Journalistbrist

Bonnier News, med tidningar som Dagens Industri och Dagens Nyheter, kallar till krismöte för att diskutera bristen på kvalificerade journalister. Nej, det är ingen självrannsakan utan handlar om att de har svårt att få tag i vikarier inför sommarsemestrarna. Både Bonnier och SVT kopplar journalistbristen till ”osäkra arbetsvillkor”, alltså att journalister i för låg grad skulle få fast anställning. Själv tror jag på helt andra orsaker, som snarare pekar mot motsatsen.

När jag var ung hade journalistyrket högt anseende. Det fanns grävande journalister, både i Sverige och i utlandet, som hade närmast rockstjärnestatus. Då som nu drömde fler om att bli fotbollsproffs än journalist, men det var åtminstone inte ett lågstatusyrke med skämskuddevarning. Idag har vi tidningsjournalister som Lena Mellin och på TV hittar vi Steffo Törnquist och Anna Hedenmo. De är inte Messi precis.

På Sveriges Radios Ekot, radiojournalistikens absoluta finrum, fick en journalist upp ett spår för ett par år sedan. De svenska resultaten i PISA-undersökningen verkade manipulerade! Men hans chefer var inte intresserade, det lackade mot jul, så för att överhuvudtaget bli publicerad fick han säga upp sig och bli frilans. Detta berättar han i en artikel där det också framgår att Ekots journalister kunde sitta och plugga japanska på jobbet, så länge de inte stördes av en massa nyhetsuppslag.

Många journalister tycks jobba med allt annat än journalistik. De flesta verkar vara krönikörer och tyckare. Förr intervjuade man experter. Nu intervjuar de i bästa fall varandra, men vanligare är att plocka ”nyheter” direkt från Instagram eller Facebook. Är det då ”osäkra arbetsvillkor” som är problemet, eller en förlorad yrkesstolthet?

Ett par andra yrken som verkar svårtillsatta är poliser och lärare. Lösningen sägs vara att ”höja statusen”. Hur gör man det då? För poliser har man sänkt intelligenskraven så att man inte längre behöver vara ens i närheten av normalbegåvad, och för att komma in på lärarutbildningen räcker det väl i stort sett med att lyckas skriva sitt namn på högskoleprovet? Märkligt nog verkar inte detta göra att fler drömmer om att få tillhöra dessa skrån.

Mitt förslag till Bonnier News är därför: Gör bra journalistik så ska ni se att det strömmar ungdomar till branschen. Men visst, inte lär de lösa sommarbehovet 2022, då får ni jobba själva.

Biyta

De flesta biodlare börjar nog med att inhysa verksamheten i ett förråd. Min första tanke var att ta en del av ladan i anspråk och till slut blir det nog så. Utrustning och verktyg är en sak, men gamla foderramar behöver stå råttsäkert och helst inte frysa, och eftersom jag har ett boningshus med nästan obegränsade utrymmen bestämde jag mig för att ta ett av två (eller möjligen tre) vardagsrum i anspråk för biverksamheten.

De flesta rum blir märkligt rymliga när man tömmer dem. Det första jag insåg var att jag behövde hyllor eller skåp för att sortera verktyg, reservdelar, foder och grejer. Precis som i Sverige tycker folk här att det är roligare att köpa än att sälja. Jag hittade två bortskänkes träskåp som bara var att hämta. Ett av dem syns på bilden ovan.

Mitt gamla jätteskrivbord var överdrivet stort som dataplats för en skribent, men det var ett rejält bord jag tänkte skulle funka för att sitta och reparera biramar vid, så det fick följa med hit. Enda kruxet är att jag inte hittar benen hur jag än letar (vore jag en rolig jävel skulle jag ha skrivit att det verkar som att mina ben fått fötter, men jag är inte göteborgare). Nåväl, här var funktionen det viktiga, så jag hittade några andra ben jag kunde använda istället.

Stolen var också gratis. En bekants bekant hade för mycket pengar, så han köpte en ny kontorsstol trots att det inte var något fel på den gamla. Var gör man då med den? Vi lyssnar med svensken, han vill säkert ha den. Bajsar björnar i skogen? Klart jag ville!

Och så har jag plockat bort mörkläggningsgardinerna. Ska leta upp några ljusare (har drivor av dem … någonstans), men det viktiga nu var att släppa in ljuset. Apropå det jobbar jag med belysningen. Bordslampan till vänster har inbyggt förstoringsglas som jag tror kan komma väl till pass. Taklampans sken är mysigare än bra och måste bytas ut. Sedan är planen att göra så lite som möjligt utan istället upptäcka efterhand vad jag behöver.

Vann jag?

Jag vet att man inte helt kan fatta logiken med spam när man är normalbegåvad. Jag är inte målgruppen. Tvärtom är det bra om jag som inte kommer att bli lurad kastar mejlet eftersom jag annars bara skulle slösa med spammarnas tid. Jag kan ändå inte låta bli att försöka.

Jag har alltså vunnit! Förstår jag det rätt hade FN en massa pengar i en ”Codvi 19 relief package” (ja, det står ”Codvi”) och istället för att stoppa pengarna i sina egna fickor genom korruption bestämde de sig denna gång för att dela ut dem i ett slags ”lättnadslotteri”. Mm, för det låter ju som något FN skulle göra.

Tio personer (eller rättare sagt tio e-postadresser, eftersom de bevisligen inte har en aning om vem jag är) har vunnit vardera en och en halv miljon dollar. Det är som James Veitch säger: ”If we're gonna do it, let's go big!”

Nu behöver de bara lite uppgifter så att de kan skicka mina pengar. Namn, adress, telefonnummer, land (är inte det en del av adressen) och ålder klarar jag. Nr 6, mitt yrke, är lite svårare, men något ska jag väl hitta på. Företagare, skribent, konsult eller något.

Sedan blir det svårare. ”Batch number”? På vadå? Sedan vill de ha referensnummer och pinkod. Referens kanske jag kan hitta på något bara. Får jag in femton miljoner på kontot lär jag ändå veta att det är FN:s Codvi-/Covid-paket som kommit. Pinkoder har jag nog ett tiotal, men inte vill de väl ha den fyrsiffriga kod som krävs för att komma in i min gamla Nokiatelefon? Visserligen har den Snake.

Det ska hur som helst bli värre. ”10. Winning number#”? Vänta nu, det är ju ert lotteri, jag har inte ens en lottsedel! Ska jag helt enkelt gissa mitt eget lottnummer? Kan det vara 7655916847-2? Om det stämmer kommer jag till ”11. Winning number#”. Ska jag då upprepa tian eller har jag vunnit två gånger? Kanske borde jag kontakta ”Claims manager” (enligt Google Translate betyder det skadeansvarig) David L. Robert. Eller agent David Dawson som märkligt nog har två adresser, en Gmail-adress där han kallar sig Samuel, och en om möjligt ännu märkligare adress på en ungersk server.

Mycket förvirring och många funderingar, men den övergripande frågan är alltjämt vem i glödheta helvete som går på sånt här. Man brukar ju säga att om det låter för bra för att vara sant är det oftast det, men en femtonmiljonersvinst i ett lotteri utan insats är ju liksom Galenskap 2.0.

Men spammare är inte kontaktsökande dårar, de gör detta för att det fungerar. Det betyder att det finns en massa vuxna människor med egen ekonomi, rätt att rösta, göra affärer och starta företag, som svarar på detta. Inte som del i en komediföreställning utan i hopp om att bli rika.

Råvara är kung

När Ryssland invaderade Ukraina blev det västvärldens uttalade målsättning att knäcka rubeln, men hur blev det? Som den norska nättidningen Steigan konstaterar stärktes rubeln istället. Huruvida det blivit ”världens starkaste valuta” ska jag låta vara osagt, men tveklöst stark.

Som ett förtydligande ska jag säga att Steigan.no från början var en blogg för Pål Steigan, f d ledare för Arbeidernes kommunistparti, ett parti som skulle kalla Nooshi Dadgostar och Gudrun Schyman för ”jävla borgarbrackor”, bara så det är sagt, men som vanligt går jag på sakfrågor, jag ska inte gifta mig med journalisten.

Anledningen till rubelns styrka tror jag också att de flesta kan enas om, ifall de är ärliga. Det är att verkligheten backar upp den, även om världens politiker inte gör det. Sanktionerna mot Ryssland hade tagit bättre om landet inte hade varit så självförsörjande. Inte bara självförsörjande, de har en massa råvaror som världen behöver. Dessa säljs numera i rubel, vilket stärker valutan, på främst dollarns bekostnad.

Världen har slutat att backa upp sina valutor med guld. Numera ger man dem ett mer eller mindre påhittat värde. Nya pengar trycks inte, de skapas hos banker som lånar ut pengar de inte har, som egentligen inte finns. Rysslands gas och olja finns däremot, liksom platina, nickel, titan, gödsel och en massa annat världen behöver för att upprätthålla sin levnadsstandard.

Kanske är detta en tankeställare för oss som lever gott på att vi har pengar och andra värdepapper, att när krisen kommer är det annat som räknas – mark, hus, saker, kontaktnät och kunskaper. Det är sånt som har bestående värde. Om inte världen enas om annat är däremot en papperslapp bara en papperslapp. Och det där med att ena världen tycks ju gå sådär.

Nittiofemprocentsrenoveringar

Först och främst, den här texten är ingen kritik mot de tidigare ägarna till mitt hus, varken de senaste eller tidigare. Det är en rimlig friskrivning när jag inte vet vem som läser här, men jag menar det. Var och en gör vad den vill med sin egendom och jag hade t ex inga problem med att det första de som köpte mitt nymålade, vackra, gröna hus 2003 gjorde var att måla det rött med vita knutar. Det var fult, det var dumt, men det var deras val att göra.

Något jag däremot stör mig på är halvdana renoveringar. Ska man göra något ska man göra det rejält eller låta bli, tycker jag. Det är såklart ofrånkomligt att det händer saker under ett hus med uppemot hundraårig historia. Ett exempel så att jag blir begriplig:

Här har man målat väggen fram till fönsterfodren istället för att först måla väggen, sedan måla fodren, sätta dit dem målade och avslutningsvis måla över spikskallarna. Problemet är att någon (samma eller senare ägare) bytt ut fodren till en smalare variant, kanske i samband med fönsterbyte, och då får man en remsa obehandlad vägg utanför de nya fodren. Istället för att måla väggen eller, ännu hellre, fläska på med lite bredare foder.

Maskeringstejp verkar ha varit ett okänt begrepp för en eller flera tidigare ägare/hantverkare. Jag är själv inget stort fan. Det är lätt hänt att det rinner in färg under tejpen, eller att tejpen tar med sig färg när man drar bort den. Det har inte hänt här. Istället har man målat så långt man vågat utan att skvätta över på nästa färg. Ett par exempel på detta:

”Syns inte, finns inte”, sa vildvittrorna i Ronja Rövardotter, men även minst en som renoverat här. Under en hylla i köket ser man inte golvlisten hela vägen in om man inte böjer sig ner, så då har man målat ljusgrönt så långt in man ser uppifrån.

Lägg också märke till att golvlisten inte räckte riktigt, men istället för att skaffa mer och sätta en hel bit från dörren och hela vägen in skarvade man en bit efter en centimeterstor glipa. Detta går faktiskt att se uppifrån, men jag fattar att de flesta inte tänker på det. Men jag gör det. Jag tänker bara på det. Och vill man reta sig på saknade lister är huset ett paradis.

De saknade listerna i taket tror jag handlar om skorstensrör som flyttats, medan golvlisterna fattas för att väggfasta skåp plockats bort. Sedan hatar jag personligen de där tunna trekantslisterna man sätter utanför befintlig golvlist när man gör om golvet och exempelvis lägger in en korkmatta (varför i herrans namn någon nu skulle vilja göra det).

Nu är frågan vad som är billigast och enklast – att undan för undan fixa de sista fem procenten på alla renoveringsstarter, så att jag slipper reta mig på färgskiftningar och materialdiffar, eller att inleda en omfattande psykologbehandling så att jag slipper dessa tvångstankar. Jag ska grunna på det medan jag först fixar sånt som måste fixas.

Gratis går bort

Gratis är gott, sägs det, och visst är det så. Risken är dock att det som inte kostar något behandlas som om det vore värdelöst. Jag minns t ex när jag uppträdde på standup-klubbar som inte tog inträde. De kunde ibland ha väldigt bra uppträdanden av namnkunniga artister, men just för att det var gratis ramlade det ofta in något sällskap som inte var ett dugg intresserade av annat än billig öl och som tyckte att det mest störde att det stod någon på scenen och pratade. Ett inträde så lågt som en tjuga gjorde förutsättningarna för artisterna så mycket bättre.

”Kolla, det står någon där!”

Jag läser att massor av par bokar kostnadsfri, borgerlig vigsel. Det är inte så att jag tror att det lurar folk som inte tänkt gifta sig att göra det bara för att det är gratis. Däremot bokar de utan att dyka upp. Då står en vigselförrättare där och kostar pengar ihop med lokalen. Giftaslystna som är dåliga på att planera (”Jag visste väl att vi hade något inbokat idag!”) berättar att det inte gör något. Eftersom det är gratis är det bara att boka en ny tid.

Lite likadant har det ju varit med passtiderna, vilket en del satt i system och bokat upp gratistider som de kunnat sälja vidare. Det kostar ju ändå att få ett nytt pass, så då skulle polisen kunna ta en hundring i förskott. Vips, så skulle det vara gott om lediga tider.

”Nummer 58. Fem-ti-o-åt-ta...”

Jag slarvade bort mitt bibliotekskort för några år sedan och fick betala för att få ett nytt. Bra! Jag tycker inte att det vore fel att ta en symbolisk slant även för det första kortet, då försvinner säkert färre.

Har jag plötsligt förvandlats till en grinig gubbe som vill införa avgift för allting? Nej, jag har varit en grinig gubbe sedan jag var 20, om inte längre. Det är bara det att jag inser att avgifter har sina poänger och att gratis inte alltid är bäst. Förresten är det inget av dessa exempel som är gratis, bara kostnadsfritt, vilket betyder att det betalas på annat sätt.

Många påsar små

I Norge kostar en plastpåse i matbutiken 3 kr. Det är ju kul när något kostar hälften än i Sverige istället för tvärtom. Det innebär dock inte att jag börjat handla matkassar. Det har jag inte gjort en enda gång på väldigt många år, varken i Sverige eller Norge. Jag har alltid med mig tygkassar.

Det är jag dock ganska ensam om. Nästan 800 miljoner plastpåsar förbrukas varje år i Norge. Det är i stort sett en påse per hushåll och dag! Så mycket mat handlar jag inte ens, så det hade jag inte kommit upp i ens om jag handlat påsar vid varenda handlingstillfälle och fyllt dem till hälften.

Ett av mina första inlägg på den här bloggen handlade om kostnaden för plastpåsar. Jag gjorde då ett räkneexempel med den för den tiden smått galna hypotesen att framtidens påsar kan kosta 5 kr. Nu kostar de ännu mer i Sverige, vilket gjort att försäljningen gått ner. En del använder tunnare bärkassar inhandlade på rulle, andra papperskassar.

Fortsatt storsäljare.

Redan tidigare var den svenska konsumtionen klart lägre än den norska, men det handlas fortfarande en massa engångspåsar, och de är ju dyra oavsett material. Och ganska onödiga. Tygkassar håller för hundratals användningar och är i stort sett gratis. Jag har säkert tjugo stycken och har inte betalat för någon av dem. Jag har fått grejer i dem, som reklam eller plockat upp dem där andra kastat dem, för de är ju tvättbara också.

Visst, det kräver framförhållning när man shoppar, men hur stelbent kan en människa bli? Det är inte svårare att komma ihåg tygpåsen än det är att ta med sig plånbok och hemnycklar. Men detta är väl bara ett av alltför många exempel på att folk köper sig frihet att slippa tänka, troligen också ganska ovetandes om hur mycket det egentligen kostar dem.