”Den tragiska FIRE-rörelsen”

Jag har inte tänkt recensera alla John Skogmans Affärsvärlden-krönikor, men i februari tog jag upp hans uppmaning att sluta spara till barn och nu har han haft fel igen. Denna gång när han dömer ut hela FIRE-rörelsen som självgoda grötätare.

Han har rätt till sin åsikt (även om jag tycker att just John Skogman ska vara försiktig med att kalla andra självgoda). Jag vill ändå rätta honom på några punkter. Men först, frukost:

Med egenplockade bär.

”Ledighet i all ära, men hur lediga är FIRE-människorna? Ängsligheten gör att de i princip tittar till sin portfölj lika ofta som en tonårskille kollar i sin första porrtidning.”

Jag vill inte veta något om John Skogmans förhållande till porr som tonåring, men jag känner inte igen bilden av FIRE-människors portföljkontroll. Jag undrar vem han pratar om.

”Kanske är det bara jag, men är slutmålet med livet att bli en bag in box-pimplande förtidspensionär som lever så snålt som möjligt och gör så lite som möjligt? Jag förstår absolut charmen i att vara ledig och fri från andras måsten. Men är inte ledigheten bara härlig när det finns något att vara ledig från?”

Att inte ha en fast anställning eller ett liv fullt av måsten är inte detsamma som att vara en bag-in-box-pimplande förtidspensionär. Jag känner ingen med FIRE-ambitioner som vill vara ledig på heltid, även om jag inte ser felet med det. Inte heller tror jag alkoholmissbruket är mer utbrett bland ekonomiskt oberoende. Eller missade jag poängen nu, var det specifikt kartongvin som inte var fint nog åt von Skogman?

”Vad är det då de har lyckats med? Vad är det hemliga receptet som de nu kan dela med sig av? Jo, de har rätt och slätt levt snålt som satan under en lång tid. Svårare än så är det inte.”

Helt riktigt! Låga utgifter ger ett mindre behov av inkomster och detta ger mer frihet. Jag skulle inte kalla det ett hemligt recept, men håll med om att det verkar vara rätt många som är oförstående inför detta samband och särskilt vilken kraft det ger.

”FIRE-gänget kallar det dock inte snålhet. Nej, de lever efter livsvärderingen enkelhet. De är en lite bättre sorts människa, enkel och ödmjuk.”

Jag kallar mig gärna snål, men jag har aldrig någonsin påstått att det gör mig till en bättre människa. Inte ödmjuk heller, även om jag såklart är det i jämförelse med Skogman, Finanstwitters egen Napoleon.

En eftersträvansvärd Skogman – en riktig klippare.

”Det märkliga är också att denna livsstil bara fortsätter. Under parollen att de kan pensionera sig tidigare om de kan få pengarna att räcka längre, fortsätter snålandet på precis samma sätt. Med den missionen framför ögonen rättfärdigar de sin tradiga livsstil för andra.”

Till slut kom John Skogman väldigt nära en insikt, men så slog fördomarna den ur händerna på honom. Nyss störde han sig på att det går att se snålande som eftersträvansvärt under namnet enkelhet. Många som lever sparsamt upptäcker fördelarna med låg konsumtion. Hur enkelt det är, om man så vill. Om man säger sig vilja ha det så, men ändrar sig när förmögenheten stiger är det hycklerivarning, men om man istället fortsätter att leva ekonomiskt är man väl äkta vara? Varför förtjänar man ändå Skogmans förakt?

Eller gör man det? Kanske kom deadline bara obehagligt nära och skribenten bestämde sig för att skriva om ett ämne där han inte tänkt klart, eller inte är tillräckligt intresserad av för att gräva mer? Han insåg säkert att det skulle bli en snackis med hjälp av några provokativa formuleringar. Kanske var inte ambitionerna högre den här gången. Trist, tycker jag, för ämnet förtjänar mer, och det gör faktiskt John Skogman också.

En intervju

Jag har blivit intervjuad, denna gång för Spiltans nygamla sajt Sparklubben. Jag blir alltid lika konfunderad när jag får en intervjuförfrågan. Markus Torgeby skrev i sin utmärkta bok Löparens hjärta (som jag rekommenderar alla att läsa, oavsett om ni är löpare eller inte) att han inte kunde begripa varför folk ville intervjua honom. Allt han gjorde var ju att sova, springa och käka havregrynsgröt, ”Jag gör ju inget!”. Min gissning är att det kan ha haft att göra med att han bodde året runt i en lappkåta han byggt själv.

Jag bor i hus, äger en Volvo och två katter (eller om det är de som äger mig, det är lite oklart). Jag är en aningens bättre sparare än löpare, men jag ser inte riktigt vad jag ska tillföra på det området heller. Jag har inget emot att folk kallar mig supersparare eller extremsparare, men jag reagerar ändå. Jag känner mig inte ett dugg extrem, men jag fattar att jag av många upplevs som konstig i mina val.

Så varför låter jag mig intervjuas? Det handlar inte bara om ett behov av att bli bekräftad, för det börjar faktiskt försvinna. Här kommer en lång förklaring som först inte tycks ha ett skit med saken att göra, men håll ut.

Jag började med ståuppkomik 1999 och innan mitt första uppträdande fick jag tipset att ta kontakt med en ung komiker på uppgång som hette Thomas Järvheden. Så på en klubb han drev tillsammans med Magnus Betnér och Måns Möller under det gemensamma artistnamnet ”Bröderna Graaf” fick jag ställa mig på ett kontor och dra mina skämt inför en grymtande Järvheden som enda publik. Sedan gick han igenom mitt material och skrev tips av typen ”Snabbare punch!” i mitt manus.

”Avslappat och naturligt? Inga problem!”

Jag är osäker på om jag någonsin använde ett enda skämt från det kontoret, men efter lite mejlande fram och tillbaka hade han hjälpt igång mig till en karriär som varade i över tio år. Vid två tillfällen fick jag själv samma fråga från nya komiker, om jag kunde titta på deras material och ge dem lite tips. Det gjorde jag, för det tyckte jag mig vara skyldig efter att själv ha fått samma hjälp.

Jag har lärt mig mycket om sparande av Spiltans Per H Börjesson, men även av andra, så om någon kan inspireras av min resa är det inte mer än rätt att jag pratar om den. Och som jag sa till reportern Helena Svensson, att så mycket pengar som jag tjänat på Spiltans investmentbolagsfonder är det klart jag ställer upp när de frågar.

Bibliotek

Offentliga bibliotek med kostnadsfria lån dök upp i Sverige på 1800-talet. Idag finns 1100 folkbibliotek plus mobila enheter i form av bokbussar och boklådor. Kostnaden för skattebetalarna är många miljarder, uppdelad på stat och kommuner.

Jag är inte alltid (nästan aldrig faktiskt) positiv till samhällsfinansierad service utöver den absolut nödvändiga som polis och försvarsmakt, men jag är övertygad om att bibliotek har en positiv inverkan på såväl medborgare som samhället i stort. De lär barn läsa, ger pensionärer meningsfulla mötesplatser och främjar fortbildning rent allmänt. Man skulle faktiskt kunna säga att bibliotek gynnar demokratin och den enskildes integritet. Det är mycket lättare att sätta sig på och köra med olärda människor.

För dig som individ vill jag propagera för läsande i allmänhet och bibliotek i synnerhet. Genom att läsa blir vi smartare och bättre på att uttrycka oss. Här finns också e-böcker och tidningar, men även ljudböcker och film för kostnadsfri utlåning. Du kan därför med fördel byta ut Netflix, HBO, Spotify, Viaplay och för all del även tv och radio mot biblioteket. På den tiden det delades ut gratistidningar i Stockholms lokaltrafik satt folk ofta och läste sådana på pendeltåg och bussar, men jag hade oftast med mig en biblioteksbok eftersom det ger otroligt mycket mer mening. Idag väljer jag boken framför telefonen i dylika situationer.

Här i Norge där jag befinner mig har man också en levande bibliotekskultur. Norska bibliotek funkar ungefär som svenska. Eller ja, utan slagsmål, droghandel och väktare, men i övrigt. Det är gratis att låna, men ger straffavgifter om man inte lämnar tillbaka i tid, och man kan logga in på nätet för att leta, reservera och låna om.

När jag gick i skolan påstods att Cornelis Vreeswijk lärde sig svenska genom att sitta på biblioteket och traggla igenom Nils Ferlins poesi. Senare har jag läst att Cornelis själv sagt att han lärde sig svenska genom att läsa Fantomen, men det hade inte sålt in litteraturen lika effektivt hos skoleleverna. Jag gillar ändå originalversionen av historien bättre, så nu läser jag biblioteksböcker av Jo Nesbø, Erlend Loe och Ingvar Ambjørnsen för att slipa på norskan.

Politisk ma(k)tkamp

Att den svenska livsmedelsmarknaden är satt ur spel är de flesta överens om. Ett fåtal aktörer styr och kommer märkligt nog oftast till kusligt liknande värderingar av priset på olika matvaror. Nästan så att man misstänker att de samarbetar för att hålla priserna uppe.

SVT frågar sig vad riksdagspartierna vill göra åt saken. Gissningsvis ingenting för då hade de väl gjort det, men vi kan väl ändå höra vad de har att säga, så ska jag på ett pedagogiskt och ödmjukt sätt förklara varför de har fel.

Vänsterpartiet:

”Kräver att regeringen kallar till sig de tre dominerande mataffärsjättarna för att få kontroll på matpriserna. Regeringen bör i första hand försöka få till en frivillig överenskommelse med dessa tre för att stoppa prischocken på mat, men samtidigt vara tydlig med att om detta misslyckas kommer staten gå in med lagstiftning. Det kan vara till exempel åtgärder för ökad konkurrens eller någon form av prisreglering.”

Min kommentar: Politiker har alldeles för mycket makt redan idag. Att de ska gå in och bestämma priset på ost är ingen bra idé. Marknaden behöver bli fri, inte ännu mer reglerad.

Miljöpartiet:

”Vill avskaffa momsen på viktiga basvaror som bröd, mjölk, frukt och grönsaker.”

Min kommentar: Skulle kunderna ens hinna uppfatta ett hack i priskurvan innan de är uppe på all-time-high igen, med enda skillnaden att livsmedelsjättarna får ännu högre marginaler? Ännu fler variationer i momsen skulle dessutom resultera i ännu krångligare administration och byråkrati, men MP har ju aldrig brytt sig om vad deras förslag får för praktiska konsekvenser, så varför börja nu?

”Avskaffa momsen på magiska svampar!”

Centerpartiet:

”Har tagit initiativ till att kalla Konkurrensverkets GD till Näringsutskottet för att förstå om myndigheten verkligen har de vassa verktyg som de behöver i nuläget. Har de inte det så kan vi göra ett utskottsinitiativ och tala om för regeringen vad som måste göras.”

Min kommentar: Förvånansvärt balanserat av riksdagens kanske minst balanserade parti. Centern har åtminstone fattar att konkurrensen är satt ur spel, så i denna fråga kan de vara ”bäst i test”.

Kristdemokraterna:

”Det viktigaste är att få ner inflationen. Det kan politiken hjälpa till med genom en välavvägd och ansvarstagande budget som inte spär på inflationen. Det är därför som vi förordar riktade satsningar till de hushåll som har det svårast.”

Min kommentar: Konjunkturer kommer och går, men oligopolet består, och med riktade satsningar visar KD med allt tydlighet att de inte vill åtgärda problemen utan istället bekämpa symptomen. Det sägs ibland att riksdagen består av åtta socialdemokratiska partier och här visar KD tydligt att de är ett av dem.

Moderaterna:

”Den allra viktigaste uppgiften just nu är att stoppa den skenande inflationen och därmed prishöjningarna. Det är regeringens främsta prioritet. Alla måste dock ta sitt ansvar. Företagen måste se till så att de inte smyghöjer priser och konsumenter får jämföra priser.”

Min kommentar: Inflationsbekämpning här med (se KD). Att säga åt vinstdrivande företag att inte smyghöja priser är såklart poänglöst. De kommer alltid att försöka vinstmaximera. Att uppmana konsumenterna att jämföra priser är dock oväntat tufft från Mesmoderaterna. Kanske har ”Tuffe Uffe” för avsikt att försöka få någon att säga hans öknamn oironiskt, men det lär inte lyckas.

Liberalerna:

”För att få ner de skenande priserna tar vi ansvar med en neutral budget för att Riksbankens arbete för att stoppa inflationen inte ska motverkas.”

Min kommentar: Stora, tungrodda organisationer ska lösa världens alla problem, det är Liberalernas lösning på allt. Det har aldrig fungerat, men den här gången... gör det inte heller det.

Sverigedemokraterna:

”Det finns inte mycket politiker kan göra konkret. Vi kan inte gå in och bestämma priset på potatis, smör eller mjölk. Det vi däremot kan göra är att fokusera på inflationsdämpande åtgärder som exempelvis sänka priserna på insatsvaror.”

Min kommentar: Det enda positiva man kan säga om SD:s uttalande är att de åtminstone gör klart att politiker inte ska in och dutta i priset på potatis. Men väl på ”insatsvaror”, vad nu det är. Annars kör de det vanliga tugget om inflationsbekämpning.

Socialdemokraterna:

”Vi tycker att regeringen omgående behöver kalla till sig aktörerna i livsmedelskedjan för att se vad som går att göra för att hejda prisökningarna. Det är ett rimligt första steg.”

Min kommentar: Sossarna är konsekventa i att adressera alla problem som regeringens. Nåväl, opinionsläget visar att retoriken funkar. ”Kalla till sig aktörerna i livsmedelskedjan” - ska man tjata fram frivilliga prissänkningar? Det lär ta längre tid än en genomsnittlig S-utredning, alltså mer än en mandatperiod, vilket är det längsta en politiker kan räkna till.

”Rent skrivbord igen!”

Men med det sagt har jag ingen universallösning. Helt klart måste konsumenterna göra motstånd genom att inte bara fortsätta gå till sin vanliga butik och köpa det de alltid köper, men det krossar knappast oligopolet och garanterat inte på kort sikt. Se över konkurrenslagstiftningen? Kanske. Jag är glad att jag inte är politiker, så jag släpper fram ”folkdomstolen”. Vad tycker ni behöver göras?

”Ska du göra ingenting då?”

De flesta jag känner som satsat (eller fortfarande satsar) på ekonomisk frihet har gått in för en tidig pensionsålder. Inte 62 utan snarare 40. Då har de heller inte haft för avsikt att aldrig mer jobba. De vill bara ha möjligheten att välja, kanske jobba ideellt ett tag eller ta ett långt sommarlov.

Att inte jobba alls kanske också passar någon, men då tror jag att man helst ska det stegvis. Vi har väl alla träffat den där 65-åringen som plötsligt upplevt sitt liv som helt meningslöst efter att ha gått från fyrtiotimmarsvecka till nolltimmarsvecka. Finns det statistik på hur många som fått hjärtinfarkt första tiden efter pensionering tror jag siffran är hög.

Man kan tycka att en person som levt över sex decennier borde haft tid att skaffa sig hobbies, men många vet inte hur de ska fylla tiden när de plötsligt själva styr den. Av den anledningen tror jag att FIRE kan vara rena hälsokuren. Även om man aldrig skulle nå målet (eller ens vilja ta klivet när man kan) bör man tänka över möjligheterna.

Min åsikt är enkel. Jobba gärna till 67, 70 eller 85, men gör det för att du vill, inte för att du inte vågar låta bli. Och från andra sidan, alla som tar sig rätten att peka finger åt den som slutar jobba vid 40 (eller för den delen 85), har de inte egna liv att hantera? Så länge människor försörjer sig med egna medel tycker jag inte vi andra ska döma. Av nyfikenhet kan vi ställa frågor, men mitt liv är mitt, ditt liv är ditt osv.

Fri kultur?

”Kulturen måste vara fri”, säger kulturminister Liljestrand (M) som en passning till SD som gjort några utspel där de menar att när skattepengar finansierat kultur borde politiker i egenskap av skattebetalarnas representanter få ha ett ord med i laget.

Som vanligt när det kommer till politik vet jag inte vilken sida i debatten jag föraktar mest. Vad är det som är fritt med kultur betalad av folket efter beslut av politiker? Den är naturligtvis inte friare än journalistik betald av makten för att granska makten. Ingen som tänkt det minsta lilla tror att diverse kulturbidrag betalas ut innan det gjorts en bedömning, inte bara av den konstnärliga verkshöjden utan också av eventuella politiska eller andra åsiktsmässiga undertoner.

”Hej Kulturrådet, vi är två mimare som ...”

Det må så vara att bedömningarna görs av tjänstemän och inte politiker, men vad är skillnaden? Tjänstemännen tillsätts av politiker, och det är inte ovanligt att man en mandatperiod är politiker för att bli ”opolitisk tjänsteman” nästkommande fyra år. Att hävda den bidragsfinansierade kulturens oberoende är lika tramsigt som argumentet att SVT inte är statskontrollerat eftersom ”företaget kontrolleras av en stiftelse”. Det spelar tydligen ingen roll vad det är för färg på politikerna. Alla är med i charaden om alltings oberoende. Varför ska vi rösta på politiker om de ändå inte har något inflytande?

Till sakfrågan då. Jag har länge tänkt att staten nog måste vara med på ett hörn för att kulturen ska bestå av något mer än Per Gessle, Camilla Läckberg och annat så slätstruket att absolut ingen skulle sörja om de lägger ner. Alternativet tycks dock bli konst för svampar och maskar eller ”att tänka som troll”.

Jag var själv kulturarbetare i tio år och jag såg inte till några bidrag under den tiden. Hade jag blivit bättre på mitt jobb om staten gett mig pengar? Knappast. Nu bör man väl inte basera en kulturpolitik på en enda person, men jag börjar allt mer luta åt att kultur precis som hantverk, frisersalonger och administratörer skaffar sig sitt existensberättigande bäst genom att finna betalande kunder. Finns ingen som vill betala för produkten – med sina egna och inte andras pengar! – kanske världen klarar sig bäst utan den.

Alltid plats för skräp

Det pratas mycket om den dyra maten, och för all del också ström och drivmedel. Många lider av priserna, det tvivlar jag inte på. Men samtidigt investeras i sånt som inte med bästa välvilja kan klassas som livets nödtorft.

T ex köper svenska folket solsemesterresor som aldrig förr. Systembolaget redovisar visserligen en liten minskning i försäljningen, men inte värre än att den skulle kunna förklaras med att folk köpt ikapp sig på öl från Tyskland och vin och sprit från taxfree när de börjat kunna resa igen.

OLW meddelar att enda anledningen till att de inte sålt mer chips under det senaste året är för att de inte kunnat köpa lika mycket solrosolja från Ukraina som de hade önskat. Godis och tobak har inte heller slutat säljas.

Jag menar inte att det är fel att köpa vare sig semesterresor, öl eller chips, men jag får inte ihop rubrikerna. Visst, jag fattar att det inte nödvändigtvis är samma människor som går ut i pressen och berättar att de inte har råd att äta som sedan köper sprit och snask för att på nyårsafton bokstavligt talat elda upp de pengar som blivit kvar.

Jag är ändå rätt säker på att det finns ett visst överlapp här. Jag chockas som alla andra över ökade kostnader på mat, el och bensin. Mycket går att göra för att kämpa emot, men kanske får vi också acceptera att lägga en större del av av vår disponibla inkomst på mat, boende och transport.