mer än en hårfrisörska? Eller bilmek.

”Lite botox medan du väntar?”

Men privatpersoner tillåts alltjämt skjuta in kemiska preparat i sig själva och sina kompisar, så nu säljs gifterna istället direkt till slutkonsumenten. Och här finns stora pengar att spara eftersom en insprutning på klinik kostar nästan 3000 kr för ett enda sprut. Online kan du köpa storpack för hundra dollar och spruta både dig och bekantskapskretsen i flera år.

Det är som sagt big business. Dessa skönhetskliniker ploppar, trots regleringen, upp som svampar ur jorden, ett bra svampår. Jag var inne på en hemsida där prislistan givetvis hade kompletterats med en lånekalkylator. Som synes kostar det bara 1351 kr/månad att låna 31000 kr som var den siffra som kom upp som standard.

Det går inte att förbjuda dumhet, men för en obesprutad människa med hjärnan i behåll känns detta som ren dårskap och jag förstår inte varför denna verksamhet är tillåten mer än i de fall det är medicinskt motiverat. I alla andra fall – sluta att spruta in gift i kroppen! Det är farligt, dyrt och i många fall blir resultatet dessutom väldigt fult. 

Framförhållen ved

Jag konstaterade vid nyår att jag höll på att få slut på ved. Tack vare snålhet och en snäll vinter har jag överlevt, men bestämde mig tidigt för att inte hamna i samma situation igen.

Jag sa ju att jag skulle kolla den svenska marknaden och mycket riktigt är svensk ved billigare än norsk. Dessutom tänker jag att det antagligen är billigare med nykluven ved nu än det blir med torr i oktober. Framförhållning brukar löna sig. Dessutom har jag en pickup nu och det har jag förhoppningsvis inte så länge till.

Således ingen anledning att dra på beslutet. I påskhelgen åkte jag i ett par omgångar över till fiendeland och inhandlade ved. Trots dieselpris blev det 25-30 procent billigare än den norska ved som jag i och för sig fick levererad ända fram till vedboden. Och så passade jag på att handla lite mat också.

Ett par rundor till och vintern är räddad. Återstår att torka veden och trava in den i vedboden. Hade vedboden varit luftigt snickrad så att det blåser igenom det hade det kanske gått att plocka in den direkt, men min vedbod har heltäckande väggar.

Att bära begriper jag mig på, men finns det några erfarna åsikter om torkprocessen? En del låter veden ligga ute under bar himmel under våren. Andra menar att man bör trava upp den under korrugerad plåt eller annat skydd mot regn. Tills vidare ligger den utomhus i en stor hög på Europapallar. Det är inget regn på ingång, men vid värre utbrott drar jag över en presenning. Vad tror ni, blir det torrt till vintern på det viset?

Jag skiter i allt...

Inser att de flesta läsare under 40-45 saknar relation till Magnus Uggla som inspirerade mig till dagens rubrik, men det var en artist som var populär i min ungdom och som hade en låt som hette just så.

Men det här ska inte handla om Uggla utan om mig. För runt tjugo år sedan höll jag järnkoll på börsen all tid den var öppen. Om jag till äventyrs inte kunde snackade jag ihop mig med en kompis som kunde ringa om det krisade och i värsta fall göra affärer för min räkning. Sedan lugnade jag ner mig, slutade göra dagliga affärer och det fanns dagar när jag överhuvudtaget inte kollade innehaven.

I somras hade jag den hittills sämsta kollen någonsin när jag åkte runt med husvagn i Norge och letade hus. Jag satt heller inte tung i korta optioner utan rätt mycket i fonder. Så småningom hittade jag ett hus och då loggade jag inte in för att kolla utan för att sälja och föra över pengar.

Sedan slutet av september har jag egentligen inget bra försvar till mitt ointresse mer än att jag har så mycket annat i mitt liv som pockar på uppmärksamhet att jag inte orkar bry mig om ett innehav stiger eller tappar ett par procent. Det har fått rulla på rätt mycket utan mitt engagemang.

I år har jag förstått att börsen inte precis glatt aktieägarna, men jag kan verkligen inte klaga. Så här ser min Avanzadepå ut de senaste tre månaderna i förhållande till den gula kurvan, OMX Sthlm All-Share Cap GI, som är det index jag valt att jämföra mig med, inte för att det hade längst namn utan för att det verkade rimligast.

+4,16 procent mot -9,90 procent för index. Det borde glädja mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att ju mindre jag försöker, desto bättre klarar jag mig. Det är inte precis ett överbetyg till mig som investerare. Samtidigt lever jag på pengar, inte på mitt renommé som börssnubbe, för det hade räntat sig ganska dåligt i alla tider.

Men det skiter jag i.