Nationaldag!

Sjuttonde maj! Jag behöver knappast säga vad det är för dag för även om man som svensk inte vet något annat nationaldagsdatum så har man koll på det norska. Äntligen ska jag få fira en nationaldag, för i ärlighetens namn gör man ju inte det i Sverige.

Jag gillar det norska firandet, men konstaterar att det också är big business. Det tydligaste exemplet är användandet av folkdräkt, eller ”bunad”. Ofta ärvs den från generation till generation, men familjen är ju ett pyramidspel. Den kvinna som får tre döttrar och sju barnbarn kan inte ge bunaden till allihop, och den som vill köpa in sig i systemet får vara beredd att lägga runt 50000 kr, där tyg och skräddarjobb kostar hälften och silverpyntet resten.

Men det slutar såklart inte där. Även bilen ska pyntas. På 17 maj räcker det inte med nummerskylten för att visa varifrån man kommer, självklart måste Teslan flaggas och pyntas. Här hade man ändå hoppat över de särskilda spegelsockar med norska flaggan som man kan dra över de utvändiga backspeglarna. 

Vidare måste man såklart äta och dricka ute en dag som denna. Det är kaffe, glass och den norska nationalrätten våfflor (den har väl inte officiell nationalrättsstatus, men borde ha det), gärna gräddade med gammaldags våffeljärn över öppen eld. Tårtor garneras med blåbär, jordgubbar och hallon för att tillsammans med grädden symbolisera den norska flaggan.

Som ni förstår är jag som legitimerad snåljåp inte helt komfortabel med alla dessa traditioner, även om jag faktiskt gillar konceptet och har sett fram emot att få uppleva den berömda nationaldagen på plats. I år ser jag mig som en utländsk observatör. Efter ett halvår i landet känns det lite fånigt att linda in mig själv och bilen i Norgeflaggor.

Men nästa år går jag all-in. Gratulerer med dagen, alle norske blogglesere (och alla andra)!

Kvoterad aktie

Jag har aldrig ägt Disney-aktier. I perioder hade det varit väldigt bra att göra det. Dock inte det senaste året då aktien tappat ungefär en tredjedel av sitt värde medan index gått svagt uppåt. Jag har inte följt aktien och tänker inte spekulera i orsakerna.

Jag kan däremot berätta varför jag inte kan tänka mig att köpa aktien idag. En av de viktigaste sakerna med kultur är att den är fri. Att den ska spegla alla grupper och i alla lägen attrahera alla är såklart en omöjlighet, men närmast tror jag att man kommer genom att ge så många filmskapare som möjligt förutsättningar att berätta vad de vill.

Walt Disney gör tvärtom. Disney ser nu som sin främsta uppgift att kvotera in underrepresenterade grupper. Innan året är slut ska 50 procent av rollkaraktärerna bestå av HBTQIA(ber om ursäkt till alla bokstäver jag eventuellt missat)-personer och etniska minoriteter.

Disneychefen Karen Burke berättar också att man i Disneys nöjesparker inte längre använder uttryck som ”damer och herrar, pojkar och flickor”. Det är tydligen alldeles för exkluderande för alla de horder av människor och andra individer som inte anser sig tillhöra någon av dessa grupper.

”Vadå kaktusar? Vi är faktiskt pansexuella pistiller!”

Gynnas publiken? Knappast, den konsumerar inte kultur för att bli en del av ett integrationspolitiskt projekt utan för att ta del av intressanta berättelser. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone så länge inte Disneychefer försöker detaljstyra detta. Minoriteterna då, gynnas inte de? Möjligen enstaka skådespelare, men troligen vill de flesta utsatta grupper inte behandlas som utsatta utan som vanligt folk med lika rättigheter. Det var ju liksom det som var problemet.

Dessutom går det aldrig att vinna den leken. Så fort du kvoterat in en grupp kommer en annan att känna sig förfördelad. Till slut kommer gruppen ”enbenta kvinnor som identifierar sig som en traktor vid namn Kjell” (med en enda medlem) kräva en egen film för att åskådliggöra deras vedermödor. Problemet är bara att ingen vill se den filmen.

”Vi har bildat en egen förening, underavdelning till ...”

Vi får se, kanske får jag fel. Kanske blir detta tvärtom starten på Disneys verkligt stora framgångar som får Kalle Anka och Musse Pigg att framstå som kulturella parenteser, men själv skulle jag inte satsa pengar i ett företag som inte kan använda uttryck som ”mina damer och herrar” av rädsla för att inte vara tillräckligt inkluderande. Inte bara för att det är dumt utan främst för att jag tror att det är dålig ekonomi.

”Sälj sommarstugan!”

Här är ett svårlöst problem! I Norge har man precis som i Sverige rätt att sälja sitt hus till vem man vill, och den som har pengar och intresse kan köpa ett gäng med hus och lägga på hög. Problemet är att kommuner fulla av sommarstugor dör lite grann under en stor del av året.

”Den där slottsruinen funkar ju bäst på sommaren ...”

I Norge skiljer man på primærbolig, där man bor på heltid, och sekundærbolig. Det är mycket lägre skatt på heltidsbostaden, men trots det har var och varannan människa en ”hytte”, och de tenderar att hamna i natursköna kommuner med bra skidåkning eller fiske. Även i dessa kommuner finns behov av daghem, åldringsvård och butiker, men ju färre som bor där året runt, desto mindre pengar finns det till att täcka servicebehovet.

Dessutom köper skogsbolag upp gårdar för att få tillgång till den tillhörande skogen och låter sedan flera hundra kvadratmeter boningshus stå tomma och förfalla. Så jag har viss förståelse för kommuner som uppmanar sommargäster att sälja eller hyra ut, även om jag inte är säker på att det är rätt väg att gå.

Så hur ska man göra då? Bara acceptera att platser som Tjøtta eller för den delen Visby eller Borgholm ska ligga i träda nio månader om året? Skattevägen tror jag inte på långsiktigt, den kan möjligen påverka på marginalen.

Annars får man väl göra vad man kan för att locka skattebetalare. Blir det tillräckligt attraktivt kanske man kan få sommargästerna att istället sälja huset/lägenheten i stan och flytta ut på heltid. Men då måste det först finnas en bra skola till barnen, matbutiker osv. Det är inte lätt och jag är glad att jag inte är kommunalpolitiker. Det enda jag vet är att jag inte hade lagt pengar på en kommunpoet eller en konstutställning för maskar och svampar, men det känns ju rätt grundläggande.

Glödhoppor

Jag ser ibland brödrecept (oftast på Youtube) som inte kräver ugn. Jag har aldrig försökt baka efter dem, men här är ett bröd som varken kräver ugn eller jäsning. Glödhoppor är ett slags mjukt, lite sött tunnbröd som min mamma bakade i min barndom, så receptet är hennes, men jag ser alla möjliga varianter på nätet. Med eller utan filmjölk eller yoghurt, och någon gång med jäst, men detta använde min mamma:

filmjölk, 1 liter
bikarbonat, 1 msk
salt, 1 tsk
strösocker, 1 dl
sirap, 1/2 dl
rågsikt, 25 dl

Blanda alla ingredienser till en lös, men inte kladdig deg.

Låt det ”roliga” börja!

Kavla ut tunna bröd i en storlek som passar i stekpannan. Tjockleken på degen ska vara ungefär som pepparkakor, men även här finns variationer. Mjöla både bord och kavel så att inget fastnar. Jag har aldrig riktigt blivit vän med min kavel. Det är inte rymdfysik, kan tyckas, men ett tag var jag sugen på att bli fysiker. Bagaryrket har däremot aldrig lockat.

Sedan gräddas glödhopporna, bröd för bröd, i en stekpanna på spisen, utan fett. Ett par minuter på vardera sidan, tills de får lite färg. Läser på nätet att detta bröd med fördel kan gräddas över öppen eld under skogsutflykten. Jag föredrar nog att inte baka när jag är i skogen, men det gör man som man vill.

I köket är det lite som att grädda pannkakor. Lyckas man få brödet från bakbordet till stekpannan är man hemma.

Jag äter dem med smör och ost, men antar att allt man kan ha på tunnbröd också skulle funka här. Surströmming, ägg, skinka, kokt potatis...

Det är skillnad på pengar och pengar

Jag ska inte älta Elon Musks köp av Twitter. Det här inlägget har egentligen ingenting med det att göra, men det illustrerar ett fenomen. Mängder av debattörer har ifrågasatt köpet på ungefär det här sättet:

Lisa Nåbo är SSU-ordförande, precis som flera av dagens ministrar varit innan henne, liksom Anna Lindh, Ingvar Carlsson och andra kändisar, så det är inte bara ”Svenne Banan” som tänkt fel, det har även ledaren för Sveriges kanske största politiska ungdomsförbund gjort.

Vad är det som är fel då? För det första är det omöjligt att veta om köpeskillingen hade räckt till bostäder åt alla bostadslösa i USA. Men det är ett populärt påstående, för att inte säga populistiskt. Nyligen diskuterades om två procent av Musks förmögenhet skulle kunna utrota världssvälten genom att han ger dem till FN. Orimlig tanke. Man kan lika gärna hävda att världssvälten understöds av FN. Det går nämligen inte att lösa alla världsproblem genom att hälla pengar över dem. Ger du alla världens fattiga en miljon kommer fattigdomen vara borta i max tio minuter.

Och då kommer vi till nästa fel i tankegången. Om Elon Musk köper Twitter äger han Twitter. Om han ger bostäder till alla bostadslösa eller mat åt alla hungriga äger han noll och intet. Ingenting hindrar Musk att ge avkastningen av sin investering till välgörenhet (precis som den tidigare ägaren Alwaleed bin Talal, Facebooks Mark Zuckerberg eller Amazons/Washington Posts Jeff Bezos, men märkligt nog har jag aldrig hört svensk vänster kräva pengar av dessa).

SVT räknade istället ut hur många gånger man kan tanka sin bil för köpeskillingen. Vad ska vi med den informationen till? Det är lite som att jämföra äpplen och periskop. Eller som det gamla skämtet om att Peter Forsberg, skämtsamt kallad "Foppa", fick en lön i NHL motsvarande 8372 höftledsoperationer – vilken jävla tur att han valde pengarna!

Allt kan inte jämföras och det är skillnad på konsumtion och investering. Precis som det är skillnad på egna och andras pengar. Politiker kan sitta och peka på vad miljardärer ska göra med sina förmögenheter, precis som de lättvindigt kan skjuta iväg skattebetalarnas pengar i förvissning att det alltid kommer nya. Det sistnämnda är tyvärr inte bara ett vänsterfenomen utan gäller politiker längs hela skalan. Mitt är mitt och ert är vårt...

När bredbandet kom till byn

Innan jag ens bestämt mig för vilket land jag skulle flytta till kollade jag upp utbyggnaden av fibernät eftersom jag upplevde det som ett av de viktigaste kriterierna. Norge har en satellitlösning som lät som ett hyfsat alternativ, men en av de första saker jag gjorde när jag flyttat hit var att skriva till kommunen och fråga hur det låg till med bredbandsutbyggnaden. Jag hade sett att det grävdes ner fibertråd ganska nära, så jag förstod att det var på gång.

På 1900-talet var jag hänvisad till modem med minutkostnad, men nu hade jag haft fiber i över tjugo år. När jag flyttade fanns plötsligt inte möjligheten och jag skaffade mobilt bredband. Med fri datamängd eftersom jag inte orkar känslan av att behöva effektivisera min uppkopplade tid av ekonomiska skäl. Det kostar mig en femhundring i månaden, och då ingår även fria samtal i Norge och en del till utlandet.

Hittills har det funkat förvånansvärt smidigt. Jag måste ha telefonen igång och helst i närheten av datorn, men så länge jag haft det har det varit ytterst få fel och avbrott. Någon gång har jag fått starta om telefonen, men det kan jag leva med.

Så när jag nu fått besked om att jag från och med i höst kan skaffa fiberuppkoppling är det inte längre lika självklart. Det beror såklart på vad det kommer att kosta, både i startavgift och löpande. Svenska vänner i villa har åkt på en inkopplingsavgift på runt 25000 kr. En summa som, tvärtemot vad som påståtts, snarare minskat om man tagit det lite lugnt och anslutit senare.

Vad kostnaden blir här har jag ingen aning om, det kan bli vad som helst upp till 50000 kr, kanske subventioneras det av staten som tycks mån om att alla ska kunna få fiber. Å andra sidan kan jag ju det i höst även utan subventioner, det är bara en prisfråga. Vad det sedan kommer att kosta mig i månaden vet jag inte heller. Troligen inte mer än nu, men eftersom jag ändå kommer behöva ett telefonabonnemang blir det en dryg hundring där också, att lägga till bredbandets månadsavgift.

Få tjänster har ett högre värde för mig än ett pålitligt internet i arbetsrummet. Det skulle behöva kosta ganska mycket innan jag överväger att inte unna mig ständig uppkoppling, men det är inte detsamma som att jag skiter i kostnaden och jag är som sagt nöjd med den mobila varianten. Hur hade ni tänkt?

Inlägg 2000

Det trodde jag inte när jag drog igång bloggen en aprilmorgon 2016, att jag sex år senare skulle ha skrivit tvåtusen inlägg, det är ju typ en bibel. Några gånger de här åren har läsare berättat att de hittat min blogg och börjat läsa ikapp från start. Skulle någon göra det nu får jag nästan dåligt samvete.

Då, 2016, var tanken att fixa fler textkunder på ekonomiområdet och komma i kontakt med människor med intresse för privatekonomi och börsen. För att få en flygande start bestämde jag mig för att inledningsvis lägga upp ett inlägg per dag. Sedan gick månaderna och jag fortsatte av bara farten. Senare har jag upptäckt att läsarantalet minskar på sommaren, så då har jag gått ner på varannandagsbloggande, ungefär under skolornas sommarlov.

Visst har jag idétorka ibland och visst upprepar jag mig en del. Någon gång har jag skrivit klart ett helt inlägg bara för att upptäcka att jag redan bloggat om exakt samma sak med ungefär samma vinkel, så då har jag markerat hela det nya inlägget och tryckt på delete.

En viss ämnesförskjutning kan märkas. Jag var mycket mer aktieintresserad från start och bloggade om börsen flera gånger i veckan. På senare tid har det blivit mer spartips. 2021 flyttade jag till Norge. Sedan dess har jag bloggat en del om livet och företagandet här, och skillnader mot Sverige. I maj 2022 har jag precis fått hem mina första bikupor och tänker att det nog blir en del självförsörjning och biodling i bloggen framöver.

Där har jag förresten upptäckt ett språkligt problem. Jag har träffat svenska biodlare och läst svenska böcker om biodling, men det är i Norge jag gått kurs och lärt mig hur det funkar. Jag pratar aldrig biodling på svenska, så när jag ska skriva om det i bloggen hittar jag inte orden. Jag kan ju inte blanda in ord som birøkt, dronninggitter, fôr, skattekasse, parekube, trekk och bifolk. Jag känner mig lite som när Dolph Lundgren hade filmat i USA i tre veckor och mötte upp pressen på Arlanda med värre brytning än Billy Butt och Tony Irving tillsammans.

Nåväl, jag skriver fortfarande på svenska för svenska kunder, så i andra ämnen ska jag nog minnas modersmålet. Förresten funkade planen, tack vare bloggen har jag både fått textkunder och lärt känna likasinnade, på och utanför nätet.

Men ska det bli tvåtusen blogginlägg till är jag beroende av läsare. Det är fantastiskt när ni skickar tips och uppslag, på mejl, Twitter eller här i kommentarsfältet. Dels för att det underlättar bloggandet, dels för att jag ser det som ett förtroende när ni tror att jag kan tillföra något gällande en nyhet eller ett fenomen. Så jag tackar för alla interaktioner och håller tummarna för fler framöver.