Det är väl fint att man kan hjälpa
varandra inom familjen, även med pengar. Men om det stämmer att
varannan vuxen i åldern 32–41 år tagit emot ekonomiskt stöd av en förälder bara det senaste halvåret undrar jag: växer folk aldrig upp längre?
Jag har full förståelse för att
ungdomar får hjälp när de flyttar hemifrån, vilket rimligtvis bör
ske i åldern 18-20. Jag fick inga pengar när jag flyttade, men
möbler, köksgeråd och antagligen en del mat också. Det ingår en
viss utfasning och jag ser inget fel i det. På den tiden fanns
heller inga webbsajter fulla med annonser med grejer man kunde
hämta upp helt gratis. Idag kan du möblera en hel lägenhet på ett
par dagar utan att betala mer än lite bensin.
Men om 30- och 40-åringar är beroende
av allmosor för att gå runt ekonomiskt är världen illa ute.
Åtminstone de äldsta av dessa vuxenbebisar har nog många gånger
egna barn som börjar fatta en del om ekonomi (eller åtminstone
borde göra det). Vad tänker de när de ser att mamma och pappa
lånar pengar av farmor eller morfar för att kunna fortsätta med en
livsstil de egentligen inte har råd med?
För nog är det väl det allt bottnar i, att man belånar huset upp till husnocken, vänjer sig vid årliga utlandsresor, dyr mat och dryck, leksaker till hela familjen och en eller helst flera bilar som kostar mer än man har? Prioritering behöver inte bara betyda ”Vad av allt jag vill ha ska jag köpa först?”.