Dåliga husaffärer pga kriget?

Familjen Ritter i Göteborg köpte ett nyproducerat hus. Nu är det ingen som vill köpa deras gamla hus och eftersom lånen är maxade sitter de i en rävsax . Familjen skyller på Ukrainakriget. Efter att ha sålt två bostäder under Covidhysterin känner jag viss sympati.

”Inte hade de någon riktig mäklare heller...”

Samtidigt. Skriver man köpekontrakt för sitt nya hus medan man fortfarande har det gamla kvar spelar man högt med nattsömnen, särskilt när man inte har råd att ”äga” bägge (eller rättare sagt låna dem från banken).

Jag tror att vi kommer få se mycket sånt här nu. Folk som tvingas sälja bostäder de inte har råd med, vare sig de precis har köpt dem eller haft dem länge utan att ta höjd för sämre tider. Det börjar också dyka upp halvfärdiga eller delrenoverade hus till försäljning eftersom ägarna inte har råd att göra klart dem.

”Japp, alla grejer på tomten ingår!”

Som vanligt gynnas de som har marginaler, såväl med tid som pengar. De som tvingas agera gör sämre affärer än de som inte har kniven på strupen, och det kan inte nog betonas hur viktigt det är att skaffa sig det handlingsutrymmet. Genom att jobba eller spara hårt, men viktigast är nog att inte gapa efter mer än man har råd med.

Det är okej att bo lite för litet, orenoverat eller ocentralt ett tag. Det är kanske inte vad man drömmer om, men det är garanterat en mindre obehaglig mardröm än att sitta med dubbla boenden man inte har råd varken att äga eller sälja.

Logdans?

Som jag berättade i inlägget om mitt nya biredskapsrum i ladan passade jag på att bygga ett golv ovanpå rummet. Ladan är visserligen på 432 kvm, men på det här sättet fick jag snabbt och enkelt 13 till. Hääääng med!

Här är starten på birummet, och som ni ser är det bara att låta takreglarna utgöra golvyta för en ny yta. För att komma dit sågade jag upp ett hål i staketet.

På med stabila golvplankor med 36 mm tjocklek.

För att inte riskera att ramla ner en våning var det så dags för ett räcke. Så här såg den processen ut:

Avslutningsvis, kommer ni ihåg att jag tiggde till mig ”bakar” (vankantsbitarna längst ut) av grannen i våras? Några av dessa fick pryda staketet och resultatet blev detta:

FruEfficientBadass kallade dessa vrakbitar för ”tändved”, men (fullt medveten om att andra göra andra bedömningar) jag tycker att det blev snyggt.

Skjutjärnsnyheter

Välkomna till domedagsbloggen. Varje dag brukar jag skumma igenom nyhetsflödet för att se vad händer i Sverige och i världen. Häromdagen var detta vad jag hittade på SVT.se.

Som ni ser har jag målat lite, men jag tror att ni ändå hade sett samma tema som jag. En dödsskjutning utanför en förskola, en annan skottlossning utanför en skola och (den kanske allra mest skrämmande rubriken) ”Så arbetar skolorna i Järva efter en skjutning”. Notera, det är inte ”Så arbetade skolan efter skjutningen”, såväl skolorna som skjutningarna är i plural och formuleringen ”så arbetar skolorna” berättar för oss att det finns rutiner för detta, så pass vanligt är det.

Men är inte detta en ekonomiblogg? Jo, och skjutningar (eller skottlossningar, som de hette förr) är inte gratis. Förutom det uppenbara lidandet det kostar för de inblandade och för folk som rör sig i området och därigenom får sina liv begränsade och försämrade, kostar de också pengar.

Först är det en polisinsats som naturligtvis är svårvärderad. Poliser är ju inte gratis även när de inte åker för att reda upp efter en skottlossning, men vi kan nog räkna med några övertidstimmar varje gång det händer.

Sedan ska brotten utredas av polis och övrig rättsapparat. De få gånger man hittar möjliga förövare ska det till rättegångar och eventuella fängelsestraff. Och detta även om skotten missar. Annars snackar vi vårdinsatser, allt från ambulansutryckning till operationer, rehabilitering och/eller begravning.

Totalsumman är omöjlig att räkna ut, vilket illustreras fint av att SD:s Samtiden kommit fram till 75 miljoner per skottlossning medan två moderater i Expressen påstår att bara vården går lös på en halv miljon.

Dyrt är det hur som helst, och särskilt tragiskt eftersom det är helt och hållet onödiga kostnader. Äldrevård går att effektivisera och minimera genom träning (även om samhället gör sitt bästa för att skjuta sig självt i foten även där), trafikolyckor kommer alltid ske och sjukdomar kan inte utrotas även om vi nog kan få bort en del genom att äta och träna rätt. Men skottlossningar är bara dumt, vare sig orsaken är olika syn på vem som ska få sälja knark eller att någon idiot ”kräver respekt” han högst troligt inte har förtjänat.

Han borde använt en sån här.

Var ska då detta sluta? Ibland hör man någon säga att Sverige är på väg mot inbördeskrig och andra som säger att det bara är politisk propaganda. Jag vet inte. Allt jag vet när jag ser ett axplock av några timmars nyheter som innehåller fem notiser om skottlossningar i Sverige är att det uppenbart går åt fel håll.

Och en viss lättnad att jag flyttat från ett område där det inom loppet av några månader kunde ske skottlossningar, knivslagsmål med machete, misshandel av pensionärer, sprängning av en portuppgång samt misstänkt förberedelse till terrorbrott. Jag hann undan innan eventuellt krig, jag hoppas att det inte kommer, men att det i så fall stannar i Sverige.

Norgevits

En norsk influenser bosatt i Sverige (hmm, jag som trodde att man automatiskt blev svensk då, men det gäller kanske inte norrmän) gjorde ett reklamutspel som gick ut på att han tog flyget till Oslo för att köpa en Grandiosa-Pizza, som av någon anledning blivit en slags nationalrätt i Norge.

Vem kan motstå en industribakad fryspizza?

Varför skriver jag då om denna icke-nyhet? För att det blivit en ”snackis” såväl i norsk som svensk slaskmedia. Tydligen ska hans fans (eller möjligen en handfull journalister) gått i taket över att han genom att flyga och köpa pizza ”nonchalerade klimathotet”.

Influensers är överhuvudtaget ett intressant fenomen. Har inte folk egna liv att ta tag i? Eller som Ulla Skoog skämtade för drygt 30 år sedan: ”Vem orkar bry sig om vad morgondagen har i sitt sköte, man har väl nog med sitt eget?” Men om man nu inte har tid får man väl tänka en liiiten bit till.

Det tar en timme att flyga Arlanda-Gardemoen, två om man ska hem igen. Även om han väljer att äta på flygplatsen (fast så rik är väl typ ingen) och klarar säkerhetskontrollerna på rekordtid skulle resan ta honom sex timmar. Behöver det ens påpekas att han såklart inte åker till Oslo för att äta pizza?!Tydligen. Inte nog med det. Videon och inlägget togs bort, samarbetspartnern Orkla bad om ursäkt och influensern själv ”lägger sig platt”, som en dörrmatta.

Jag tycker visserligen inte att detta skämt var särskilt roligt, men jag blir ändå rädd för vart världen är på väg. Ska man inte kunna skämta om någonting längre, och räcker det med att en oförstående idiot protesterar för att man ska behöva löpa gatlopp? I så fall är det nog bäst att människor helt slutar att interagera annat än mellan fyra ögon där inget blir viralt eller uppmärksammat överhuvudtaget. Trams!

”Sparade tusentals kronor”

Hur sparar man pengar, frågan någon ibland. Svaret är att man börjar. Det är faktiskt inte krångligare än att man låter bli att konsumera. Inte allt och hela tiden, men en del och ibland. Några tillfällen är helt uppenbara. Om man till äventyrs får skatteåterbäring man inte räknat med sparar man hela beloppet. Pengar man inte visste att man skulle få kan man ju inte ha saknat.

Och så är det alla högtider. Köp billigare julklappar för mindre pengar, men som kanske ger lite mer mening. Det görs förslagsvis genom att börja tidigt. Julklappar är som andra inköp, ju senare de görs desto sämre blir de. Panikköp inte överprisade chokladkakor och blombuketter ingen människa ändå kommer ihåg. Köp hellre en begagnad bok som visar att du tänkt på mottagaren och klurat ut något som han/hon verkligen skulle sätta pris på. Det allra bästa spartipset har jag snott av artisten Billy Opel som är en fiffig kille.

Enkelt, men snillrikt. Det är bara att ställa sig på sidlinjen och titta på när andra sliter ut sig och sina plånböcker i köphetsen. Att inte handla ger ofta en trevligare upplevelse än det är att leta upp ”bra” köp, stå i kö (i butik eller på postens utlämningsställe), släpa hem och koppla in grejerna. Har inte de flesta redan tillräckligt med saker, för att inte säga för mycket? Jag vet att jag har det.

Detta förhållningssätt kan med fördel användas även utanför högtiderna och de påhittade köpfesterna. Allt som krävs är att man vågar tänka lite annorlunda. Som Billy:

Ligg still, gubbjävel!

Ursäkta att jag tjatar om Sveriges ”vård i världsklass”, men ibland blir jag bara så in i helvete arg.

För människor som inte kan gå är hjälpmedel av yttersta vikt. När min pappa fick en elrullstol kunde han plötsligt ta sig fram själv, utan att be om hjälp för varenda meter. Eftersom han, till skillnad från mig, var en mycket social människa hade han ett behov av att komma ut och träffa folk. Han tog också över familjens livsmedelsinköp och kunde på så vis avlasta min mamma som av naturliga skäl fick ta större delen av hushållsarbetet. Det gav ett människovärde.

Men idag hade kommunen tagit tillbaka rullstolen, om han ens hade fått den. Orsak: Det är inte meningen att handikappade ska använda sina handikapphjälpmedel. Inte längre än 2 km per dag, alltså motsvarande en kvarts promenad.

Behöver man längre får man boka färdtjänst. Med skillnaden att färdtjänst kostar pengar, det är jättekrångligt att boka och du kan aldrig vara säker på när, eller ens om, taxin dyker upp. Men det är väl så myndigheterna vill ha det. De vill kunna ståta med att hjälpbehövande får hjälp, men helst ser de ansvariga att oproduktiva medborgare ligger hemma i apati i väntan på döden.

Så Bengt-Inge fick själv pynta 17000 kr för att köpa en äldre, begagnad permobil. Går den sönder kostar det honom gissningsvis 17000 kr till. Detta är också något att tänka på när man pratar buffert och marginaler. Ingen av oss som är friska vet hur länge. Vi kan vakna upp förlamade imorgon och vara beroende av såväl hjälpmedel som hjälpande händer. Bor man då i Sverige måste man, trots världens högsta skattetryck, ha tagit höjd för det och utgå ifrån att allt ska bekostas ur egen ficka. Allt medan statens pengar går till konstutställningar för maskar, Somalias statsskuld, regnbågsfärgade övergångsställen, kommunpoeter, presstöd och en massa annat som borde plockas bort exakt just nu.

Kanske inte sant, men bra ändå...

Jag har inte gjort lumpen, men har förstått att alla som gjorde det sprang milen på under 40 minuter (med eller utan full stridsmundering), många närmare halvtimmen. Jag såg en underhållande tråd om detta på ett löparforum, så det är inte bara jag som gjort iakttagelsen.

Gissningsvis var de där lumpenmilarna inte så noga uppmätta. Om sträckan vore åtta kilometer blir tiderna inte alls lika imponerande. Och så kanske minnet sviker också. Fortsätter man inte med löpning är det naturligt att man inte minns siffran i decennier. Lite på samma sätt som att Lars Ohly antagligen trodde sig ha spelat fotboll ihop med ”Nacka” Skoglund ända tills någon kollade upp att det inte hänt.

Den senaste historien på temat är börsbolaget K-Fastigheters VD och grundare Jacob Karlsson som säger sig ha sprungit 10 km på 28.50 i sin ungdom. Nu snackar vi om en riktigt snabb tid. Så snabb att Affärsvärlden börjat nysta lite i det.

Statistiknördar har ingen uppgift om Karlssons miltid, varken 28.50 eller sämre. Samtida löpare minns honom inte, men konstaterar att om han sprungit på runt halvtimmen hade de känt till honom, även om det varit så mycket som 33 minuter, vilket är väldigt mycket långsammare än 28.50, närmare bestämt 25 sekunder långsammare per kilometer – en oändlighet i sammanhanget.

Här hade historien kunnat vara slut med att Karlsson säger att han väl minns fel då, men han står på sig. 28.50 skulle ha skett på träning, han är osäker på vad han gjort på tävling, men säger sig ha tävlat vid ett tjugotal tillfällen. Hade han gjort något i närheten av träningstiden på tävling (vilket såklart är det vanliga) hade det blivit en skräll i Löparsverige. Så det har han inte gjort. Detta kan tyckas som en larvig grej att hänga upp sig på, men jag skulle inte våga investera i ett företag vars högsta chef vägrar att erkänna att han tagit fel ens i struntfrågor från ungdomstiden.

En snabb kille?

Och med det sagt har jag själv aldrig tävlat på milen, mitt bästa träningsresultat är exakt 46.30 och med den tiden hade jag fått stryk av de allra bästa från 10 år upp till 80 år (samt kvinnor upp till 70 år). Idag är jag osäker på om jag skulle kunna pressa mig under 50 minuter, så då hade jag fått stryk av de bästa 85-åringarna också. Men 90-åriga löpare skulle inte ha en chans, jag lovar.