Ännu ett pip från en av statens fågelungar

Sjukskrivna Lena har en skuld på 280000 kr och är på väg att ansöka om skuldsanering. Det är ungefär det enda vi får veta i SVT:s artikel, förutom att hon varit sjukskriven i tre år.

Hon säger i inslaget att hon klarat sig ”jättebra fram till inflationen”. Förutom att hon tror att inflation är ett slags tillstånd man har eller inte har (vilket är lite konstigt vid 46 års ålder) har hon helt plötsligt ett underskott på 15000 kr/månad från att ha klarat sig ”jättebra”. Vem har hon lånat pengar av, Brysk Inkasso?

Hon bor i ett radhus jag antar är hyrt. Vad har hon lånat till? Hon äger en rottweiler, den kanske är dyr i drift? Bil? Som sagt, vi vet inte för SVT tyckte tydligen inte att hennes del i historien är viktig, och trots att hon inte ens skickat in ansökan om skuldsanering låter det som att det bara är en formalitet. Jag hoppas att det inte är så lätt.

Men en intressant fråga får hon, med ett minst lika intressant svar. Det handlar om vad hon kunnat göra annorlunda:

”Jag kanske skulle haft en buffert.”

Kanske? KANSKE?! Nu har hennes superbräckliga privatekonomi rämnat efter att räntorna som alla borde förstått skulle gå upp också har gjort det. Jag kan nästan inte tänka mig ett sämre ordval än ”kanske” i detta läge. Det tyder på att hon förutom buffert också undvikit att skaffa sig överlevnadsinstinkt och självinsikt. Men några blaffiga tatueringar har hon i alla fall lyckats skramla ihop. Alltid något. 

Birummet klart

När jag specade upp sommarens byggprojekt nämnde jag inte att den biredskapsbod som byggdes i vintras skulle göras klart. Jag kom ju på att jag behöver ett kallt förråd där skadeinsekter fryser på vintern, men som ändå måste vara musfritt (så jag kan inte bara ställa ut lådorna i kylan).

Utrymmet har funkat i vinter, men bara varit ett fyrkantigt rum med gipsplattor i väggar och tak. För nästan inga pengar alls har det nu färdigställts. Skarvar har spacklats och slipats, hörnor har latexfogats, väggarna försetts med golv- och taklister och både väggar och tak har målats vita.

På en vägg har jag satt upp konsoller och hyllor. Väggskenorna fick jag köpa för en hundring, men hyllorna och färgen är restmaterial jag ändå hade hemma. Vägg- och takfärgen fick jag dock köpa, 219 kr för en femlitershink, och så spackel för mindre än en hundring. Som golv- och taklist satte jag brädor jag egentligen köpt in som ströläkt. De gör jobbet och kostade gissningsvis en femma metern.

Lådorna längs väggarna är uppdelade i högar beroende på hur ramarna ser ut. Där finns t ex gamla honungsramar jag kan fodra bina med och begagnade, slungade ramar uppdelade i mörka och ljusa, eftersom drottningen föredrar mörka ramar för att lägga ägg medan de ljusa generellt passar bättre i skattlådorna som ska fyllas upp med honung.

Allt detta kan tyckas som överkurs, men när man stökar i bigården är det smidigt att snabbt kunna springa in och hämta exakt det man ska ha. En varm sommardag vill man inte stå och sortera ramar klädd i en varm bidräkt med nät för ansiktet som gör att man ser dåligt i skum belysning.

Apropå det återstår att sätta upp ett lysrör i taket. Och kanske ett skåp, ytterligare någon hylla och möjligen ett mindre arbetsbord, men jag skyndar långsamt med inredningen eftersom jag räknar med att upptäcka mina behov efter hand. Helt klart blir det säkert aldrig, men det är ju så livet funkar.

Anarkistiskt kaffe någon?

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Det är en princip som bottnar i Nya testamentet, men senare mest används av socialister. Det kan absolut funka i en familj eller mellan några goda vänner, men att jobba och bidra till en grupp av okända som i sin tur kan välja att åka snålskjuts har igen och igen visat sig att inte fungera i verkligheten.

Det senaste exemplet är det ”antikapitalistiska” kaféet The Anarchist i Toronto. Deras affärsidé är att kunderna, inom vissa gränser, ska kunna välja själva vad de vill och kan betala för kaffe och tilltugg, men i mitten av maj meddelade ägaren att dålig ekonomi gjort att det nu var färdigfikat.

Tack vare den reklam detta beslut gett har han nu bestämt sig för att fortsätta verksamheten, men det är givetvis bara konstgjord andning. Många kluckar förtjust över detta, men jag tycker att det är lite tråkigt även om just den här ägaren verkar vara en synnerligen obehaglig människa. Tanken är egentligen fin, att alla bidrar efter sin förmåga. Eller som Cornelis Vreeswijk uttryckt det:

”Så är det nämligen inom det sociala.
Kan ej den ena, får någon ann' betala.
Det gör detsamma vem som blir finansiär,
men skål för kapitalet! sa polaren Pär!”

Problemet är att alla står sig själva närmast. I valet mellan att ge sina pengar till en anarkistisk kaféägare och att – utan följdverkningar – behålla dem själv, kommer alldeles för många att välja det sistnämnda. Det pratas mycket om hållbarhet, men ofta menar man något väldigt ohållbart. Sanningen är att det enda hållbara i ett icke-totalitärt samhälle är att köpare och säljare möts på halva vägen.

Man kan kalla det kapitalism om man vill, men ”fri marknad” eller ”rättvis handel” funkar lika bra. Inte för kaféägaren Gabriel som på sin hemsida låter hälsa ”Fuck the rich, the police, and Kkkanada”, och ”fuck” en himla massa annat. Tacka tusan för att han inte lyckas driva kafé på ett vettigt sätt. Han verkar ju ha fullt upp med att idka könsumgänge.

Bakluckeloppis

När jag gav upp idén om att anordna en egen gårdsförsäljning ökade jag istället takten i försäljningen på nätet. Det går iväg lite skräp hela tiden, men nu har jag testat en annan väg parallellt. Några mil bort kör de ett slags bakluckeloppis en gång i veckan hela sommaren. Jag kollade om jag kunde sälja honung där också och det gick fint. Så i helgen packade jag bilen full med honung och släpkärran full med möbler, porslin, CD-skrivor, brädspel, ljuslyktor, tavlor, böcker …

Till skillnad från julmarknaderna då jag mest träffade på professionella eller halvprofessionella säljare var det lite mer blandat här. En del tycktes åka runt på hel- eller deltid och sälja hudkrämer, Tupperware eller solglasögon medan andra verkade sälja av gamla dödsbon eller eget skräp.

Jag har en fot i bägge lägren. Jag är inte proffs på honung, men det är ändå ett område jag börjat behärska. Att sälja loppisprylar på marknad har jag nog bara testat en gång på Täby Galopp. Jag vet inte vilket som är viktigast, att tjäna pengar eller att bli av med grejer, men det hänger ju ihop. Det ska löna sig för att kännas meningsfullt, men alternativet är inte riktigt att åka till tippen. Dels kostar det pengar här i Norge, dels vill jag gärna veta först att det jag har inte betingar ett värde som gör det säljbart.

Hur gick det då? Jag sålde nästan ingen honung, drygt fem kilo för knappt 1500 spänn. Det är pengar, men honung är också en produkt jag vet har ett värde. Då var det mer glädjande att jag sålde ”skräp” för 2500 kr. De sju stolarna högst upp på den översta bilden slapp jag köra tillbaka. Mycket husgeråd gick också, sålde t ex bestick för ett par hundralappar. Och förvånansvärt nog sålde jag CD-skivor för 310 kr. Jag tog 10 kr/styck och hade lämnat några hundra skivor kvar hemma som kom med huset.

Hinner jag ska jag klämma in minst en till sån här dag i sommar. Att fylla släpet blir inga problem. Bara jag slipper ha det fullt på vägen tillbaka för då kommer jag att tröttna fort.

”One man's trash...”

Förr trodde jag alltid att maskrosor var en värdelös växt. Min mamma la varje sommar massor av timmar för att plocka och begränsa återkomsten av maskrosor på tomten. Man fick inte ens brygga maskrosvin. Det var förvisso fascinerande att de kan växa genom asfalt, men det har man ju inte heller någon nytta av, och ärligt talat är det ett väldigt långsamt partytrick.

Men så började jag läsa på och upptäckte att maskrosor är mat. Bladen funkar i sallader, rötterna i rotfruktsgratänger, blommorna i sylt, och sedan 1994 är det återigen tillåtet att brygga maskrosvin.

Som biodlare har jag blivit ännu mer maskrosfrälst. För honungsbin är maskros en utmärkt källa till både nektar och pollen. Just nu, innan vildhallonen blommar, är maskrosor den enda riktigt bra maten för bina, vid sidan av äppelblom. På min tomt har jag lyckligtvis bägge.

Strax innan maskrosorna dök upp klippte jag min gräsmatta och nu låter jag bli tills maskrosorna blommat över. Ser jag en överblommad maskros inom räckhåll för mina bin kan jag inte låt bli att sparka ut fröna för att hjälpa till med spridningen. Om min mamma ser detta från himlen kan jag bara säga: Förlåt!

I praktisk handling

När det kommer till miljö finns det två grupper som sticker ut för mig: De som lever som de lär och de som kräver en massa av andra. Den sistnämnda gruppen limmar fast sig på motorvägen för att hindra andra att köra bil, sätter sig på t-banevagnstak för att hindra andra från att åka kollektivt eller häller färg i fontäner för att hindra andra att... Ja, fan vet varför.

Och så finns de som istället för att vifta med pekpinnar försöker inspirera andra. För några år sedan bloggade jag om en kille som duschar i regnvatten, odlar växter för att använda bladen som organiska dasspapper och tillverkar biogas av sin skit.

Nu läste jag om ett gäng bosatta på Rådmansö som anlägger sin egen våtmark. De skämtar i reportaget om att det inte var någon bra idé att limma fast sig i vägbanan eftersom det är grusväg, men självklart hade de inte gjort det ändå. De jobbar konkret istället för att prata och godhetssignalera.

”Men färgar de håret?!”

Det slår mig att vi alla kan göra likadant. Det är inte bara barn som gör som vi gör och inte som vi säger. Jag skulle aldrig ge ett seriöst spartips utan att testa det själv och varför ska vi lyssna på ”miljöaktivister” som skapar trafikkaos men som inte har gjort ett enda dugg för miljön när vi istället kan lyssna på människor som visar praktiskt vad man kan göra för att påverka på riktigt? Det gäller inte bara miljö utan ekonomi, träning eller vad som helst. Låt oss t ex inspireras av snälla människor istället för människor som bara säger att man ska vara snäll. Skillnaden kan vara milsvid. 

En fantastisk uppfinning

Termos, thermos, TV-kanna ... Kärt barn har många namn. Den uppfanns 1874 och när jag var ung (strax efter) tror jag att varenda familj hade en hemma. På den tiden fanns visserligen inga kapselmaskiner som bryggde kopp för kopp, men jag har en känsla av att ganska många även idag brygger en hel kanna kaffe eller te åt gången.

”Ööh... Har den trådlöst wifi?”

Trots det är termosen betydligt ovanligare. Jag vet många som låter kaffet stå på varmhållning en bra stund, och andra som häller bort kaffet som inte dricks första halvtimmen. För mig är det obegripligt. En bra termos kostar några tior och den håller kaffet varmt i många timmar.

Sedan är jag så funtad att jag inte skulle kasta kaffet eller teet ens om det vore iskallt. Försiktig värmning i mikron funkar alldeles utmärkt, och även om drycken börjat kallna i termosen har man nytta av värmen som är kvar när det ska värmas på nytt.

Förutom att termosen håller värmen hemma gör det också att man kan ta med sig varm dryck, på bilresan, skogspromenaden eller fisketuren. Ska jag på dagstur har jag nästan alltid med mig kaffe. Ute på stan kostar kaffet 10-50 kr/kopp. Motsvarande kostnad för en hembryggd kopp är under kronan.

Ja, det kräver framförhållning, men om jag ska sitta i bilen i många timmar – för att inte tala om jag, som idag, ska stå på en marknad och sälja honung en hel dag – så vet jag att jag kommer bli kaffesugen och då ser jag bensinmacksautomatkaffe som ett personligt misslyckande.