Aktier till studenter

”Varför inte ge bort ett sparande i examenspresent?” frågar sig Nordnets Frida Bratt. Mitt tråkiga svar: För att det är rätt krångligt. Särskilt om du vill hålla gåvan hemlig fram till gåvoögonblicket och om du inte vill använda dig av en kapitalförsäkring i ditt eget namn. Värdepapper blir en ganska abstrakt gåva även utan att juridiska abrovinker som gör ägandet oklart.

För snart åtta år sedan (Gud vad länge jag har bloggat!) skrev jag en uppmaning till bankerna att lösa det här på ett smidigt sätt om man vill ge bort ett sparande till någon utanför familjen. Det här var innan GDPR, på den tiden man kunde surfa runt utan att behöva godkänna cookies på var och varannan sida. Så i ärlighetens namn har väl bankerna inte precis fått draghjälp av USA, EU och världens samlade byråkratkår.

Men de har väl inte gjort så mycket själva heller. Aktier, fonder och pengar på bankkonto, alltså sparande som är riskfritt i den meningen att du inte kan förlora mer än det innestående kapitalet, borde gå att skänka med en knapptryckning. Skulle mottagaren inte vilja ha pengar/värdepapper är det väl inte värre än att man kunde peta tillbaka gåvan till givaren?

Om jag år 2024 vill glädja en student eller ett minderårigt födelsedagsbarn med ett sparkapital borde jag inte behöva ”be till exempel föräldrarna till mottagaren starta en kapitalförsäkring och göra den blivande studenten till förmånstagare”. Kanske går det ändå! Längst ner i Fridas text står det ”Guide: Så här gör du”. Jag klickar på den.

Jahaja...

Skattevärk

När Sverige började rasa samman var jag en av dem som försvarade Skatteverket. Det var en myndighet där man fortfarande fick snabba, tydliga svar av människor som kunde sitt jobb och dessutom kunde kommunicera på bra svenska (för utan den kompetensen hjälper det nästan inte hur kompetenta de än är i övrigt). Men så hände något.

Från att ha svarat på mejl samma dag kunde de ligga obesvarade i veckor eller svaret helt utebli. Telefonköerna trotsade också all beskrivning. Sista året jag skulle deklarera i Sverige hade jag sålt en ärvd fond som skulle redovisas genom schablonmetoden. Yngre läsare vet antagligen inte vad jag pratar om. Poängen är att det gjorde inte Skatteverket heller.

När jag inte fick rimliga mejlsvar ringde jag dem, väntade en timme innan jag fick prata med en med en person som inte hade en aning utan kopplade mig vidare till någon annan som inte heller gjorde det. Efter fyra och en halv timme (!) stängde myndigheten utan att jag ens kommit till rätt avdelning, så jag fick fortsätta dagen därpå. Till slut fick jag prata med en handläggare som förstod och kunde säga exakt vad jag skulle göra. För säkerhets skull var jag övertydlig under deklarationens ”Övriga upplysningar” och trodde att jag därmed var färdig med Skatteverket.

Ett par månader senare fick jag ett brev rubricerat ”BESLUT” från en handläggare som missat några internkurser. Inte bara hade hon bommat på schablonmetoden, hon gjorde ytterligare en tankevurpa och taxerade upp mig med drygt 40000 kr. Jag bestämde mig för att ringa. Denna person ville jag prata med för att slippa göra ett formellt överklagande. Till saken hör att även norska Skatteetaten tankevurpat en del i samma veva och där fick jag gå den långa vägen innan de insåg att jag hade rätt och de hade fel.

Tillbaka till Sverige. Skattehandläggarens telefonsvarare sa att hon inte var anträffbar och i växeln visste de ingenting. Dag efter dag. Efter en dryg vecka ringde jag återigen växeln för att höra om det verkligen inte gick att säga något om när hon skulle komma tillbaka. Jodå, det gick utmärkt. Hon var på jobbet, men hade bestämt sig för att under obestämd tid inte ta telefon. Den första växeltelefonisten brydde sig väl aldrig om att kolla. Så jag mejlade och – lång historia kort – efter en lektion i schablonmetoden med tillhörande länk till deras egen hemsida gav hon mig rätt, gjorde ett snabbt omprövningsbeslut där hon skrev att jag gjort henne ”uppmärksam på felen” i det första beslutet.

Denna långa berättelse för att säga att när Skatteverkets avdelning för bouppteckningar nu fått JO-kritik för att de jobbat på tok för långsamt är jag inte ett dugg förvånad för tyvärr har jag haft fyra tillfällen att komma i kontakt även med deras verksamhet.

Det är nog bara att konstatera att Skatteverket hunnit ikapp det övriga Myndighetssverige. Nu får man även där ”Goddag Yxskaft!”-svar av personer som antingen inte orkar eller också saknar den mentala kapaciteten för att sköta sitt jobb. Och hur gick det då med chefen för avdelningen som får JO-kritik. Han ”dömdes” till att prata med Sveriges Radio i två minuter, men har kvar sin höga lön och ett antagligen ganska bekvämt chefsjobb där han tydligen inte löper någon som helst risk för att behöva ta ansvar.

De sista idioterna(?) - efterspelet

Förra året skrev jag ett inlägg med rubriken ”Den siste idioten?”. Det handlade om två studenter, Filippa och Nathalie, som på uppmaning av en anonym telefonröst scannat en QR-kod och loggat in på en okänd sajt med bank-ID för ”man gör det överallt numera”. Förhoppningen med självskadebeteendet var att eventuellt få hyra en studentbostad.

Nu har cirkusen tagit en ny vändning när Nathalie fått tillbaka sina pengar av Swedbank medan Filippa, ljushuvudet som sa sig lämna ut sitt bank-ID ”överallt numera” samtidigt som hon betonar att hon är och alltid varit en mycket försiktig person, inte får pengar av samma bank.

Det håller jag med om. Nu vet vi inte allt eftersom SVT är väldigt duktiga på att hemlighålla hela händelseförloppet, men utifrån de vi fått veta om dessa ”offer” borde självklart ingen av dem fått tillbaka pengar efter att ha behandlat sina värdehandlingar maximalt oaktsamt.

De kan få varsin tröja istället.

Vad skickar det annars för signaler till oss normala människor, vi som inte lägger ut bilder av våra bankkort på Facebook eller lämnar ut lösenord till chattrobotar – ”Bete dig som en idiot så är det 50 procents chans att det inte får några konsekvenser”? Filippa får väl se detta som läropengar. Sluta att intala dig själv att du är ansvarsfull, för det är du inte! Nathalie kom undan den här gången, men jag har inga större förhoppningar om henne heller. Gift dig rikt eller nåt.

Bostäder för utsatta makthavare – du betalar!

Jag bläddrade förbi det senaste exemplet på statlig korruption, Allmänna Barnhusets interna bostadskö. Jag har redan bloggat om flera liknande exempel och har inget mer att säga, tänkte jag. Sedan uppmanades jag att blogga om det och tänkte om. Dylik dårskap behöver lyftas fram i ljuset, igen och igen.

Här har vi alltså en statlig stiftelse (i landet som är väldigt pigga på att fördöma korruption i alla andra länder) som ska ”stärka barn och ungdomar i socialt utsatta situationer” och hjälpa barn som far illa. Nu visar det sig att stiftelsen kontrollerar två bostadshus i Vasastan i Stockholm. Det låter väl bra? Där kan utsatta ungdomar ladda batterierna, kanske en misshandlad familj bo i skydd för den våldsamme familjefadern?

Nej, där bor bl a generalsekreteraren Cecilia Sjölanders son, där har landshövdingar och ministrar bott med låg hyra utan att ha stått i bostadskö en enda dag. Detta fusk har pågått i över tio år och jag vågar inte ens tänka på hur många utsatta personer som hade kunnat få den hjälp lägenheterna var avsedda för, men som istället farit illa, kanske dödats eller tagit sina egna liv.

Hur kan de ledande personerna i detta kriminella nätverk se sig själva i spegeln? Har de ens en spegelbild?! Hur kan andra i politikerklassen umgås med dem på ett respektfullt sätt? De borde förskjutas som paria av alla människor med heder. Känner du någon i styrelsen eller i stiftelsens ledningsgrupp?

På vilket sätt är Cecilia Sjölanders son en utsatt ungdom. Han har en mor som tycks sakna alla former av moral och heder, men har hon slagit honom också? Nu är sonen 36 år, så han borde i så fall kunna slå tillbaka. Jag uppmanar aldrig till våld, men skulle jag se honom göra det hade jag nog tittat åt ett annat håll.

Absolut och relativ fattigdom

För att diskutera åtgärder mot fattigdom eller huruvida den ökar eller minskar borde man först behöva definiera ordet. Forskare och andra skiljer mellan relativ fattigdom och absolut fattigdom.

Med absolut fattigdom försöker man bestämma en nivå för när man passerar gränsen till att anses fattig. Här snackar man om ”låg levnadsstandard” eller att man ”inte har pengar till grundläggande behov”, vad det nu är. Ibland drar man gränsen vid normen för ekonomiskt bistånd, men den ändras ju också. Jag vet inte vad ni tycker, men för mig låter detta högst luddigt, inte ett dugg absolut.

För vad är grundläggande behov? Jag tror att många skulle säga att jag har låg levnadsstandard eftersom jag inte gör av med särskilt mycket pengar, men det beror ju bara på att jag kommit fram till att jag inte behöver en massa skit i mitt liv.

Relativ fattigdom är dock ett ännu mer slirigt begrepp. EU har bestämt att man är relativt fattig om man har under 60 procent av medianinkomsten i landet man bor, trots att det absolut inte säger någonting om hur fattig man är, bara vad man tjänar. Vinn en miljard, sätt pengarna på ett räntefritt bankkonto eller lägg dem i en hög, säg upp dig från jobbet och EU bedömer dig som fattig!

Dessa flexibla definitioner är praktiska för debattörer från alla läger eftersom man då kan hävda både att fattigdomen ökar och minskar, helt efter vad man vill få fram i debatten. Ogillar man regeringen eller andra styrande ökar fattigdomen, styr man själv är fattigdomen under kontroll och dessutom på nedgång. Själv ogillar jag alla makthavare och dömer därför absolut ut retoriken som relativt idiotisk.

Mobiler i byrålådan

25 miljoner mobiltelefoner ligger i svenska byrålådor. Var fjärde svensk har minst fyra gamla mobiler hemma. Varför gör de sig inte av med dem? Artikeln nämner ”nostalgiska skäl”. Det tror jag inte ett dugg på. Människan är slö av naturen. Det är lättare att låta den gamla telefonen ligga kvar ”som reserv” än att sälja den. Likadant gör folk med datorer, tv-apparater etc.

Begagnade telefoner har ett värde. En snabb koll på Blocket visar att de flesta fungerande mobiler annonseras ut för minst 500 kr. Låt oss leka med tanken att de får just 500 kr och räkna lite på det. Att ta en bild, skriva några rader och sätta ut annonsen tar max tio minuter. Att skicka telefonen, alternativt lämna över den mot kontant betalning borde inte ta längre tid.

Avrundar vi uppåt blir det totalt en halvtimme. Det gör tusen kronor i timmen, skattefritt, vilket motsvarar 40000 kr netto per vecka för ett heltidsjobb, eller c:a 1,8 Mkr om året. Nu menar inte jag att någon kan sälja gamla mobiler på heltid, räkneexemplet var bara menat för att visa att arbetsinsatsen visst lönar sig.

Det pratas om att införa ett pantsystem. Jag antar att det innebär att man får betala en slags skrotningsavgift vid inköp som man får tillbaka om man lämnar in den i butiken. Skulle det knuffa folk till att släppa ifrån sig en telefon de aldrig någonsin kommer att använda, när det tydligen inte räcker med miljöskäl, glädjen över ordning och reda i hemmet eller ens möjligheten till större ekonomisk vinst?

Jag vet inte om folk har det för bra eller om de inte fattar att det finns pengar i detta. Inte heller vet jag om ett pantsystem skulle hjälpa. Möjligen skulle det leda till att några som idag säljer sina telefoner börjar lämna in dem i butiken som i bästa fall återvinner delar av dem. Ute i stugorna kommer nog lådorna ändå vara fulla med gammal hemelektronik.

Betalningsstörningar igen

Kanske hänger det ihop lite med att jag gillar kontanter och vill se dem överleva, men jag tycker mig allt oftare se rubriker som ”Kortbetalning nere”. Denna gång är det på Coop där man under några timmar inte kunde betala med kort, men:

”Butikerna är öppna och vi har möjlighet att ta andra betalsätt, som kontanter och Swish, där det finns”, skriver Katinka Palmgren, pressekreterare på Coop i en skriftlig kommentar.

En sak är att det ska finnas kontanthantering i butiken, en annan är att kunderna ska ha cash. När butikerna inte velat ta emot kontanter har man försökt att avvänja sina kunder med pengar. Varje gång jag bloggar om ämnet är det några som svarar att de inte använt kontanter på länge. En del är nästan lite stolta över det, andra har dåligt samvete och skriver att ”man borde handla kontant, men det är så smidigt att dra kortet”.

Samhället i stort – alltså vi – står dåligt rustade när datahaverier hindrar oss att handla på andra sätt än kontant. På samma sätt som livet flyter dåligt när vi blir av med strömmen eller internet. Jag tycker att staten borde främja och uppmuntra oss till hållbara lösningar som kontanthandel och vedeldning, eller åtminstone sluta att genom lagar och regler jävlas med oss som försöker hålla flera möjligheter öppna.

Det slutliga ansvaret är dock vårt. Du och jag måste fixa våra liv även när allt vi är vana vid ska funka inte gör det. Störningen på Coop var inte den sista, det kan vi åtminstone utgå ifrån vad vi än tror om framtiden.