Biekonomi

I en biodlarpodd jag hörde berättade en biodlare att han under några år gått från noll till kanske 50 kupor och att hans fru började undra om det aldrig skulle ge ekonomisk avkastning. Lite så är det med biodling, om man hela tiden utökar antalet samhällen får man fler bin och mer grejer, men inte nödvändigtvis mer pengar.

Min egna utveckling har på 1,5 år gått från noll till sju samhällen. När jag berättade om sommarens ljungdrag (lyngtrekk på mitt biodlarspråk norska) var det många som frågade om det lönar sig att åka iväg med bina istället för att låta dem vara kvar i den egna bigården. Nu har jag slungat honungen och tappat den på glas, så nu vet jag.

Detta var ett ganska dåligt honungsår, särskilt beträffande hösthonungen. Mina sex kupor samlade ihop 21 kilo som jag tappat på glas av två olika storlekar och i teorin sammanlagt vara värda 5000-6000 kr. Det låter ju bra för att låta bina flyga runt och jobba gratis, men så enkelt är det inte.

Under de veckor de stod på ”sommarstället” åkte jag dit sex gånger, vilket kostade mig runt 1500 kr bara i bensin. Tre kilo sommarhonung (lite billigare) betalade jag i hyra. Och så säljer sig inte honungen själv. Bara glas och etiketter kostar en slant, att åka på marknader och sälja kostar både avgifter och resor, för att inte tala om tid.

Ser vi bara på pengarna var min biodling back 29188 kr vid årsskiftet. Nu är siffran -32344 kr. Alltså har jag lyckats bränna 3156 kr i år. Det låter som en rätt kass affärsverksamhet. Men då ska man komma ihåg att jag har runt 200 kilo honung i källaren, vilket med råge bör täcka upp hela förlusten.

Dessutom åkte jag inte iväg med bina bara för pengarnas skull. Genom att förlänga säsongen, särskilt för de tre nya samhällena (så kallade avläggare) som var med, ökar chansen för att de ska överleva vintern. Dessutom lärde jag mig massor och fixade utrustning jag inte ens visste att jag behövde, så att nästa års ljungdrag förhoppningsvis blir ännu bättre, med ännu fler kupor som samlar ännu mer honung. Om biodlingen ligger på plus om ett år är en annan femma. Eller kanske inte, kanske är den just 5 kr plus. Spännande blir det hur som helst.

Pengar av ondo?

Pengar anses vara lösningen på nästan alla samhällsproblem. Just nu är det polisen och skolan som behöver mer pengar för att lösa gängkriminaliteten. Men faktum är att polisen fått ökade resurser en lång rad av år och att de skolor i ”utsatta områden” som sägs lida av bristande resurser redan får uppemot dubbelt så mycket pengar per elev än andra skolor.

Det har alltså inte funkat, men får de bara ännu mer pengar löser sig allt? Känns det igen? Bara ungdomar får gratis kollektivtrafik, rabatt på simhallen eller fler fritidsgårdar sägs de bli produktiva samhällsmedborgare. Bara lite mer pengar.

Jag är snarare inne på motsatsen. Samhället har, utan framgång, testat att ösa pengar över problemen. Då kanske det är dags att dra ner på resurserna istället. Kanske är det inte pengar som är haken. Och om polisen blir sämre och sämre hur mycket pengar de än får, då kanske det är fel människor som blir poliser. ”Hur mycket då?”, brukar jag fråga dem som säger att polisen behöver ökade resurser. Hur mycket behövs, när är det nog? Menar man att mer pengar är lösningen tycker jag att man borde kunna ha en uppfattning om det.

Det är samma med familjeekonomi. Visst kan pengar vara bra, men inte om de används fel. När jag växte upp fanns ungdomar vars föräldrar nästan slängde pengar över dem. Barn som får allt de pekar på blir sällan lyckade människor. Kanske är det föräldrarnas sätt att kompensera för att de inte hinner eller orkar vara bra föräldrar, kanske vet de inte hur man gör.

Jag vet inte, jag har inga svar. Min poäng är att pengar inte gör allt bättre. Ibland till och med sämre.

Annorlunda återvinning av vitvaror

Idag är jag upptagen med att tappa höstens ljunghonung på glas. Det blev inte så mycket honung, men under tappningen sitter jag djupt koncentrerad för att lyckas få exakt rätt mängd i varje glas, och då har jag inte tid att kolla bloggen. Och rengöring av alla kärl och verktyg tar lika mycket tid oavsett mängd, så då tänkte jag passa på att blogga om något okontroversiellt som knappast sätter kommentarsfältet i fullt krig.

”Har ni läst Anders Lindbergs ledarsida? Nu jävlar!!!”

Istället blir det köksinredning. Vitvaror är tydligen ganska tacksamma att återvinna. Det är mycket skit i dem och jag har sett siffror på att upp till 85 procent går att återanvända på ett eller annat sätt. Här i Norge kostar det pengar att slänga nästan allt på tippen, men vitvaror får man lämna kostnadsfritt.

Fast det finns andra sätt att återvinna dem. Ett kylskåp kan t ex leva sin ålderdom som ett skåp utomhus eller i en lada där varken råttor eller husdjur kommer in. Här påstås att de går att vinterförvara rotfrukter i. Eller använda som bikupa. Där vaknade mitt intresse, och jodå, det har testats.

Jag är kanske konservativ för jag föredrar nog uppstaplingskupor där man bygger på kupan uppåt efter hand. Jag kommer därför inte försöka själv, men det blev ju en spektakulär video. Apropå spektakulära videos kan den som försöker slå ihjäl tiden innan klockan slår helg kolla in Hurra Torpedo på Youtube. Det är antagligen ett av världens bästa vitvaruband.

Det är alltså riktiga musiker, som brukar spela riktiga instrument, men som här valt att företrädesvis spela på vitvaror och bl a gjort en USA-turné (som också finns på nätet) där de bl a får tillfälle att tacka skådespelaren Steven Seagal för att ”ha gitt oss så mye ræva filmer i Norge”. Lyckligtvis är Seagal inte så bra på norska. Heller.

Har ni ännu mer tid över kan ni kolla in när två av bandmedlemmarna gör seriös musik i bandet Black Debbath. Här t ex, där de uppmanar oss att byta disktrasa.

Nej, nu tar vi helg va? Själv är jag tillbaka med ett nytt blogginlägg i morgon bitti. Jag vet inte om vad än, men att det blir seriösare än detta kan jag nästan utlova.

Dags för Nibe?

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men elpriserna har inte skjutit i höjden trots att vi är över en månad in i hösten. Förra året var det nog många som togs på sängen och inte visste vad de skulle ta sig till. En moderat pressekreterare drog iväg till Bauhaus och fyllde bilen med trettioliters vedsäckar för sammanlagt 2000 kr.

Jag gissar att det också såldes många vedkaminer. Jag köpte själv en och ångrar inte det. Men i år har vi kanske fått lite mer perspektiv allihop, och då tänker jag att fler landar i att köpa en luftvärmepump. Med lite hjälp installeras den på ett par timmar, den kräver inte mycket underhåll och är ett enklare sätt att värma huset än att hugga/köpa, torka, stapla, bära, elda med ved.

Det visar sig att det inte bara är jag som tänker så, det gör även Dagens Industri, som spår en ”strålande framtid” för värmepumpar. Med strömpris på några ören är luftvärmepumpen ett svårslaget alternativ.

Det finns massor av fabrikat, själv har jag en Mitsubishi och är nöjd med den. Annars tänker jag på Nibe, ett välskött svenskt företag som har tappat en tredjedel av sitt börsvärde på ett år. Den gick upp nästan 3 procent häromdagen då den hamnat på topplistan i september hos både Nordnet och Avanza.

Jag har haft fel förr och det här är absolut ingen köprekommendation, men uppenbarligen har det funnits sämre köplägen i Nibe. I april t ex.

Alltid är det något

Antagligen är jag inte världens mest otursförföljda människa, jag är nog bara en högst ordinär villaägare. Det är snart tjugo år sedan jag bodde i hyresrätt. Normalt är det inte något jag minns tillbaka på med nostalgi, men ibland så.

Det som fått mig att ta fram offerkoftan är att jag behövde köpa nytt kylskåp, eller rättare sagt ett kombiskåp. Lite knepigt eftersom det står i ett fack i köksväggen som är exakt 186x60 cm stort. Större går inte och mindre blir fult. Till slut hittade jag ett skåp till bra pris som hade samma mått som det gamla.

Det jag inte förutsåg (och inte ens med facit i hand tycker att jag kunde förutse) var att olika dörrar bygger olika mycket. Så när det nya skåpet stod på plats upptäckte jag att dörrarna bara gick upp halvvägs.

Det som sedan utspelade sig får mig att tänka på filmen Plankan där två byggjobbare är en golvbräda kort och ägnar en hel dag åt att åtgärda det. Enda skillnaden är att jag behövde över en vecka. Lösningen blev att plocka ut skåpet igen (inte heller det okomplicerat) och på något vis bredda utrymmet med c:a 7 mm. Ena väggen var byggd med en 13 mm tjock gipsskiva. Genom att såga bort den och ersätta den med 4 mm plywood tjänar jag åtminstone i teorin 9 mm. Sagt och gjort.

En vecka senare, med kylhelvetet i vägen mitt i rummet, hade jag sågat, skruvat, spacklat, slipat, spacklat, slipat, spacklat, slipat... maskerat, målat och målat igen. Voilà!

Förutom att skivan kostade mig 258 kr och så lite kostnader för skruv, spackel och annat, så blev det säkert tio timmars arbete och väldigt mycket irritation. Allt detta för att gångjärnen på det nya skåpet är konstruerade på ett sånt sätt att dörrarna går ut längre i sidled än de gamla.

”Prövningar vi möta få,
och vi ofta ej förstå
herrens vägar när han önskar
att vi himlen skola nå.”

Nej, jag kallar inte på högre makter, tyckte bara att texten passade in. Ska jag vara ärlig ropade jag under detta arbete flera gånger på helt andra auktoriteter, på ett lägre våningsplan.

Mammas pojkar

Så hette en ganska medioker Ulf Malmros-film om två vuxna bröder vars mamma curlade dem så effektivt att de stannade i barndomen. Ingen hade berättat för dem om a-kassa, så när de blev arbetslösa var deras första tanke att sjukskriva sig.

Det här är ingen filmblogg och vi behöver inte uppehålla oss vid fiktionen när verkligheten är lika galen. Möt Casper, 26, och Dennis, 24. De bor med sina föräldrar i Märsta, men har stått i bostadskö sedan de var 18. Ännu har dock ingen knackat på och erbjudit dem bostäder. Fast hade det hänt hade de ändå inte kunnat ta dem eftersom de inte har råd med hyra.

Eller har de inte det? Bägge jobbar och får ut 18000 kr/månad efter skatt. Även om de betalar hemma (vilket jag betvivlar, de tycks inte ens städa sina rum) borde de kunna spara 15000 kr, alltså 180000 kr/år. Slår de ihop sina tillgångar kan de spara ihop kontantinsatsen för en tvåmiljonerslägenhet på tio månader! Hade de startat förra gången de gnällde i media om att det är omöjligt att få tag i en bostad hade det redan varit klart.

Så vad är problemet? Ett av dem tror jag är pappan som är med i bägge reportagen och inte verkar lägga en enda procent av skulden för den uppkomna situationen på barnen. Undrar om han någonsin ställt krav på dem. Pappan ”hör av sig till den kommunala bostadsförmedlingen med jämna mellanrum för att höra hur tillgången på mindre hyresrätter ser ut”. Ja, ni läste rätt – pappan gör detta, inte de sedan 6-8 år vuxna barnen.

Det finns barn som tvingas bidra till hushållets försörjning långt innan artonårsdagen och tioåringar som måste ta hand om sina småsyskon för att föräldrarna jobbar dubbla skift. Jag säger inte att det är bra, men det är mångas verklighet.

Här har vi två barbabebisar som sitter som saccosäckar i sina pojkrum, halsar läsk, äter chips och spelar dataspel. Själv hade jag städat innan ett hemma-hos-reportage, men rummen ser ut som om någon sprängt en handgranat i dem. Trots detta har de alltså jobb. Inte välbetalda, men de kan väl för i helvete inte köpa Red Bull för arton papp i månaden?! Med risk för att låta som Jordan Peterson: Skärp er, bädda sängen, städa, vädra, ta en promenad, upprätta en budget, ta er samman och sluta gnäll!

Swish-hasch

Här är en grej där jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag ska tycka, så nu ska jag tänka högt så får ni döma mig sedan.

En narkotikalangare har sålt knark via Swish. Listan över de som betalat finns med i förundersökningen och har därmed blivit en offentlig handling. En av köparna reagerar på att hans nummer (och namn?) finns på internet.

Spontant tänker jag som en mamma till en av de andra köparna, att ”det ska vara lite jobbigt att göra dåliga grejer”. Samtidigt stör jag mig på vad offentlighetsprincipen blivit med hjälp av internet. När kvällstidningarna basunerar ut vem som är rikast i din kommun eller när du kan få reda på vad någon tjänar, ifall personen dömts i domstol eller vad hunden heter ifrågasätter jag allmänintresset.

”Ja, blanda inte in mig nu!”

Det allra lägsta kravet tycker jag skulle vara att om jag begär ut offentliga uppgifter om dig borde du få reda på att jag gjort det. Men nu är det ju inte så, jag behöver inte vända mig till en myndighet utan kan gå till ett register som någon annan privatperson upprättat över domstolsuppgifter eller svenskars psykiska ohälsa. Det räcker liksom inte att ”storebror ser dig”, nu ska man bli sedd av kreti och pleti utan att ens veta om det.

Men när det gäller det aktuella fallet är jag alltså mer tveksam. Den upprörde knarkköparen säger att han står för sina handlingar, men ägnar sedan hela intervjun åt att relativisera sitt brott och kallar det för att ”ha det gött någon gång då och då”. Att han skulle bidra till att finansiera kriminalitet förstår han inte alls, ”det får lösas på större instanser” och är i slutändan regeringens fel. Så mycket för att stå för sina handlingar.

Mamman, vars dotter kommit ifrån missbruket, anser att dylika listor hjälper föräldrar och anhöriga att få reda på att deras familjemedlem sitter i skiten och behöver hjälp. Det ser jag som en legitim invändning från en balanserad person med argument för sin sak. Rätt eller fel?

En avslutande reflektion: Ska man handla något som är olagligt att köpa får man väl för i h-vete göra sig omaket att gå förbi en bankomat istället för att swisha. Du köper knark av en langare genom en banköverföring! Har du inte knarkat bort alla hjärnceller bör du göra en annan riskbedömning.