Fler in i väggen

Läser på SVT om rekordmånga utbrända. Det är naturligtvis fruktansvärt att det är så och bra att problematiken lyfts upp till ytan.

Men när samma SVT både skrivit och gjort tv-inslag om människor som är eller vill bli ekonomiskt oberoende har det låtit som det dummaste man kan göra, såväl för samhällsekonomin som för den egna livskvalitetens skull. Jag får inte ihop det.

För när Matilda i reportaget berättar om sin utbrändhet och hur hon och hennes kompisar pushade varandra att göra mer, vara bättre och jobba-jobba-jobba tänker åtminstone jag på att det är motsatsen till unga människor som vill bli ekonomiskt oberoende för att äga sin tid och som då överöses med frågor från SVT om varför de inte gör som alla andra.

Jag har definitivt känt av utbrändhet i mitt liv och det jag och de jag känner som haft liknande problem upplevt är stress över bristande kontroll i våra liv. Så är det fortfarande. Jag kan stressa ganska mycket utan att känna utmattningssymptom, tillfällig tidsbrist kan jag hantera, men jobbiga brev från skattemyndigheter ger direkt ökad puls och illamående.

Är det inte så för alla, att det är känslan av att inte ha kontroll som ger utbrändhet? I så fall borde buffertkonton, ökade marginaler, FIRE och ekonomiskt oberoende vara botemedel eller åtminstone en väg till bättre hälsa och lycka. Något att tänka på för SVT nästa gång de är beredda att kasta moralkakor på unga människor som vill bli rika.

Varde bredband!

Någon kommer kanske ihåg att jag slet mitt skägg över huruvida jag skulle installera bredband. Till slut valde jag att göra det, trots att jag varit nöjd med mitt mobila bredband blev det nästan FÖR billigt för att inte dra in fiber.

Det senaste halvåret har det sprungit folk här hela tiden. Jag kunde inget om branschen, men nu har jag lärt mig att alla har exakt en uppgift var – en ritar upp var gropen ska grävas, en gräver, en lägger ner kabelröret, en skjuter in kabeln i röret, en gräver igen gropen osv. Gemensamt för samtliga var att ingen visste när nästa steg skulle göras, men häromdagen kom de sista hantverkarna och efter det funkar bredbandet.

Ekonomin ser ut som följer. Installationen kostade mig 5000 kr (hur stor den statliga subventionen är har jag ingen aning om). För uppkopplingen betalar jag 599 kr i månaden. På plussidan byter jag nu ut mitt mobilabonnemang med fri surf mot ett betydligt enklare, så där går jag från 499 kr/månad till 95 kr. Den totala kostnadsökningen blir alltså 195 kr/månad, bortsett från detaljen att jag fick punga ut med en klumpsumma också. Sedan bygger ekvationen på att jag klarar mig med 1 GB i månaden i telefonen, men det blir max en femtiolapp till oavsett.

Jag är väldigt avig till fasta kostnader och egentligen var jag helt nöjd med det mobila bredbandet. Jag får väl säga att jag föll för grupptrycket och så vet jag ju inte vad det hade kostat om jag hade velat hoppa på fibertåget senare. I Sverige vet jag flera som kunnat ansluta senare till samma eller till och med lägre avgift, men då har priset också varit minst det femdubbla mot i Norge. Här tror jag att det skulle blivit betydligt högre än femtusen senare, men det kan jag heller inte veta.

Samtidigt är internet väldigt viktigt för mig, pålitligt internet är viktigare än rinnande vatten. En prisökning för denna lyx från 499 till 694 kr i månaden är kanske inte hela världen. Jag pratade med ett par grannar som var osäkra på vad de hade beställt nu och ännu mer osäkra på vad de redan hade i form av streamingtjänster och tilläggstjänster. De skulle precis som jag skaffa billigare telefonabonnemang nu, men definitivt inte ner på min nivå. Nåväl, de kan ju vara lyckliga ändå.

Sällskapsspel

Det här inlägget borde väl ha kommit innan släkten samlades i julas och det i vanlig ordning blev lite stelt eller segt efter Kalle, klappar och julmat, men det kommer väl fler familjekvällar. Medelsvensson lägger ganska mycket pengar på streamingtjänster, internet och den senaste telefonen (vad det nu är den kan som inte den gamla klarade) så att man slipper umgås familjevis, men på julen är det svårt att komma undan.

Vid sådana tillfällen skulle jag därför vilja föreslå att man går åt andra hållet och umgås på ett gammalt analogt sätt – sällskapsspel. Jag kom på detta när jag, precis som förra årets mellandagar, satt som förhäxad framför datorn (eller telefonen när jag var tvungen att röra mig, för att laga mat, hämta ved eller gå på toa) och tittade på VM i snabb- och blixtschack (spoiler: Norge vann hela klabbet).

Schack är ett billigt sällskapsspel eftersom i stort sett alla redan har ett bräde, på vinden eller i källaren. Det allra billigaste sällskapsspelet är annars en vanlig kortlek och en sådan får man nästan gratis. Några klassiker för flera deltagare är annars Kinaschack, Monopol och Risk. Allihop kostar från ett par hundralappar, men ännu billigare på Tradera eller en loppmarknad.

Då och då läser jag att sällskapsspelen är på väg tillbaka. Jag tror inte för ett ögonblick att fler familjer än tidigare kommer att spela sällskapsspel istället för att titta på film eller en tv-serie, men bara för att det inte kommer vara sant för gemene man behöver inte vi mindre gemena rata företeelsen. Fram för fler pokerkvällar, schackaftnar och fyra-i-rad-turneringar.

Arbetstidsförkortning

Jag hör ibland åsikter som först känns som konstinstallationer, men så läser man sammanhanget och argumentationen och inser att det banne mig är på riktigt. Dagens exempel är ett inlägg i den gamla debatten om sextimmarsdag.

Jag håller med debattörens om att åttatimmars arbetsdag inte är en naturlag, men inte om så mycket annat. Jag övergav förresten själv åttatimmarsdagen för två decennier sedan och vi är ganska många som gjort det.

Förstår hon då uppriktigt inte att en tvingande lag om åtta timmars lön för sex eller sju timmars arbete blir en väldigt stor löneökning? Jo, troligen. Att hon i den följande diskussionen berättar att hon själv redan sitter på händer två timmar per dag på arbetsgivarens bekostnad ändrar inte på det för jag är övertygad om att hon och alla andra som är slöa på jobbet kommer fortsätta att vara det.

Men låt oss ta diskussionen seriösare än Malou själv. Fyrtiotimmarsveckan infördes 1970 och då hade jag antagligen gissat på att Sverige år 2024 skulle vara nere på 30 eller 35. Är det inte dags att gå vidare nu då? Eller har vi redan gjort det? Arbetsmarknaden ser inte ut som för femtio år sedan. Vi jobbar hemifrån, i projektanställningar och som fristående konsulter med egna företag. Jag har ingen aning om hur många timmar jag själv jobbat den senaste veckan.

För att kunna räkna ut det skulle jag behöva definiera vad arbete är. Jag har t ex pratat med två kompisar jag ibland jobbat åt och så har jag lagt flera timmar åt sånt som skulle kunna ge eller spara pengar. Är det jobb? Är den här bloggen jobb? Jag får fråga Malou.

Förlorad återvinning

Det verkar som att allt fler missförstått återvinningsstationernas funktion. Det här gäller alltså inte soptippar utan obemannade sopstationer med containrar för papper, plast osv. Man får inte leverera alla sina sopor dit och de som inte passar in i rubriken på någon container slänger man bara rätt på backen.

Det kanske ingen tror heller, men jag undrar hur de som t ex ställer ett kylskåp mellan containrarna för för färgat och ofärgat glas tänker. De anade nog att det inte skulle stå ”vitvaror” på någon container och att de som hämtar sopor där inte har någon möjlighet att ta emot deras kyl, men det skiter de i.

Själv har jag inte längre möjligheten, i Norge är det glest mellan pappers- och plaståtervinningarna. Sånt levereras istället vid tomtgränsen, men jag har nästan inget behov. Tidningspapper har jag istället bett grannarna att samla i påsar som jag hämtar upp. Jag använder tidningar för att tända i kaminerna, för att täcka golv vid målning och som mellanlägg i biodlingslagret.

Papp är också ett utmärkt material att starta igång en brasa med. Glas och plast får jag väldigt lite eftersom jag inte köper färdigmat eller helfabrikat. De plastförpackningar jag inhandlar funkar till förvaring när de är tomma. De här är t ex i perfekt storlek för att täcka en tallrik med rester i kylen.

Jag fattar att inte alla kan göra så här, men det finns användningsområden till och med för sopor om man ger sig fan på det.

”Tittarna rasar”

Jag trodde aldrig att jag skulle försvara TV4 eller Steffo Törnquist, men nu blir jag tydligen tvungen. I programmet Nyhetsmorgon presenterades en nyårsmeny, men Aftonbladet berättar att tittarna ”rasar” mot den dyra maten.

Nej, det gör de inte. I Instagraminlägget de refererar till får TV4 förvisso kritik för att nyårsmaten var för lyxig. Lite oklart av hur många eftersom några inlägg skulle kunnat vara ironiska, och något inlägg klagar på att det frossas i kött eller något annat som inte har med priset att göra. Jag får det till åtta Instagramanvändare som klagar på prisnivån på nyårsmiddagen, åtta av deras 385000 följare. Det är i mitt tycke en ganska beskedlig folkstorm. Jag får ibland kritik för att jag är gnällig, men låt oss lyssna på den här kritiken:

”Inget för en vanlig människa! Bara för mediemänniskor med hög lön. Här blir det grillad kyckling och potatis.”

”Är det mot vanligt arbetande hederligt folk ni vänder er åt?? Med dom matpriser som är nu så har ingen vanlig medborgare råd med den menyn.”

”Vilken publik vänder sig Nyhetsmorgon till? Inte vanligt folk i alla fall med den menyn!”

Aftonbladet rabblar lite priser och baserat på det känns det rimligt att anta att en portion kan gå lös på uppemot en tusenlapp. Jättedyrt för en måltid, men knappast omöjligt för ”vanligt folk” att uppnå. Skulle man sedan drista sig till att byta ut wagyebiffen för 3500 kr/kg (på Hötorgshallen i Stockholm!) mot oxfilé för en tiondel av priset kan man kanske halvera totalkostnaden.

Med risk för att få ett helt drev emot mig påstår jag att det mesta handlar om prioriteringar. Tycker man att nyårssupén är årets viktigaste händelse är den värd en och annan uppoffring. Jag skulle vilja fråga den som säger att ”ingen vanlig medborgare” har råd med TV4:s nyårsmat vad han har för matbudget övriga året, vad han kör för bil osv.

Jag har i stort sett inte haft rumstemperatur i mitt kök sedan i höstas, inte druckit alkohol sedan … jag minns inte ens och inte ätit på restaurang på flera år. Säkert helt galna val för någon annan, men det bekymrar inte mig. Poängen är att den som vill lägga undan pengar till en kanonmiddag på nyårsafton troligen kan det, och den som vill låta bli och sedan gnälla fram till påska kan göra det.

Lågprisbutiksunderskott

Det förvånar mig lite att bara tretton procent av de svenska matbutikerna är lågprisbutiker. Kanske för att jag själv nästan uteslutande handlat i lågprisbutiker i många decennier. Nu beror det väl lite på hur man räknar. Gissningsvis finns det bara Ica och/eller Coop på många mindre orter medan andelen lågprisköp blir betydligt högre där det bor flest människor.

Men i Norge bor det en högre andel människor på landsbygden och här räknas majoriteten som lågprisbutiker. Troligen handlar det om att den största kedjan, Rema 1000, anses som lågpris medan högpriskedjan Ica är störst i Sverige.

Vi får de butiker vi förtjänar och det är ändå positivt att såväl svenskar som norrmän tycks ha fått upp ögonen för möjligheten att spara pengar i matbutiken. Det bör leda till att handlarna inte kan behandla oss hur som helst. I en fungerande marknad innebär prishöjningar färre kunder och mindre köp.

”Vad hände nurå...?”

Själv har jag fortfarande egenodlade äpplen och morötter kvar från i somras, liksom kantareller och blåbär jag hämtade gratis i skogen. Förhoppningsvis ökar jag successivt andelen gratismat och får tag i ännu mer mat direkt från producent. Den mat jag fortfarande köper i matbutik ska jag försöka pressa priset på genom att vara så otrogen som möjligt.