Unga syn på privatekonomi

Jag har inga unga personer i mitt liv, i alla fall inte så nära att jag har koll på deras ekonomiska tänkande. Som grinig gubbe utgår jag ifrån att varje generation blir lite dummare och ansvarslösare än den tidigare, för det är i den riktningen jag upplever att världen gått ungefär sedan när jag själv var ung (ren slump såklart).

Men jag vet inte säkert. Därför tyckte jag att det var skoj att läsa en rapport om nordiska ungdomars syn på privatekonomi för att se om det är så illa som jag tror. Både ja och nej. Här är några siffror.

• 74 procent tycker att privatekonomi är intressant.
• 72 procent sparar regelmässigt.
• 77 procent säger sig ha bra koll på sin privatekonomi.
• 28 procent köper saker de inte har råd med.
• 22 procent har köpt något bara för att en influencer har rekommenderat det!

Här ska sägas att det är självrapporterade siffror, det brukar betyda att man framställer sig lite bättre än man är. Alltså tror jag att det där regelmässiga sparandet kanske inte var så regelmässigt när allt kom omkring, eller att det varje månad följs upp med lika regelmässig konsumtion.

Jag hade gärna sett en uppdelning per land för att se om något sticker ut. Då hade det varit lättare att se vad som gick att göra åt det som är dåligt. Tydligt är att alla länder vill lära sig mer för inte mindre än 93 procent vill ha mer privatekonomi i skolan.

En könsuppdelning görs dock. Undrar hur den är gjord i Sverige, om det är könet personen de facto har eller det den känner sig som just idag. Nåväl, här vi se en kraftig överrepresentation av killar som handlar med värdepapper eller läser på. Detta trots att tjejer tänker lika mycket på pengar och kollar sina saldon oftare än killarna. Jag vet inte om vi därigenom kan dra slutsatsen att tjejer vill ha resultat medan killarna ser till att få det, eller är det för sexistiskt? Samtidigt kan konstateras att fler killar får betalningsanmärkningar och det kommer inte heller som en chock.

Något annat som inte förvånar mig är att unga har usel koll på krediter. Inte nog med att de inte vet hur inkasso och betalningsanmärkningar funkar, de verkar knappt veta hur lån och köp på avbetalning går till. Var femte vet inte skillnaden på ett betalkort och ett kreditkort. Hade det varit siffran för tolvåringar hade det väl varit okej, men här snackar vi om vuxna som antagligen har åtminstone den ena kortvarianten själva.

Och för att spä på mitt ego tycker jag mig ändå få rätt i att unga är dumma:

”Som vi har nämnt flera gånger i rapporten kolliderar ungas ansvarsideal ibland med verkligheten. Därför är det egentligen inte så konstigt att andelen som t ex har köpt något på avbetalning är dubbelt så hög som andelen som menar att det är acceptabelt.”

För mig är det här främsta tecknet på dumhet, att göra en sak trots att man vet att det är dumt. Å andra sidan, ser man till ökad fetma och ”naiva” politiker hade det varit märkligt om just ungdomar visat ett rimligt konsekvenstänk.

Politikerna festar, du betalar

Ulf Kristersson fyller 60, vilket han firar med skattefinansierad baluns på Rosenbad. 350 inbjudna, jag gissar på en slutnota på knappt en miljon och det är såklart inte jättepengar i det stora hela, men det säger en del om hans syn på skattebetalare.

Och inte bara hans. Den gängse ”förklaringen” att man låter folket betala en fest till statsministerns ära att Stefan Löfven och möjligen andra har gjort samma sak. För egen del är jag föga imponerad av ”Amendurå”-argument. Det finns svenska politiker som mördat andra och det är inte heller okej.

Regeringskansliet svarar inte ens på frågor om hur mycket det kostar, det angår tydligen inte oss. Men det kommer ut vad det lider och då lär man återigen peka på att Kristersson inte var först med att stjäla skattepengar till liknande fester, även om man nog inte kommer att använda de orden.

För om vi blickar ut från politikernas skyddade verkstad är det såklart helt orimligt att fira chefen för flera hundratusen kronor av andras pengar. ”Mottagningen äger rum inom ramen för rollen som statsminister”, säger regeringskansliet, men han fyller väl inte år i rollen som statsminister?!

För övrigt tror jag inte att Kristersson fattar hur mycket svenska folket hade uppskattat om han hade sagt att allt festande i samband med hans födelsedag skulle betalas av honom själv, men det hade kanske blivit gliringar i riksdagskorridorerna och någonting säger mig att den gruppen är viktigare för honom än vad vanligt folk tycker.

Tidstjuv stämd

Den vanligaste stölden är inte av pengar eller kapitalvaror. Det som oftast stjäls är tid, en tillgång som inte går att återvinna (möjligen med undantag för fysisk träning, som ger mer tid tillbaka) och därför bland det värsta man kan göra.

Tid är pengar.

Jag är inte skuldfri i det avseendet, men jag har blivit bättre, och precis som de flesta har jag stått och väntat på människor som inte tycks kunna komma i tid hur de än bär sig åt. Alla kan ha otur, men när man gång efter annan dyker upp för sent beror det på att man inte värderar andras tid tillräckligt högt för att anstränga sig. De kan tvärtom tycka att det är smart att komma sent för att inte riskera att själva få vänta.

Förstår de själva vad de gör är det ett svinigt beteende. Därför gläds jag – som numera alltid strävar efter att vara i tid – åt att två konsertbesökare stämmer Madonna när hennes spelning började mer än två timmar senare än utsatt. Att hon fattar problemet och i min bok därigenom gjort sig skyldig till grovt svineri står bortom allt tvivel eftersom hon stämts tidigare i precis samma läge.

Men hon skiter i det. Antagligen tycker hon att fansens tid är mindre värd en hennes och att det kanske till och med blir lite exklusivt av att hon släntrar in flera timmar för sent. Det tycker inte jag och hoppas därför att hon tvingas vara med på rättegången och att den tar extremt mycket av hennes tid.

Vem är svensk?

SVT är ett av alla medier som den senaste tiden rapporterat om ”svenskar i Gaza”. I den länkade artikeln säger UD att det är ”osäkert om alla svenskar kommer få lämna Gaza” och sedan intervjuar man ”Malmöbon Loai Alsaqqa”. På engelska.

Sveriges Radio vill inte vara bättre. De intervjuar svenska Minna Abo Watfa, även det på engelska. Hennes familj bor inte ens i Sverige längre, men hon är svensk medborgare, vilket enligt rubriken gör familjen ”svensk-palestinsk”.

Men kanske kom det extremaste exemplet nu i januari:

"Tvillingsystrarna Rima och Manel Klai flyttade från Sverige till Gaza för tolv år sedan. I slutet av december träffades Rimas hem av en raket. Hon skadades och hennes 8-åriga dotter Khadija dog. Nu vädjar släktingar i Sverige att UD ska hjälpa kvinnorna och deras barn att ta sig hem."

”Hem till Stockholm ige-äää-eeen ...”

Hem?! I artikelns allra första mening framgår att de flyttade från Sverige för tolv år sedan! Enda kopplingen tycks vara de släktingar som nu sitter i Sverige och gnäller på att UD gör för lite för icke-svenska medborgare bosatta i utlandet!

Men visst, varje gång ett flygbolag går i konkurs sitter mängder med strandsatta ”svenskar” i exempelvis Somalia eller Irak, inget av länderna kända för sin charterturism, men populära resmål för människor bosatta i Sverige. Väldigt många medier och politiker ifrågasätter aldrig detta.

Miljöpartisten Åsa Romson sa att hon såg alla hon möter i Stockholms tunnelbana som svenskar (som om hon någonsin åkt annat än taxi). Undrar om hon också anser att alla som någonsin varit i Sverige är svenskar. Det gör åtminstone media. De berörda ”svenskarna” tror jag absolut inte ser sig som svenskar, men ändamålen helgar medlen. Nu går det såklart bra att ropa på svenska myndigheter och hjälp att ta sig ”hem”. En av de som lämnade Gaza var skitsur över att inte UD betalade hans hotellrum.

Jag har en mycket enkel syn på detta. Om UD av säkerhetsskäl avrått från resor till Gaza i tio år och du dessutom sökt asyl i Sverige för att du är flykting, men sedan väljer att åka till landet du tvingats fly ifrån – då är du inte flykting.

”En flykting är, enligt 1951 års Genèvekonvention, en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politiska åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan begagna sig av det landets skydd.”

Är du palestinier i Sverige – svensk medborgare eller inte – och väljer att åka till Palestina tycker inte jag att du förtjänar UD:s hjälp att ta dig från Palestina tillbaka till Sverige. Tvärtom bör ditt svenska uppehållstillstånd rivas. Sedan kan vi diskutera om platsen bör fyllas upp av en riktig flykting eller lämnas vakant, men låt oss åtminstone vara överens om detta.

AB för ÖB

Överbefälhavare Micael Bydén är ännu en gubbe jag inte trodde att jag skulle försvara. Jag tycker att han har varit usel som ÖB och visat dåligt omdöme både i jobbet och utanför det. Det tyckte tydligen regeringen också, så därför får han sparken i oktober.

Och nu kritiseras han! Inte för att han som andra avpolletterade myndighetschefer tänker leva på bidrag utan för att han inte tänker göra det. Han har nämligen startat ett aktiebolag tillsammans med sambon Linda Staaf (ja, den Linda Staaf) för att ”bedriva konsultverksamhet inom strategisk omvärldsanalys, företagsutveckling och ledarskap”.

Verksamheten är inte igång, han har bara registrerat bolaget. Ändå är det många som hävdar att redan det strider mot hans förbud att ha en bisyssla. En expert på arbetsrätt som SVT hittat säger:

”Det krävs tankeverksamhet och engagemang för att starta ett bolag, och det har han uppenbarligen ägnat sig åt. Det är i sig, enligt min bedömning, en bisyssla som mycket väl kan betecknas som förtroendeskadlig.”

Vänta nu, även en ÖB måste väl få använda hjärnan på fritiden? Och vadå kunna sabotera ”medborgarnas förtroende för Försvarsmakten”? Vem tusan som har förtroende för svenska försvaret?! Nej, till skillnad från i stort sett alla jag sett uttala sig välkomnar jag Bydéns planer på att försörja sig själv. Sedan kan man undra vem som vill anlita Bydén och Staaf för att bedriva någon typ av strategisk analys, men det lägger inte jag mig i.

Variera maten efter priset

Apelsinbrist pga bakteriesjukdom. Sånt händer, det är inget nytt. Skördar går fel, det blir torka eller en köldknäpp precis när naturen är som mest sårbar. Det som händer då är att priset på produkten drar iväg. Inget märkligt med det heller, det handlar ju om tillgång och efterfrågan.

Men för egen del påverkas mitt intresse av priset. Det är frukt, för guds skull, inte medicin! Jag gillar apelsiner, men är de dyra köper jag något annat. Samma sak när min blåbärsskörd uteblivit pga av att blommorna fryst. Då får det bli äppelmos på morgongröten istället för blåbärssylt, jag tänker inte ens tanken att köpa blåbär om jag inte hittar egna.

Det är ju det fina med frukt och grönsaker, att man lätt kan ersätta dem med något annat, och köpa det som är i säsong och därför billigt. Det fanns en tid då det inte var självklart att kunna köpa apelsiner eller bananer i mataffären året runt, men nu verkar vi ha blivit så vana vid att allt alltid ska vara tillgängligt att många inte kan improvisera. Eller helt enkelt inte reflekterar över vad saker kostar utan bara slänger ner det man vill ha i matkorgen.

Förmodligen är det därför jag tycker att mat är billigt och inte alls känner igen mig i bilden som förmedlas, att många gnäller över matpriserna och säger sig knappt ha råd att äta. Anpassa kylen efter priserna istället för att försöka anpassa plånboken efter inköpslistan.

Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.