Rasande bopriser?

När det nu snackas om fallande bostadspriser och en eventuell krasch dras paralleller till nittiotalskrisen. Skillnaden är att det aktuella prisraset på tolv procent knappt är att betrakta som en krusning, men det skulle kunna bli mycket, mycket värre.

Då som nu gäller det att ha marginaler för att vara på den vinnande sidan. Det finns nämligen ingenting som heter ”köparens marknad”, inte säljarens heller. När det kommer till förhandlingar bör man se till att inte vara den som måste köpa eller sälja. Nu är det ju inte så enkelt, bostadsaffärer görs inte i ett vakuum. Om alla andra dumpar sina bostäder påverkar det priset på din med. Man kan dock sträva efter att vara så oberoende som möjligt. Ekonomerna i det länkade reportaget pratar om att säljarna än så länge har råd att vänta in rätt pris och att det håller priserna uppe.

Det där blev tydligt för mig när jag sålde två lägenheter, 2020-2021, i ett område med allt sämre rykte. På den ena hade jag sjutton offentliga visningar och snudd på lika många privata. Jag fick skambud 30 procent under utgångsbudet, men förklarade igen och igen för de budande blodhundarna att får jag inte det jag vill ha väntar jag. Bostäderna är utan lån och ingenting hindrar mig att avvakta i flera år om det skulle krävas.

Okej, jag tyckte att jag behövde sälja åtminstone den ena för att komma iväg till Norge för att hitta mig ett nytt liv med tillhörande bostad, men i stort sett talade jag sanning. Jag behövde inte paniksälja och åtminstone någon av spekulanterna var så stöddig att jag till slut var sugen på att säga att han hade behövt ge en miljon mer än de andra för att jag ens skulle överväga att sälja till honom.

Jag blev inte supernöjd med någon av affärerna, men jag fick det jag begärde och jag hoppas att jag aldrig behöver sälja en bostad i panik. Oavsett vad man betalat för något eller vad det värderats till är marknadsvärdet aldrig högre än vad någon är beredd att betala. Det som skiljer bostäder från det mesta annat är att prislappen oftast är på ett högre belopp än både säljare och köpare har. Jag tror på att inte handla för mer pengar än jag har. Det är svårt med bostäder, men jag är väldigt tacksamt att jag kunnat det hittills.

Sila mygg och svälja dynamit

Nog är det märkligt ändå. Jag tycker att det mesta i Sverige kräver tillstånd. Som husägare kunde jag knappt bygga en altan utan tillstånd trots att den inte kunde ses från tomtgränsen och när jag skulle bygga ut huset var jag tvungen att ha minst 230 cm i takhöjd. Egentligen 240 cm, men byggnadsnämnden kunde ge mig dispens för takhöjden i mitt eget hus. När man ska legitimera sig räcker det inte ens alltid med ID-kort, man kan behöva komplettera med personbevis också (och då finns en mängd olika beroende på syfte).

Jag skulle kunna rabbla exempel på kontrollsamhället en halv dag, men det behövs inte för jag vet att alla vuxna svenskar har egna. Detta som motvikt mot en nyhetsnotis om en man som stoppades med 270 kilo dynamit.

Drygt hälften hade han köpt med ett tillstånd som gått ut för över ett år sedan, och det var inte första gången har det visat sig nu. Kommunen som dragit in mannens tillstånd har ingen skyldighet att informera sprängämnesförsäljarna som i sin tur inte har skyldighet att kontrollera. Går du på banken för att ta ut dina egna pengar frågar de vad du ska använda dem till, men inte när du köper ett par hundra kilo dynamit.

125 kilo hade hans kompis snott från sin arbetsplats. Vad är det för lekskola där man kan plocka ut 125 kilo dynamit utan att det märks?! Ett handeldvapen ska vara inlåst i ett godkänt vapenskåp, men dynamit kan man tydligen förvara hur som helst utan minsta bevakning.

Jag kommer att tänka på när jag för 25 år sedan skulle hämta posten åt det företag jag jobbade på. Hon som brukade göra det var sjuk och jag erbjöd mig att göra en insats. Väl framme på posten kände de inte igen mig. Förståeligt, jag hade aldrig hämtat posten tidigare och jag bodde inte i byn. Så de bad mig att legitimera mig och ringde mitt företag för att kolla att jag verkligen jobbade där. Proceduren tog en dryg minut.

Men det är klart, det var ju leverantörsfakturor och reklam, inte dynamit nog för att spränga ett helt hus. Nu tycker jag nästan att det är konstigt att det inte sprängs mer i Sverige. Kanske borde det kontrollsamhälle som så effektivt ser till att folk får krångla för att få använda sina egna hus, pengar och andra ägodelar göra en liten uppryckning på områden som faktiskt betyder något.

Vad gör man med pumpa?

1-2 gånger i månaden köper jag mjölk och ägg av grannen och senast kom hon med en pumpa som hon undrade om jag ville ha. Hon hade satt några frön på måfå och tydligen hade skörden blivit riklig. Hon var osäker på om just det här exemplaret blivit tillräckligt moget, men eftersom den utsatts för frost var det inget att vänta på.

Inte var den liten heller.

Jag har en känsla av att anledningen till att folk skär ljuslyktor av pumpor är att de är rätt värdelösa livsmedel, men de lär vara nyttiga med höga nivåer av A- och C-vitamin, kalium och lite annat.  Jag tackar inte gärna nej till gratis mat, så det är klart jag ville ha den. Jag började söka på nätet vad man faktiskt kunde använda den till och fick förslag som pumpasoppa, pumpapaj, pumpacheesecake, pumpavåfflor (det var familjen Mandelmann) och pumparisotto.

Jag hade (som vanligt) ont om tid och valde en enkel utväg. Eller två faktiskt. Det man ”ska” använda av pumpan är fruktköttet medan man skär bort det trådiga ”kärnhuset”, men när jag gjorde det kom jag på att jag hört någon äta rostade pumpakärnor. Så jag tog vara på dem och ställde dem på kaminen med lite olja och salt. Funkar lite som chips.

Fruktköttet mixade jag och blandade till en färs med tomatkross, matolja, vetemjöl och kryddor. Det formade jag till biffar jag stekte. Först på spisen för att ge dem stekyta, men eftersom jag tyckte att de blev lite degiga i konsistensen la jag därefter biffarna på plåtar som jag satte i ugnen i en kvart.

Jag kommer inte att börja odla egna pumpor för att göra en årlig tradition av detta, men de blev ändå helt okej. Antagligen serverar jag dem med stekt lök och pasta eller potatis. Vad jag vill säga med detta är inte i första hand att här har ni två kanonrecept på pumpa utan att när ni blir erbjuda något gratis, vare sig det är mat eller något annat, tacka ja och försök göra något bra av det.

Skärmtid

Att minimera barns skärmtid känns som en rekommendation som kommit minst en gång om året under hela 2000-talet, men det framställs alltid som nytänkande att barn mår bäst av minimalt med – eller helst ingen – skärmtid. Den här gången är det Barnläkarföreningen som avråder föräldrar från att sätta sina ungar framför en Ipad. Det försenar språkutvecklingen och försämrar koncentrationsförmågan. Kort sagt, ungarna blir lite trögare av att uppfostras av skärmar istället för föräldrar. Men:

”Vi förstår förstås att det här är jättesvårt, för det handlar ju om vad man har för vanor och vad vi har för vanor som vuxna också.”

Så typiskt! Webbsök ”skärmtid” och du märker att alla är överens om att det inte är bra att använda paddor som barnvakter, men om föräldrarna är vana vid att göra det så förstår Barnläkarföreningen om de fortsätter. Gäller det även föräldrar som slår sina barn? Jag menar, det kanske också blir vanebildande och har man väl börjat misshandla är det lätt hänt, ”så då kan man kanske överväga att åtminstone drar ner lite grann på misshandeln”.

Nej, så klart inte! Varför är det då inte samma med skärmtid? Man vet att det inte är bra att sätta barn under fem år framför en dataskärm. Gör inte det då. Verkar det vara enda sättet att få ditt liv att gå ihop tidsmässigt – ändra då på något annat. Förslagsvis något som inte påverkar ditt barns utveckling negativt, för skillnaden mellan det och misshandel är marginell.

Nu får jag kanske ”motargument” av typen ”Hade du haft barn hade du förstått att det inte är så lätt”, men jag köper inte det. Hade jag haft barn hade jag kanske känt mig tvungen att kompromissa mellan logik och samvete, men det rättfärdigar exakt ingenting. För övrigt borde även de allra flesta vuxna släppa skärmen mer och ge sig ut i verkligheten. Blicka framåt, inte nedåt!

Lingonlimpa

Dags för matbröd igen. Jag bakade nyligen limpor och tyckte att det blev så pass gott att jag skulle göra det igen och då passa på att förnya mig lite. Jag fick lingon av en granne som blivit liggande i frysen (lingonen alltså, inte grannen, det är sånt som norrmän i Sverige håller på med, inte svenskar i Norge), så då försöker jag mig på en lingonlimpa. Detta behövs:

85 g smör
2 dl mjölk
3 dl vatten
25 g jäst
5 dl rågsikt
1 dl havregryn
12 dl vetemjöl
1,5 tsk salt
1 msk socker
2 dl frysta lingon

Smält smöret, blanda med vatten och mjölk och värm upp till 37 grader. Lös upp jästen. Blanda i mjöl, gryn, salt, socker och, precis på slutet, lingon. Har du inte färska/frysta lingon kan du använda lingonsylt, men är den köpt ska du nog skippa sockret för då har du fått det på köpet.

Låt jäsa i bunken i en timme. Rulla sedan till två limpor, i formar eller löst på en plåt.

Ytterligare en timmes jäsning, under bakduk. Sedan in i ugnen på 200 grader, i runt en halvtimme (kolla alltid färgen och utgå ifrån det). Pensla med kaffe eller vatten om du har lust.

Ett helt okej bröd även om jag nog inte hade plockat lingon om jag inte ändå hade haft dem hemma. Undrar om det hade funkat med blåbär. Det får jag testa någon annan gång.

Håkan bråkar

Gabriel Odenhammar, kanske mest känd som Håkan-Bråkan och Max Svensson, verkar vara en trevlig kille, men jag undrar hur han tänker när han vill införa något slags obligatoriskt psykologstöd för utrangerade barnskådisar. Varför just dem, ingen tog hand om mig när jag var för gammal för att dela ut reklam. Svensk Direktreklam tog inget ansvar för min mentala hälsa.

Skämt åsido. Enligt egen uppgift gick han på en (1!) audition som vuxen, bröt ihop när han inte fick rollen och utbildade sig istället till flygledare. Han kanske kan glädja sig åt att han inte är den mest misslyckade Håkan-Bråkan i historien. Odenhammar i nutid:

”När jag själv gick från att vara någon som var behövd och eftertraktad som barnskådis till att sedan en dag bli vuxen och telefonen slutar ringa – där hade jag behövt ett helt annat stöd än det jag fick, nämligen ingenting”.

Jag tror inte att ordet/personen han söker är barnkoordinator utan förälder. Det kan omöjligt vara tv-producenternas fel eller ansvar att en barnskådis inte tacklar verkligheten. Alla utmaningar, problem och sorger en människa ställs inför är ett paket vi kallar livet, och stötarna man får i det går inte att lagstifta bort. Men ska jag försöka bli lite filosofisk tror jag att vi hittar en del av problematiken här:

”För många skådisar har det gått hundra nej på ett ja, men jag hade fått hundra ja och aldrig ett nej. Så när jag fick ett nej tog jag det otroligt personligt. Jag hade inget självförtroende i skådespeleriet. Det gjorde att det blev en ohållbar situation.”

Det här tror jag gäller det mesta. Man mår bra av att få kämpa för saker. Det gäller inte minst ekonomi. Ös pengar över ett barn och du kan vara ganska säker på att du skapar en privatekonomiskt oansvarig vuxen.

Köpte en Rolls... typ

För tre år sedan behövde jag en ny hårtrimmer. Jag har rakat skallen ända sedan Gud tog ifrån mig rätten till frisyr för sådär 25 år sedan, så det har gått rätt många trimmers genom åren. De första gick oftast sönder genom att de slutade att ta laddning. Sladdlöst var praktiskt, men inte när de behövde laddas tre gånger per klippning. Andra trimmers har pajat maskinellt, för att någon fjäder eller plastdetalj gått sönder. Två har gått sönder i sladden, så nära maskinen att det inte gått att skarva och så går det inte att öppna.

Då hamnar den här istället.

Det fick mig att ledsna på billigt smäck. Visst, de har oftast bara kostat någon hundring. Två på raken var helt gratis. Det känns ändå trist att handla nytt hela tiden, så till slut fick jag idén att köpa något bättre. Jag ville hitta hårtrimrarnas Rolls-Royce.

Två av varandra oberoende personer nämnde Moser. Bägge hade haft sin klippmaskin i över tio år. Det skulle finnas reservdelar till dem. Jag är inte sugen på att reparera, men bara det faktum att möjligheten finns är för mig bevis på att det är rejälare doningar än helgjutna plastmaskiner från Rusta. Så det blev en Moser, modell 1400.

Jag köpte den för 3-4 år sedan och den kostade runt en femhundring. Redan har den blivit billigare än de sämsta jag haft tidigare som kostat 99 kr, men som inte ens hållit ett år. Jag klipper mig 2-3 gånger per månad, lite beroende på vad jag ska göra och vilka jag ska träffa. Jag känner mig så himla flintskallig när håret runt månen växer ut.

Till dags dato är trimmern helt felfri. Den klipper exakt lika bra nu som första gången, inga delar glappar och den har inte en repa. Som ny! Jag blir förvånad om den inte håller i tio år och då blir den med marginal mitt livs billigaste trimmer (som inte hittats gratis). Jag kommer även fortsättningsvis att sortera prislistor efter lägsta pris, men ibland lönar det sig att skippa de billigaste.