I början av seklet var bredband och
internet ord som rättfärdigade/förklarade precis alla affärsidéer.
När de ekonomiska kalkylerna var helt uppåt väggarna räckte det
med att säga ”Bredband”, det var trumf liksom.
På 20-talet har ”hållbarhet”
tagit över. Jobbar man bara med hållbarhet är framtiden ljus utan
närmare förklaringar. Jag är dock skeptiker av födsel och
ohejdad vana. Är det något som krävs för att en affärsidé ska
vara hållbar är det att den håller ekonomiskt. Gör den inte det
kvittar det nämligen vad det innebär för miljö och allt annat.
Dagens exempel är en handväska tillverkad av svamp som man gjort ett slags fuskläder av. Men förutom att den ser ut
som en fläckig pizzakartong luktar den svamp. Vad är hållbarheten
i en ful väska som luktar svamp? För mig låter det som det som
själva definitionen av ”ohållbart”.
Syntetiskt läder finns ju sedan
tidigare, betydligt snyggare och inte luktar det svampskog heller.
Och så finns riktigt läder. Ni vet, tillverkade av djur. Många
människor äter djur. Inte huden utan det som är innanför, så då
blir lädret ändå över. Jag betvivlar inte att det går att göra
produktionsprocessen miljövänligare och billigare. Garverier jobbar
med kemikalier. Men är verkligen den här pizzakartongsväskan ett
gångbart alternativ till det?
Jag kan ha fel, var och varannan kvinna
kanske har en svamphandväska om ett par år och då får jag äta upp
mina ord likt Ines Uusmann om internet. Tills dess kommer jag att
ifrågasätta detta trams. Strunt är strunt och snus är snus, om än
i väskor som luktar mögel.