”Tuff levnadskalkyl”?

Fick ett tips i kommentarsfältet om Konsumentverkets beräknade hushållskostnader via en artikel i SvD med rubriken ”Klarar du myndighetens tuffa levnadskalkyl?”.

Om vi börjar med mat, som är lite av min paradgren, förväntas en sådan som jag, ensamstående man mitt i livet, lägga 2860 kr i månaden på den förutsatt att alla måltider lagas hemma. Min senaste beräkning var 663 kr, men då räknade jag även in förbrukningsvaror och hygienartiklar och då säger Konsumentverket istället 3620 kr.

Middag för 1,35 kr.

Varken jag eller myndigheten har tagit hänsyn till årets kraftiga prisökningar. Å andra sidan levde jag slösaktigare (dumt uttryck för när lättja trumfar engagemang) då. T ex köpte jag nästan allt bröd färdigt. Idag bakar jag allt utom knäckebröd. Jag ska inte säga att besparingarna tar ut prisökningen, men jag är garanterat kvar under tusenlappen för den konsumtion som tydligen ”borde” kosta 3-4 gånger mer.

Kläder och skor tycker Konsumentverket ska kosta 510 kr. Sätter jag löparskor under ”Fritid och lek” (som får gå lös på 650 kr/månad) ligger mitt klädkonto garanterat närmare 510 kr per år än per månad.

Och löparskor är faktiskt ändå överkurs.

Boendekostnaderna har jag tyvärr lättare att matcha. I hemförsäkringsbudget skulle jag inte komma långt på de 120-190 kr som Konsumentverket anger. Dessutom betalar jag nästan en tusenlapp i månaden i skatt och kommunal avgift. Å andra sidan har Konsumentverket posten ”hemutrustning” (möbler, husgeråd mm) på hela 980 kr/månad. Vidare har man knåpat ihop 1470 kr/månad i ”medier” vilket inkluderar ett familjeabonnemang för mobiltelefon och gissningsvis också indoktrineringsskatten (eller ”public service-avgiften” som den kallas av politiker).

Allt som allt tycker KV att ”hushållsgemensamma kostnader” med förbrukningsartiklarna borträknade ska kosta en ensamstående 3200 kr. Det stämmer nog ganska bra för mig, men då har jag på känn att de räknar med att man ska ha en hyra eller amorteringar och räntekostnad på toppen av det, och det har jag lyckligtvis inte.

Summa summarum – jag är ett ufo även i år. Jag ramlar inte av stolen av förvåning. Inte när det gäller de förväntade utgifterna heller. Matkostnaderna visste jag skulle ligga där på ett ungefär. Jag kan faktiskt inte förstå hur det är möjligt att bränna runt en hundring om dagen på mat utan att äta på restaurang, ens om jag handlade i en dyr butik och aldrig läste prislappar, men jag förstår inte heller varför jag ska skänka bort mina ihopstretade slantar på det sättet.

Jag betalar 550 kr/månad för internet. Det tycker jag är mycket, men tydligen inte mycket nog. Men så har jag köpt både mobil och dator för egna pengar och har inte något skumt hyrköpsupplägg. Och att lägga runt en tusenlapp i månaden på möbler förstår jag överhuvudtaget inte. Jag har fullt sjå att värja mig för de möbler folk vill ge mig gratis mot avhämtning. Ufo, som sagt. Ufo.

Ved och fasa

Ved värmer när den huggs i skogen, när den fraktas därifrån, när den kapas, transporteras hem, in i vedboden, in i huset och när den går upp i rök. Jag tror att det blir sju gånger, om jag inte ska räkna in planteringen av skogen.

Som den moderna människa jag är, vare sig jag vill eller inte (hade varit trevligt att ha lite skog), köper jag mig fri från de flesta av momenten. I våras köpte jag färdigkluven ved som sedan dess legat på tork på lastpallar utomhus. Vid regn som inte kommit som en överraskning för både mig och meteorologerna har jag dragit presenningar över högarna.

Där ska veden enligt expertisen ligga och torka fram till midsommar, eller Sankthans i Norge där jag befinner mig. Sedan är det en dragkamp mellan å ena sidan viljan att få bort skiten, å andra sidan tidsbrist och lättja.

Motion är nyttigt även sommartid, men det där med att värma sig genom att jobba med ved känns betydligt vettigare på vintern. Nu har jag i alla fall under möda och stort besvär, skottkärra för skottkärra, förflyttat veden från gårdsplanen till min vedbod, som även den numera har ett golv av lastpallar.

Jag ser aldrig fram emot vinter. Det är en i mitt tycke överskattad årstid, men har man valt att bo i kalla Norden är det bara att gilla läget. Jag ser i alla fall fram emot att inte, som i vintras, riskera att gå tom för ved. Detta är femton kubikmeter blandved, vilket i stort sett är dubbelt mot vad som gick åt i vintras. Och med dagens strömpriser har det inte precis blivit mindre lönsamt att elda med ved.

Jag sålde en bil till kriget

Jag sålde en bil, pickupen jag fick med huset jag köpte i höstas. Trevlig bil, men för dyr att äga och ännu värre om den går sönder. Försäljningen gick rätt trögt, vilket på ett sätt kändes bra. När jag säljer något och blir nerringd misstänker jag alltid att jag varit för billig.

Men till slut kom ett par killar med ukrainskt ursprung. De pratade bättre norska än jag, så den biten gick fint. För någon vecka sedan sålde jag en överbliven fåtölj till en annan öststatare. Jättetrevlig, men det krävde fem telefonsamtal och en väldig omväg innan jag och hans GPS förstod varandra med honom som mellanhand.

Det speciella den här gången var istället att köparna berättade att de köper upp bilar av denna typ för att använda i kriget i Ukraina. Jag fick se bilder från en uppställningsplats med redan levererade bilar. Planen skulle vara att montera en mindre kulspruta på flaket, vilket blir en omställning för bilen som tidigare mest använts för att köra byggmaterial och sopor.

”Nej, om man skulle ta och rensa lite på tomten.”

Så kom då den obligatoriska frågan, med en udda tvist, ifall jag möjligen kunde sänka priset eftersom bilen skulle användas för en god sak. Jag är inte helt säker på att krig och maskingevär är en god sak, men sänkte priset med några tusen. Vi gick ungefär halva vägen var vilket blev ett par tusen ovanför min smärtgräns.

Men prutningen från min sida hade ingenting med kriget att göra. Förutom att jag inte vet om det är en bra sak (en mobilbild av pickuper på en parkering är heller inget bevis för att det är där den landar) tror jag inte på att blanda affärer med välgörenhet. Jag har skänkt kläder till Ukraina, det är välgörenhet. Det här var något annat. Så resonerar jag, rätt eller fel?

Fel man på fel plats

En reflektion kring en tweet så här mitt i hemmaprojektssäsongen:

Jag brukar inte gå så långt så att jag begär in offerter utan väljer om möjligt att göra jobbet själv, men jag tror att detta stämmer. Och varför inte? Duktiga hantverkare tycks bada i jobb, så de har ingen anledning att sänka priserna. Går staten in och subventionerar kan företagen tvärtom höja priset. Det verkade många uppleva när ROT-avdraget infördes.

Så ni som i likhet med mig ägnar en del av sommaren åt att snickra, måla, gräva eller gjuta kan i alla fall glädja er åt att ni spar pengar. Själv vill jag hävda att det många gånger blir bättre gjort också. Vi kan väl lyssna på vad min husgud Lars Stenberg från Klungan har att säga i ämnet:

”Menar du på allvar att jag ska betala för att någon gubbfan ska få leka bröderna Bäver i mitt hem?!”

Klockrent! Men om vi ska vara lite allvarliga så bygger ett fungerande samhälle på att folk gör det de är bäst på. Vårdköerna lär öka om det lönar sig för utbildade kirurger att ta ledigt från jobbet för att bygga en veranda eller mura en öppen spis. Men det där får andra fundera över. Själv har jag ett garage att bygga, ett tak att lägga om, dörrar att sätta in, en vägg att ... 

Hur kommer man igång med sparandet?

Jag fick ett mejl:

”Jag är en kvinna som försöker få ordning på ekonomin. Jag lyckas inte så himla bra. Eller jo, ganska bra men inte tillräckligt bra. Jag försöker dra ner på mina utgifter, inkomsterna kan jag inte förbättra så mycket. Jag försöker sälja saker på Blocket och på Facebook vilket inte överhuvudtaget funkar, verkar i alla fall inte funka i [orten hon bor på]. Jag varken röker eller dricker alkohol, äter godis eller prenumererar på tidningar. Jag har en bil då jag behöver ta mig till jobbet. Jag bor ensam, så min inkomst är inte så hög.

Jag skulle väldigt gärna behöva idéer om hur jag kan fylla mitt konto. Ge mig tips! Var kan jag läsa om hur du började öka dina siffror på bankkontot?”

Jag svarade genom att hänvisa till ett inlägg om matsparande, ett inlägg om möjliga sidoinkomster, och ett spartips som många förbisett, men som kan ge bra utdelning, nämligen att gå ur Svenska kyrkan. Och så ett spartips som ligger bra i tiden rent säsongsmässigt, att plocka bär. För även om man inte tänkt sälja bär eller sylt på torget är det ett lätt sätt att spara pengar, förutom att det är nyttigt att kliva runt i skogen. Själv har jag bytt till mig både jobb och andra matvaror, som svamp, genom att locka omgivningen med färska, rensade blåbär.

Jag sitter inte på något facit eller magiska lösningar som passar alla. Självklart kommer få, om ens någon, bli ekonomiskt oberoende genom att plocka bär, men jag tror att det är viktigt att alltid försöka tänka ekonomiskt, i det stora och det lilla. Jag har precis som brevskrivaren testat lite av varje för att öka mina inkomster och minska mina utgifter. En del har knappt gjort någon skillnad och en del har floppat fullständigt, medan annat har tagit fart rejält.

Jag har sålt secondhand-sopor för över hundratusen och under några år tjänade jag bra pengar genom att spela poker på nätet. Det är exempel på otippade inkomster jag inte hade räknat med, men jag skulle ändå säga att huvudorsaken till min relativt goda ekonomi (jag är inte världsrekordhållare där heller) är låga utgifter.

Jag har alltid skytt löpande kostnader och inte minst lån som står och tickar månad för månad. Det kan tyckas futtigt att leta extrapriser, men i slutändan är det skillnaden mellan inkomst och utgift som blir sparkapital, och ju högre kapitalet blir desto högre blir den passiva inkomsten och i slutändan ränta-på-ränta-effekten.

Från att jag fick min första lönecheck har jag alltid lyckats få pengar över. Faktum är att jag knappt förstår hur man kan göra av med en normal månadslön. Ju mer pengar som ackumulerats över tid, ju rikare har jag blivit. Eller som jag sa till reportern som intervjuade mig häromnyssens:

”Jag har nog, oavsett inkomster och av helt fri vilja, alltid levt långt under existensminimum. Då blir man rik, det är en naturlag.”

När jag sa det tyckte jag själv att det skulle bli ett bra citat att lyfta fram, men kanske blev det för stötande för det kom inte med överhuvudtaget. Men sant är det.

Till halvhjärtat försvar av Jan Guillou

Jag är inget stort fan av Jan Guillou. Jag tycker att det är en pompös stropp, överskattad journalist och ännu mer överskattad författare. Då använder jag ordet överskattad som en beskrivning av att hans kvaliteter som yrkesman överdrivs, men just nu pågår en rättstvist om han också är överskattad i meningen att han betalar för mycket skatt.

Själv tycks Guillou kluven. 2014 sa han sig kunna välja hur mycket skatt han ska betala, ända ner till noll, men att han vill betala skatt. 2019 tyckte han att det blivit svårt att värja sig mot skattesänkningar eftersom han faktiskt ville bedriva ”negativ skatteplanering”.

Samtidigt har han i flera år stridit för att få slippa betala förmånsskatt (och det var knappast ”negativ skatteplanering” som också fick honom att försöka dra av för privata möbler och en badrumsrenovering). Skatteverket menar att 174 kvm vinterbonad bostad inte kan anses vara en skrivarstuga utan faktiskt ett hus han har nytta av privat, och nu har Förvaltningsrätten gått på Skatteverkets linje.

Visst är det lustigt att karln å ena sidan gnäller över att han vill betala mer skatt, å andra sidan gnäller när han tvingas göra det. Men om vi leker med tanken att Guillou tycker att rätt ska vara rätt kan han faktiskt både tycka att han (och de flesta andra) betalar för lite skatt och att huset inte är en bostad utan en arbetsplats.

Men okej, antagligen vill han bara sko sig samtidigt som han vill uppfattas som en hygglig kille. Själv vill jag betala mindre i skatt och om jag slipper betala en skatt jag trots allt tycker är rimlig att betala skulle jag inte bråka om det eftersom resultatet gynnar min agenda. Så kunde Guillou också resonera, och hade då framstått som en betydligt hyggligare kille.

Här bidrog jag till Guillous förmögenhet.

Det är faktiskt ingenting som hindrar Guillou, Skarsgård, Gardell, Schulman och alla andra vänsterkändisar som önskar att betala mer skatt från att göra det. Skicka pengarna anonymt till Skatteverket om ni vill. Det har dock nackdelen att ni då inte kan godhetssignalera i media och berätta hur fina människor ni är genom er solidariska handling. Och en nackdel till: anonyma betalningar är inte avdragsgilla.

Läs inte om mig!

Man ska väl pusha för sina mediala framträdanden, men jag jobbar inte så. Istället vill jag uppmana alla läsare att inte betala pengar för att läsa den här artikeln:

Där står garanterat ingenting som ni inte redan visste om mig, eller i alla fall kan få fram kostnadsfritt. Det tror jag för övrigt gäller alla dessa ”plus”- och ”premium”-artiklar. Gör en webbsökning och ni kommer finna, vare sig det handlar om mina spartips eller på vilket sätt Baren-Miranda och Farmen-Ludde gjort slut.

Skulle ni ha dåligt samvete för att ni inte bidrar till Expressens journalistiska gärning – ha inte det, för det gör ni. Expressen är tillsammans med Aftonbladet den svenska tidning som får mest redaktionsstöd, 3,5 miljoner om året. Hela Bonnierkoncernen drar totalt in 385 miljoner om året i skattepengar för sin publicistiska gärning. Vid sidan av reklam för casinon och förtäckt bordellverksamhet som de samtidigt fördömer på redaktionell plats i tidningen.

Så mitt stående spartips, helt gratis, är att ni alltid skippar dessa låsta artiklar, hur lite de än kostar att läsa. Det är säkert något finstilt som gör att ni blir lurade i slutändan om ni lämnar ifrån er kontaktuppgifter.

Trots att jag riskerar att stöta mig med mäktiga mediehus får jag säga som Lars Demian, att ”nu skriver jag ju inte i Expressen, så jag måste ju säga som det är, och är det någon som blir kränkt eller ledsen så vill jag genast be om ursäkt för det här”.