Fasadtvätt

Jag noterade att mitt boningshus (som någon tidigare ägare med dåligt omdöme valt att måla i världens mest opraktiska färg – vitt) var ganska fläckigt på nordsidan. Det är det första besökare ser när de kommer in på tomten och det är lite trist. Jag tänkte att det nog behöver målas, och då har jag mer akuta målningsprojekt som går före, men när jag ändå hade lånat en byggnadsställning bestämde jag mig för att testa om det skulle gå att tvätta rent.

Jajamensan, på en provfläck blev färgen som ny igen efter att jag skrubbat med såpa. Så jag satte ihop alla sektioner jag hade och fick ställningen att räcka nästan ända upp till taknocken. Då återstod att ta reda på om jag kunde tygla min höjdrädsla tillräckligt mycket för att våga stå högst upp.

Det gick, men det var ingen lek när det gungade där uppe. Förutom att det blåste ruskade jag runt en del själv. På vissa ställen fick jag blöta upp och skrubba riktigt ordentligt för att få bort alger, eller vad det nu var, men bort kom det. Och fin utsikt när jag vågade titta.

Övriga väggar hade inte alls det här problemet. En gubbe som kom hit för att fixa till mitt bredband (inte färdigt, det ska grävas ner rör, skjutas in kabel, kopplas in i huset osv i all oändlighet) sa att det var likadant hemma hos honom, bara nordväggen. Den blir väl fuktigare än de andra. På frågan om hur lång tid det tar innan skiten kommer tillbaka sa han först lite skämtsamt att jag nog kunde låta byggnadsställningen stå kvar till nästa gång, men så ändrade han sig till tio år. Det låter bra, då stryker jag det från listan.

Före och efter.

Det här blev jag väldigt nöjd med och jag misstänker att färgen håller längre nu. Det tog nästan två dagar, men det var det absolut värt. Tänk om alla projekt kunde ge ett så märkbart resultat på så kort tid. Kanske blev jag lite mindre höjdrädd också.

Stickor och smulor

När man renoverar hus blir det en del brännbara sopor. Dessa kan man lägga i stor hög på tomten och elda när vädret tillåter, eller fylla i säckar som man åker med till soptippen. Eller också gör man som jag och tänker att varje öre räknas. När strömpriset varit lågt i sommar och vädret för dåligt för att jobba ute har jag sågat upp spillvirket till ved.

Längst till vänster en låda med plankstumpar. Det är överblivet virke i så korta längder att de inte går att snickra med. I mitten en låda med gamla ruttna brädor som istället var för dåliga för att snickra med. Längst till höger en låda med spåntak som jag bröt bort när jag byggde tak i somras, perfekt att tända upp med. Detta är spikfritt, men jag har även ett lager spikved som jag sorterat för sig för att använda i en kamin där metallskrot i veden är ett mindre problem.

Värmevärdet är antagligen inte på topp på något av detta, men jag hade några kubik ved kvar efter förra vintern och köpte sexton till i somras och som det känns nu (beroende på temperatur, elpris och bekvämlighetsbehov) kommer det att ta halva vintern innan jag ens behöver ta av det ”riktiga” vedlagret.

Visst blev det en del jobb, men faktum är ju att alternativen inte heller var jobbfria eller gratis, så jag är nöjd med att elda brädlappar i vinter. De värmer, de med.

Momsfria grönsaker?

Pga eskalerande barnfetma föreslår en dietist att momsen ska bort på fisk samt frukt & grönt. Detta med det mycket gamla och helt felaktiga argumentet att alla inte har råd att äta hälsosamt, och både reportern och socialministern hoppar med i den leken.

För nej, det hälsosammaste nästan alla kan göra är att sluta äta färdigmat. Bara ta bort helfabrikaten och i möjligaste mån halvfabrikaten ur ditt kosthåll. Det kommer inte bara göra dig friskare utan också spara pengar.

Bara nej.

Att fattiga familjer i Sverige av ekonomiska skäl skulle äta en liten andel frukt och grönt och att deras barn därigenom (som en slags naturlag) blir tjocka är ett påstående som inte kan uttalas av någon intellektuellt hederlig person som vid minst ett tillfälle besökt en vanlig matbutik. Tro mig (vegetarian som äter för under tusenlappen i månaden) när jag säger att grönsaker är förhållandevis billiga. Läsk, chips och friterad kyckling är dyrt och onyttigt, morötter, vitkål och selleri är inte det.

Jag har ett påpekande till, som det inte borde behövas en vegetarian för att säga. Det är ingen självklarhet att högre intag av kött ger fetma, snarare tvärtom. Energin i kött kommer i högre andel än i all annan mat från protein, och lägre andel kolhydrater. Protein bygger muskler som i sin tur förbränner kalorier.

Avslutningsvis tänkte jag prata lite om själva förslaget. Sverige har redan tre olika momssatser, och efter att ha haft ett svenskt företag vars verksamhet till viss del var momsbefriad kan jag konstatera att merparten av Skatteverkets medarbetare saknar svart bälte i momsvetenskap. Det kommer att kosta fruktansvärda pengar att genomföra denna förändring.

Men låt oss säga att det blir så. Kommer det innebära att feta barn äter mer frukt och grönsaker, eller att den minskade matkostnaden läggs på ännu mer jävla fredagsmys? Jag vet vad jag tror.

Springer och sover i bilen

Jag tjatar en del om hur låga utgifter ger frihet. Anna Simonsson-Søndenå är en ung ultralöpare som dragit det här längre än de flesta. Hon åker runt i Europa, tränar och bor i sin van som hon köpt för 20000 kr.

Ultralöpning är ett samlingsnamn för alla sträckor längre än maraton, vanligen 100 km eller sextimmars. Sedan finns det prestigefyllda lopp som tar flera dagar, som Badwater Ultramarathon, 21,7 mil i Death Valley, tokvarmt på dagarna och snorkallt på natten. Vill man bli rik på sin idrott finns det nog inget sämre val att göra. Trots det finns människor som lever på den, t ex Emelie Forsberg, som precis som jag utvandrat till Norge.

Anna Simonsson-Søndenå är dock inte där än. Hon har sprungit 73 km på sex timmar, världsrekord för sin ålder och ett tempo jag inte hade haft en chans att hänga med i längre än en timme, men i den sporten tvivlar jag på att sponsorerna flockas för det. Fast bor man i en bil och tar dagen som den kommer behöver man inga jätteinkomster.

Sedan finns det säkert de som tycker att hon kastar bort sitt liv när hon inte går på universitet med studielån och en upptrampad stig. Efter att ha lyssnat på den länkade podden, scrollat hennes Youtubekanal och läst ett par artiklar känner jag inte alls att hon kastar bort sitt liv. Tvärtom verkar hon vara en av få unga som vågar leva. Det gjorde inte jag när jag var nitton, men jag försöker ta igen det nu.

Taxiförare mot slaveri

Stockholms taxichaufförer har ledsnat på att jobba långa skift sex dagar i veckan för att pengarna från Bolt och Uber ska räcka till mat på bordet. Nu ska de köra en egen app för att få behålla en större slant själva och det är väl jättebra. Fler branscher borde göra likadant.

Vad jag än jobbat med har jag alltid försökt minimera antalet mellanhänder. Det kan vara artistbokare eller skrivbyråer som suttit mellan mig och kunden. Sköter de allt det praktiska så att jag kan fokusera på att göra mitt jobb må det vara hänt, men alldeles för ofta har de istället blivit ett filter mellan mig och kunden så att vi inte vetat vad motparten vill ha av oss. Eller också har jag fått ett telefonnummer till kunden och fått styra upp allt själv, och då undrar jag varför en tredje part ska ha 10-50 procent av arvodet för att i stort sett göra ingenting.

Kanske känner taxiåkarna samma sak, att ett företag som startat en taxiapp tar alldeles för mycket av kakan för den insatsen. Det verkar onekligen så när en taxichaufför med 30 års erfarenhet inte har råd att ta ledigt två dagar i veckan.

Fast det leder mig till en fråga jag hade velat ha svar på i reportaget. En av förarna säger att han märkte en klar försämring när Uber och Bolt kom in på marknaden. Uber kom till Stockholm 2013, det är tio år sedan. Jag har också varit lite trög med att lämna jobb jag vantrivts på, men det har aldrig tagit tio år. ”Den som tiger, han samtycker”, säger ett gammalt ordspråk. Alla marknader styrs av tillgång och efterfrågan och samtycker man i tio år kan man väl inte vara så himla missnöjd. Men lycka till med appen, det menar jag verkligen.

Biekonomi

I en biodlarpodd jag hörde berättade en biodlare att han under några år gått från noll till kanske 50 kupor och att hans fru började undra om det aldrig skulle ge ekonomisk avkastning. Lite så är det med biodling, om man hela tiden utökar antalet samhällen får man fler bin och mer grejer, men inte nödvändigtvis mer pengar.

Min egna utveckling har på 1,5 år gått från noll till sju samhällen. När jag berättade om sommarens ljungdrag (lyngtrekk på mitt biodlarspråk norska) var det många som frågade om det lönar sig att åka iväg med bina istället för att låta dem vara kvar i den egna bigården. Nu har jag slungat honungen och tappat den på glas, så nu vet jag.

Detta var ett ganska dåligt honungsår, särskilt beträffande hösthonungen. Mina sex kupor samlade ihop 21 kilo som jag tappat på glas av två olika storlekar och i teorin sammanlagt vara värda 5000-6000 kr. Det låter ju bra för att låta bina flyga runt och jobba gratis, men så enkelt är det inte.

Under de veckor de stod på ”sommarstället” åkte jag dit sex gånger, vilket kostade mig runt 1500 kr bara i bensin. Tre kilo sommarhonung (lite billigare) betalade jag i hyra. Och så säljer sig inte honungen själv. Bara glas och etiketter kostar en slant, att åka på marknader och sälja kostar både avgifter och resor, för att inte tala om tid.

Ser vi bara på pengarna var min biodling back 29188 kr vid årsskiftet. Nu är siffran -32344 kr. Alltså har jag lyckats bränna 3156 kr i år. Det låter som en rätt kass affärsverksamhet. Men då ska man komma ihåg att jag har runt 200 kilo honung i källaren, vilket med råge bör täcka upp hela förlusten.

Dessutom åkte jag inte iväg med bina bara för pengarnas skull. Genom att förlänga säsongen, särskilt för de tre nya samhällena (så kallade avläggare) som var med, ökar chansen för att de ska överleva vintern. Dessutom lärde jag mig massor och fixade utrustning jag inte ens visste att jag behövde, så att nästa års ljungdrag förhoppningsvis blir ännu bättre, med ännu fler kupor som samlar ännu mer honung. Om biodlingen ligger på plus om ett år är en annan femma. Eller kanske inte, kanske är den just 5 kr plus. Spännande blir det hur som helst.

Pengar av ondo?

Pengar anses vara lösningen på nästan alla samhällsproblem. Just nu är det polisen och skolan som behöver mer pengar för att lösa gängkriminaliteten. Men faktum är att polisen fått ökade resurser en lång rad av år och att de skolor i ”utsatta områden” som sägs lida av bristande resurser redan får uppemot dubbelt så mycket pengar per elev än andra skolor.

Det har alltså inte funkat, men får de bara ännu mer pengar löser sig allt? Känns det igen? Bara ungdomar får gratis kollektivtrafik, rabatt på simhallen eller fler fritidsgårdar sägs de bli produktiva samhällsmedborgare. Bara lite mer pengar.

Jag är snarare inne på motsatsen. Samhället har, utan framgång, testat att ösa pengar över problemen. Då kanske det är dags att dra ner på resurserna istället. Kanske är det inte pengar som är haken. Och om polisen blir sämre och sämre hur mycket pengar de än får, då kanske det är fel människor som blir poliser. ”Hur mycket då?”, brukar jag fråga dem som säger att polisen behöver ökade resurser. Hur mycket behövs, när är det nog? Menar man att mer pengar är lösningen tycker jag att man borde kunna ha en uppfattning om det.

Det är samma med familjeekonomi. Visst kan pengar vara bra, men inte om de används fel. När jag växte upp fanns ungdomar vars föräldrar nästan slängde pengar över dem. Barn som får allt de pekar på blir sällan lyckade människor. Kanske är det föräldrarnas sätt att kompensera för att de inte hinner eller orkar vara bra föräldrar, kanske vet de inte hur man gör.

Jag vet inte, jag har inga svar. Min poäng är att pengar inte gör allt bättre. Ibland till och med sämre.