Jag har inte tänkt recensera alla John
Skogmans Affärsvärlden-krönikor, men i februari tog jag upp hans uppmaning att sluta spara till barn och nu har han haft fel igen. Denna gång när han dömer ut hela FIRE-rörelsen som självgoda grötätare.
Han har rätt till sin åsikt (även om
jag tycker att just John Skogman ska vara försiktig med att kalla
andra självgoda). Jag vill ändå rätta honom på några punkter. Men
först, frukost:
”Ledighet i all ära, men hur lediga är FIRE-människorna? Ängsligheten gör att de i princip tittar till sin portfölj lika ofta som en tonårskille kollar i sin första porrtidning.”
Jag vill inte veta något om John Skogmans förhållande till porr som tonåring, men jag känner inte igen bilden av FIRE-människors portföljkontroll. Jag undrar vem han pratar om.
”Kanske är det bara jag, men är slutmålet med livet att bli en bag in box-pimplande förtidspensionär som lever så snålt som möjligt och gör så lite som möjligt? Jag förstår absolut charmen i att vara ledig och fri från andras måsten. Men är inte ledigheten bara härlig när det finns något att vara ledig från?”
Att inte ha en fast anställning eller
ett liv fullt av måsten är inte detsamma som att vara en
bag-in-box-pimplande förtidspensionär. Jag känner ingen med
FIRE-ambitioner som vill vara ledig på heltid, även om jag inte ser
felet med det. Inte heller tror jag alkoholmissbruket är mer
utbrett bland ekonomiskt oberoende. Eller missade jag poängen nu,
var det specifikt kartongvin som inte var fint nog åt von Skogman?
”Vad är det då de har lyckats med? Vad är det hemliga receptet som de nu kan dela med sig av? Jo, de har rätt och slätt levt snålt som satan under en lång tid. Svårare än så är det inte.”
Helt riktigt! Låga utgifter ger ett mindre behov av inkomster och detta ger mer frihet. Jag skulle inte kalla det ett hemligt recept, men håll med om att det verkar vara rätt många som är oförstående inför detta samband och särskilt vilken kraft det ger.
”FIRE-gänget kallar det dock inte snålhet. Nej, de lever efter livsvärderingen enkelhet. De är en lite bättre sorts människa, enkel och ödmjuk.”
Jag kallar mig gärna
snål, men jag har aldrig någonsin påstått att det gör mig till
en bättre människa. Inte ödmjuk heller, även om jag såklart är
det i jämförelse med Skogman, Finanstwitters egen Napoleon.
En eftersträvansvärd Skogman – en riktig klippare.
”Det märkliga är också att denna livsstil bara fortsätter. Under parollen att de kan pensionera sig tidigare om de kan få pengarna att räcka längre, fortsätter snålandet på precis samma sätt. Med den missionen framför ögonen rättfärdigar de sin tradiga livsstil för andra.”
Till slut kom John Skogman väldigt
nära en insikt, men så slog fördomarna den ur händerna på honom.
Nyss störde han sig på att det går att se snålande som
eftersträvansvärt under namnet enkelhet. Många som lever sparsamt
upptäcker fördelarna med låg konsumtion. Hur enkelt det är, om
man så vill. Om man säger sig vilja ha det så, men ändrar sig när
förmögenheten stiger är det hycklerivarning, men om man istället
fortsätter att leva ekonomiskt är man väl äkta vara? Varför
förtjänar man ändå Skogmans förakt?
Eller gör man det? Kanske kom deadline
bara obehagligt nära och skribenten bestämde sig för att skriva om
ett ämne där han inte tänkt klart, eller inte är tillräckligt
intresserad av för att gräva mer? Han insåg säkert att det skulle
bli en snackis med hjälp av några provokativa formuleringar. Kanske
var inte ambitionerna högre den här gången. Trist, tycker jag, för
ämnet förtjänar mer, och det gör faktiskt John Skogman också.